Stalin i Stockholm (11) – Regeringskris

fter unionsupplösningen våren 1905 hade riksdagsvalet samma höst inneburit en stor seger för “vänstern” vilket i detta sammanhanget avser Liberalerna och det Socialdemokratiska Arbetarepartiet. För anhängare till det senare var dock rösträtten begränsad. Det skulle dröja 5 år innan de flesta män hade rösträtt och 15 år innan kvinnor hade det. Men utifrån de förhållanden som gällde 1905 så var det en radikal och progressiv regering som tillträdde under ledning av liberalen Karl Staaff (1860–1915).

Denne skulle komma att bli mest berömd för eftervärlden utifrån vad som hände 1914 med den politiska striden om försvaret, “Bondetåget” och kung Gustav V:s tal på Borggården. Men redan tio år tidigare befann han sig i den politiska hetluften som ledare för ett parti som ännu inte helt glömt sitt revolutionära förflutna och arv från 1789.

Sedan slutet på 1800-talet hade utökad rösträtt varit en av de stora politiska frågorna. Våren 1906 ökade motsättningarna, inte bara i Riksdagen utan också ute bland folket. Den 30 april hölls ett stort rösträttsmöte på Cirkus med många tal, den 6 maj uppvaktade Uppsalas studenter statsministern Staff för att visa honom sitt stöd. Liknande manifestationer kom en vecka senare då studenter från Lund, Stockholm och Göteborg uppvaktade Staaff. Lägg därtill alla de talrika mötena organiserade av Socialdemokraterna.

Studenter från Lund tågar genom Stockholm söndagen den 13 maj 1906 för att demonstrera sitt stöd till Karl Staaff och kravet på allmän rösträtt.

Också rösträttsmotståndarna var aktiva och den 4 maj kunde man från en av dem, friherren Theodor Adelswärd (1860–1929) höra följande:

[Den liberala] regeringen har själv förklarat att dess förslag ej är något ideal. Hur skulle vi då gilla vad den ej själv är nöjd med, en ändring som skulle föra all makt till ett nytt folklager och ej lämna något över för dess nuvarande besittare och som skulle i det hela medföra terroristisk politik och demoralisering, och som slutligen inför författningskampen, kraftmätningen mellan de båda kamrarna, skulle förhindra den nationella samling vi så högt önskar.”

Den 16 maj var det en stor rösträttsdebatt i Riksdagen varvid två ministrar avgick ur regeringen. Röster höjdes för riksdagsupplösning men Oscar II, som levde sitt sista år, motsatte sig nyval. Staaff tvingades avgår 25 maj och efterträddes av “högerledaren” Arvid Lindman (1862–1936).

Bild ur Dagens Nyheter 28 maj 1906 av en stor medborgerlig manifestation utanför Karl Staaffs bostad till stöd för hans liberala politik.

Det kan ha varit denna politiska kris som avhöll Hjalmar Branting från att tidigare komma med avslöjandet om den ryska “socialistkongressen”. Det undrades både då, och senare, varför han alls gjorde det? Var det kanske, som Hinke Bergegren spekulerade om i en intervju i Svenska Dagbladet 20 juni 1906, för att stärka sin egen ställning inom 2:a Internationalen, för att framstå som en fredsmäklare mellan de båda rivaliserande ryska socialdemokratiska fraktionerna? Och ändå kände Branting till “rysskongressen” först 14 dagar i förväg, medan den planerats sedan i mars.

Det är mot denna politiska bakgrund man ska se den politiska högerns försök att lägga skulden för det inträffade på den politiska vänstern. Hjalmar Branting hade känt till “socialistkongressen”, då kunde den andre “busen”, Karl Staaff inte ha varit helt ovetande. Så kunde finlandssvenska “Hufvudstadsbladets”  korrespondent i Stockholm den 10 juni bara tänka sig två förklaringar: medveten mörkläggning eller omedveten inkompetens:

“Antingen har den Staffska ministären i sin helhet ställt sig optimistiskt gentemot främlingsinvasionen från öster eller har polisen silat mygg och sväljt kameler. För min del tror jag hellre det senare. Den stockholmska polisen är ovanligt litet genomskådande och fjärrskådande. Vad den ser med sitt profana öga, slår den ner på i tid och otid, men någon kombinationsförmåga eller slutledningskraft har den icke. Misstag och försummelser hör också till dess vanligaste bedrifter.”

