Stalin eller Ljunggren – eller båda?

En av mina intellektuellt stimulerande lärare på gymnasiet i Göteborg var Karl-Edvard Ydén. Han undervisade i religionskunskap och sades ha varit präst i svenska kyrkan. Han inledde med protestantismen och vi lyssnade utan större intresse; vi hade ju hört allt förut.

Men så kom han in på katolicismen, och då vaknade vi till liv. Ty så hade ingen tidigare beskrivit denna “systerreligion”. Vi började misstänka att han var en präst som avsatts därför att han konverterat. Men så kom han in på den ortodoxa läran, och samma sak där: det var ju nära på att man började tro på den!

Och så fortsatte det med judendomen, islam, buddismen osv. Till och med träddykarna på Ny Guinea fick han att framstå som vettiga människor. Jag tror ingen av oss blev omvänd till någon av religionerna, men vi fick en respekt för dem och deras olika utövare.

Ljunggrens bok “Ideologier”
Minnet av Ydén dök upp när jag idag på pocketbokhandeln på Centralstationen i Uppsala hittade Stig-Björn Ljunggrens “Ideologier”. Ty vad Ydén gjort för mig i religionernas värld har Ljunggren åstadkommit med idéernas värld.

En del kanske undrar varför jag upptäckt denna bok nu? Den kom ut 2008 och har gått igenom fyra upplagor. Men det beror – återigen – på att jag, efter runt 15 år utomlands ännu inte “integrerats” i det svenska samhället. Till för bara ett år sedan hade jag t ex inte ens någon aning om vem Stig-Björn Ljunggren var!

Liksom Ydén skildrar Ljunggren alltså ideologierna utifrån deras egna förutsättningar och talesmän. Eller som han “varnar” för i inledningen:

“Boken är skriven så att varje ideologi presenteras på bästa möjliga sätt. Läsaren bör därför försöka leva sig in i varje ideologis inställning, försöka hitta argument som stöder deras ståndpunkter istället för att hela tiden säga emot. Vi ska anstränga oss för att känna empati för de olika ideologierna. Och när vi begripit vad de faktiskt står för, kan vi också ge oss på dem.”

Vem som helst kan göra en ful nidbild av exempelvis liberalismen, skriver Ljunggren, och sedan göra sig märkvärdig genom att visa hur korkad den verkar.

“Här ska vi tvärtom försöka bygga en så ståtlig byggnad som möjligt för varje idelogi – för att det sedan ska bli värt att försöka riva den.”

Ljunggrens grepp är genialiskt, liksom Ydéns, men alltför lite använt.

Marxism och meteorologi 1972
Ett av kapitlen i Ljunggrens bok löser mig från ett livslångt trauma. Sommaren 1972 var jag på lediga stunder från Vädertjänsten sysselsatt med två frågor: att efter min anslutning till “vänstern” sätta mig in i vad “marxism” och “marxism-leninism” var för något. Samt forska i väderprognosernas möjliga utsträckning i tiden. Hur långt var det möjligt att förutsäga vädret och hur detaljerat. Den som hade de klokaste idéerna om detta hette Edward Lorenz och var en amerikansk meteorolog vid Massachusetts Institute of Technology.

Lorenz var dock lite illa sedd, i “onåd”, hos de meteorologiska högdjuren eftersom han inte delade deras (över)tro på datorberäknade 20-dygnsprognoser, dag för dag. Det trodde inte jag heller och skrev två artiklar om saken som publicerades i Svenska Meteorologiska Sällskapets tidskrift.

Artikeln gillades av mina kollegor och av de meteorologiska högdjuren 10–15 år senare, när de genom James Gleicks bok Kaos upptäckt att Lorenz hade haft rätt. Men hur kunde jag, som vanlig prognosmeteorolog, ha insett detta redan 1972? Jag log lite blygt och gav undvikande svar.

Läste Stalin…
Ty parallellt med att jag läste Edward Lorenz läste jag marxistiska klassiker, som här och var brottades med samma problem: hur kan vi veta något om framtiden? Och den bok – eller häfte – som gav mig mest var Josef Stalins Om den dialektiska och historiska materialismen.

Men detta kunde jag ju inte säga varken till mina borgerliga meteorologkollegor och knappast heller till de mer vänstersinnade. Det fick förbli en hemlighet, som jag nu burit på mig i 46 år. Tills jag kom till sidan 284 i Ljunggrens bok.

