Som man bäddar får man ligga

Sverigedemokraterna (SD) har lockat 5,6 procent av de röstande och därmed erövrat 20 mandat i Sveriges riksdag. Orsaken till deras framgång tvistar nu resten av det politiska Sverige om.

Att SD har sina rötter i öppen rasism råder det ingen tvekan om. Men det faktum att de påstår sig ha skakat av sig det arvet gör att de inte längre kan avfärdas som rasister. De säger sig inte heller vara främlingsfientliga eller emot islam, bara emot invandringspolitiken och vissa muslimers barbariska kultur. Många andra partier har förresten också sina lik i garderoben – ur sina motståndares perspektiv, men det fungerar inte längre som argument i den dagspolitiska debatten.

På flera platser i landet, bland annat här i Uppsala, demonstrerade man igår mot främlingsfientlighet och rasism med anledning av att SD kommit in i riksdagen. Vem riktar sig dessa demonstrationer emot? Mot SD:s toppskikt som på det här sättet ska förstå att de är illa omtyckta? Mot de drygt 330.000 som röstade på SD för att de hjälpte in rasisterna i riksdagen? Mot de övriga partierna för att de inte bekämpat SD tillräckligt effektivt före valet? Allt är mycket oklart utom att demonstranterna själva ogillar främlingsfientlighet och rasism. Men det gör å andra sidan 98% av Sveriges medborgare, vilket alltså inte är särskilt uppseendeväckande.

Mycket har skrivits om SD:s genombrott. Någon påstod att SD:s framgång kan förklaras med att man lyckats koppla ihop främlingsfientlighet (kritik av invandringspolitiken) och det allmänna missnöjet med skrotningen av det mesta som folkhemmet stod för. Jag tror att det ligger mycket i det.

Denna skrotningsprocess har pågått länge. Landsbygden har avfolkats och förbuskats, kulturpolitiken har blivit svårbegriplig, ungdomsarbetslösheten har stigit, anställningstryggheten har urholkats, EU-lag går före svensk lag, grundskolan och sjukvården och hemtjänsten och bilprovningen och SJ och posten och apoteken och elen … har släppts ut på den ”fria marknaden”. Och! invandringspolitiken har misskötts. Till och med värnplikten, alliansfriheten och neutraliteten har avskaffats och man har skickat ut svenska soldater i krig på Natos sida. Alltsammans har skapat enorma vinster för några få men komplicerat och fördyrat livet för de allra flesta. Alla partier har medverkat – utom SD.

På vänsterkanten har man det extra svårt. Å ena sidan är man i sak överens med SD om att skrotningen av folkhemmet gått för långt. Å andra sidan kan man inte ens diskutera invandingspolitiken i termer som kan accepteras av SD. Ingen beröring med rasister! är ryggmärgskänslan som styr. Angreppen på SD:s rätt att framträda och att yttra sig gynnar bara SD och missgynnar vänstern. Yttrandefriheten sitter nämligen djupt i den hunsade människan.

Borgerliga partiers försök med olika förslag i SD:s anda; burkaförbud, hårda asylregler, kritik från verklighetens folk mot kultureliten och annat, genomskådas av de flesta av de missnöjda som politiska finter, gynnar alltså också SD och missgynnar övriga partier.

Ja, de gamla partierna har verkligen arbetat hårt för att skapa detta stora utrymme för ett missnöjesparti i Sverige. Det finns sannerligen anledning till missnöje och oro. Hur de än försöker ta itu med problemen så får de skit på sina händer. Som man bäddar får man alltså ligga. Läget är allvarligt, men det har det varit länge.

…………..
Följande artiklar rekommenderas: Anders Johansson i Aftonbladet, Peter Ekström i Kulturdelen, Stig-Björn Ljunggren i Piteåtidningen, K-G Bergström i Expressen och Jan Guillou i Aftonbladet

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: borgerliga partierna, Sverigedemokraterna, valet 2010, vänstern