Socialdemokratins kris

Daniel Suhonen har gett ut boken Vad hade Erlander gjort? på Verbal förlag. Undertiteln lyder Hur vi skall besegra högern och vinna framtiden. Trots att skriften är på mindre än 100 sidor, har ett litet format och stor text, lyckas Suhonen lyfta fram flera brännande frågor i dagens svenska politik. Suhonens utgångspunkt är att dagens socialdemokrati driver en nyliberal politik: “Det saknas en politik. I nuläget har man inget alternativ till nyliberalismen.” (s. 14)

Eftersom detta är en debattskrift skall jag ta tillfället i akt att både referera hur Suhonen beskriver dagsläget, vägen framåt och det socialistiska alternativet och även kommentera detta.

Kräftgången
I andrakammarvalet 1968 med Tage Erlander som partiordförande fick socialdemokraterna 50,1 procent av rösterna. I riksdagsvalet 2018 med Stefan Löfven som partiordförande fick socialdemokraterna 28,3 procent av rösterna. Detta är nästan en halvering på knappt 50 år. Antalet medlemmar i det socialdemokratiska partiet har drastiskt minskat under de senaste åren. 2020 var antalet medlemmar 75.000:

“Bortser vi från kollektivanslutningen och tar medlemssiffrorna för 1991 som utgångspunkt blir tappet 71 procent på tre decennier. Bara mellan 2019 och 2020 tappade partiet netto 15.000 medlemmar. I den takten är partiet utraderat om fem år.” (s. 23–24)

“En mätare på utvecklingen i Sverige är att arbetslösheten idag ligger kring 9 procent jämfört med 2 procent i början på 1970-talet.” (s. 25)

En av de viktigaste förändringarna som har skett under de senaste decennierna är de omfattande skattesänkningarna:

“Hade vi idag tagit lika stora andel av välståndet till välfärden som 1990 skulle den offentliga sektorn haft 350 miljarder mer i år. Detta motsvarar minst 350 00 offentliganställda. Välfärdskrisen som skylls på invandringen beror i själva verket på en pervers skattepolitik.” (s. 26)

Då skall man komma ihåg att det vara alliansregeringen (M, KD, C och FP) under Fredrik Reinfeldt som under åren 2006 till 2014 genomförde dessa skattesänkningar. I opposition motsatte sig socialdemokratin dessa skattesänkningar, men i regeringsställning efter 2014 har man godtagit dem. Som grädde på moset har vi privatiseringarna av välfärden som genomförts gemensamt av socialdemokratin och allianspartierna.

Denna politik har medfört att de rika har blivit rikare: “Vi är minst jämlika i Norden. Sedan år 1978 har den rikaste hundradelens andel av förmögenheterna dubblats från 20 procent till 42 procent.” (s. 29)

Man skall således inte bli förvånad att arbetarklassen vänder socialdemokratin ryggen. Däremot borde man bli förvånad över att arbetarklassen går åt höger och att de borgerliga partierna inklusive SD har ett större stöd bland LO-medlemmarna än socialdemokraterna. (s. 35)

Varför vänder sig då besvikna arbetare till de borgerliga partierna och inte vänsterut? Den vänster som finns till vänster om socialdemokratin är inte enhetlig. Några sysslar med identitetspolitik, andra vill ha öppna gränser och åter andra draperar sig i en leninistisk skrud. Inget av detta varken gynnar eller tilltalar dagens arbetarklass.

Suhonen ger inget svar på frågan: hur kom det sig att socialdemokratin övergav en keynesiansk reformism och i stället anammade nyliberalismen?

