En bild från Wikipedia av Sortavala, ryska Karelerns huvudstad.
Sordavala, som fick stadsrättigheter 1632, hörde till Kexholms län och var en del av Sverige fram till freden i Nystad 1721. Sordavala är därmed den längst österut belägna staden som någonsin funnits i Sverige. Tillsammans med det övriga Gamla Finland (Viborgs län) återförenades staden med Finland 1812.
Finland förlorade tre städer i Karelen efter fortsättningskriget, nämligen Viborg, Kexholm och Sordavala. Viborg är den största och mest kända. Men författare har även besökt Sordavala vid Ladogas nordliga kust. Ladoga-karelens huvudort. Vi startade vår gruppresa från ett kyligt Joensuu mot gränsstationen i Värtsilä. Pass- och visumkontrollen gick relativt smidigt efter ryska mått mätt. Från finska sidan åker man gärna över och köper bensin hos ”grannen”. Enligt våra finska medresenärer är det en lönande affär och speciella visum utfärdas. Från rysk sida utnyttjar man gärna de utmärkta vägarna på finska sidan för längre resor i gränstrakterna. I Joensuu som har ca 70.000 invånare och är regionhuvudstad i Norra Karelen bor 10.000 ryssar. Enligt en av våra medresenärer gör ryssarna de jobb som finnarna gjorde i Sverige på 1950- och 60-talet.
Efter gränsen fortsatte vi på en ojämn väg. Samma vackra vyer som i östra Finland möter oss, böljande björkskogslandskap och blå sjöar. Men det hjälper inte, förstagångsresenären blir förskräckt över alla förfallna byggnader, ödehus och ruiner varvade med minnesmärken över krig under olika århundraden.
Efter någon timme är vi framme i Sordavala. En gammal svensk, finsk och numera rysk stad vid Ladogas norra strand. När Finland förlorade Sordavala i marsfreden 1940 var invånarantalet 5.000. Många karelare återvände under fortsättningskriget. Staden förlorades slutligen 1944. Bland kända Sordavalabor finns skådespelaren och tidigare dramatenchefen Lasse Pöysti. Han och hans familj evakuerades från Sordavala efter vinterkriget. Viborg, Kexholm och Sordavala var alltså de tre städer som Finland förlorade efter kriget.
Under finska tiden var Sordavala ett centrum för ”karelianismen”. Karelen var under 1800-talet centrum för de nationalromantiska strömningarna i Finland. Elias Lönnrot hade gett ut Kalevala 1835 efter att samlat dikter i Karelen. Landskapet var sagornas och drömmarnas värld och dit reste konstnärer, finska nationalister och romantiker. Sordavala var under finska tiden känd som den sjungande staden med väl bevarad arkitektur från 1900-talets början.
I staden, centrum för karelianismen, samlades man för allfinska sångfestivaler, sista gången 1935, då för att fira 100-års minnet av Kalevalas tillkomst. Då invigdes också Alpo Sailos mäktiga runosångarstaty föreställande Petri Shemeikka (1825 – 1915) spelandes kantele. Statyn står kvar i sin park och klarade sig således under kriget.
Sordavala grundades av Per Brahe som var svensk guvernör i Finland. Efter Karl XII:s debakel i Ryssland förlorades staden. I en generös gest av tsaren införlivades bl a Viborg, Kexholm och Sordavala med storfurstendömet Finland 1812. Staden var också biskopssäte för Finlands grekisk-ortodoxa kyrka. I och med marsfreden 1940 och definitivt efter fortsättningskriget gick Ladoga-Karelen med bl a Sordavala och Kexholm, karelska näset med bl a Viborg förlorat.
När Finland förlorade Sordavala hade staden ett invånarantal på ca 5.000 invånare. Nu bor här 20.000 ryssar. Många av den äldre generationen blev tvångsförflyttade från Ukraina och Vitryssland till denna gränstrakt i norr.
