Vid morgonkaffet i pensionärskuvösen noterar jag i ögonvrån ett gäng håglösa, sömnigt gäspande ungdomar med Gavlegårdarnas emblem på tröjan. Att döma av svarta plastpåsar och gripverktyg handlar det om feriearbete.
Läste häromdagen att Malmö stad tillhandahåller sommarjobb åt skolungdomar. Nå, jobb och jobb. ”Kulturarrangörer” skall de ”utbildas” till under lovet. Till intet förpliktigande. Häftigt, tycker ungdomarna. Få betalt för att ha roligt. Bättre än oavlönat sol och bad.
Sveriges elakaste tant, Birgitta Sparf, avfyrade på sedvanligt vis bitska sarkasmer på sin Facebooksida. Men jag tror att hon glömde en sak i hastigheten, unggloparna hålls borta från att hitta på sattyg. Kanske.
Mina egna sommarjobb seglar förbi i det alltmer bleknande minnet. 1966 putsade jag fönster på Sandvik. Snacka om hitte-på-jobb som di säger nuförtiden. Putsa fönster på en dylik, dammig och permanent nedsmutsad arbetsplats! Och många rutor blir det, oräkneliga. Rena Sisyfoskneget.
Jag minns från just den sommaren att jag började röka snugga, det gjorde de andra grabbarna. Och jag ville vara likadan. Greve Hamilton införskaffades i kiosken intill Centralporten. Rökdonen gömdes undan moderns röntgenblick, Tulo för att maskera doften.
Sommaren 1967 ont om jobb för skollediga. Arbetsförmedlingen skickade ynglingen, vars fingrar sannerligen inte var gröna, att tjänstgöra i trädgården i överklassens Hedgrind i det segregerade Sandviken. Hos en ättling till konsul Göransson, änka boende i pampigt hus med sin gamla mor.
Jag satte igång för fulla muggar med stora saxen. Nu skulle det ansas och vårdas!
Efter ett tag märkte jag att det rörde sig inne i huset. Bakom vita gardiner smygtittade förskräckta kvinnor ut på den härjande figuren bland de prunkande rosenbuskarna. Min insats avbröts bums. Jag hemförlovades efter blott en halv dag, om ens det, med saftig timpenning.
Två somrar innan, 1965, knattrade jag i ottan iväg på Monarken upp till Högbo bruk för att plantera skog. Matsäck i kylväska med, morsan lagt ner full lunch.
Ackordet var så uselt, betalt per planta och några futtiga korvören, att vi inte hade något annat val än att gräva ner en försvarlig bunt plantor i ett och samma hål.
Upptäcktes aldrig, men misstänktes.
Sommaren 1968 dags för Sandvik igen, för den nybakade studenten. Blästra rör, sand sprutas genom ett och ett i taget. Traversen lastade av försvarliga buntar så fort bänken var tom, en aldrig sinande flod av rör. Sisyfos ännu en gång.
Jag tillämpade tipset, långt innan jag läst Göran Palms LM-böcker: röka en gång i timmen för att få skiftet att gå, slå ihjäl långsamt krypande tid. Men så började jag blästra av bara tusan. Utan att, som instruerat var, efterhandskontrollera om rören var tillräckligt rena inuti.
Ingen övervakande bas, heller ingen kvalitetssäkringens bakläxa. Aldrig något rör i retur. Förtjänsten hyfsad. Den numera bortglömda Kurt Salomonsons osminkade böcker om LO-kollektivets mobbande av nykomlingar, långt bortom solidaritet och alla vackra ord, retade upp fackföreningsledningen på Norra Bantorget.
Jag utsattes inte för mer än tillmälen typ ”är du Jesu broder?” på grund av mitt långa hår som jag förgäves försökte dölja genom att kamma bakåt och stoppa innanför kragen.
Sommarjobben i Upsala på Akademiska, vaktmästare i svindlande underjordskulvertar, och som skötare i vit rock på Bullret (Ulleråker), är en annan historia.