På de följande tio sidorna ger Ljunggren inte bara en korrekt och saklig sammanfattning av Stalins uppsats, han kallar den “elegant, klar och grundläggande”. Att den inte varit speciellt uppmärksammad av de vänsterintellektuella beror enligt Ljunggren på den varit så löjligt förenklad. Idéhistoriker och ideologer föredrar “snåriga tänkare […] vilka genom sin luddighet förefaller mer genialiska än vad de kanske är.”

Men “Stalin skrev för sovjetstatens proletärer och inte för de filosofiska seminarierna”. Ljunggren nämner inte, men hade kunnat, Einsteins ord att den som inte kan förklara för en lekman vad han håller på med förstår det nog inte själv heller.

Marxismems grunder
Till genialiteten i Stalins framställning kommer Ljunggrens egen. Kanske inspirerad av den georgiske mästaren så rymmer de tio sidorna också – i Ljunggrens ord – en av de bästa, ja den kanske bästa presentationerna av marxismens grunder. När jag läser den kommer minnena tillbaka från 1972 och traumat försvinner – jo, det var rätt av mig att i min meteorologvetenskapliga verksamhet inspireras av Josef Stalins uppsats.

Ljunggrens uppskattning av Stalins skrift ligger ju i linje med målsättningen att presentera ideologier på bästa möjliga sätt, utifrån deras egna förutsättningar. Men på sidan 286 blir hans uppskattande ord så starka att han slås av tanken att kanske har Stalin inte själv fört pennan: “Redan på den tiden hände det att politikerna hade spökskrivare.”

Det är en motiverad tanke, men vi vet inte. Men det förändrar ju inte värdet av innehållet – till syvende og sidst så satte ju Stalin sitt namn under mästerverket!

Dela detta inlägg...
  • 76
  •  
  •  
  •  

  20 kommentarer for “Stalin eller Ljunggren – eller båda?

  1. Staffan Yngve
    2018-03-27 kl. 11:40

    Det du skriver om väderläran är intressant. Inte förrän omkring 1980 kom förändringen av meteorologiutbildningen med en mer matematisk inriktning till stånd i Uppsala. Jag var en av pionjärerna som undervisade i meteorologins matematiska metoder. Det ska dock noteras att norrmännen låg före i utvecklingen.

  2. 2018-03-27 kl. 11:55

    Eftersom Stalin skrev om filosofi innan han blev Stalin (utan hade pseudonymen Koba, detta var slutet 1906/början 1907) så bör han ha varit kompetent nog i ämnet utan att behöva anlita spökskrivare. Det rörde sig om tre tidningsartiklar kallade “Anarkism eller socialism”, publicerade i en georgisk tidning.

  3. Anders Persson
    2018-03-27 kl. 14:16

    Björn N! Jo, det är sant, men Stalin hade fler strängar på sin lyra, relevanta i detta sammanhang… (kolla också, om ni kan, min artikel i DN 1 november 1990 på sidan 17)

  4. 2018-03-27 kl. 16:24

    När du skrev “lyra” tänkte jag först på att han lär ha varit en bra poet i sin ungdom också… .

  5. Arne Nilsson
    2018-03-27 kl. 16:35

    Termerna dialektik och materialism, för att inte tala om sammanslagningen dialektisk-materialism, kan ges olika betydelse beroende på stundens krav. Inom den marxist-leninistiska sfären används dessa termer för att rättfärdiga både det ena och det andra. Stalin använde den dialektiska-materialismen för att skyla över att nomenklaturan, byråkratklassen, hade tagit makten i Sovjetunionen och gjort arbetarklassen till rättslösa lönearbetare. Så här skrev han 1938 i Om den dialektiska och den historiska materialismen.

    “Sovjetunionen [har] redan gjort slut på kapitalismen och här upprättat det socialistiska systemet.” (DM s. 13)

    Detta förklara påföljande sätt:

    “[E]tt exempel på full överensstämmelse mellan produktionsförhållandena och produktivkrafternas karaktär är den socialistiska folkhushållningen i Sovjetunionen, där samhällets ägande av produktionsmedlen står i full överensstämmelse med produktionsprocessens samhälleliga karaktär och där det på grund härav ej förekommer vare sig ekonomiska kriser eller ödeläggande av produktivkrafterna.” (DM s. 15)

    Hos Stalin blir den viktigaste aspekten på produktionsförhållanden “samhällets ägande av produktionsmedlen”, inte individens eller klassens direkta kontroll av produktionsprocessen och produktionsresultat. Det gäller att gå förbi den juridiska formen, ägandet, för att kunna begripa de verkliga produktionsförhållandena.