Under åren mellan 1880 och 1940 utvecklades Sordavala till en betydande affärs-, kultur- och skolstad. Utanför staden i Ruskela bröts marmor. Läget vid Ladoga var gynnsamt och staden präglades också av att den var klosterön Valamos hamn på fastlandet. På en ö några timmars båtresa från Sordavala ligger klostret Valamo.
I staden fanns skolor, kyrkobyggnader, flera banker, rådhus och en fortfarande välbevarad brandstation i trä. Kända finska arkitekter som Eliel Saarinen och Uno Ullberg var representerade i staden. En del av den finländska verksamhet som pågick i Sordavala flyttades efter kriget till Joensuu som övertog rollen som regioncentrum efter Sordavala.
Idag råder en bistrare verklighet i Sordavala, som är en småstad i Karelska republiken i det väldiga Ryssland. De hit tvångsförflyttade ryssarnas motivation att bibehålla det finska kulturarvet är låg. Precis som i Viborg, Keksholm och övriga Karelen blev det ett förfall. Arbetslöshet och alkoholism och sovjetisk och senare rysk glesbygd skapar inga goda förutsättningar för välstånd. Vid en promenad i staden konstateras stora brister i underhåll när det gäller gator och byggnader. Dock finns också positiva inslag av företagsamhet, nya byggnader och framtidstro. En ny generations värderingar kan kanske göra att Sordavala blir en bra plats för dem som bor där.
Många finska turister kommer till staden för att uppleva en ”finsk” stad från mellankrigstiden och för att studera kulturella- och krigsminnen. Spåren av kriget är fortfarande talrika. En text på en husfasad berättar om en rysk partisangrupp. Längs infartsvägen ligger den finska krigskyrkogården. I en park finns minneskors över stupade finska soldater uppförd så sent som 1993. Först efter kommunismens fall blev det möjligt att hedra den tidigare motståndaren. På stadens skola kan man fortfarande läsa den finska texten ”Kansakoulu” (Folkskola).
I Kjell Westös bok Skymning 41 berättas om de finska truppernas återerövring av staden i fortsättningskrigets inledningsskede i augusti -41. ”Staden hade varit väl bibehållen, alla de centrala byggnaderna stod intakta efter halvannat år av sovjetiskt styre. Förändringarna i staden var mest av propagandistiskt slag. Strandgatan var omdöpt till Leningatan, andra gator hade fått namnet ’Sovjetungdomens gata’ eller ’Arbetarmaktens gata’. Utanför stadshuset hade den finska skylten avlägsnats och ersatts av en röd skylt med hammaren och skäran, och på myndighetskontoren hängde porträtt av Stalin och den ukrainskfödda marskalken Vorosjilov.”
Bland alla finska minnen i staden träffar vi på Norra Ladogas museum. Nere vid stadens ångbåtsbrygga sitter tålmodiga ryssar och fiskar. Det verkar vara en favoritsysselsättning hos en stor del av den äldre manliga befolkningen. Många i den äldre generationen har sina rötter långt borta från det nordliga Karelen. Hit flyttade alltså många ukrainare och vitryssar mer eller mindre frivilligt efter kriget. Från ångbåtsbryggan går nu moderna bärplansbåtar till klosterön Valamo.
Vid Koirinoja vägkorsning, några mil öster om Sordavala, avtäcktes år 2000 ett märkligt krigsminnesmärke – två sammansmälta kvinnogestalter i ett sorgekors (murheen risti). Några kilometer därifrån hade de finska trupperna vid Lemetti långsamt malt ner en rysk division under vinterkriget. I striderna i Ladoga-Karelen stupade under några vintermånader 35.000 ryssar och 5.000 finländare. Den ryska och finska texten på en sten vid korset kan fritt översättas:
1939-1940
Ryssland och Finland, två systrar.
Finland och Ryssland, två mödrar.
Nu reser de ett gemensamt sorgekors.
De vilar i varandras armar och
deras händer är förenade i en önskan.
