Statsministern Magdalena Andersson, försvarsministern Peter Hultqvist och utrikesministern Ann Linde meddelade sitt partis kovändning i Natofrågan den 16 maj 2022. Det här skrivs efter att jag just fått reda på att Turkiet än en gång förhalat godkännandet av Sveriges Natomedlemskap. Det som skulle gått på ett par månader har nu alltså pågått i 19. Under denna tid har Sveriges försvars- och säkerhetspolitik svävat i ett tomrum.
Att regeringen, även den nuvarande, vill att Sverige ska gå med i Nato förstår nu alla. Men vad vill svenskarna? Och vad är möjligt? Kan detta säkerhetspolitiska tomrum bestå hur länge som helst? Vi har också skickat en massa vapen och resurser för skrotning i Ukraina, vilket ytterligare försvagat vårt försvar och gjort oss än mer beroende av USA, EU och Turkiet. Det är de som nu bestämmer över Sverige – som bara har att tacka och ta emot, alltså att vi snällt måste vänta med mössan i hand. Sverige är p g a sin överilade Natoansökan för ett och ett halvt år sedan i händerna på stormakter. Vårt självbestämmande är en illusion.
Vi ska nu dessutom tvingas rusta upp vårt järnvägsnät från väster till öster för att snabbt och effektivt kunna transportera USA-trupper och Natovapen från Atlandet till den ryska fronten. Det är ur försvarssynpunkt bortkastade pengar, som Sverige måste betala, men som ett svenskt värnpliktsförsvar inte har någon användning för. Där är det fr a kommunikationer från söder till norr eller omvänt som är viktiga.
Det värsta som nu kan hända är att det utbryter krig mellan USA (Nato) och Ryssland, vilket är fullt möjligt så länge krigen i Ukraina och i Palestina inte bringas till ett slut. USA:s uppladdning i östra Medelhavet och Röda havet ökar risken för ett massivt angrepp på Iran. Ett sådant krig tar oss till randen av ett världskrig, alltså ett krig mellan Nato och Ryssland. Det skulle genast dra in också hela Norden (Norge, Sverige och Finland), trots att Sverige ännu inte är med i Nato. För, Norden är ett självklart uppmarschområde för Nato mot Ryssland. Varför skulle de annars plötsligt börja tala om nödvändigheten av att rusta dessa järnvägar?
Många hederliga och kompetenta män och kvinnor ägnar sig idag på heltid åt planeringen för det svenska Natomedlemskapet och för det svenska försvarets anpassning till Natostandard. Allt annat är underordnat detta inom försvarsdepartementet, utrikesdepartementet eller försvarsmakten. Jag har t e x två nära anhöriga som hör till denna stora krets. Jag undrar förstås vad alla dessa kompetenta herrar och damer nu tänker, när det som skulle ta 3 månader dragit ut i 19 – när det krig som skulle knäcka Ryssland helt kört fast, när ett storkrig i Västasien verkar stå för dörren och Europas ekonomi håller på att få oss alla att känna de isande vindpustarna från en förestående djup ekonomisk och politisk kris (depression). Gjorde vi verkligen rätt?
Jag frågar dem självklart inte. För dels har de tystnadsplikt och dels vill jag inte skapa dålig stämning. Det leder ingen vart. Frågorna är ju alldeles för stora för att ta upp vid ett middagsbord eller på en skogspromenad. I den krigsstämning som nu råder är det särskilt viktigt för dessa kvalificerade svenska tjänstemän att inte visa minsta tveksamhet i något sammanhang, särskilt inte inför en obetydlig person som i åratal motarbetat både svenskt Natomedlemskap, svenskt vapenstöd till Ukraina och dessutom vågat påstå att Ryssland inte har för avsikt att återupprätta ett ryskt imperium. En sådan person behöver inte tas på allvar, man får helt enkelt inte tala med denne om sådant. Det är ju inte diskussionsfrågor längre, det är fastställd politik, visserligen odemokratiskt tillkommen, men som kräver 100 procent lojalitet. Avsteg vore, om inte förräderi så i alla fall sparken från ett välbetalt jobb.