Klasser
Med utgångspunkt från boken Klass i Sverige (Arkiv förlag) beskriver Suhonen klasstrukturen på följande sätt (s. 36):

Socioekonomiska klasserProcent
Ej facklärda arbetare
Facklärda arbetare
Lägre tjänstemän
Mellantjänstemän
Högre tjänstemän
Företagare
19,8
17,5
12,0
23,2
17,9
9,6
Totalt100

Om vi slår samman arbetare och lägre tjänstemän för sig och mellantjänstemän och högre tjänstemän för sig får vi följande tabell där dessa värden finns i andra kolumnen med rubriken Procent. Enligt mina beräkningar som finns i kolumn tre, med rubriken Eget, är arbetarklassens storlek för lågt beräknad. Det beror på att grupper av vad som traditionellt benämns tjänstemän har en arbetssituation och löner som i allt väsentligt överensstämmer med arbetarklassens villkor. Därför borde dessa tjänstemän tillhöra arbetarklassen. Detta leder till följande tabell:

Socioekonomiska klasserProcentEget
Arbetarklass
Tjänstemän
Företagare
49,3
41,1
9,6
60,3
28,3
11,4
Totalt100100

När det gäller företagare så är det bara drygt 1 procent som kan betecknas som stora kapitalister och en småbourgeoisie på nästan 7 procent. Småbourgeoisien innehåller allt från hantverkare som inkomstmässigt ligger på samma nivå som delar av arbetarklassen och till höginkomsttagare som konsulter och advokater.

Kapitalism eller socialism
Suhonen fångar mycket väl den svenska socialdemokratins dilemma när det gäller förhållandet mellan att behålla en tuktad kapitalism eller att införas socialism. Lösningen blir att förespråka bägge alternativen: “Socialdemokratins uppgift är att balansera kapitalmakten till förmån för den arbetande befolkningen. Partiet ska omfördela makt och resurser till de som har minst. Målet är frihet och medlet är jämlikhet.” (s. 43)

Av detta framgår att “[m]ålet är frihet” och uppgiften är att “balansera kapitalmakten” och “omfördela makt och resurser”. Inte ens med mycket god vilja kan jag tolka att denna formulering innebär att kapitalets makt skall brytas. Några rader senare hänvisar Suhonen till Axel Danielsson som skriver att rörelsen “vill helt omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra arbetarklassens sociala frigörelse”. (s. 43)

När det talas om “arbetarklassens sociala frigörelse” och att “helt omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation” behövs det en stor portion ovilja, vilket jag saknar i detta sammanhang, för att inte tolka detta som att kapitalets makt skall brytas och arbetarklassen skall bli herre i eget hus; det vill säga socialism är rörelsens långsiktiga målsättning.

Efter denna utflykt till vänster så går resan åter till höger: “I den reformistiska traditionen accepteras samhället och marknadsekonomin, men kapitalismens osunda och orättfärdiga ojämlikheter ska tuktas och utjämnas genom välfärdspolitiken. Den privata äganderätten accepteras, kapitalets fria makt begränsas istället genom lagar, skatter och regler, samtidigt som ekonomins rörelselagar får fortsätta att verka och samhällets pluralism, frihet och dynamik upprätthålls, liksom den politiska demokratin.” (s. 50–51)

Till att börja med bör det tydliggöras att inte alla transaktioner över marknaden, “marknadsekonomin”, handlar om kapitalism, att merarbetet skall omvandlas till pengar; det vill säga sista ledet i förloppet pengar – vara – pengar. Det kan även vara enkel varucirkulation. Däremot kräver det kapitalistiska produktionssättet att varorna byts över marknaden.

Om den “privata äganderätten accepteras” i betydelsen äganderätt och dispositionsrätt till produktionsmedlen kommer kapitalismen att finnas kvar och detta innebär ingen “frihet” för arbetsklassen att bestämma på den egna arbetsplatsen eller vad som skall produceras i samhället även när “den politiska demokratin” fungera fullt ut. När man tar som uppgift att begränsa “kapitalets fria makt” och att kapitalismen enbart skall “tuktas” gör man halt inför den ekonomiska demokratin.

