Har just lyssnat på USA:s president och Sveriges statsminister på presskonferensen från Rosenbad denna eftermiddag. Efteråt stängde jag av radion för att slippa höra experternas tolkningar.
Vad hörde då jag?
Barack Obama är verkligen en sympatisk man, en strålande representant för det stora brokiga USA med en sällsynt förmåga att signalera en smula humor, artighet, eftertänksamhet och till och med förståelse för sina motståndare. Men – och det är ett viktigt men – ändå markera att han är USA:s president med plikt att agera ”vid behov”. Så långt den allmänna bild som denna presskonferens i verkligheten sände ut till radions och senare TV:s konsumenter.
Vem är det det som ger detta intryck? Är han så sympatisk som han verkar? Hur han är som människa bör vi lämna därhän. Denne mans roll idag är presidenten i världens mest aggressiva imperialistmakts. Det är vad han är idag i Sverige.
Trots allt tal i förväg om klimat- och demokratifrågor kom i stort sett allt att handla om krig, krigshot och avlyssning av jordens alla innevånare.
Det framgick tydligt att presidenten inte kommer att tveka att skicka kryssningsmissiler om han anser att USA:s säkerhet är hotad. Om kongressen svarar nej, kan han mycket väl ge sin anfallsorder i egenskap av överbefälhavare. Att attacken ska vara ”begränsad och syfta till att slå ut vissa speciella militära mål” förändrar inte det faktum att hela regionen kan explodera i ett storkrig med katastrofala humanitära följder förstås.
På frågan om NSA:s massavlyssning av även europeiska medborgare svarade han att det gäller även där ”nationens säkerhet efter 11 september”, alls inte att snoka i vanliga hederliga människors e-post och telefontrafik. Att avlyssning av enskilda är demokratiskt oacceptabelt framstod först som oproblematiskt, men i en lång utläggning visades dock aningen förståelse för att balansgången mellan den tekniska utvecklingen på avlyssningsområdet och enskildas personliga integritet kan vara knepig. Allt ska inte trålas fram bara för att det är möjligt, menade presidenten. Och det känns ju fint.
Presidenten har inte satt ”a red line”, det har världssamfundet och USA:s congress gjort, menade han. När oskyldiga barn dödas av giftgas måste man agera, annars kommer alla att sprida ut sina giftgaslager överallt på oskyldiga människor. Därför måste världssamfundet ”take action”. FN kommer inte att kunna bevisa att det inte var al Assad som gjorde gasattacken, så det så! Och om inte FN:s säkerhetsråd godkänner kör USA:s president själv. Sådan är presidentens ståndpunkt.
Klädsamt slingrade han sig ur en fråga om det inte var ett dilemma att en fredspristagare nu larmar om krig med Syrien. ”Jovisst, sa han, jag sa redan i mitt Nobeltal att jag var en ovärdig pristagare. Men jag har faktiskt gjort allt för att få slut på krigen i Irak och Afghanistan och hoppas att slippa behöva skicka missiler över Syrien. De här frågorna är de allra svåraste och dem brottas jag med varje dag”, sa han också. Stackars Barack!
Nå, inte ett ord om alla de tvivel som finns runt denna gasattack, om att rebellerna övats i gaskrig, att mycket pekar på att det kan vara något helt annat än en regelrätt gasattack från al-Assadregimen mot sitt eget folk i sin egen huvudstad, mitt under ett besök av FN-observatörer som ska kolla användningen av just giftgas. Men dessa tvivel kom aldrig upp på presskonferens, som var järnhårt styrd.
Inte heller ett pip och utomrättsliga avrättningar med drönare heller till USA:s president. Nej, den snygge Barack Obama kunde som USA:s president glida vidare i sin pansarkolonn till nästa charmarmöte.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Barack Obama, USA:s president, Sverigebesök, presskonferens
Jag hängde inte med i presidentens långa utläggningar men sa han inte att världen
måste ha regler angående gasanvändning som skall följas och bestraffas.