Och vad tänker mina f d partikamrater Magdalena Andersson, Ann Linde och Peter Hultqvist? Tänker de över huvud taget, eller är det för plågsamt? Är man så inkapslade i sin egen politiska klassbubbla att oönskad information utifrån inte längre förmår tränga in. Har man fattat att Ukraina har förlorat kriget? Eller hålls de ovetande om detta? Vem är i så fall ansvarig för denna desinformation? Tänk att kunna vara en mus i ett hörn och smyglyssna på de innersta kretsarnas samtal. Vågar någon föra fram tvivel på att man gjorde rätt när man påstod att Natofrågan var för komplicerad för vanliga medborgare och därför inte lämpade sig för folkomröstning?
Vad som däremot för alla missnöjda väljare nu efter 19 månader står alldeles klart är, att Natofrågan var alldeles för komplicerad för ansvariga politiker. Nej Magdalena, ni har ställt till det och svikit Sverige. Det spelar ingen roll om ni kallar er vänster och demokrater längre. Ni företräder stormakters intressen, inte Sveriges.
Imperialismens och det militär-/olje-/läkemedel-/bank-/mediaindustriella komplexets grepp över sossepartiet är totalt. Alla som ens tänker i banor av rättvisa eller fred bör snarast överge detta skamliga beläte till parti.
Det här är besvärligt när man som jag tror att någon sorts blandekonomi är det vettigaste alternativet till dagens marknadsextremism. V förefaller bara marginellt annorlunda. I praktiken har alla riksdagens partier samma politik i avgörande frågor.
Alla västvärldens politiker och journalister är den amerikanska imperialismens knähundar och allt dom säger och gör måste bedömas mot den bakgrunden.
Ja, frågan om en framtid i folkdjupets namn är ett intressant ämne när vi ser hur den parlamentariska sammansättningen är formerad i våra valda församlingar.
Och inte nog med detta. Därtill är SD med sina 20 procent, enligt senast opinionsundersökningen, större än det största borgliga partiet. Dessutom, i denna majoritetskonstellation ingår också Liberalerna. Ett parti som förut tog tydligt avstånd från ett i dagens värld mycket snälla Ny Demokrati. För den som varit med på en resa i tiden – kan undra, vad sker?
Vad har hänt med sossarna, är så klart en berättigad fråga när dom inte förmår att ta den ideologiska striden utan uppträder som om man skall tycka synd om dem.
Om Vänsterpartiet saknar även dom för mig en ideologisk styråra och verkar ytterst ömfotade när det gäller intern idédebatt och kritiska röster från medlemmarna.
Ett annat parti med hemvist inom ”vänsterblocket”, nämligen Miljöpartiet där språkröret Märta Stenevi varit den mest tydliga av partiledarna när det gäller att ta avstånd mot SD, och benämnt detta parti med blå/brunt beteckning, skall nu leda sitt parti tillsammans med en kollega som tidigare samarbetat bra med en mörkblå höger i Stockholm.
Sammantaget, i min värld för folkviljans möjligheter till inflytande mycket bräckliga konstruktion ingår även ett haltande demokratiskt Europaparlamentet där inflytelserika marknadsaktörer ständigt driver lobbyism/påverkan på uppdrag från privata intressen, vars mål har en egen agenda i sin syn på samhällsutvecklingen… om man nu skall benämna detta utveckling för människan, djur och natur?
En framtid som förhoppningsvis inte går, helt över styr i krigets förödande spår.
Bra att Knut L tar upp frågan om Nato-ansökan som den socialdemokratiska regeringen gjorde till sitt partis lysande signum. Men täcker ordet svek den socialdemokratiska gärningen? För egen del leder tanken till den svekdebatt som brukar föras efter våra fjärdeårsval då utfallet jämförs med vad som lovades före. I fråga om Nato-ansökan så kortslöts den demokratiska processen fullständigt, varken i samband med valen 2018 eller 2022 tilläts en behandling av frågan.
I Sveriges skattefinansierade television existerade inte ansökan över huvud taget, varken hos Agenda, i partiledardebatter, i 30 minuter hos Anders Holmberg då han intervjuade statsministern eller i diskussionsprogram med inbjudna specialister på svensk och internationell säkerhet ur breda perspektiv. Dagspressen var lika stum den liksom hela fackföreningsrörelsen trots den största omkastningen av vår utrikes och säkerhetspolitik på 170 år.