Suhonen gör tydliga politiska avgränsningar: “Socialdemokratin är demokratisk i sitt DNA, genom analysen att stegvisa reformer är ett bättre sätt att förändra samhället än det våldsamma alexanderhugg som präglat det revolutionära tänkandet.” (s. 47)

Och: “I accepterandet av den andre och rätten till legal opposition, basen i den politiska demokratin, skiljer sig demokratisk socialism från andra former av socialistiskt tänkande.” (s. 50)

Mot bakgrund av dessa avgränsningar konstaterar Suhonen: “Jag tror till och med att det är rimligt att säga att bara reformismen är verkligt revolutionär.” (s. 53)

En briljant slutsats. En konsekvent reformist bidrar alltid och konsekvent till att i varje situation bidra till att arbetarklassen kan flytta fram sina positioner så mycket så möjligt. Dessa framflyttningar kan vi kalla för reformer. När tillräckligt många reformer har genomförts kommer också samhället ha genomgått en grundläggande förändring; en revolution. Det föreligger således inget motsatsförhållande mellan att vara reformist och revolutionär. Det är två sidor av samma mynt.

Socialism och ägande
En kärnfråga är vad som är socialism, eller uttrycket demokratisk socialism som Suhonen väljer att använda. Här är Suhonen mycket oklar och spretig. Vi får oss till livs en rad olika definitioner. Suhonen hänvisar till Erlander:
“Tage Erlander fick på 1970-talet frågan om hur det gått med socialiseringen, med bestämmanderätten över produktionsmedlen. Hans svar handlade om skattekvoten, att ’50 procent av produktionen undandragits den kapitalistiska hushållningen. Kan vi driva upp den till 60-70-80 procent så blir välfärdssamhället någon form av socialism’.” (s. 26–27)

Innebörden av detta är att statlig verksamhet i stor omfattning är “någon form av socialism”.

Detta synsätt följs upp på följande sätt: “När Erlander avgick på partikongressen 1969 och ersattes av Olof Palme var Folkets Hus i Stockholm prytt med en banderoll: Offentlig sektor är socialism: (s. 34–35)

Detta synsätt utvecklas vidare på följande vis: “Att bygga ut den offentliga välfärden så som man gjorde var en socialisering av halva produktionsresultatet. När drömmen om det gemensamma ägandet har upphört blir också socialdemokratin en rörelse utan alternativ.” (s. 73)

Som vi ser kallas det statliga ägandet för “det gemensamma ägandet” och detta ägande innebär “socialisering”.

Ägandet är av central betydelse: “Den felande länken mellan nuet och framtiden är socialismen. Idén och önska om gemensamt ägande och nytta. Det är helt enkelt det som fattas oss.” (s. 92)

Här blir det igen tydligt “gemensamt ägande” är synonymt med “socialismen”.

Jag menar detta synsätt på socialism, ensidig fokusering på ägandet, leder fel. Det säger inget om relationerna mellan människor och vilka som skall fatta besluten. Statligt ägande kan betyda statskapitalism. Om vi går till Marx tillhör ägandet överbyggnaden och utgör inget avgörande bevis för vilka som bestämmer över produktionen och hur produktionsresultatet skall fördelas. Jag anser att följande definition är att föredra: Socialism betyder att de som arbetar på en arbetsplats bestämmer hur verksamheten skall organiseras på den egna arbetsplatsen och hela det arbetande folket bestämmer vad som skall produceras och hur detta skall konsumeras, vilket innebär att ingen arbetsför skall leva på någon annans arbete.

