Från vänster: Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström (mitten) och Gösta ”Skepparen” Cervin på Vietnamdemonstration på Hötorget i Stockholm den 28 augusti 1965. (foto: Wikipedia)


” … en frånvarande skalmeja jagar mig kors och tvärs.”

Inledningscitatet klippt ur Linnéas fina visor som Cornelis Vreeswijk döpte ett av sina senare album till. 

Jag vill minnas att det albumet, som jag måste tillstå att jag finner svårlyssnat med sina minst sagt kryptiska texter (inspirerade av Leonard Cohen?), var resultatet av att hans dåvarande kvinna, Bim, uppfordrande hade undrat om han inte kunde skriva något ”fint” för omväxlings skull. 

Det påstod han i varje fall. Om hon var musan ”Linnea”, det vet jag inte. Spelar mindre roll, det är resultatet som räknas. Och, tja. En annorlunda Cornelis, kanske? Utan att kvalificera det närmare än så. Kunde skivan ha blivit en vändpunkt, en nystart i skapandet? Jag är tveksam. 

Från och till krystade rader som liksom inte hänger ihop: ”Jag gick vilse i Marcuses skog. För jag längtade efter dig.” Långt från hans till synes förströdda, nonchalanta hand. Gamängtrubaduren. I blött sällskap av andra gamänger som framförallt Fred Åkerström – han som såg till så att Cornelis fick skivdebutera. 

”Glada” gossar som uppträdde inte bara på legendariska Vispråmen Storken, utan på Kiviks marknad av alla platser. Döljande inre mörker och kaos.

Men, Bim, nog hade han väl skrivit ”fint” förut? Om rosenblad, fullmånar och annat. Nog fanns det en finstämd Cornelis? Som med tiden kom att avsky Hönan Agda och andra burleska, lättköpta förlöpningar. 

Det var ju inte den Cornelis han egentligen ville vara: tvingas leva upp till ett tidigt, skamfilat rykte som inte minst de lösnummer jagande medierna bidrog till med braskande löpsedlar. Och som fått fäste hos den breda allmänheten. 

I spåren av detta rattfyllor, bråk och fängelsestraff. Skatteproblem som fick självaste Palme att ingripa, vågade väl inte annat med den folkkäre slarvern. 

Namnet Cornelis växte sig större än artisten. Förväntningarna riktades mot ett spektakulärt beteende, ”skandaler”, inte demonstrerad konstnärlighet. 

Den skrålande, mer eller mindre nyktra, folkparkspopulasens bild av och förväntningar på den runde nederländaren skymde och förtog konstnärskapets djupare sidor. Förminskade poeten i honom. Ingen ”Marcuse”, ge oss Kolonien, Agda och Polaren Per! (Däremot skulle i dagsläget Fredrik Åkare knappast gå an.)

Förläggaren Dorotea Bromberg har vittnat om när hon besökte honom på sjukhuset, viskonstnären hade  inte långt kvar. Med hans dikter samlade mellan pärmar, utgivna på Brombergs förlag. Svårt sjuk gladdes han där i dödsbädden över att få hålla dem i sina händer.

Han kunde därmed lämna jordelivet som en ”riktig” poet. Och som han uppmanade sig själv: ”Res nu.” Det var dags för honom, inte äldre än femtio, att ta av. 

Efter ett liv betydligt innehållsrikare än våra andras slätstrukna och förutsägbara. En ställföreträdare för oss existentiella krakar?

Jag tycker att han var ojämn som viskonstnär. Kanske inte unikt för honom och kanske måste det vara så. Det storslagna blandades med det platta. Det originella rimmandet med nödrim. 

Kanske var han överproduktiv, borde ha sållat mer. Men han skrev jämnt. Anteckningsblocket aldrig långt borta. Nya visor i en strid ström. 

Jag fattar inte, med vetskap om hans begivenhet på drycker och annat, hur kan kunde vara så flitig. Kantat av hans föga harmoniska, avspända leverne. Svek honom aldrig kreativiteten? Sinade aldrig källan?