Att kärleken segrar.
Det beror på var och en av oss.
Bra Karlman!
Omfattande beskrivning av Ladogatrakten. Ja Finland förlorade mycket med sin tyskvänlighet. Stora delar av Karelen gick åt, och jag vet att en av Europas bästa poeter Pentti Saarikoski bodde i omgångar med munkarna i Ladoga, och trots sitt vidlygtiga leverne med drickandet, var han alltid välkommen till klostertillvaron i Ladogasjön. En mycket speciell och isolerad värld. Hela miljön i trakten runt Ladoga är enormt intressant, men kräver fortskaffningsmedel för att nås, in i djupa skogar, och sjöar.
Tack Karlman för inspirerande text!
Intressant. Men jag har läst att finnarna inte längre kan få dagsvisum för att åka över gränsen och tanka bensin och dryckjom. Kan det stämma?
Till Nynäshamns kommun kom ett brev från Viborg i Sovjet. Dom undrade om vi skulle bli vänorter. Det fanns ett telefonnummer som jag som ordförande i hembygdsföreningen ringde. En dam som befann sig i Moskva svarade på svenska. Hon hade lärt sig på en kurs.
Gränsen är stängd efter Ukrainakriget.
Gränsen Finland-Ryssland är stängd sedan 1 December 2023.
Vilken fin staty och text. Tack för detta lågmälda skaldande om Ladogakarelen.
Det är alltid intressant att ta del av denna för många helt okända trakt, för detta är verkligen ett ”sjätte nordiskt land” på många vis. Jag har rest genom Karelen från Finland även på sovjetisk tid. Förr, på Stalins tid, sköts kusligt stora metallskivor över tågfönstren mellan gränszonen och det var väl fram till Vyborg (som staden heter numera), nu får man se hela resan från gränszonen, som förr var en riktigt spännande reseupplevelse. På 1980-talet imponerades jag av den ofta helt orörda naturen: de stora vattenfyllda björkskogarna på våren med rikt djurliv (och säkert den direkta orsaken till de många myggorna!) och de imponerande storkbona på var och varannan el- eller telegrafstolpe – liksom de många äldre trähusen som nog inte fått sig en färgmålning sedan, ja, 1939? Här och var är hela naturen en John Bauer-målning: djup tajga tar vid med kullar och bergknallar. Man bara väntar på att stor brunbjörn skall komma lufsande bland de höfthöga blåbärsrisen (för det kan nog hända!).
Det finns uppenbara saker här i artikeln som inte tas upp, som kanske inte alla heller känner till. Skillnaden mellan karelare och finnar är väldigt ofta att äkta gamla karelska släkter är ortodoxa, ibland kallade östkristna. Och detta ortodoxa Karelens huvudstad är knappast Sortavala (som det skrivs numera), utan Petrozavodsk, vid sjön Onega, Europas näst största efter just Ladoga. I trakten finns några av världens största träkyrkor, till och med lökkupolerna är byggda av trä, även på utsidan.
Med lite upprustning och investeringar kan denna trakt bli en riktig turistmagnet, åtminstone för naturintresserade. För lite längre ut ligger nog Europas mest okända hav: Vita havet. Väl värt ett besök, trots allt. Men den som försöker sig på tala finska, bedrar sig. Det fungerar ingenstans. Och bara några få procent av ryssarna talar till exempel engelska. Så att plugga in lite ryska är alltid en god gärning att ha med sig på resor i dessa trakter. Men det får nog bli en ny öppnare, friare, mer tolerant och mer demokratisk post-putinsk epok. För denna epok är nog nu i vår tid det största hindret för all turism i dessa trakter. Så illa kan det gå.
Tack för fina bilder och god information!
Från början efter freden med Finland förvaltades Karelen som en egen Sovjetrepublik men integrerades senare med Ryssland. Annars är det väl sannolikt att Karelen blivit en egen självständig stat i dag men befolkad av i huvudsak ryssar.