Vad bör göras?
Suhonen beskriver den viktigaste uppgiften för att vända trenden i arbetarrörelsen:
“Arbetarrörelsen behöver en ny provisorisk utopi.” (s. 80–81)

Och denna provisoriska utopi “måste handla om välfärdsstaten”. (s. 81)

I 10 punkter skisserar Suhonen vilka frågor som skall lyftas fram och nedan nämns några. (s. 82–87)
“en stark offentlig sektor”
Skola och sjukvård görs fria från marknadsinslag”
“en ny ekonomisk politik … [m]ed slopat överskottsmål”
“En skattepolitik som ökar skattekvoten upp mot 47–50 procent”

Om socialdemokratin förmår att anta denna inriktning och påbörja återupprättandet av välfärdsstaten kommer partiet att vinna tillbaka de delar av arbetarklassen som har vandrat högerut.

... är läst 909 gånger!

  9 kommentarer for “Socialdemokratins kris

  1. Bengt Håkansson skriver:

    Sverige har verkligen förändrats sedan 1900-talet. Allt tal om en blandekonomi, som skolan då i samhällskunskapsundervisningen påstod att vi levde i, är nu ett minne blott. Förändringarna har varit genomgripande. Stora delar har befolkningen har varit skeptiska, men de tongivande partierna har drivit igenom detta i endräkt. Folk har främst protesterat genom att rösta fram SD.

    Suhonen har säkert rätt i att arbetarrörelsen behöver en ”provisorisk utopi” att enas kring. Tyvärr har jag inte tillgång till hans bok, men av Arnes artikel och det jag hittar på Internet att döma ser jag inte att hans program på något avgörande sätt avviker från Vänsterpartiets. Liksom dessa undviker han globaliseringen, EU-frågan och invandringen, men jag antar att han liksom de är positiva till dessa företeelser.

    En återgång till en välfärdspolitik med utökad offentlig sektor, högre skatteuttag och minskade klyftor är inte helt enkel. EU:s grundsatser om fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital sätter käppar i hjulet. EU-medborgare har rätt att komma till Sverige för att jobba och tystnaden om flyktingpolitiken tyder på att Reformisterna tycker det är bra som det är att i stort sett alla som lyckas ta sig hit tillåts stanna, med eller utan politisk asyl.

    Migrationsfrågan är central i svensk politik. Migrationen har i hög grad förändrat det svenska samhället. Miljonprogrammets förorter har förvandlats till enklaver där nästan inga med svenska som modersmål nu bor. Arbetsmarknaden har förändrats så att hela branscher ställt om till att anställa billiga migrantarbetare, subventionerade invandrare med asyl eller papperslösa som myndigheterna ser mellan fingrarna med. En invandringsindustri har skapats med flyktingboenden och integrationsprojektmakare av olika slag.

    Att försöka vinna tillbaka de delar av arbetarklassen som vandrat högerut utan att ta upp invandring och kriminalitet är bara önsketänkande. Dessa väljare lär inte se skattehöjningar som något positivt. Snarare ser de statens finanser som ett svart hål där skattepengar kastas bort på ändamål som de inte sympatiserar med. Jobbskatteavdragen har även sänkt skatterna för vanliga arbetare. I valet mellan höga skatter och låga pensioner väljer många i dagens läge det senare alternativet för att själva kunna spara för sin ålders höst.

    I dagens läge är den svenska arbetarklassen djupt splittrad. Om detta ska förändras måste sossarna acceptera fakta, ta upp de frågor som orsakat splittringen och sluta stämpla SD och de arbetare som reagerat mot en ohållbar invandringspolitik som paria. Suhonen, som uppenbarligen varit drivande i Klass i Sverige-projektet, borde kunna inse detta, ställa frågorna klassmässigt och skapa en plattform som dessa arbetare kan sympatisera med, men det gör han inte.