Märkligt att USA:s president nämner detta när man själv aldrig brytt sig om internationella
regler om folkrätt, undantag för domstolar m.m och aldrig betalat skadestånd för alla
övergrepp Vietnam m.m.
Lyssna på Pierre Schoris principiellt viktiga uttalande i TV-sändningen strax efter presskonferensen. Börjar 5.46 in på sändningstiden och är ett sju minuter långt inslag.
Schori gör ett starkt principiellt inlägg där dom flesta andra kommentarer reservationslöst stödjer den ”nya” världsordning som kommer att utgöra ett hot mot många länder om Obama startar en straffbombning av Syrien.
Motståndet bör koncentrera sig på
1) bevisa om och vem som använt kemikalier, grunden för ev. attack
2) skall vi skrota FN och dom regler som finns om våldsanvändning
och låta USA godtyckligt bestämma
3) starta förhandlingar om slut på inbördeskriget och visa på utländsk inblandning i Syriens inrikespolitik.
Hoppas att den ifjol startade enhetsfronten syns mer i den allmänna debatten än nu.
Tyvärr används för det mesta ingen energi på att förklara varför de västliga demokratierna mobiliserar denna enorma övervakning och samlar dessa ofantliga mängder data-informationer. Man framhärdar hellre med att massövervakningen av privatsfären inte kan vara i överensstämmelse med en verklig demokrati – men övervakningspraktiken bevisar ju motsatsen: Det är just precis USA och våra demokratier, frihetens och nätfrihetens oaser, som spionerar ut medborgarnas intimaste data!
När man nu vet om att det är USA och de andra demokratierna som dammsuger nätet och lagrar massdata, så är det ett ologiskt synsätt att fråga sig hur det har kunnat gå så långt! Då måste man i stället fråga sig, vad det är för ett demokratiskt intresse som vill avlyssna allt som befinner sig på nätet.
Den globala kommunikationens uppkoppling till nätet är för staterna ett utmärkt tillfälle att kunna avlyssna mera. För regeringar, som har ”vitala intressen” runt omkring globen och som just därför också har många fiender, är det ett elementärt behov att granska mycket noggrant, vad resten av världen har för sig.
Snowdens avslöjanden ådagalägger inte mer och inte mindre än att staterna tar för sig det digitala livets möjligheter att få tag på vars och ens dataspår i nätet – och dessa spår finns i ofantliga mängder i nätet just för att folk deltar i det digitala, moderna livet.
Det vore ett misstag, om man förväxlade den omfattande kontrollmöjligheten av medborgarnas digitala privatsfär med statlig censur (som finns i China) eller tror att alla medborgare misstänks principellt – nej, misstanke är alltid riktat mot något speciellt: Den gamla rasterspaningen gav folk möjligheten att gömma sig. Med folkens digitalisering finns helt nya möjligheter att utforska den privata frihetens olika vinklar och vrån, för man sätter ju frivilligt in en massa personliga informationer i nätet – staten tar alltså för sig av det.
De ledande demokratierna i världen sysslar nämligen sedan längre tid med att principiellt kunna kontrollera allt och alla genom uthämtning och analys av data i nätet; de vill kunna skapa alla möjliga profiler av medborgarna – deras rörelse-, kontakt,- och faktaprofiler.
Staten täpper till alla porer i den sfär, som allmänt antas vara den orten, där individen kan utveckla sig fritt, helt utan att besväras av staten.
I privatlivet sysselsätter man sig med sina egna angelägenheter och trampar sig ömsesidigt på fötterna, utan att staten blandar sig i det. Men den friheten har innebörden, att man ska hålla sig till lagarna. Statsmakten släpper inte lös sina medborgare i den mening att den inte bryr sig om det folk håller på med, utan sörjer med sina lagar för att folk håller sig inom de behöriga gränserna (egendom kan enbart förvärvas med pengar, pengar måste man tjäna med arbete etc.). Man lever i en rättsstat, där principen gäller, att staten inte lägger sig i det man gör, så länge man håller sig till det som är tillåtet. Friheten är alltså en licens vi fått av statsmakten. Det finns ingen avdelning i samhället där man sysselsätter sig utan statlig licens. Utan friheten är det förhållande, som statsmakten har gentemot sitt folk : en koncession, ett ”frihetsbrev”. Frihet betyder inte, att staten partiellt, t. ex. i den privata konkurrensen, avstår från sin förfoganderätt över samhället. Utan varje frihet som medborgaren njuter av, är en frihet som staten har beviljat.
