Soros, vänsterpartiet, sverigedemokraterna och EU-valet

“I suget efter George Soros” kallar jag detta montage.

en 23 maj är det val i EU:s alla medlemsländer till EU-parlamentet. Nervositeten stiger bland alla EU-anhängare, här och där är stämningen på gränsen till desperation.

EU-parlament är visserligen inget parlament i gängse demokratisk betydelse. Det beslutar ingenting självständigt, utan är bara ett sidoorgan för diskussion och godkännande av det som redan föreslagits av eller beslutats av (minister-)råd och kommission. Men att bli EU-parlamentariker är en nytt möjligt steg i karriären för dagens karriärpolitiker. Så för svenska toppolitiker blir man lätt hovsam i sin EU-kritik – även om man tillhör ett traditionellt EU-motståndarparti (V, MP och nu även SD).

Nå, EU-parlamentet är dock inte helt utan betydelse, utan kan påverka på olika vis. Så, om EU-motståndare i denna församling kommer att dominera kan EU:s hela verksamhet gå i stå.

Läget inför årets val
Risken för detta blir allt mer överhängande. 2014 dominerade unionsvännerna i parlamentet ännu ganska stort. Av de då 750 platserna var 65,2% mer eller mindre EU-entusiaster och 27,4% skeptiker eller motståndare.

Enligt en prognos från “EuropeElects” inför årets val kommer andelen EU-kritska öka till 39,4% och entusiasterna minska till 57% (av de 705 ledamöterna). Man är klart och tydligt på väg mot ett dödläge där krisen kan bli ett faktum. Inte mycket pekar mot att utvecklingen kommer att kunna vändas i medlemsländernas opinioner. Nej, det är snarare precis tvärt om. Som EU-motståndare verkar alltså tiden till ens fördel, men risken att kaos, och kanske till och med väpnade konflikter ska blossa upp är inte obetydlig. Se på Frankrike idag…

George Soros griper in
Mångmiljardären och utomparlamentariske aktivisten George Soros skriver den 11 februari på sin egen webbplattform Project Syndicate under rubriken “Europe, Please Wake Up”. Det är närmast ett nödrop inför EU-valet till alla unionsvänner att agera för att rädda vad som räddas kan.

“Det är svårt att se hur de pro-europeiska partierna kan komma ut som segrare efter valet i maj om de inte sätter Europas intressen framför sina egna. Man kan fortfarande göra sak av att bevara EU för att radikalt återuppfinna det. Men det skulle kräva ett hjärtbyte på EU. Dagens ledarskap är som kvarlevor från politbyrån då Sovjetunionen kollapsade – de fortsätter att utsända ukaser som om de hade någon betydelse.

Det första steget för att försvara Europa från dess fiender, både internt och externt, är att uppmärksamma den magnitud som hotet från dem innebär. Det andra är att väcka den sovande pro-europeiska majoriteten och mobilisera den i försvaret av de värden på vilka EU grundades.”

Vad jag framför allt tänker när jag läser det här är att ingen egentligen – inte ens George Soros – tror på EU längre. Men de gamla EU-entusiasterna försöker till varje pris hålla liv i den sjuke mannen t o m med besvärjelser och trolldom om det skulle krävas. Insatserna har varit så enorma så oerhörda värden står nu på spel.

De forna EU-motståndarna viker mjukt undan
Nog är det en händelse som ser ut som en tanke att samtidigt som George Soros skickar ut sitt varningsrop så väljer Sveriges två EU-motståndarpartier (SD och V) att avstå från att diskutera en Svexit inför valet. Man anpassar sig alltså i EU-frågan och faller undan för trycket från våra svenska stormedier och partierna som simmar i miljardärens kölvatten (M, KD, L, C, MP och S). Och det är faktiskt det som är Soros heta dröm, att alla politiker ska lägga alla andra meningsmotsättningar åt sidan och ansluta sig till de “grundvärden” som är EU:s ideologiska fundament.

Storbritanniens speciella problem
Säkert är det många som ser hur svårt det varit för Storbritannien att komma loss ur EU:s klor och tänker att en Svexit kanske är en omöjlig väg. Men alternativen är knappast mera lockande. En upplösning av EU kommer, frågan är bara hur. Ett kaotiskt sönderfall likt Sovjets ökar om ingen förhandlingsväg för ordnade utträden görs möjlig. Alltså, att tvinga alla att stanna kvar kommer bara att göra kollapsen ännu farligare. En Svexit är alltså att föredra och vore faktiskt en mer ansvarsfull politik.

Svårigheterna för just Storbritannien ligger i att landet består av fyra delar där de tre små; Nordirland, Wales och Skottland haft större fördelar av EU än England, vilket skapar motsättningar i EU-frågan. Och så är det den hyperkänsliga frågan om att Storbritannien efter Brexit får en landgräns till EU mellan Nordirland och Republiken Irland. Det kan få kriget att blossa upp där igen efter 12 års fred.

