Stalin i Stockholm (3) – Lenin anländer

sin bok “Ryska Posten – de ryska revolutionärerna i Norden 1906-1917” (Bonniers, 1985) hävdar Hans Björkegren, dock med viss reservation, att Lenin skulle ha anlänt, med sin hustru Krupskaja, med ångaren Bore från Åbo, redan torsdagen den 12 april. De hade därför tillsammans kunnat möta de ankommande ryska partikamraterna från Wellamo tio dagar senare, den 22 april.

Uppgiften verkar Björkegren bl.a ha fått från den sovjetiske journalisten och historikern Juri Dasjkovs bok U istokov dobrososeddstva (Vid grannsämjans gränser) från 1980. Lockelsen med datumet den 12 april kan vara att det skulle verka mera “heroiskt” om Lenin anlände först och sedan mötte de ankommande vid kajen.

Mer troligen är att Dasjkov blandat ihop de ryska och icke-ryska tideräkningarna. Den ryska låg tretton dagar efter den västerländska. Detta är en vanlig sammanblandning som jag ofta stött på under mina forskningar. De kan ibland ge upphov till allvarliga historiska missförstånd.

Annons på sidan 4 i Dagens Nyheter 24 april 1906

Ankomstdagen den 26 april var enligt dåvarande rysk tideräkning den 13 april. Den 12 april var alltså avresedagen från Åbo, vilket motsvarar 25 april icke-rysk tideräkning. Dasjkov har sedan trott att det gick i ett nafs att ta sig till Stockholm och att Lenin och Krupskaja anlände samma dag. Men på den tiden avgick alla finlandsbåtar på kvällen och kom fram på förmiddagen dagen efter. Möjligen har Dasjkov, som givit ut fler böcker med motiv från Skandinavien, rest dagsturer med åbobåtar – men det kunde man inte 1906.

“En smula försenad”
I sin bok om Lenin slår Stefan Lindgren fast att den “Ivan Federovitj Petroff” som steg inland på torsdagsförmiddagen den 26 april var Lenin. Detta stöds också av att hans hustru Krupskaja i sina memoarer “Minnen av Lenin” skrev att de “blev en smula försenade” till kongressen, som börjat måndagen den 23 april.

Förhörsprotokollet med Lenin alias “Ivan Fedorovitj Petroff”. Här kan man ladda ner en mer lättläst kopia.

Om “Petroff” fick polisen veta att han var en politisk flykting och till sin politiska åskådning socialdemokrat:

“Han har agiterat i Moskva för pressfrihet, församlingsfrihet och i övrigt för socialistiska åskådningar, samt som förut nämnts i smärre folktidningar skrivit uppsatser av socialistiskt innehåll. Han hade av polisen i Moskva eftersökts; och ha de jemväl gjort undersökning i hans omskrivna bostad, dock utan att finna något. Som han visste sig vara eftersökt och han anhölls, Ivan säkert skulle hava skickat till Sibirien, hade han därför flytt, åkande järnväg till Petersburg genom Finland och Åbo över till Stockholm”.

Persondossiern innehåller även en beskrivning av ”Petroffs” utseende, bl.a. får vi veta att han har ”mörkt hakskägg och mustascher” samt är ”något kal i hjässa”, vilket stämmer bra med Lenin.

Gästfritt mottagande
De ryska besökarna togs emot med stor gästfrihet av de svenska organisatörerna. Dock kunde bara ett fåtal erbjudas privat inackodering, de flesta fick bo på hotell, betald av de svenska socialdemokraterna. Eldsjälen var förutom “Hinke” Bergegren två ungsocialister, den 25-årige Axel Holmström och den 24-årige Birger Svahn. De skulle senare bli journalister och publicister i den syndikalistiska rörelsen.

De tre som “fixade” den ryska partikongressen 1906: Henrik “Hinke” Bergegren, Axel Holmström och Birger Svahn

Lenin uppgav att han skulle bo på “Hotel Bristol” på Klara Östra Kyrkogata 5. Men det var ett missförstånd eller så ändrades planern. Han inkvarterades istället på “Pensionat Clara Larsson” på Birger Jarlsgatan 23 (ibland uppges adressen som Engelbrektsplan).

Birger Jarlsgatan 23 idag, där Lenin och Krupskaja logerade i april 1906.

Den som däremot inkvarterades på “Hotel Bristol”, på Klara Östra Kyrkogata 5, var Josef Stalin tillsammans med en ung bolsjevik från Ukraina, Kliment Vorosjilov. De hade aldrig träffats förr, men nu blev de goda vänner – för livet.

Nästa avsnitt: Vorosjilov berättar

  12 kommentarer for “Stalin i Stockholm (3) – Lenin anländer

  1. Bertil Carlman
    2019-06-07 kl. 7:57

    Nyss läste jag på Global politics en artikel av Karl Wang. Och sedan läser jag denna artikel! Det är allt en d****a tur att det finns noggranna och vetenskapligt inriktade amatörhistoriker som Anders Persson. Dessutom med humor. Jag hoppas verkligen att Knut L. inte publicerar något av Karl Wang. Jan-Peter Stråhles kommentar till del 1 håller jag till fullo med om.

