Stalin i Stockholm (12) – Hinke Bergegren, polisspion?

Det är så här vi gärna vill se det: högste polischefen i Stockholm, Lars Stendahl, har just anhållit “Röde Hinke” Bergegren medan Hjalmar Branting tittar försiktigt fram bakom ett gathörn. Karikatyren är från skämttidningen Nya Nisse, förmodligen från hösten 1906.

den mån historikerna intresserat sig för de ryska socialdemokraternas 4:e kongress i Stockholm våren 1906 har de trott att den hemlighölls från regeringen och polismakten och att de ryska revolutionärerna, stödda av “inhemska radikaler”, således hade dragit myndigheterna vid näsan – d v s ända tills Hjalmar Branting i Socialdemokraten publicerade sitt “scoop”. Det är den version som ges i t ex Nils Olof Franzéns Brantingbiografi. Olle Svenning är i sin Brantingbiografi mer realistisk och medveten om kontakterna mellan anarkisten Hinke Bergegren och polischefen Lars Stendahl men går, liksom många andra, inte till botten i historien.

Jag måste medge att jag tills nyligen låtit mig förledas av mytbildningarna. Speciellt övertygande lät det när Stendahl flera år senare (troligen 1931 efter händelserna i Ådalen) berättade för vänstersocialisten Karl Kilbom om kongressen 1906:

“Min käre gosse! Har du i alla år gått omkring och trott att polisen inte visste om det? Vi kände mycket väl till de ryska revolutionärernas resor fram och tillbaka till Sverige och även er smuggling av förbjuden litteratur. Men ser ni gossar, förr handlade polisen med förstånd. Vi ansåg inte att vi skulle förhindra dem som motarbetade tsarväldet, ty det var ju bra för Sverige. Trädde de ryska revolutionärerna bara inte våra lagar alltför nära så…”

Alltså, en tillfällig “ohelig allians” mellan polischefen och anarkisten, båda ville störta det ryska tsarväldet. Polisen skulle se mellan fingrarna med ryska politiska flyktingar om de radikala höll sig lite lugna…

Sådana “oheliga allianser” fanns i Finland, det mest kända exemplet är Helsingfors biträdande polismästare Bruno Jalander som vi mötte i första avsnittet. Denne hade sett till att de ryska delegater som skulle till Stockholm släpptes igenom vid gränskontrollen i Hangö utan att behöva visa pass.

Men i Finland pågick en nationell kamp emot förryskningssträvanden, som engagerade delar av borgerligheten. Något motsvarande fanns inte i Sverige – tvärtom.

Svensk anpassning till Tsarryssland
Vad som suddats ut ur de svenska historieböckerna är den undfallenhet som det officiella Sverige visade tsarväldet. Den från 2:a världskriget beryktade “smädelseparagrafen” – paragraf 3:9 i den svenska Tryckfrihetsförordningen – att omdömen och yttranden angående främmande makt kunde leda till åtal om “missförstånd” kunde uppstå, tillkom som en del av “1812 år politik” för att skona det ryska tsardömet från kritik.

Som jag berättat tidigare var t ex Sven Hedin vid den här tiden en uttalad förespråkare för underfallenhet emot Tsarryssland. I Svenska Dagbladet skrev han 16 december 1904:

“Frispråkighet är en styrka och en dygd, och det är fel att tiga då man anser sig böra tala. Men det gavs tillfällen, då klokheten borde inbjuda till tystnad eller försiktighet. Kom inte och säg mig att man vid Nevastranden halkar förbi ryssfientliga artiklar!”

När sådan kritik dök upp i den svenska pressen i början av 1900-talet, lade våra myndigheter inte fingrarna emellan. Den ansvarige utgivaren för Veckans Nyheter Axel Björkegren (1870–1938) dömdes 1904 till tre månaders fängelse för att ha “smädat tsaren”. Den ansvarige utgivaren av Norrtelje Nyheter Gottfrid Peterson (1856–1909) slapp senare samma år undan med 2000 kronor i böter för samma förseelse. Detta tystade effektivt resten av pressen.

Åtalet mot Norrtälje Tidning väckte stor uppmärksamhet och den fullständiga rättegångsdokumentationen såldes i bokhandlarna.

Tsarryssland betraktades som en till Sverige “vänskapligt sinnad makt” som det gällde att hålla sig väl med. Att i det läget tro att polischefen i Stockholm var någon “hemlig motståndsman” är naivt. Tsarryssland stod ju som en av garanterna för den konservativa hegemonin i Europa.

I juni 1909 gjorde den ryska tsarfamiljen ett uppmärksammat statsbesök i Sverige och mottogs med pomp och ståt.

Det goda förhållandet mellan Sverige och Tsarryssland hade manifesterat sig i en mängd överenskommelser. Vid tsar Nikolaus II besök i Stockholm utbringades vid galamiddagen hyllning till den 1908 ingångna “Östersjötraktaten”.

