Som hjälpreda åt jultomten

Idag är det julafton. Vad passar då bättre än en av Henrik Lindes julberättelser till sina vänners barn, där barnen själva fick bli hjältar. Illustrationerna utgör i sig lite tomtehistoria.

En av Jenny Nyströms många tomtebilder. På Kalmar läns museum finns en permanent utställning med hennes konst som visar hennes mångsidighet. Från akademiskt måleri i Sverige och Frankrike till hennes bok-, kort- och tidningsillustrationer.

Till Maria julen 1990

Maria vaknade av att det ömsom kittlade, som om hon skulle bli tvungen att skratta, ömsom kliade, som om hon måste riva sig alldeles förskräckligt, ömsom buffade, som om någon ville något så där alldeles väldigt gärna.

Själv önskade hon att det skulle vara det sista och därför varken skrattade hon eller kliade sig utan slog bara försiktigt upp ögonen, ett i taget för att inte skrämma iväg den som stod där och ville något.

Handkolorerat grafiskt blad. Bilden först tryckt i svartvitt i Harpers Weekly år 1871. Thomas Nast skapade från 1863 med sina illustrationer till ett flertal böcker om Santa Claus bilden av den amerikanske jultomten. Sammanlagt gjorde han 74 olika bilder med Santa Claus.

Det var julbocken och den verkade väldigt angelägen. Den inte bara buffade. Den skrapade med hovarna och muttrade i skägget så Maria genast förstod att den ville att hon skulle följa med. Hon kröp försiktigt över sängkanten och tassade efter bocken ut i hallen där den stod och spetsade öronen och lyssnade. Först mot mammas och pappas rum där det ömsom lät som ett muller av åska och ömsom som ett ånglok som stod och visslade och pös på museibanan i Mariefred. Sen lyssnade den mot Björns rum där Maria hörde att Björn pratade i sömnen och låg och önskade sig en modelljärnväg med ett riktigt ånglok, just ett sådant som alldeles tydligt redan stod i mammas och pappas rum och väntade på att det skulle bli julafton.

Nu skuttade bocken vidare nerför trappan med Maria efter sig. Där blev det stopp en stund igen utanför Tomas rum. Men här var det alldeles tyst så bocken fortsatte fram till ytterdörren och puffade försiktigt på den. Det knarrade mödosamt i gångjärnen, Maria tyckte precis att det lät som seee…sam, och så gled dörren sakta upp och de stod i snön ute på gårdsplan. Det var en lustig snö, inte kallare än det stora mjölpaketet som mamma spillde ut på köksgolvet häromdagen, ja nästan så varm som en sandstrand en riktigt härlig sommardag.

Den 24 december 1881 publicerades Viktor Rydbergs dikt Tomten i Ny Illustrerad Tidning. Dikten handlar om den traditionella svenska hustomten och illustrerades av Jenny Nyström med en bild som visar hur tomten på julafton får en stor tallrik gröt som tack för sina tjänster under året. Signaturen längst ned till höger på bilden berättar att träsnittet gjorts av Sveriges första kvinnliga xylograf. Johanna Carolina Weidenhayn (1822-1902). [klicka!]

Ur trädet med fågelmatbordet kom en stor flock domherrar flygande och kvittrade i mun på varandra. “Kom-fort, kom-fort, kom-fort…”, och cirklade omkring henne så att luften var lika full av fjädrar som den där dagen när mamma och pappa var borta och Björn lekte kuddkrig med Johnny och Magnus. Då Björn sen gick med dammsugaren i hela huset, fastän han aldrig brukade göra det annars, och fick beröm av mamma när hon kom hem, men bannor av pappa när han skulle gå och lägga sig utan huvudkudde.

