Järnvägsstationen i Grunewald 1941 / Gaza 2023
Det nazisterna gjorde i Tredje riket mot judarna. Vem kan längre hålla för ögonen och blunda? Låtsas som om det aldrig hände? Inbilla sig att det är möjligt att se bort. Och därigenom komma undan ansvar.
Ihopsamlandet på olika platser i Berlin för marsch till fots ut till den burgna stadsdelen Grunewald. Människor boende där betraktade de mångas marscherande utan att göra något. De bevittnade hade ju klarat sig. Sitt eget skinn.
Transporterna i förslutna godsvagnar österut. Järnvägsstationen i Grunewald. Spåret från där tågen utgick. Naturen har tagit över. Buskar och gräs. Hörs något? Längre?
Lägren. KZ – akronymen på tyska. Auschwitz. Dachau. Sachsenhausen. Buchenwald. De internerade bevakade av ”helt vanliga” män och kvinnor. Plågade och misshandlade. Dehumaniserade.
Ghettona. Warszawa. Att så göra medmänniskor illa. Utdraget döda dem.
Budapest. Vi uppsökte det, visste var det forna ghettot låg, hade tagit reda på det. De boende betraktade oss misstänksamt från loftgångar. Anade att vi inte var några vanliga turister. Vad ville vi? Visste vi det själva?
Flyktinglägren på Västbanken. Jag glömmer aldrig det i Betlehem. Flera timmar vägleddes jag där. Mina steg allt tyngre. Vändkorsen, som på idrottsplatser förr i Sverige. Martyrernas foton på väggarna. Döda unga män.
Och nu. I denna stund. Gaza. Människor flyr. Försöker att fly. Dödas. Barn. Bland alla flyende, barn.
Ansikten. Ögon. Blickar. Mot oss. Långt därifrån. Eller nära?
Jag vet inte var jag ska göra av mig. Världen ser mig. Men vad gör jag?