När det handlar om statens suveränitet, sfären, där staten, som har makten över landet och folket, bestämmer vilka regler som gäller, har samma stat ett helt annat förhållande till sitt samhälle: Suveräniteten måste vara oantastlig, staten måste ha det absoluta, suveräna väldet över sitt samhälle. Och det är förutsättningen till alla de frihetsregler, som staten inrättat, och som inte får överskridas.
Övervakningen av privatsfären legitimeras och motiveras med nationens säkerhetsintresse. Man utgår ifrån att försvaret av frihetens regelverk gör övervakningen absolut nödvändig.
Då behöver man inte förundra sig över, att statsmaktens säkerhetsintresse inte tar hänsyn till de demokratiska värdena. Utan underrättelsetjänsterna har uppdraget att göra det globala nätet till ett instrument för sin övervakning av invånarna. Och inte bara det, utan även vad gäller främmande stater och deras invånare; och även regeringar man står på vänskaplig fot till och deras storföretag och bolag i landet är föremål för spionaget. Det förnekar inte den amerikanska regeringen, utan tillkännager helt offensivt, att USA har rätten att spana ut den politiska och ekonomiska konkurrensen i världen.
Och det finns ingen som på allvar ville förneka USA den rätten – och inte heller att den amerikanska regeringen ålägger alla stater att inte ge asyl åt Snowden; annars blir man fiende till världsmakten USA.
Nationell säkerhet innebär att överhögheten när som helst måste kunna vidmakthållas gentemot varje möjlig eller verkligen föreliggande vilja, som vill ändra på de förhållanden som härskar – det kan tydas som angrepp mot statsmakten. Och misstanken är generellt riktad mot allt som kan tänkas vara statsfientligt: Därför väntas inte tills misstanken blivit konkret – övervakningsstaten vill och kan, med allt privat och socialt liv som flyter omkring i nätet, gripa tag i informationerna som är tillgängliga per ”big data”.
För att kunna agera fullständigt fritt och suveränt med sina spaningsbehov, måste alla data som är åtkomliga, sugas upp och magasineras, så att inga informationer kommer att undgå övervakningintresset. Vad staten sedan gallrar ut ur dessa informationer och granskar noggrannare, hör naturligtvis till de aktuella kriterierna som statsmakten har – misstankarna gäller inte endast terrorspaningen.
Den fundamentala debatten i medierna om frihet och säkerhet som poler i samhället, visar att det inte handlar om ett olösbart problem, ett dilemma: Skälen som anförs, nämligen att skydda medborgarnas frihet emot terrorister, organiserad kriminalitet och mafian etc., anser man å ena sidan vara meningen med övervakningen, samtidigt som man tycker att en ”total” övervakning är orimlig och överdriven – i förhållande till vadå?
Det är ju staterna, som skaffar sig fiender i världen med sina globalt vitala intressen. Då räknar de med att medborgarna hemma blir attraktiva mål för terrorister. En annan läsart för det problemet vore, att det skulle vara bäst för medborgarnas säkerhet, om staterna kunde dra tillbaka sina globala anspråk och låta sina trupper go home! Men om man har dilemma-glasögona på sig, så är det synsättet uteslutet. I stället krävs följande insikt :
Om nationens frihet verkligen måste försvaras i Hindukush och de egna medborgarna blir hotade av terrorister, då är det nog bättre, om staten övervakar allt som är privat, innan man som oskyldig invånare flyger i luften vid perrongen!
Det värsta är väl att USA anser att man har ekonomiska intressen som inte får ”hotas”, och som måste försvaras med militära åtgärder, i vartenda land där en amerikan har öppnat en blomsteraffär. 🙁