    Som grädde på moset får vi reda på att klasserna är avskaffade i Sovjetunionen:
    “Här [i Sovjetunionen] finns inte längre vare sig utsugare eller utsugna.” (DM s. 15)

    ______________________________________________
    KÄLLA
    [DM] Josef Stalin, Om den dialektiska och den historiska materialismen, 1938
    http://marxistarkiv.se/klassiker/stalin/diamat.pdf

  6. Bengt Svensson
    2018-03-27 kl. 18:27

    Om villkoret för att ha “integrerats” i det svenska samhället är att man känner till Stig-Björn Ljunggrens “Ideologier”, så är det bara att konstatera att runt 99% av Sveriges befolkning har misslyckats med att integrera sig i sitt samhälle.

    Visst kan det vara provokativt och kul att komma dragande med Uncle Joe i tid och otid, men det är lite grand som Norge-vitsar: Risken är alldeles för stor att folk tar dem på allvar. Därför gillar jag inte Norge-vitsar.

  7. Anders Persson
    2018-03-27 kl. 20:15

    Det som jag fann så befriande i Stig-Björns text var att han, till skillnad från 95% av skribenter och historiker som ägnar sig åt Stalin, inte hängav sig åt bakåtprojiceringar.

    När jag forskade i 1917-händelserna irriterades jag ständigt av historikernas bakåtprojiceringar främst m a p Stalin. Om han, 1917, inte höll med Trotskij så var det därför att redan då sökte krossa honom, höll han med Trotskij så var det för att falskeligen invagga honom i säkerhet, satt Stalin tyst så närde han dolska planer för framtiden, talade han mycket så var det för att redan nu undertrycka andras uppfattningar o s v.

    Det som i mitt tycke diskvalificerar de flesta historiska framställningar av Stalin är inte att dessa är kritiska emot vad Stalin gjorde, han gjorde utan tvekan stora misstag, utan att de bakåtprojicerar. Vad Stalin (eller vem som helst) sade eller gjorde 1922 kan inte påverkas av vad denne sade eller gjorde 1932, 1942 eller 1952.

  8. Leif Stålhammer
    2018-03-27 kl. 23:11

    Skarpsynt skrivet. Själv valde jag i mitt förra liv i gamla Sovjet att följa Stalin, då jag tyckte han verkade vettig och begriplig. I mitt nuvarande (förbättrade?) liv har jag så tråkiga erfarenheter av personer som med allt för många ord vill få mig att tänka rätt.

  9. Jan Arvid Götesson
    2018-03-28 kl. 0:10

    Anders P!
    Du skrev: ”Vad Stalin (eller vem som helst) sade eller gjorde 1922 kan inte påverkas av vad denne sade eller gjorde 1932, 1942 eller 1952.”

    Nej, men vad man gör 1922 vid 43 års ålder kan bättre förstås i ljuset av vad ens handlingssätt 1932, 1942 och 1952 visar om hur ens hjärna var beskaffad. Vid 43 års ålder har ens hjärna ungefär samma egenskaper som vid 53 och 63 års ålder. Om man 1937 tycker att det är rimligt att man är envåldshärskare har man nog samma inställning 1922.

  10. Sven-Eric Holmström
    2018-03-28 kl. 9:48

    Stalin ansåg det inte vara rimligt att vara “envåldshärskare”, vare sig 1922, 1937 eller vid något annat tillfälle!

  11. Anders Persson
    2018-03-28 kl. 10:26

    Jan Arvid G!
    Ett annat kroniskt fel i historikernas inkompetenta handhavande av Stalin är deras vana att dela in historiska gestalter i “goda” och “onda”.

    Hamnar en personlighet i gruppen “onda” skulle vi kunna använda vad personen gjorde 1996 för att bättre bedöma vad han gjorde 1958 – vi har ju då en bättre uppfattning om detaljerna i hans “onda” psyke. Men är detta vetenskapligt? Styrs historien av “psyken” som förblir oförändrade?