Är det verkligen en strid om värderingar?
Men, man kan som Soros och hans svans välja att kalla det för en konflikt för eller emot liberala grundvärderingar. Men det är lika klyftigt som att spå i kaffesump eller skåda i stjärnorna. En sådan linje gör EU lika ideologiskt hopplöst som det fundamentalistiskt planekonomiska Sovjet på sin tid. Som utvecklingen ser ut idag – efter finanskrisen 2008 och flyktingkrisen 2015 – borde det inte vara så svårt att ta till sig insikten om att fri rörlighet för människor och kapital inte fungerar för några andra än de som drar hem de hisnande vinsterna. Jag undrar ibland om våra ledande svenska politiker är så dumma som de verkar när de försöker förklara sig, eller är de rena marionetter?

Om inte de europeiska folken längre är med på tåget måste man ju tänka om. Eller är lösningen att införa 28 polisstater för att rädda EU:s “liberala grundvärderingar”?

  6 kommentarer for “Soros, vänsterpartiet, sverigedemokraterna och EU-valet

  1. Arne Nilsson
    2019-02-22 kl. 8:23

    Knut L!
    I din intressanta artikel ställer du avslutningsvis en mycket relevant fråga: “Jag undrar ibland om våra ledande svenska politiker är så dumma som de verkar när de försöker förklara sig. Eller är de rena marionetter?”

    En sak tror jag man kan vara överens om. Ledande politiker är inte “dumma”. Idag måste du som framgångsrik politiker anpassa dig till det rådande politiska och ekonomiska systemet. Men de är inte “rena marionetter”. De är marionetter med ett egenintresse som riktar sig både mot arbetarklassen och kapitalet. Detta egenintresse tar sig uttryck i att man vill ha större del av det som produceras i samhället. Även gärna mer kontroll över produktionen.

    Toppskiktet bland politikerna och övriga delar av de högre skikten inom samhällelig förvaltning tillsamman med de övre skikten inom de privata företagen utgör den nya klassen, byråkratklassen, i Sverige.

  2. Bertil Carlman
    2019-02-22 kl. 9:34

    Läste just en mycket välskriven och vältajmad ledarkrönika av Marit Kalleson i senaste numret av Proletären.

  3. Bertil Carlman
    2019-02-22 kl. 10:01

    Min morgontidning, SmP, erbjuder som vanligt lite småmys från cirkus Allians. Ledaren tar åter upp käbblet mellan M/KD och C. Namnet på underledaren är riktigt gulligt ”C.vålnad ut ur hjärtat”.

    Men tidningen innehåller också en insändare från Växjös lokalgrupp av folkrörelsen Nej till EU. Den lyder ”Bevara alliansfriheten och gå ur PESCO”. Om du inte vet vad PESCO är så är det just det som är meningen. Det är ett förslag på att EU skall skapa en egen militärorganisation och kring den vill regeringen och riksdagen ha så lite debatt som möjlig. Häromdagen hade SmP en insändare från KFA (Kronoberg för Fred och Alliansfrihet).

    Undras när tidningen skall fatta att det är ryssarna som ligger bakom dessa insändare?

  4. Leif Stålhammer
    2019-02-22 kl. 13:39

    EU är, som många inser vid det här laget, framsprunget ur kapitalets och eliternas behov av kontroll över marknader och USA:s behov av inflytande i Europa efter kriget. Sverige lurades via rena lögner med i denna utopiska idyll av S och högerpartierna och gav därmed upp sin nationella suveränitet.

    Men hur blev det? Globaliseringen i kombination med EU:s inre motsättningar gör att högernationalister växer så det knakar. Allt färre medborgare identifierar sig med EU:s mål och medel. I brist på en i verklig mening folklig och stark motståndsrörelse mot EU kommer denna nationella höger växa och ytterligare försvåra ett ordnat utträde ur EU. För närvarande verkar utvecklingen peka mot ett m.e.m.kaotiskt sönderfall, där resterna av välfärdssamhället vittrar bort.

    Nationell suveränitet försvaras nu endast av extremhögern. Illa! Vi har nu 187 miljardärer i landet, 1984 var de 35. “Det går bra för Sverige”, envisas Löfven. Vart tog den proletära internationalismen vägen?

  5. Bo Persson
    2019-02-22 kl. 16:04

    Det var ju i samband med den sovjetiska implosionen som våra traditionella partier började göra slut på sig själva genom att börja kasta en rad traditionella principer överbord. Så om de skall ha någon framtid så måste de anknyta till tiden före det kalla krigets slut. Och här därför några paroller de måste göra till sina:
    1. Återupprätta statssuveräniteten (Svexit)
    2. Återupprätta den allmänna värnplikten
    3. Återupprätta territorialförsvaret
    4. Återupprätta neutralitetslinjen (Sverige ut ur Afghanistan!, Sverige ut ur Irak!).
    “Sverige först” skulle man kanske kunna ha som rubrik.

  6. Bo Persson
    2019-02-23 kl. 11:07

    Leif Stålhammer!
    Det finns ju såväl ideologiska som icke ideologiska konflikter. EU ser jag som en icke ideologisk fråga: för eller emot statsupplösning. Och då blir det ju sekterism att dra in den ideologiska dimensionen: klass mot klass, höger mot vänster.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.