  2. Bertil Carlman skriver:

    Bengt Håkanssons kommentar stämmer jag i allt väsentligt in i. Men Bengt skriver ”Att försöka vinna tillbaka de delar av arbetarklassen som vandrat högerut utan att ta upp invandring och kriminalitet är bara önsketänkande.” Och däri ligger det ett synfel som jag ser det. Vad är vänster? Det är det arbetande folkets, eller med annan mer traditionell beskrivning arbetarklassens, intressen som är vänster. Vilka är dessa intressen? Det vet vi alla; en trygg försörjning, mat för dagen, tak över huvudet, fred på jorden, möjlighet att organisera sig på olika sätt, sjukvård som inte illa gröper ut försörjningen, en tryggad ålderdom m.m. Har detta ändrats sedan arbetarklassen framträdde? Nej det har det inte. Det är partierna som ändrats. Det borde idag vara klart för åtminstone merparten av denna bloggs läsare att de ovan uppräknade intressena inte går att tillfredsställa i ett kapitalistiskt samhälle. Varken S, V eller Reformisterna inom S tar detta på allvar. Inget parti har den idag så viktiga solidariteten med andra folk som en viktig fråga i sitt handlande; V ställer villigt upp i imperialisternas fullständigt sanslösa hets mot länder som kämpar för sitt oberoende.

    Alla partier i Sverige idag är mer eller mindre höger. Alla riksdagspartier saknar idag en betydelsefull förankring i det svenska folket. Endast SD har inte på ett påtagligt sätt blivit utsatt för test i form av åtminstone något lite ansvar för vad en svensk regering gör. SD står för högerpolitik. Men det gör i väsentlig grad alla riksdagspartier. Jag kan inte se att skillnaden idag är kvalitativ mellan partierna.

    Beng H skriver det självklara ”Förändringarna har varit genomgripande. Stora delar har [av] befolkningen har varit skeptiska, men de tongivande partierna har drivit igenom detta i endräkt. Folk har främst protesterat genom att rösta fram SD.” Att ”folk” i stor mängd röstar SD beror alltså inte på att arbetaklassen ”vandrat högerut”.

    Alla denna bloggs läsare vet också ända in i benmärgen, att beskrivningen av vad (narrativet) ”som sig i världen tilldrager” både i Sverige och ute i världen, den beskrivningen domineras idag så totalt av högeridéer. Ja reaktionära idéer är nog mer korrekt. Sverige har vandrat, och fortsätter att med stora steg vandra högerut.

  3. Arne Nilsson skriver:

    En betydande oklarhet hos både Suhonen och Reformisterna är att de föreslagna skattehöjningarna kan uppfattas som återlämning av alliansregeringens fem jobbskatteavdrag. Detta skulle medföra skattehöjningar även för vanligt folk. För att skattehöjningarna skall vara rättvisa och godtagbara för vanligt folk måste det vara de med högst inkomst som får bära lasset. Hälften av de 350 miljarder kronor vi talar om har hamnat hos de 20 procent som tjänar mest. Om dessa får bära lasset blir 175 miljarder kvar. Och detta räcker långt.

    Att svensk migrationspolitik har misslyckats är de flesta överens om idag. Nu har Sverige en helt annan migrationspolitik än vad som var fallet 2014. Ansvariga politiker försöker komma undan ansvar för den misslyckade politiken. För ett tag sedan förklarade Stefan Löfven att då socialdemokraterna återkom i regeringsställning 2014 fick man ta över alliansregeringens migrationspolitik. Detta är ju helt sant. Men i regeringsställning gjorde man inget åt saken. Antingen begrep man inte bättre eller så avstod man av opportunistiska skäl. Jag vet inte vad som är värst; inkompetens eller opportunism.

  4. Dirk Elvers skriver:

    Är S-politiken på väg att bli ett sjunkande skepp, som kryssat sig klart mellan babord och styrbord? Ett byte av navigatör skulle väl knappast hjälpa, när det börjat ljuda alltför ofta i fogarna – hela “bygget” verkar föråldrat.

    Ska det till att behöva byggas något helt nytt, i stil med en välutrustad lustjakt eller U-båt som klarar att gå på djupet mer? I vilket fall behövs stabilitet när stormarna blåser från alla håll och ingen mer sjösjuka, bara för S-politiken råkat fått blöta fötter och rinnsnuva.