Det var nedför backen till verkstaden de skulle och bocken sprang runt henne, som en lycklig hund, medan snön stod som ett moln omkring dem. Verkstadsdörren stod på glänt och det lyste trivsamt därinne och luktade stearinljus och lack och kanske också lite glögg. Vid snickarbänken satt den raraste lille farbror och rullade oroligt på tummarna med bekymrad blick, men när Maria försiktigt steg över tröskeln lyste hela hans ansikte upp av djup lättnad. Han sträckte välkomnande armarna mot henne och såg så rasande godmodig ut att Maria utan vidare lät honom lyfta upp henne i knät.

“Välkommen, välkommen, kära Maria”, sa han med en belåten suck. “Jag visste verkligen inte vad jag skulle ta mig till, för smånissarna är ute och åker pulka efter Stora Bocken Bruse och Mellan Bocken Bruse och här sitter jag med alla paket och har ingen som kan hålla tummen på knuten. Men då sa Lilla Bocken Bruse att nu går jag och hämtar Maria för det är en snäll och rejäl tös som säkert aldrig kommer att skvallra om vad det är i klapparna”.

Den amerikanske tecknaren Haddon Sundberg (1899-1976) byggde i sin reklam för Coca Cola vidare på Thomas Nast bild av Santa Claus. Nu tog kommersialismen över bilden av tomten.

Så satt han tyst en stund och när han började tala igen lät han lika sträng, som pappa, när hon hade petat och lekt för länge med maten. “Det är väl säkert Maria att du inte berättar för någon vad det är i klapparna?” Maria fick inte fram ett ljud, hon bara nickade gång på gång och för varje gång såg farbrorn, som hon förstod var jultomten själv, lite mindre sträng ut och plötsligt skrattade Maria ett glittrande och tomten ett bullrande skratt och så var det dags att börja arbeta.

Först tog tomten Marias hand i sin och granskade noga hennes tumme. “Det är en liten fin tumme du har”, sa han, “men den räcker allt bara till de minsta paketen. Men den växer säkert till sig medan vi arbetar så det ordnar sig alltid”. Maria tyckte nog det lät litet konstigt att tummen skulle växa så fort. Hon trivdes alldeles utmärkt med just den storlek tummen hade, den var som gjord att passa just till hennes hand som i sin tur passade alldeles utmärkt till hela Maria.

Men snart hade hon glömt alltsammans, för här gick det undan. Tomten var verkligen en baddare att knyta knutar av alla möjliga slag bara han hade någon som kunde hålla tummen på knuten. Högen med färdigknutna paket bara växte och växte och tummen passade hela tiden alldeles utmärkt till paketen, fastän storleken på dem bara växte och växte och snörena bara blev grövre och grövre.

Och då såg Maria vad som höll på att hända med hennes tumme. Nu hade den redan varit så stor som Tomas tumme, och sedan som Björns tumme, och nu som pappas tumme, och var skulle det hela egentligen sluta. I hörnet av verkstaden stod flera hejare till paket. Kanske var det en cykel till Björn eller en gungstol till farmor eller en vävstol till mamma.

Jultidningen SNÖFLINGAN gavs ut från år 1890 till 1907 med omslag och många illustrationer av Jenny Nyström (1854-1946).

Maria blev ömsom varm och kall, det var särskilt tårna som kändes kalla medan tummen var brännande het. Och det var ju inte så konstigt, för när hon vaknade såg hon att hon hade lindat lakanet varv på varv kring tummen så den såg ut som en stor boll och då räckte lakanet förstås inte ned till tårna som stack upp som två knippen rädisor vid fotändan av sängen. Och som rädisor just tagna ur kylen kändes de också, och de fick snabbt som tanken lov att krypa in under täcket igen.

Och knappt hade de gjort det förrän mamma stod i dörren och hälsade God Jul och undrade om hon hade sovit gott. Maria skulle just till att berätta när hon såg att julbocken, som stod vid fotändan av sängen, blinkade så där alldeles bestämt som man bara blinkar när man har en hemlighet tillsammans, som absolut inte får avslöjas. Så Maria blinkade försiktigt tillbaka till julbocken, sträckte mornande på sig i sängen, höll upp armarna mot mamma för en godmorgonkram och sade “Mmm”.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.