Under rubriken ”Neutraliteten som nationell livslögn” (SvD 2015-04-04) skriver författaren och skribenten Thomas Engström att Sverige måste med i Nato för att dra sitt strå till stacken i försvaret av vår civilisation mot barbariet.
Det gäller skriver han:
… Vladimir Putins revanschistiska härjningar i georgiska Sydossetien, på Krim och i östra Ukraina. De baltiska staterna, som nu tycks hotade av en liknande behandling, är förvisso Nato-medlemmar. Men finskt och i synnerhet svenskt territorium kan komma att behövas för att försvara dessa länder mot rysk aggression. Med krigsspelens egen särskilda logik står Sverige därför plötsligt under militärt hot: om Nato behöver gotländska och skånska flygfält för att försvara Baltikum kan ryssarna behöva slå ut dessa tillgångar preventivt. Vår neutralitet, som skulle hålla oss utanför varje konflikt, blir med ens det som gör att vi obönhörligen dras in. Vår isolering gör oss gratis att angripa. Tvärtemot vad som med dårars envishet hävdas på Aftonbladets kultursida är detta varken russofobi eller alarmism. Det är ren matematik. …
Kan man överhuvudtaget ingå i en civilisation man inte är beredd att försvara?
En mer öppen alarmism (vad TE än vill kalla det) är svår att tänka sig. Och smaka på denna bild av svensk efterkrigshistoria …
Hela vår svenska moderna identitet bygger på någon sorts lättnadens suck över att ha sluppit bli invaderade av Nazityskland, eller att ha dragits in som stridande på dess sida. Vårt folkhemsprojekt har haft inslag av rashygieniska tankar som i vissa avseenden för tankarna till Tredje rikets mardrömsvisioner, och ett sätt för oss att slippa hantera denna moraliska skuld har varit att skräna högljutt om fred och nedrustning.
Om att det nu i Sverige formas ett motstånd mot Nato-medlemskap skriver han så här:
Det är sedan länge känt att Sovjetunionen sponsrade många av de västeuropeiska fredsrörelserna under kalla krigets sista årtionden. … I vintras utkom som av en händelse en svensk antologi (”Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap!”, Celanders 2014) med en uppsjö debattörer av skiftande anseende. Man behöver inte vara paranoid i överkant för att undra hur detta lilla förlag hade råd att köpa en helsidesannons för boken i DN.
Propagandakriget hårdnar alltså. Författare av spänningsromaner och andra fantasifulla militära äventyrare blåser nu upp sig till storpotäter och larmar nu unisont med USAs värsta desinformatörer. Och som sagt, de drar sig inte för rent lögnaktiga insinuationer för att förlöjliga fredsvänner.
Nu gäller det att gnugga sig i ögonen, se klart och inte dra sig för att påtala kejsarens evadräkt.
I början av oktober 1941 trumpetade de tyska radiosändningarna ut meddelandet att kriget i öster var avgjort, Röda Armén nedgjord och fortsatt motstånd meningslöst. Chefredaktören för GHT, Torgny Segerstedt (missa inte filmen om honom i morgon 10 april) kommenterade 8 oktober 1941:
”Ryssarna tyckas icke ha fått klart för sig att de äro ”nedkämpade”, utan slåss alltjämt lika hårdnackat. De okunniga människorna förstå icke tyska, så de kunna icke tillgodogöra sig de tyska radioutsändningarna.”
Orden faller mig i minnet när jag tar del av opinionsundersökningarna inför riksdagsvalet i Finland där det minst Nato-vänliga Centerpartiet kraftigt ökat sina opinionssiffror sedan sommaren 2014, medan det mest Nato-vänliga Samlingspartiet samtidigt minskat kraftigt.
Liksom med valet i Estland i februari kan man som svensk fråga sig om ester och finnar överhuvudtaget vet vad som försiggår i världen. De okunniga människorna förstå icke svenska, så de kunna icke tillgodogöra sig de svenska tidningar, TV- och radioutsändningarna som unisont, dagligen och stundligen trummar ut budskapet om ett stundande ryskt angreppskrig.
Min estniska utbytesstudent förvånar sig också. Eleverna fick en uppgift att studera nyheterna 2 mars. Ingen annan elev upptäckte att det varit val i ett grannland dagen innan, så intetsägande var bevakningen av frågan. Men det fanns gott om nyheter innan valet om den oro esterna kände inför den press som Ryssland satte på landet och att därför valrörelsen också skulle bli uttryck för denna oro. Min utbytesstudent förstod ingenting. Varken hon eller de andra utbytesstudenter runtom i Europa hon var i kontakt med kände igen sig i bilden att det skulle vara stor oro i Estland för Ryssland inför valet. Så blev resultatet därefter, med nedgång för det Nato-vänliga partiet och viss uppgång för det mer ryssvänliga.
Lika alarmistisk som pressen var innan, lika tyst blev den när den skulle rapportera fakta efteråt. Komiken, eller ska vi säga tragikomiken, är stor nu när ingen vill lyssna på svenska mediers sanna röster.
Hela dagen har SR:s nyhetssändningar toppats av det ökade ryska hotet. Lyssna ca 3:40 in så förklaras att ryssarnas propaganda sår split genom en falsk bild av vad som händer i Ukraina. Rysktalande i Baltikum kan få en felaktig bild som måste rättas till. Till skillnad från oss kan de få två bilder och själva avgöra vilken som är mest trovärdig.