    Socialdemokratin bör ta ut helt ny kurs och slopa systemet med klassresenärer, om demokratin på allvar skall överleva.

  5. Bengt Håkansson skriver:

    Denna diskussion hänger kvar i tankarna trots att tråden sakta försvinner bakåt i flödet. Bertil Carlman skriver att alla partier i Sverige idag är mer eller mindre höger, och visst är det så. Däremot menar jag att åsikten att det arbetande folkets intressen inte kan tillfredsställas i ett kapitalistiskt samhälle lätt leder fel även om den i princip är riktig. Vad socialism innebär kan givetvis diskuteras, men oberoende av tolkning kan jag inte inse att någon form av socialism i dagens läge står på dagordningen i Sverige.

    I vår ungdom var läget ett helt annat. Då var arbetarklassen mycket starkare och inte alls så splittrad som nu. I alla partier fanns en grundidé om att samhällets basfunktioner som skola och sjukvård liksom naturliga monopol som järnvägar, elnät o dyl skulle drivas i statlig regi och inom socialdemokratin fanns vissa socialistiska visioner bl a manifesterade i idén om löntagarfonder, även om många liksom Fäldt tyckte att sådant var ett djävla skit. Socialdemokratin var även då väldigt toppstyrd och spelade under täcket med Wallenberg och USA-imperialismen. I tredje världen fanns många socialistiskt färgade befrielserörelser som förde en framgångsrik kamp mot imperialismen och Östblocket fanns fortfarande kvar som en motpol till Västimperialismen även om samhällssystemen där inte direkt framstod som några förebilder. Då fanns förvisso VPK, men främst som ett stödparti för sossarna och de spelade inte någon stor roll i den politiska rörelsen utanför de parlamentariska församlingarna. Vänstern i övrigt misslyckades fullständigt med att få ett folkligt förtroende trots att läget var ganska gynnsamt. I riksdagsvalen fick vi bara någon promille av rösterna.

    Nu har de ”realsocialistiska länderna” imploderat. Befrielsekampen i de gamla kolonierna ledde ofta till regimer vars primära mål tycks vara att berika sig själva och Kina har infört en partistyrd marknadsekonomi som är svårtolkad. Tidigare stödde vänstern folken i de fattiga länderna i deras kamp mot utländska och inhemska förtryckare och såg lösningen i att de byggde upp och utvecklade sina egna länder. Nuvarande “identitetsvänster” stödjer i stället Västmakternas förstörelse av misshagliga stater och ser lösningen på fattigdomsproblemen i migration till Europa och Nordamerika. Vänsterpartiet har förvandlats till ett livsstilsparti för övre medelklassen samtidigt som stödet till migrationen från fattiga länder har blivit deras hjärtefråga. De flesta medborgare, inklusive många invandrare som kommit för att bli en del av det svenska samhället, ser detta som ett hot mot sina försörjningsmöjligheter och socialförsäkringar. Vänsterpartiet och den socialism som de säger sig stå för har blivit sämsta tänkbara alternativ för dessa grupper. Däremot har PK-vänstern ett starkt stöd bland städernas övremedelklassungdomar, och detta är en högljudd grupp med stort självförtroende.

    Att i dagens läge tala om socialism i en plattform för en politisk rörelse avsedd att samla det arbetande folket vore helt fel. Det vore enbart splittrande. FiB/K har ju för övrigt inte heller socialism bland sina paroller. Med nuvarande splittring är det inte lätt att se någon väg framåt. Det mest positiva på senare år tycker jag är de Gula Västarna i Frankrike. De satte sig över höger/vänstersplittringen och samlade vanligt folk mot försämrade levnadsvillkor. Coronapandemin pausade effektivt den rörelsen. Det återstår att se om den vaknar till liv igen. I Sverige och Tyskland rann de försök som gjordes att skapa liknande rörelser snabbt ut i sanden.