Ryska hemliga polisen invigd
Tre år dessförinnan, i mars 1906, hade ett bolsjevikiskt sändebud, Jelena Stasova, kommit till Stockholm för att undersöka om de svenska Socialdemokraterna, i synnerhet Hinke Bergegren och hans grupp, kunde hjälpa till att ordna den ryska partikongressen. Hinke hade då tagit kontakt med Lars Stendahl som givit sitt klartecken. Stendahl hade dock, Hinke ovetande, redan i början av året blivit underrättad av Ochranan (ryska hemliga polisen) att de ryska socialdemokraterna hoppades på att mötas i Stockholm.

Ochranan motsatte sig inte konferensen eftersom dess deltagare var mycket lättare att övervaka i Stockholm än på någon hemlig plats i Ryssland. Dessutom hade man redan ett par egna agenter bland socialdemokraterna. Hade inte Hjalmar Branting, av oklara skäl, avslöjat konferensen, hade den mycket väl kunnat upprepas följande år. Men uppståndelsen efter “scoopet” gjorde att varken de svenska myndigheterna, eller de danska eller norska, ville ha ett upprepande. Mötet fick 1907 hållas i London.

Långvarig kontakt
Men den “oheliga alliansen” mellan Hinke Bergegren och Lars Stendahl var inte “tillfällig” och begränsad till våren 1906. De verkar under flera år, kanske decennier, ha uppehållit en nära kontakt. Vid någon av alla de rättegångar där de träffats, Stendahl på åklagarsidan, Bergegren som anklagad eller försvarsadvokat till någon anklagad, lär Stendahl, då de väntade på rättens utslag, föreslagit att han kunde bjuda Hinke på lunch. Det blev den första i en lång rad luncher och middagar. Deras personkemi stämde väl. Stendahl kom från halländsk storbondesläkt och Hinke hade rötter i överklassen, hans mors familj kom från burgna förhållanden i Härnösand.

“Lasse med påken”, polischefen Lars Stendahl med sin sonson, biskopen i Stockholms stift Krister Stendahl (1921–2008). Denne var 13 år fyllda när hans farfar gick bort, så de bör ha haft tillfällen att träffas.

Dessa luncher och middagar undgick inte samtiden. Det uppstod snart rykten om att Hinke vid dessa förtroliga sammankomster delgivit Stendahl värdefull information. Åtminstone två av Hinkes anhängare bröt med honom bland annat med anklagelser om att han var en “tjallare”. Den förste var författaren och poeten Leon Larsson (1883–1922) som i Samhällets fiende (1909) lät påskina detta, den andre var författaren Erik Lindorm (1889–1941) som i teaterpjäsen “Röda dagen”, senare film med samma namn, framställde Hinke som politiskt opålitlig.

Skådespelaren Richard Lindström, med Hinke Bergegrens drag, som den opålitlige kommunisten i filmen “Röda dagen” från 1931. Både filmen, och lustspelet den byggt på, var stora publiksuccéer.

Men Stendahl satte ju Hinke i fängelse? Jo, men att sitta inne ett tag gynnade Hinkes radikala image. Vad skulle t ex Jan Guillou ha varit om myndigheterna 1973 nöjt sig med att tillämpa “repressiv tolerans”. Enligt Jan Myrdal hade det, ur öfverhetens perspektiv, varit en klokare strategi. Men Hinke gjorde med sina ständiga radikala utspel, också i moral- och sexualfrågor, allt för att försvåra detta för sin tids öfverhet.

Jag hoppas kunna komma tillbaka till Hinke Bergegren i samband med en annan efterföljd av den ryska socialistkongressen: planerna på att hösten 1906 råna banker i Stockholm!

Stalin gifter sig
Men det var ju om Stalin den här serien skulle handla. Han återvände till Georgien och var i juni tillbaka i Tiflis. Den 16 juli vigdes han med ungdomsvännen Alexander “Aljosja” Svanidzes 21-åriga syster Jekaterina “Kato” Svanidze. “Hon var mycket ljuv och vacker, hon fick mitt hjärta att smälta”, berättade Stalin senare för sin dotter Svetlana.

Från vänster: storasyster Alexandra Svanidze, vänninna och lillasystrer Ekaterina “Kato” Svanidze, Josef Stalins andra hustru.

I jämförelse med de flesta georgiska flickor var Jekaterina både bildad och frigjord, och i socialt avseende stod hon högre än Stalin. Hon hjälpte till med att organisera insamling av pengar åt det socialdemokratiska partiet, och hon hade tillräckligt med mod för att söka upp och ta hand om sårade efter en av kosackernas massaker. Hon var betagen i Stalin och fascinerad av hans idéer.

Tyvärr kom familjen inte att leva lyckliga i alla sina dagar. Men det är en annan historia…

– Slut –

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.