  2. Arne Nilsson
    2019-06-07 kl. 22:08

    Jag har fått intrycket av att Redax, men framför allt en del läsare av denna blogg, inte är särskilt intresserade av att höra att Sovjetunionen aldrig har varit socialistiskt. Än mindre vill man läsa att Stalin var den främsta företrädaren för den nya härskande klassen, nomenklaturan, i Sovjetunionen där arbetarklassen hade förpassats till rollen som rättslösa lönearbetare.

    Då Redax, men sin fulla rätt, inte vill publicera inlägg kring detta minskar intresset att delta på denna blogg, som med rätta kan betraktas som en bastion till försvar för sovjetisk in- och utrikespolitik och med en viss fäbless för Stalin. Detta kommer att skymma sikten för de mer väsentliga frågeställningarna som behandlas på bloggen. Jag tänker bland annat på anti-imperialism, demokratiska fri rättigheter och Sverige som en suverän stat.

  3. Knut Lindelöf
    2019-06-08 kl. 7:30

    Arne Nilsson och andra!
    Denna blogg finns också sitt politiska sammanhang. Den gör t ex något så ovanligt som att behandla rysk och sovjetisk historia utan att som första prioritet utgå från att ryska revolutionen var en statskupp av en liten klick bolsjeviker och att Stalin historiskt sett inte är jämförbar med Hitler. Bloggen utgår inte heller ifrån vad som är äkta eller falsk socialism. Den försöker istället utgå från större sammanhang och undvika enkla schabloner.

    Intresset från min sida (Redax) påverkas även starkt av den rent fnoskiga rysskräck som sprids i våra stora medier utan minsta källkritisk ansats, vilket till och med hotar vårt lands fred, oberoende och säkerhet.

    En något mer slumpartad orsak till bloggens “fäbless för Stalin” är att författaren Anders Persson är specialintresserad av Stalintiden och av att blottlägga förhållanden som skyms av den gängse Stalin-bilden. Inte minst intressant är att jämföra med Stalinbilden i dagens Ryssland. Och han är bra på att gräva fram intressanta uppgifter och skriver dessutom på ett lättillgängligt sätt.

    Men lätt är det inte. Och misstag kommer säkert att ske. Så läs kritiskt!

  4. Anders Persson
    2019-06-08 kl. 9:13

    Jag vill påminna om att mina skriverier om Stalin har tills vidare gällt hans “unga år”, och till stor del baserats på amerikanska anti-kommunistiska eller åtminstone icke-kommunistiska historiker, som i Kremls arkiv funnit en mängd matnyttigt material.

    Om amerikanarna pytsar ut 2–3 digra tegelstenar om Stalin varje decennium vill de antagligen att man läser dem och tar intryck, åtminstone politiska och ekonomiska tungviktare för vilka den billiga propagandan är värdelös.

    Vad gäller anti-imperialism, demokratiska fri- och rättigheter och Sverige som suverän stat, förtjänar det att lyftas fram att den ryska revolution som Stalin var en del av hade en enorm betydelse för den koloniala frihetskampen långt in på 60-talet. Att Sverige som sista land i Norden utvidgade rösträtten till alla myndiga strax efter ryska revolutionen är ingen slump. De andra nordiska länderna kunde göra det utan denna draghjälp.

    Och vad hade Sverige suveränitet bestått i om inte Röda Armén besegrat Wehrmacht?

  5. Bertil Carlman
    2019-06-08 kl. 16:02

    Bäste herr A Nilsson! Plocka fram lite material om att “Sovjetunionen aldrig har varit socialistiskt. Än mindre vill man läsa att Stalin var den främsta företrädaren för den nya härskande klassen, nomenklaturan, i Sovjetunionen där arbetarklassen hade förpassats till rollen som rättslösa lönearbetare.”
    Det vore fint som efterrätt till alla AP:s artiklar om Stalin och till Anders Carlssons bok Resa in i det okända som jag läst ut. lindelof.nu kommer nog med glädje att publicera det du kommer att skiva; men glöm inte att dokumentera lika väl som AP och AC gör, annars blir efterrätten inte förrätten värdig.

    Själv bedriver jag inget sådant dokumentationsarbete. Jag saknar nog förmågan och får lita på andras. Kom igen AN!

  6. Arne Nilsson
    2019-06-08 kl. 17:22

    Knut L!
    Din kommentar är ingen direkt invändning mot vad jag skriver. I stället polemiserar du mot olika uppfattningar som jag inte tar upp i mitt inlägg. Men knäckfrågan, Sovjetunionen klasskaraktär, lämnar därhän med motiveringen: “Bloggen utgår inte heller ifrån vad som är äkta eller falsk socialism”. Pröva att byta ut ordet “socialism” mot “anti-imperialism”, “kamp för demokratiska fri och rättigheter” eller “när det gäller folkets kamp mot överheten”.