Hos studieförbunden går inte att spåra några cirklar i ämnet, hela landet var försett med munkavle och nu ett och ett halvt år senare är det ingen från det organiserade och offentliga som frågar hur det kunde bli på detta sätt.
Är det en slump att allt, precis allt offentligt stannade och ingen rörelse eller demokratiskt ljus kunde skönjas. Eller finns det en hand som står utanför folkets kontroll, någon slags ond energi som ställer sig över kärnan i den svenska demokratin där all offentlig makt i landet ska utgå från folket. Är det samma typ av hand som såg till att Olof Palme stupade på sin post, som nu rättat in Andersson, Linde och Hultqvist samt Sverigedemokraterna efter en dagordning som vårt folk inte känner till och har beslutat om. Är Nato-ansökan endast ett svek eller är det något ännu värre, ett landsförräderi.
Den socialdemokratiska Nato-ansökan som riksdagsmajoriteten ställt sig bakom är målet på en mycket lång kampanj som nu krönts med framgång. Att mota in Sverige i den nordamerikanska fållan ihop med de andra vasallerna har tagit tid, det har fordrats ett vilselett och handlingsfattigt folk.
Metoden har varit ständiga och underminerande kampanjer som avlöst varandra och dessa har varit lika enkelriktade, lika intellektuellt syrefattiga som handläggningen av Nato-frågan.
Ubåtskränkningar, feministteologin, covidskräcken, klimathysterin och Putins ondska har avlöst och blandats med varandra.
För att ta ett exempel över falskspelet för att driva in vårt land i Nato. I oktober 1981 så gick den sovjetryska ubåten U 137 på grund i militärt skyddsområde i Karlskrona. Det har fram till nyligen funnits två motstridiga funderingar till händelsen, den ena är att ingen ubåtskapten i världen frivilligt går in i Gåsöfjärden då den är både trång och grund. Det går inte att dyka och lägga sig på botten utan att tornet sticker upp ovanför vattenytan och risken är överhängande att ubåten går på grund eller kör fast i botten.
Den andra märkliga orsaken är att navigeringen in i fjärden är komplicerad och därför måste intrånget skett medvetet. Det var inte heller frågan om myteri och avhopp till väst, något sådant fanns inga tendenser till. Men nu har följande som den svenska flottledningen känt till i 40 år men undanhållit allmänheten kommit fram: på morgonen den 28 oktober 1981, mer än två timmar innan flottbasen i Karlskrona fick kännedom om den grundstötta sovjetiska ubåten, infann sig USA:s marinattaché, kommendör David Moss tillsammans med biträdande attachén, örlogskapten Edmond Pope på örlogsbasen i Karlskrona. De hade anlänt kvällen innan till hotell i staden och fick på morgonen en genomgång om örlogsbasen, dess uppgifter samt basens resurser. Enligt andremannen på basen, kommendörkapten Karl Andersson, som höll i genomgången för attachéerna på uppmaning av sin chef, kommendör Forsman, har varken för eller senare liknande besök genomförts.
Det var jungfruturen för Anatolij Gusjjtin som fartygschef när han förde befälet över U 137. Patrullområde var öster om Bornholm. Ombord på ubåten fanns även en högre rankad sovjetisk officer, Josef Avrukevitj, men han fanns inte med på besättningslistan som svenskarna erhöll vid förhör med besättningen. Två dygn före grundstötningen tog Avrukevitj befälet över ubåten i egenskap av högst rankad, han skötte navigeringen norrut från U 137:s patrullområdet. Gusjjtin fick inte navigationen att gå ihop och önskade återvända till sin sovjetiska hemmahamn men det avslogs.
Karl Andersson var den som verkställde de flesta förhör med ubåtens besättning. Följande fyra personer hade Andersson order att förhöra: fartygschefen Anatolij Gusjjtin, andremannen Vasilj Besedin, utkiken Kovaljuk och rorgängaren Anatollij Korostov. Den högst rankade ombord på ubåten, Avrukevitj, han som navigerat fram till grundstötningen, skulle Karl Andersson inte förhöra.