Det skulle dock visa sig att de konservativa tidningarna skulle gå på pumpen ordentligt. Det skulle i synnerhet den Stockholmsbaserade ärkekonservativa tidningen Vårt Land komma att erfara.

Utrikesministern intervjuas
När tidningen nåddes av nyheten om den ryska partikongressen i Folkets hus, vädrade den blod. Nu hade den en “pangstory” där den kunde hänga ut de förhatliga socialdemokraterna och liberalerna som inkomptenta fosterlandsförsvarare.

Såldes begav sig en journalist från Vårt Land upp till Utrikesdepartementet för att intervjua utrikesministern, den partilöse Eric Trolle (1863–1934). Denna satt just och läste reportaget i Socialdemokraten när reportern kom in.

Trolle kunde dock inte skylla på den tidigare staaffska regeringen eftersom han själv suttit där, också som utrikesminister. Reportern undrade då om Sverige på något sätt skulle kunna få obehag av det inträffade?

– Det tror jag inte. I andra länder har, som bekant, liknande kongresser hållits, utan att det har haft några följder.

Men sedan bet han till:

– Men i dessa länder har man inte varit så barnslig – det är kanske för milt sagt! – där har man inte varit så ofosterländsk, att man meddelat hela världen, att man öppnat sina portar för de ryska revolutionärerna. Där har man haft förstånd nog att tiga, varför man inte haft någon aning om var dessa kongresser gått av stapeln.

Journalisten från Vårt Land blev nog lite besviken på det undvikande svaret. Trolle var inte upprörd över att Branting känt till konferensen, utan att han gjort den offentlig.

Statsministern intervjuas
Kanske hoppades reportern att en intervju med den nye konservative statsministern Arvid Lindman skulle ge lite mer eldfängt stoff. Lindman hade ju inte suttit i den staaffska ministären utan tvärtom utgjort hans politiske huvudmotståndare.

Vårt Land var en särdeles reaktionär dagstidning som 1907 kom på obestånd och slogs ihop med Nya Dagligt Allehanda, allt annat än progressiv den också.

Men också den intervjun blev en besvikelse. Lindman sade sig inte haft någon kunskap om kongressen, som ju, som sagt, ägt rum under föregående regeringens tid:

“Ingen av deltagarna finns emellertid nu kvar i vårt land, vadan näppeligen något nu torde vara att i saken göra. Mig synes, att vi här i landet borde glädja oss åt, när vi någon gång, även ovetande och mot vår vilja, givit en fristad åt strävanden, som önska reformera ett efterblivet land. Om deras program slår över målet, må det vara deras ensak; Sverige kan väl i all rimlighets namn icke göras ansvarigt för åsikter, tankar och beslut, som av främmande människor utkläckas inom dess landamären. Har vi inte tanke-, församlings- och yttrandefrihet?”

Högerledarens efterträdare på statsministerposten 100 år senare, den “nye moderaten” Fredrik Reinfeldt, hade inte kunnat uttrycka sig bättre. Men nu var det 1906 och att det var något “lurt” borde reportern ha kunnat ana i Lindmans och Trolles undvikande svar.

Karl Staaff, Eric Trolle och Arvid Lindman: – Vi hade ingen aaaaning…

Att något definitivt var utanför det vanliga stod klart för allmänheten de följande dagarna. “Drevet” tystnade plötsligt och knappast en enda tidning, bortsett kanske från någon landsbygdstidning, som inte “hängde med”, skrev ett ord om den förkättrade “rysskongressen”.

Chefredaktörerna hade nämligen diskret fått veta att inte bara polischefen Lars Stendahl, d v s “Lasse med påken”, utan också hela regeringen, både under Staaff och Lindman, hade känt till kongressen och givit den sitt passiva stöd. Tvärtemot att ha varit “ovanligt litet genomskådande och fjärrskådande” hade den stockholmska polisen under Stendahl aktivt medverkat till att den ryska partikongressen överhuvudtaget kom till och blev framgångsrik!

Sista avsnittet: Hinke Bergegren i maskopi med Lars Stendahl?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.