    På det lokalpolitiska planet rör det möjligen på sig något. Örebropartiet tycks ha etablerat sig och försök att bilda liknande lokalpartier är uppenbarligen på gång i vissa andra kommuner.

  6. Arne Nilsson skriver:

    Bengt H!
    Du skriver med anledning av den vänster som fanns till vänster om VPK under 1970-talet:
    “Vänstern i övrigt misslyckades fullständigt med att få ett folkligt förtroende trots att läget var ganska gynnsamt.”

    Delar till fullo den denna beskrivning. Du slår huvudet på spiken då du konstaterar att denna vänster inte lyckades “få ett folkligt förtroende”. 10 000-kronorfrågan är då givetvis: varför misslyckades denna vänster så fullständigt?

    För det första uppfattades med rätta de alternativ som förespråkades av denna vänster inte som särskilt tilltalande och då avses Sovjetunionen, Östeuropa och Kina. I detta ligger även att denna vänster i olika tappningar var bärare av det leninistiska idéarvet.

    För det andra var det populärt inom denna vänster att lättvindigt påstå att det var som att välja mellan pest och kolera då det gällde socialdemokratin och de borgerliga partierna. Detta var ett påstående som inte föll i särskilt god jord hos de arbetare som hade upplevt 30-talets krisår och som sedan efter andra världskriget fått ta del av den framväxande välfärden, som byggdes upp när socialdemokraterna satt i regeringsställning.

  7. Benkt Lundgren skriver:

    Hur ska den offentliga sektorn kunna få “tillbaka” 350 miljarder? Enligt Arne förespråkar bokens författare ett återtagande av de fem jobbskatteavdragen, vilket han är tveksam till, eftersom det innebär skattehöjningar även för de lågavlönade. Han föreslår att enbart de rikaste 20 procenten ska beskattas med halva summan, 175 miljarder. Exakt hur skulle en sådan skattereform se ut? Rimligtvis skulle det innebära en kraftig höjning av marginalskatten, något som enligt “vedertagen” ekonomisk teori hämmar tillväxten, vilket missgynnar även de fattiga. Fram till 1990 var det mest borgerliga politiker och nationalekonomer som hävdade detta, men det året anammade även socialdemokratin åsikten, vilket ledde fram till “den stora skattereformen”. Observera att i citatet från sidan 26 i boken drar författarna gränsen vid 1990, inte 2006! Det är alltså inte sant att alla skattesänkningar har genomförts av borgerliga regeringar.

  8. Jan Hagberg skriver:

    Det finns i individens ekonomi en stor utgiftspost som förtigs i boken. Och i resonemangen kring den, liksom i kommentarerna här. Nämligen räntebetalningarna, som inte är något annat än den finansiella sektorns beskattning av hushållen, d v s en privat beskattning. Även om räntan numera är låg, växer den finansiella sektorns intäkter stadigt. Kolla de senaste delårsrapporterna från bankerna!

    Landets ökande totala räntebetalningar innebär inget annat än en allt större improduktiv belastning på ekonomin. Det fascinerande är att denna privata beskattning fyller många med glädje. Dolt av att tillgångsinflationen får ganska många att känna sig som allt rikare.

    Utförsäljningen av allmännyttan med efterföljande omvandling till bostadsrätter var ett rejält bidrag till denna bakomliggande skuldökning – för såväl hus som bostadsrätter. Till det då så EU:s s k coronastöd.

    Att diskutera skattenivåer utan att se den finansiella sektorns förödande roll på helheten är inte särskilt meningsfullt.

  9. Dennis Zackrisson skriver:

    Ja, det rätta vore givetvis att ta bort hela kapitalsektorn från beskattningen, såväl ränteavdrag som intäkter av finansiella placeringar. I dag går denna sektor med minus för statskassan, så det vore det lite pengar att tjäna på för folkhushållet!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.