Stalin i Stockholm (10) – Hjalmar Branting gör skandal

nder hela kongressperioden läckte ingenting ut om det hemliga mötet i Folkets Hus, varken i pressen eller i skvallret på gatan. Men lördagen den 9 juni lät chefredaktören för dagstidningen “Socialdemokraten”, Hjalmar Branting, publicera ett sensationellt reportage som av andra tidningar sammanfattades så här:

“140 ombud för ryska socialdemokrater har obemärkt från den 23 april till den 8 maj här hållit en hemlig kongress, besökt även av polska, lettiska och judiska representanter. Det beslöts, att socialdemokraterna i framtiden ska deltaga i dumavalen. Revolutionen skall fortgå icke genom enstaka revoltförsök utan genom massornas påtryckning. Efter nuvarande duman bör följa en konstituerande nationalförsamling, vald efter allmän rösträtt. Båda riktningarna av ryska socialdemokratin [dvs mensjeviker och bolskeviker AP] ävensom polska och lettiska arbetarepartierna och det judiska ‘Bund’ sammanslöt sig till ett enhetligt socialdemokratiskt parti.”

En bra sammanfattning, bortsett från att Branting, som förmodligen mest haft sina källor bland mensjevikerna, kraftigt överdrev enigheten. De två fraktionerna skulle bestå till 1917.

I eftervärldens ögon gäller Hjalmar Branting (1860–1925) inte för att ha varit någon samhällsomstörtande radikal, utan en kompromissvillig kappvändare. Men det var inte så som den borgerliga samtiden såg honom.

Men i pressen, i synnerhet den konservativa, vädrade man blod och var beredda till den typ av journalistiskt pådrag som vi idag kallar för “drev”. Dagens Nyheter 10 juni:

“Visserligen har vi sett en mängd främmande typer på våra gator och lokaler under denna tid [23 april-8 maj, AP], men under den allmänna flykten från Ryssland denna vår, vilken ju i allmänhet gått över Sverige, har denna extra tillökning i antalet främlingar gått obemärkt förbi.”

I spetsen för upprördheten gick Svenska Dagbladet (10 juni):

“När under februari och mars månader i år strömmar av ryska flyktingar började i allt tätare flöden välla in i Sverige, gav vi vid flera tillfällen uttryck för de farhågor, som denna invasion var ägnad att väcka. Vi framhöll, hur det alltid ligger en fara för den borgerliga ordningen och säkerheten i ett land, när i etnografiskt och kulturellt hänseende främmande folkelement anländer och slår sig ned till en längre vistelse, och hur den internationella folkrätten inte ålägger en suverän stat den ringaste skyldighet att inom sina gränser behålla, än mindre underhålla, främlingar, vilka är eller anses kunna bli till besvär.”

Den populära bilden av ryska revolutionärer 1905

Enligt SvD hade den socialdemokratiska pressen tagit illa upp av dessa varningar som betecknades som “ryssfruktan och främlingsfientlighet”.

“Dessa stackars flyktingar [som SvD ironiskt tolkade socialdemokraternas ord, AP] hade kommit med martyrgloria från den ryska revolutionsrörelsen för att i Sverige finna en tillflykt undan sina bödlar. De hade kommit hit endast för att vila ut sig och invänta lyckligare tider, då de fritt kunde återvända till sitt hemland. Svenska staten hade ingen anledning till bekymmer: de levde fridfullt och stilla och befattade sig inte med komplotter eller politiska sammansvärjningar”.

Men enligt SvD talade socialdemokraterna mot bättre vetande. Målet för “de ryska främlingarnas” besök var att hålla en hemlig partikongress, Socialdemokraterna “spelade under täcket med de ryska revolutionärerna”.

“Maskopi bakom ryggen på vårt lands myndigheter! Men den ‘insiktsfulla’ delen av svenska folket sympatiserade inte med detta “intrigspel i maskopi med en främmande makts missnöjda element, som bedrivits i Folkets hus bakom ryggen på vårt lands myndigheter.”

DN:s ledare hade rubriken “Polens affärer i Folkets hus”:

“Det är en berättigad fråga var polisen hade sina öron och ögon under kongressdagarna. Visserligen har vi ingen hemlig polis som i Ryssland och på Carl Johans tid [Jo, det hade man! AP], men den vanliga polisen är ju sedan många år tillbaka instruerad och van att röra sig på socialistmöten.”