Men nog tillämpade unge Ekstrand genomgående den stolta arbetarrörelseprincipen ”Gör din plikt – kräv din rätt”.
Om vi bortser från nedgrävda plantor och osynade rör.
Tack för en intressant generationsbeskrivning om ungdomens inträde i vuxenvärldens oupptäckta grottekvarn.
Beroende på olika ingångar att beträda, men i samma upplevd tidsanda med en fläkt av ingenting sågs vara omöjligt.
Dessutom andades en framtid om fred och frihet i ett internationellt perspektiv.
Och inte har perspektivet i det avseendet givit nöjsamt resultat trots att Hasse o Tage tydlig ställde frågorna innan det var för sent: ”Var blev ni av ljuva drömmar” från revyn Svea Hund året 1976.
Kurt Salomonsson är inte bortglömd. Trots sossarnas idoga försök att glömma bort hans kritik av klassamarbete och pampvälde. Läs fibbaren Carl-Erik Johanssons innehållsrika litterära biografi ”Brutal social demaskering” från 2015!
För övrigt kan han inom en knapp månad hyllas på sin nittiofjärde födelsedag den 18 juli. Läs också alla hans böcker! Och framför allt; Glöm honom inte!
Själv hade jag inte svårt att hitta ett sommarjobb eftersom att det inte var aktuellt att ha ett sådant.
Då jag slutade den sjuåriga folkskolan vid fjorton års ålder 1958 fick jag vara ledig till veckan efter midsommar. Då skickade min mamma mig till Arbetsförmedlingen för att söka jobb. AF gav mig två tips på springschas jobb. Det första jag sökte fick jag inte, det andra som var ett jobb på Verner Petterssons järngrossistföretag fick jag. Lönen jag fick var 200 kr i månaden. Eftersom att jag inte hade fyllt 15 år fick jag inte köra moped så mitt jobb bestod av att cykla med en två- eller en trehjulig cykel för att bland annat leverera diverse järnvaror, byggmaterial, arbetsskor… till butiker, järnvägsstation och busstation.
Efter ett tag fick jag reda på att de andra springgrabbarna på stan hade 250 kr i lön per månad. Efter att funderat någon vecka gick jag in till direktören och ägaren, Verner Pettersson själv och sa att jag också ville ha 250 kr bland annat därför de andra springpojkarna hade mopeder när de utförde sitt arbete medan jag fick cykla. Verner sa att jag skulle be om att få en högre lön. Så jag bad om en lön på 250 kr. Direktören skrattade och lovade mig den begärda lönen, av vilken min mamma tog 100 kr för mat, kläder och logi. Men barnbidraget fick jag behålla (400 kr per år) för att köpa kläder. Så började mitt arbetsliv.
Kenneth L!
Din kommentar är en väldigt fin kortnovell från ett Ångermanland, som det var en gång.
Tack!
Själv sommarjobbade jag på ett ostlager i Gävle under tre somrar. Den sista sommaren mötte jag Jan Lindahl som också, av någon anledning, jobbade på mejeriet (trots att han var typograf på Arbetarbladet). Jan lärde mig läsa August Strindberg på ett nytt sätt. Ja, vad kan inte hända på en arbetsplats. Allt spännande finns ju där, för att travestera Ivar Lo. Efter ostlagret bar det av till Umeå universitet.
(Jan Lindahl är känd för oss fibbare för den stora donationen till Satirarkivet som skänktes efter hans död.)
Leif Str!
När jag läste din text om Jan Lindahl så tänkte jag på en bok som jag äger. Är det samma person?
Jajamensan. Du hittar honom (och mig) på en bild här.
Jag skrev även en runa i FiB när han dog.
Leif Str!
Eftersom jag tillämpar lustprincipen så läste jag ett kapitel i J Lindahls bok. Om Engelbrekt. Han klär av en del historikers fusk om Engelbrekts betydelse.
Det är möcke nu så vi får se om det blir fler kapitel.
Nu kommer John Blund på besök.