Mest älskar jag hans i stilen strama Trasiga skor. (I november kommer dokumentären Somliga går med trasiga skor om Cornelis, gjord av duktiga filmaren Magnus Gertten.) I den kan nederländaren, född i den lilla staden IJMuiden, som aldrig riktigt slog igenom i sitt hemland mäta sig med de främsta, svenska ordmakarna. 

Han som lärde sig vårt språk, behärskade det till fulländning, genom att bland annat läsa Fantomen. Enligt egen uppgift.

12 november 1987 lämnade han oss. Fick ”djävulen som i helvetet bor” sig ett gott skratt då, som det heter i visan?


Fotnot. Texten inspirerad av en artikel i DN 2023-08-28.

Föregående artikelBELARUSISK INTELLEKTUELL KRITISERAR UPPRORET I BELARUS OCH FÖRSVARAR LUKASJENKO
Nästa artikelMusikjournalistikens kunskaper om folkmusik är noll
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

6 KOMMENTARER

  1. Cornelis, ja!
    Skivan där han spelar med Jan Johansson, Grimascher och telegram, från 1966 är en favorit (bland många).

    På senare år har jag haft svårt att lyssna på Cornelis. Och det beror på Henrik Dorsin (från Grotsco-gänget). Hans figur Trubbe Mollberg är så träffsäker. Här en inspelning där vi också får bekanta oss med trubadurens publik.

  2. Har läst någonstans att ”Somliga går…..” har ett amerikanskt original inspelad av Joan Baez. Detta inte sagt för att förminska Cornelis. Men så är det med dom flesta i musikbranschen
    så hittar man ofta orginalen i USA. Han påstod att sitt orginella gitarrspel med 3 toner, enligt Janne Schaffer, hade han lärt från Josh White och Leadbelly.

    Satt igår kväll och tränade på ”Vykort till Lewi Pethrus” från skivan där han bl a skickar ett till J Myrdal/Sara Lidman m fl.

    En mindre känd skiva är ”En spjutkastares visor” om den unike spjutkastaren och kompositören Rautavaara.

    Var inne på Jack Vreeswijks hemsida och där berättade han att Cornelis fick ställa upp på en massa jippo för att dom skulle ha mat på bordet. Skivbolagen meddelade att trubadurer var inte gångbara längre. Nya vindar hade gjort intåg. Nu har alla dött som Folkhemmet skapade. Cornelis och några
    till anser jag kunde konkurrera med några av dom bästa i USA/Brittiska/ om dom hade engelska som modersmål.

    Nu är Folkhemmet nedmonterat och vad är det för artister som det nya skapar kan man höra dygnet runt i P3 och P4.

    Som flitig radiolyssnare tror jag inte det finns något program som bara spelar våra visartister som var i världsklass.

    Som tur är har jag plastkassar fulla med musikinspelningar från 1980- och 1990-tal på kassetband och rullband men saknar fungerande rullbandspelare.

  3. Lena P!
    Jag har lyssnat mycket på Cornelis. Bland skivor intar hans Victor Jara-tolkningar en framskjuten plats. Jag hörde honom live flera gånger. Minns särskilt en spelning – undrar om den inte var improviserad – på restaurang Profeten i Upsala. Tillsammans med Fred Åkerström. Föregicks tidigare på kvällen av ett framträdande i universitetets aula. Förutom Cornelis och Fred även Bernt Staf. Minns också en visfestival i Vaxholms fästning.

