Bild: Ur filmen Okänd Soldat som bygger på Veinö Linnas roman med samma namn.
Kriget var över vid fronten, men ännu inte på hemmafronten. Brottsstatistiken var dyster och skilsmässosiffrorna mångdubblades. Det var en mardrömstid, både i drömmar och vakna timmar.
I sina hems sovrum återvände människor på natten till skyttegravarna och artilleriställningarna. Även under dagen var de män som hade återvänt hem fortfarande på tårna: deras ryggmärg reagerade på höga ljud, plötsliga rörelser och andra stimuli. Krigsupplevelser fördes vidare till familjer, och för vissa blev alkohol både medicin och börda.
De unga männen i Väinö Linnas Okänd soldat blev var mans egendom i Finland. Karaktärsporträtten i boken av bl a fänrik Koskela, undersergeanterna Hietanen och Lehto, elitsoldaten och karelaren Rokka, kommunisten Lahtinen m fl var lysande. Precis som Väinö Linna var Knut Pipping värnpliktigt befäl i ett maskingevärskompani under fortsättningskriget 1941–1944.
Efter kriget blev Pipping 1959 sociologiprofessor vid Åbo universitet. Hans doktorsavhandling ”Kompaniet och samhället” från 1947 byggde på hans krigserfarenheter av den finske soldaten. Pipping beskrev sina mannar på ett sätt som är långt ifrån schablonbilden av frontmännen.
Någon krigsromantik och fosterlandskänsla existerade inte. Attityden till praktiskt taget all tjänstgöring var motsträvig och olustig. Kriget betecknades allmänt som ”herrarnas krig” och officerare och reservofficerare karaktäriserades som ”krigsentreprenörer”.
När krigsförhållanden inträdde upphörde mycket av den ordnade kadaverdisciplin som hade gällt under garnisonstjänstgöringen under fredstid. Underofficerarnas makt minskade och de fick i mångt och mycket förhandla med mannarna för att få någonting gjort. Endast ordergivning som byggde på sunt förnuft accepterades.
Av de tre officerare som i tur och ordning fungerade som chefer på Pippings kompani var den förste impopulär och fruktad. Den andre var fruktad men respekterad och den tredje uppskattad och populär. Den sistnämndes popularitet byggde på att han inte styrde i detaljer utan gav mannarna stor rörelsefrihet när det gällde att fullgöra givna uppdrag. Dessutom hade han namn om sig att vara en av bataljonens djärvaste karlar i strid. När han stupade i januari 1944 var manskapets sorg stor och uppriktig.
Även om kriget betraktades som ”herrarnas krig” fanns inget underlag för ideologisk kritik av kriget. Man förbannade kriget men gjorde sin uppgift.
Inställningen till krigets offer beskriver Pipping som sentimental. De döda och sårade behandlades med vördnad. Mannarna reagerade starkt på läkarens och övrig sjukvårdspersonals kyliga sätt att behandla sina patienter.
Prov på mod och djärvhet i strid värderades högt. Däremot inte dumdristighet och att utsätta sig för onödiga risker. Högst på skalan av djärvhet och berömvärda gärningar ansågs vara att utsätta sig själv för fara genom att hjälpa någon annan eller att avvärja ett pansarangrepp.
De få desertörerna som fanns i kompaniet klandrades inte speciellt hårt av de övriga. När en desertör dömdes till tolv års tukthus tyckte man synd om honom. När fyra desertörer dömdes till döden av krigsdomstol och avrättades efter striderna vid Tali – Ihantala i juli 1944 väckte det allmän förstämning i kompaniet.
Inställningen till fienden var blandad. Man hatade inte ryssarna men kände en obestämd fruktan. Man fann löjliga drag i ryssarnas stridstaktik och utrustning t ex deras benägenhet att frenetiskt gräva ner sig, deras bajonetter, vadderade rockar o s v. Dock respekterades de för seghet och slughet. Riktigt hat mot ryssarna upplevde Pipping bara vid ett tillfälle då ryska partisaner under sina räder mot Savukoski, Salla, Kuusamo och Suomussalmi hade dödat kvinnor och barn. Det var vid ett sådant tillfälle som en tillfångatagen partisan hängdes. Under ”normala omständigheter” betraktades en fånge inte som en fiende utan som en olycksbroder.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Tack för Okänd soldat.
Vi har ju nyligen passerat den 6 december som är Finlands nationaldag. Den dagen sänder finsk TV alltid Okänd soldat. Och även jag tittar den dagen på någon av de tre versionerna som finns. De är lite olika men alla tre är bra – i sin filmart.
Jo, nog slogs de tappert. Men en del for förstås illa. Jag har skrivit om dem här på lindelof.nu.
En del kommunister återfanns vid fronten (typ Lahtinen i Linnas bok). Andra deserterade och blev skogsgardister. Men många resonerade nog som Rokka: Jag krigar gärna för att få tillbaka mitt Karelen, men jag kommer aldrig att underordna mig det ni kallar disciplin (Linna).
Nu blev det inte så. Rokka fick inte tillbaka Karelen, det blev en del av Sovjetunionen. 400.000 flyktingar evakuerades från sina hem i Karelen. Och! Finland tog hand om dem. Och accepterade att de ”kom tvåa” (Linnas uttryck). Och har aldrig krävt Karelen tillbaka!
Avslutningsvis, en aspekt kring den omtalade tystnaden som sades ha lagt sig över veteranerna när de kom hem igen.
Den forna fienden (Sovjet) fick ju makten över finsk säkerhetspolis och polis (bland annat genom Yrjö Leino). Det var förstås inte lämpligt att återge alltför många upplevelser från fronten vid Svir. Därför finns det säkert ett och annat som blev outsagt.
Intressant betraktelse hur kriget både förmänskligar soldaten inkl befälet och förvandlar soldaten till dömande exekutören, som obönhörligt avrättar ”sin broder”. Och ja min pappa hatade inte ryssen heller. Vad han upplevde som starkast var den karaktäristiska lukten av död i skogen – och på somrar långt efter kriget.