Polisen borde, enligt DN, ha misstänkt att något “konstigt” var å färde när på en gång så många “välklädda män” kom över från Ryssland och det ena mötet efter det andra gick av stapeln i Folkets hus:

“Det är inte anledning till att [som en del tidningar, AP] tappa huvudet och ropa att vår ställning till vänskaplig makt (sic!) blivit komprometterad. Det har inte med ‘asylrättens helgd’ att göra att ett hundratal främlingar här överlägger om sina politiska partiangelägenheter.”

En samtida teckning i Nya Nisse sedan kongressen blivit känd under rubriken “Medan katten är borta…”. Till vänster högste polischefen i Stockholm, Lars Stendahl, i djup slummer, liksom överståthållaren Robert Dickson, medan de ryska kongressdelegaterna dansar på bordet i mitten.

Tidningarnas reportrar riktade in sig dels på polisen dels på regeringen. En polisman från Adolf Fredriks distrikt som SvD intervjuade (10 juni) förklarade att enligt § 13 i ordningsstadgan betecknas sådana möten där man tog entréavgift som offentliga och skulle anmälas, men polisen har inte något att skaffa med andra möten som anses vara av enskild natur.

– Har polisen icke haft någon vetskap om att en rysk kongress hållits i Folkets hus?
– Nej, inte inom mitt distrikt.
– Men det har ju dock varit 140 deltagare i kongressen!
– 140 som går ut och in i Folkets hus, det är inte mycket. Där kan 400 människor gå ut och in och hålla enskilda möten utan att vi hade något med det att skaffa. De har ju förövrigt inte behövt komma alla på en gång…

Detta undanglidande svar fick journalisterna att tro att de var något stort på spåren, i synnerhet som de skulle möta ännu mer undanglidande svar från högre befattningshavare.

“Lasse med påken”
Tidningarna hade alltså en festdag och ingen ironi sparades på polisen och i synnerhet polischefen i Stockholm, Lars Stendahl (1852–1934) kallad “Lasse med påken”. Denne hade ett lite dåligt anseende sedan han, påstods det, varit med om att slå ner en rösträttsdemonstration 1902 beväpnad med en påk.

Polisaktionen mot rösträttsdemonstrationen våren 1902. ”Man får anta att polisens brutala framfart inte endast dikterades av nit utan också av utsikten att för välförvållande belönas med överståthållarens porträtt.” Teckning av OA, Oscar Andersson i Söndags-Nisse 27 april 1902. Lars Stendahl syns i vänster hörn med påken i högsta hugg.

Liberala Uppsala Nya Tidning såg i denna “kongresshistoria” en alldeles “speciell humoristisk poäng”:

“En rysk kongress på 140 ombud samlas i Sveriges huvudstad mitt i centrum av staden utan att de stockholmska polismyndigheterna har någon aning om saken. Det är onekligen en högst genant historia för polisen i Stockholm. Man kan tänka sig stadsfiskal Stendahls min, när han en månad efteråt får läsa i ‘Socialdemokraten’ om denna ryska kongress i hans eget polisbevakade Stockholm! När 140 ryssar slipper igenom håven på en gång oförbemärkt, då bör hr Stendahl finna förståeligt att Stockholm skrattar gott i dessa dagar trots revolutionärernas möte.”

Finländska spydigheter
Också finlandssvenska Hufvudstadsbladet i Helsingfors drog på smilbanden. Dess korrespondent i Stockholm rapporterade 10 juni:

“Nu har den skuggrädda opinionen i Sverige ånyo fått vatten på sin kvarn… Man lät med ängslig noggrannhet mottaga, förhöra och bevaka alla de letter, ryssar m. fl., som i början av året flydde till Sverige undan reaktionens hämnd på skyldiga och oskyldiga, men man har ej hört ett ljud eller misstänkt någonting om en stor rysk socialistisk kongress, som dagligen under två veckor sammanträtt i Folkets hus…”

För att bäst förstå den tacksamma jordmånen för detta journalistiska drev måste vi dra oss till minnes det politiska läget i Sverige våren 1906.

Nästa avsnitt: Regeringskris i rösträttsfrågans skugga.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.