  4. En härlig artist och väl ihågkommen. Dagens Nyheter hade nyligen en artikel om hans karriär i hemlandet Nederländerna där han är i stort sett okänd. Men desto bättre i Sverige. Han behärskade ju svenska språket bättre än de flesta, men fick ändå en anmodan att visa svenskkunskaper för att bli medborgare varav följde att han tog tillbaks sin ansökan. Dog fattig med skulder men med tiden rullade det in royalties så omfattande att hans stiftelse går med lysande överskott. Och han har ju inga utgifter längre…

    Ett fint minne var från Bellmansfesten i Hagaparken, Solna. Vi var ett gäng från posten som brukade fira tillsammans. Så ett år kom Cornelis, nybliven Solnabo! Han var helt ensam men tydde sig till vårt gäng (av 50.000). Uppenbart trivdes han för han stannade med oss hela eftermiddagen. Några bilder blev det och en kram med någon av tjejerna men i övrigt fick han vara som en i gänget.

    V hade ju en stor visslats men två av dem kom han att ogilla, det var Brev från kolonien och Hönan Agda. Han tyckte dom var oviktiga och rätt dåliga.

    Men när han uppträdde och publiken fick önska något så kom det ofelbart: Brev från kolonien! Och så sjöng han den. Något mer? Och så ropades det: Hönan Agda, och så sjöng den snälle Cornelis hönan. Men vi krävde inga sånger och f ö hade han ingen gitarr med sig.

    Ett litet minne blev det.

  5. Lena P!
    David R. är okänd för mig och spelas han i något program i Radion? Har uppdaterat mig om Cornelis via det material jag samlat på mig under minst 30 år. Upptäckte vilken bredd han hade, han skrev text till Vivaldis ”sommaren” ur dom 4 årstiderna. Ola Magnell hade Cornelis som sin stora idol.

    Innan C slog igenom i TV-programmet ”Hvar fjortonde dag” med Ulf Thoren så skrev han texter till Siw Malmkvist m fl. Han kämpade under stora delar av sin karriär med att bli av med stämpeln som lustigkurre. Hans båda skivor med Bellman är fullt i klass med Fred Åkerströms och skivan med musik av Victor Jara är fantastisk.

    Skall skicka mejl till Cornelis Vreeswijk-sällskapet och få svar på en del oklarheter förhoppningsvis. Jag såg Cornelis på ”Lyckorna” i Ljungskile 1974 men var tyvärr berusad så jag skäms över mitt dåliga omdöme. Numera tar jag bara lättöl till maten.

    Skall avsluta med ett citat av Winston Churchill som passar i dessa krigstider. Han fick en fråga under 2:a världskriget av en orolig medborgare om det inte var slöseri att satsa på kultur i krigstider. ”Men vi måste ju ha något att försvara”.

  6. Av de tre på fotografiet var Fred Åkerström min favorit, Cornelies hörde jag aldrig live, och att Gösta ”Skepparen” dog vid så unga år visste jag inte utan var tvungen att slå upp.

    Däremot hörde jag Fred Åkerström live flera gånger när han sjöng Bellmans epistlar i Stockholm, på Mosebacke. Han är enligt min uppfattning den bästa uttolkaren av Bellman, och här kan vi ju ha vår egen personliga uppfattning utan förebilder. Ingen vet ju hur Bellman sjöng sina epistlar. Men Fred hade sin egen bestämda uppfattning och framförde Bellman på ett sätt som åtminstone på mig gjorde (och gör) stort intryck. Jag har hans ”Glimmande nymf” från 1975 (CD 1990). Tack vare de stora landvinningar som gjordes inom fysikens område, och som en framstående fysiker beskrev i en populärvetenskaplig föreläsning i Sydafrika i samband med ett symposium som jag var med att organisera där (”Den demokratiska musiken”), kan jag lyssna på Fred Åkerström på en helt överkomlig ljudanläggning som om han sitter i mitt vardagsrum och sjunger live.

    Vid ett tillfälle på Mosebacke kom den känslomässige Fred av sig i en av Bellmans texter (nykter, tror jag, men inte helt säker). En arbetskamrat till min pappa, som var en utmärkt amatörgitarrist och som kunde Bellmans texter utantill, visade sig sitta i publiken och kunde snabbt hjälpa Fred att hitta texttråden igen. Det var högtidsstunder. Tyvärr gick Fred Åkerström också bort tidigt (1985).

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.