Stalin eller Ljunggren – eller båda?

En av mina intellektuellt stimulerande lärare på gymnasiet i Göteborg var Karl-Edvard Ydén. Han undervisade i religionskunskap och sades ha varit präst i svenska kyrkan. Han inledde med protestantismen och vi lyssnade utan större intresse; vi hade ju hört allt förut.

Men så kom han in på katolicismen, och då vaknade vi till liv. Ty så hade ingen tidigare beskrivit denna “systerreligion”. Vi började misstänka att han var en präst som avsatts därför att han konverterat. Men så kom han in på den ortodoxa läran, och samma sak där: det var ju nära på att man började tro på den!

Och så fortsatte det med judendomen, islam, buddismen osv. Till och med träddykarna på Ny Guinea fick han att framstå som vettiga människor. Jag tror ingen av oss blev omvänd till någon av religionerna, men vi fick en respekt för dem och deras olika utövare.

Ljunggrens bok “Ideologier”
Minnet av Ydén dök upp när jag idag på pocketbokhandeln på Centralstationen i Uppsala hittade Stig-Björn Ljunggrens “Ideologier”. Ty vad Ydén gjort för mig i religionernas värld har Ljunggren åstadkommit med idéernas värld.

En del kanske undrar varför jag upptäckt denna bok nu? Den kom ut 2008 och har gått igenom fyra upplagor. Men det beror – återigen – på att jag, efter runt 15 år utomlands ännu inte “integrerats” i det svenska samhället. Till för bara ett år sedan hade jag t ex inte ens någon aning om vem Stig-Björn Ljunggren var!

Liksom Ydén skildrar Ljunggren alltså ideologierna utifrån deras egna förutsättningar och talesmän. Eller som han “varnar” för i inledningen:

“Boken är skriven så att varje ideologi presenteras på bästa möjliga sätt. Läsaren bör därför försöka leva sig in i varje ideologis inställning, försöka hitta argument som stöder deras ståndpunkter istället för att hela tiden säga emot. Vi ska anstränga oss för att känna empati för de olika ideologierna. Och när vi begripit vad de faktiskt står för, kan vi också ge oss på dem.”

Vem som helst kan göra en ful nidbild av exempelvis liberalismen, skriver Ljunggren, och sedan göra sig märkvärdig genom att visa hur korkad den verkar.

“Här ska vi tvärtom försöka bygga en så ståtlig byggnad som möjligt för varje idelogi – för att det sedan ska bli värt att försöka riva den.”

Ljunggrens grepp är genialiskt, liksom Ydéns, men alltför lite använt.

Marxism och meteorologi 1972
Ett av kapitlen i Ljunggrens bok löser mig från ett livslångt trauma. Sommaren 1972 var jag på lediga stunder från Vädertjänsten sysselsatt med två frågor: att efter min anslutning till “vänstern” sätta mig in i vad “marxism” och “marxism-leninism” var för något. Samt forska i väderprognosernas möjliga utsträckning i tiden. Hur långt var det möjligt att förutsäga vädret och hur detaljerat. Den som hade de klokaste idéerna om detta hette Edward Lorenz och var en amerikansk meteorolog vid Massachusetts Institute of Technology.

Lorenz var dock lite illa sedd, i “onåd”, hos de meteorologiska högdjuren eftersom han inte delade deras (över)tro på datorberäknade 20-dygnsprognoser, dag för dag. Det trodde inte jag heller och skrev två artiklar om saken som publicerades i Svenska Meteorologiska Sällskapets tidskrift.

Artikeln gillades av mina kollegor och av de meteorologiska högdjuren 10–15 år senare, när de genom James Gleicks bok Kaos upptäckt att Lorenz hade haft rätt. Men hur kunde jag, som vanlig prognosmeteorolog, ha insett detta redan 1972? Jag log lite blygt och gav undvikande svar.

Läste Stalin…
Ty parallellt med att jag läste Edward Lorenz läste jag marxistiska klassiker, som här och var brottades med samma problem: hur kan vi veta något om framtiden? Och den bok – eller häfte – som gav mig mest var Josef Stalins Om den dialektiska och historiska materialismen.

Men detta kunde jag ju inte säga varken till mina borgerliga meteorologkollegor och knappast heller till de mer vänstersinnade. Det fick förbli en hemlighet, som jag nu burit på mig i 46 år. Tills jag kom till sidan 284 i Ljunggrens bok.

På de följande tio sidorna ger Ljunggren inte bara en korrekt och saklig sammanfattning av Stalins uppsats, han kallar den “elegant, klar och grundläggande”. Att den inte varit speciellt uppmärksammad av de vänsterintellektuella beror enligt Ljunggren på den varit så löjligt förenklad. Idéhistoriker och ideologer föredrar “snåriga tänkare […] vilka genom sin luddighet förefaller mer genialiska än vad de kanske är.”

Men “Stalin skrev för sovjetstatens proletärer och inte för de filosofiska seminarierna”. Ljunggren nämner inte, men hade kunnat, Einsteins ord att den som inte kan förklara för en lekman vad han håller på med förstår det nog inte själv heller.