    Men vi får också vetenskapliga problem. “Goda” gestalter kan göra “misstag” d v s i värsta fall göra “onda” saker. Men kan “onda” människor av “misstag” göra “goda” saker? Jag har inte sett något sådant i böckerna.

    Vad gäller Stalin så var han med om att ge Israel en chans att överleva 1948. De flesta historiker anser detta vara en “god” sak, så den omnämns inte. Han argumenterade 1950, emot andra sovjetiska marxister, för att språk inte var ett resultat av klassmotsättningar, något som de flesta lingvister håller med om. Detta nämns inte heller.

  12. Jan Arvid Götesson
    2018-03-28 kl. 10:51

    Det är sant att även de mäktigaste statsledare ständigt är inbegripna i maktkamper, är sårbara på olika sätt, och inte har full kontroll över sina underlydande; Mao Zedong, Gajus Julius Caesar och många andra ledare är exempel på det.

    Men bortsett från den begränsningen, och bortsett från vilken beteckning (autokrat/envåldshärskare/diktator) vi väljer, vilken ställning menar Sven-Eric Holmström att Josef Stalin hade, och ansåg sig böra hava, i Socialistiska rådsrepublikernas union på 30-talet, om det icke var att i stort sett personligen leda landet utan begränsningar härrörande från valda, lagstiftande eller dömande offentliga institutioner? Helt bortsett från frågan huruvida detta hans maktutövande var i olika grad av godo eller ondo, vill jag tillägga för att undvika den diskussionen.

  13. Anders Persson
    2018-03-28 kl. 11:25

    Det slår aldrig fel. Bara man så nämner “stalin”, om än med små bokstäver i en bisats på den här bloggen, så rycker samma gamla garde ut för att fajtas med samma gamla hackyxor i händerna.

    Min artikel handlade ju egentligen inte om Stalin utan om Stig-Björn Ljugrens bok, och min uppskattning av denna bok. Mer relevant i sammanhanget vore ju därför att läsarna debatterade Stig-Björns (och mitt) psykiska tillstånd.

  14. Jan Arvid Götesson
    2018-03-28 kl. 12:25

    Anders P!
    Det är inte vetenskapligt att dela in historiska gestalter i “goda” och “onda”, det håller jag med om. Men det var inte det jag menade. Min undran låg närmare din fråga huruvida historien styrs av psyken som, i all sin komplexitet, ”förblir oförändrade”? Låt oss bortse från frågan huruvida enskilda personer styr historien, och bara ställa oss frågan huruvida psyken förblir ganska oförändrade. Ja, det vill jag hävda.

    Tag till exempel Margaret Thatcher. Som ung flicka läste hon Friedrich von Hayeks lilla bok. Det var nog sista steget i hennes utveckling. Alla hennes senare erfarenheter och studier var bekräftelser.

    Du nämnde vådan av att andas om “Stalin”. Förlåt, men det var inte just Stalin jag ville diskutera; jag vill hävda att en analys av ett psyke grundat på hela vuxenperioden är relevant för att förstå personens handlingsmönster i tidigare skeden. Man kan inte lösa detaljfrågor, det har du rätt i, men jag vände mig mot ditt totala utdömande av ”bakåtprojicerande”.

  15. Per-Olov Käll
    2018-03-28 kl. 16:41

    Hur påverkad Margaret Thatcher, född Roberts, var av Hayeks bok är inte så lätt att veta. Hennes naturvetenskapliga intresse förde henne till studier i kemi vid Somerville College vid anrika Oxford. Där avlade hon examen i röntgenkristallografi med Dorothy Hodgkin som handledare, den senare belönad med Nobelpriset i kemi 1964 för strukturbestämningen av insulin. Till skillnad från Angela Merkel, född Kasner, fick dock Margaret Roberts inte möjligheten att doktorera i sitt ämne. Merkel däremot blev filosofie doktor i teoretisk kemi vid den östtyska Vetenskapsakademin i Berlin 1986.

    Efter examen vid Somerville började Thatcher arbeta inom livsmedelsindustrin, där hon var med om att utveckla mjukglassen. (Om denna en gång populära typ av glass finns kvar vet jag inte.) Man kan tycka vad man vill om Thatcher och Merkel och deras respektive politik – i mina ögon försvarar båda monopolkapitalet – men några enkelspåriga personligheter var/är de inte.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.