Grundstötningen 1981 följdes året därpå av den stora ubåtsjakten i Hårsfjärden. Här utmärkte sig svenska amiraler för – vägran att låta våra egna ubåtar att använda sig av torpeder mot inkräktarna, att hindra jagaren Halland från att använda sina ubåtsraketer, att hindra fällning av sjunkbomber i svärm, att beordra Belos åt galet håll och att beordra eldförbud för kustartilleriets minlinjer precis den natten när den brittiska ubåten lyckas ta sig ut till internationellt vatten. Allt detta är idag känt och offentligt, detta och mer därtill har byggt under Nato-ansökan.
Magdalena Andersson, Ann Linde, Pål Jonson, Hultqvist, Carl Bildt och många fler i etablissemanget vet och kan allt detta lika väl eller bättre än undertecknad. Det är inte bara svek quislingarna och Nato-jäntorna begått, det är landsförräderi där motiven kan variera men målet och resultatet är detsamma.
Slutligen, förhoppningen att de politiska partierna ska vakna till och ta ledningen i frihetskampen, om de inte tvingas därtill av folkviljan, är fåfäng. Läget är illa nu men kommer att bli än värre om inte frigörelse från Washington inleds och Sverige anträder vägen mot verklig alliansfrihet och neutralitet.
Ingen kan göra allt men alla kan bidra med något. Insändare till tidningar och digitala medier, uttalanden från föreningar, medborgarförslag i kommuner och anslag på offentliga tavlor. För egen del har jag framställt och spridit originalfilen till en affisch där var och en kan printa ut önskat antal ex i A4 eller A3-format och sätta upp där lämpligt är. Fullt möjligt är att ändra i texten om så önskas, givetvis underteckna eller använda texten som underlag för uttalanden i olika sammanhang. Försöker bifoga filen, lycka till.
Stödet för ett svenskt Natomedlemskap är massivt. Ca 60 procent är för och endast 20 procent är emot. Oproblematiskt.
Mats Ö!
Det där var inte särskilt övertänkt. Med ett sådant resonemang skulle man kunna avskaffa folkomröstningar och ersätta dem med opinionsundersökningar.
Folkomröstningar byggda på helt ensidiga USA-styrd media, där demokratisk debatt inte tillåts och både politiska partier och media agerar på uppdrag av främmande makt dessutom.
Oerhört problematiskt!
Knut L!
Jag besvarade bara din fråga ”Vad vill svenskarna?”. Du fick ett svar. Varför skulle det krävas en folkomröstning för att besvara din fråga om vad svenskarna tycker?
Mats Ö!
För att opinionsundersökningar ofta tar helt fel och missbedömer opinioner.
Knut L!
Vetenskaplig korrekta opinionsundersökningar tar fel med ganska få procentenheter. En folkomröstning om medlemskap gåve ungefär det resultatet, som Mats Ö nämner.
Den viktiga frågan är, huruvida man tycker, att ett folkomröstningsresultat icke vore demokratiskt, eftersom västvänliga tankesätt dominerar i partier och massmedier.
Om man nu inte skall rösta om Nato kanske de vanliga valen också kunde avskaffas, till förmån för opinionsundersökningar (vars frågor nog kan vara arrangerade så det skall bli ett visst av beställaren önskat utfall).
Någon djupare diskussion av Nato-inträdet har vad jag vet inte skett. Det skulle bland annat innebära att skrämma skiten ur folk som bor på det ”osänkbara hangarfartyget” Gotland. Frågan kunde då vara: om Nato-flyg stationeras på Gotland och angriper Ryssland, vad kommer då att hända om Ryssland slår mot dess baser med hjälp av ohejdbara hypersoniska missiler (med eller utan kärnvapenspets), eller ohejdbara svärmar av drönare.
Fler sådana lokala exempel kan nog tas fram, med flygfält, hamnar, förråd och annat som NATO vill utnyttja.
Och mer regionala, av typen: vad gör Sverige om de finsk-baltiska galningarna (givetvis med USA i bakgrunden) drar igång en flottblockad mot Ryssland i Östersjön?
Sedan finns naturligtvis frågan om att skicka svenska trupper till USA:s krig långt bort i världen, men jag tror att frågan åtminstone har lyfts litegrann och egentligen är lite mindre intressant för oss som bor här, vill leva, och dö, (utan hjälp av bomber) i Norden!