Marxismems grunder
Till genialiteten i Stalins framställning kommer Ljunggrens egen. Kanske inspirerad av den georgiske mästaren så rymmer de tio sidorna också – i Ljunggrens ord – en av de bästa, ja den kanske bästa presentationerna av marxismens grunder. När jag läser den kommer minnena tillbaka från 1972 och traumat försvinner – jo, det var rätt av mig att i min meteorologvetenskapliga verksamhet inspireras av Josef Stalins uppsats.

Ljunggrens uppskattning av Stalins skrift ligger ju i linje med målsättningen att presentera ideologier på bästa möjliga sätt, utifrån deras egna förutsättningar. Men på sidan 286 blir hans uppskattande ord så starka att han slås av tanken att kanske har Stalin inte själv fört pennan: “Redan på den tiden hände det att politikerna hade spökskrivare.”

Det är en motiverad tanke, men vi vet inte. Men det förändrar ju inte värdet av innehållet – till syvende og sidst så satte ju Stalin sitt namn under mästerverket!

  20 kommentarer for “Stalin eller Ljunggren – eller båda?

  1. Anders Persson
    2018-03-28 kl. 17:22

    Per-Olof K!
    Att säga att Margaret Thatcher och Angela Merkel inte är “enkelspåriga personligheter” är en banal truism. Om vi tycker att någon är det så beror det på att vi inte känner personen tillräckligt väl.

    Jag bodde i England under och efter MT:s tid som premiärminister och jag vill nog beteckna henne som “revolutionär”, d v s borgerligt revolutionär. Hon och hennes falang inom Torypartiet gick till storms emot feodala kvarlevor i det brittiska samhället. “The Queen never liked her”.

    Som ett apropå till Carsten Palmaers artikel i AB och labourledarens skepsis i giftaffären, här är några gamla länkar:

    Efter EU-valet juni 2016, kolla Andrew Marr’s youtube kommentar.

    REDAX misstankar i maj 2017 att valet skulle bli en överraskning.

    Min kommentar kring Jeremy Corbyns oväntade (dock inte av Redax och mig oväntade) framgång.

  2. Per-Olov Käll
    2018-03-28 kl. 22:24

    Anders P!
    Jag skulle vilja kalla Margaret Thatcher för en (tidig) “nyliberal” snarare än en “borgerlig revolutionär”. Men ordvalet spelar mindre roll. Som person föreföll hon utpräglat väluppfostrad och tämligen konventionell och vände knappast upp och ned på saker och ting i onödan. En annan sak är att hennes skickliga – ibland extrema – agitation tog politisk sats i den småborgerliga miljö (en specerihandel i Grantham) ur vilken hon trädde fram. Hon förebådade, delvis kanske genom sin småborgerliga bakgrund, Brexit. Hon gjorde sig känd som motståndare både till den europeiska unionen och valutaunionen. Men när hon även tog avstånd från den tyska återföreningen tvangs hon lämna ifrån sig makten.

    Istället blev det hennes yngre kemistkollega Merkel som kom att dominera det europeiska spelet i kraft av sitt ledarskap för det ekonomiskt starkaste landet.

  3. Sven-Eric Holmström
    2018-03-29 kl. 7:40

    Det handlar inte om att “fajtas” med nån utan att fastställa historiska fakta. Att förmenta vänstermänniskor inte kommit längre i sin Stalin-syn under de åren som följt på murens fall och öppnat nya och bättre källor jämfört med sovjettiden är lindrigt sagt häpnadsväckande.

    En diktator är i min värld en person vars ord är lag mer eller mindre. Stalin var inte mer diktator än någon annan sovjetledare under sovjetstatens hela existens.

  4. Jan Arvid Götesson
    2018-03-29 kl. 9:13

    “Fastställa historiska fakta”?

  5. 2018-03-29 kl. 9:31

    Arne Nilsson skriver: “Hos Stalin blir den viktigaste aspekten på produktionsförhållanden ‘samhällets ägande av produktionsmedlen’, inte individens eller klassens direkta kontroll av produktionsprocessen och produktionsresultat. Det gäller att gå förbi den juridiska formen, ägandet, för att kunna begripa de verkliga produktionsförhållandena.”

    Och denna koncentration som egentligen mest handlade om att få upp produktionen så snabbt som möjligt (vilket inte var en orimlig linje i det fattiga Sovjet) kom senare att bli en vattendelare mellan Kina och Sovjet, och mellan olika grupper i Kinas Kommunistiska Parti. Kulturrevolutionen i Kina var ett sätt att försöka lösa problemet med mäktiga chefer och maktlösa arbetare och bönder. Mao höll inte med om Stalins tes att “kadrer avgör allt”, och att de bara var ett “skikt” i ett samhälle där klasserna bestod av samarbetande arbetare och bönder. Kadrerna blev till överklass, och till slut förintade denna klass Sovjet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.