    Problemet med Anders Perssons artiklar om Stalintiden är att Stalin beskrivs som en mysgubbe och barnens bäste vän och Sovjetunionen framstår som ett Sörgården.

  7. Arne Nilsson
    2019-06-08 kl. 17:22

    Knut L!
    När du polemiserar mot den irrelevanta uppfattningen “att ryska revolutionen var en statskupp av en liten klick bolsjeviker” leder du in diskussionen på ett stickspår. Bolsjevikernas politiska linje för att ta makten i Ryssland 1917 vilade på fem premisser:
    1. En beslutsam minoritet kan ta makten.
    2. Denna minoritet kan sedan vinna majoritetens stöd.
    3. Maktövertagande skulle ske genom det väpnade upproret.
    4. Bolsjevikernas maktövertagande skulle utlösa den segerrika revolutionen i väst, som var en förutsättning för att den ryska revolutionen skulle överleva.
    5. Det var möjligt att vinna de fattiga bönderna för en socialistisk politik på landsbygden.

    Endast på den första punkten fick bolsjevikerna rätt.

  8. Arne Nilsson
    2019-06-08 kl. 20:16

    Anders P!
    Du skriver: “Jag vill påminna om att mina skriverier om Stalin har tills vidare gällt hans ‘unga år'”. Din artikelserie “Stalin som politiker” går fram till början av 1930-talet och där försöker du att legitimera bolsjevikernas tvångskollektivisering och forcerade industrialisering som den enda vägens politik med hänvisning till hotet från ett aggressivt Tyskland som inte existerade vid den tidpunkten. Vid början av 1930-talet var Stalin drygt 50 år. Detta är i mina ögon inga “unga år”.

    Du skriver vidare: “[D]et [förtjänas] att lyftas fram att den ryska revolution som Stalin var en del av hade en enorm betydelse för den koloniala frihetskampen långt in på 60-talet.” Mer i negativ än i positiv bemärkelse.

    Och som slutkläm får du till: “Och vad hade Sverige suveränitet bestått i om inte Röda Armén besegrat Wehrmacht?” Till detta kan man ställa frågan: vad hade hänt med Sveriges suveränitet om inte britter och nordamerikaner hade landstigit i Normandie 6 juni?

  9. Arne Nilsson
    2019-06-08 kl. 20:23

    Bertil C!
    Du skriver: “lindelof.nu kommer nog med glädje att publicera det du kommer att skiva”. Jag är inte lika säker som du. Som jag påpekat tidigare har Redax avböjt publicering av flera av mina artiklar. Att enbart skriva i kommentarsfältet innebär en avsevärd begränsning med tillgång till endast 1.000 tecken. Tvivlar starkt på att Knut L. är beredd att ge mig samma utrymme som Anders P har fått för att ge sin syn på de ryska revolutionerna.

  10. Anders Persson
    2019-06-08 kl. 21:42

    Arne Nilsson opponerar sig mot att jag skrivit om hotet från ett aggressivt Tyskland som, enligt AN, inte existerade 1932.

    Detta är ett vanligt missförstånd, att tro att Hitler och nazismen var enda uttrycket för ett “aggressivt Tyskland”. Redan på 1890-talet utvecklades en rörelse i Tyskland, “Alltyska Förbundet” med målsättning att kolonisera Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Första försöket gjordes 1914–18.

    De idéer Hitler för fram i Mein Kampf är alltså varken nya eller hans egna. Att Tyskland under den s k Rappallopakten 1922–32 samarbetade med Sovjetunionen var bra – för båda parter. Men åtminstone den sovjetiska sidan anade att den en dag skulle få sitt slut.

    När nazisterna i riksdagsvalet i september 1930 tiofaldigade sitt röstetal var det signalen att den gamla imperialistiska östpolitiken snart skulle komma tillbaka. “Die Untermenschen” (inkl. ukrainarna) skulle förslavas eller drivas öster om Ural – i bästa fall.

  11. Mats Larsson
    2019-06-08 kl. 21:58

    Anders Perssons påstående att “amerikanarna pytsar ut 2–3 digra tegelstenar om Stalin varje decennium” förstår jag överhuvudtaget inte.

    Jag länkade i en kommentar tidigare i våras till Anders Björnssons välskrivna anmälningar av Kotlins två första volymer om Stalin, varav jag själv bara läst vol. 2. Ser fram emot vol. 3, som ännu inte är publicerad.

    Men vid sidan av Kotlin vet jag inte vilka dessa amerikaner är. Simon Sebag Montefiore har skrivit två volymer om Stalin, men han är engelsman. Likaså Robert Service, som skrivit den i mitt tycke bästa Lenin-biografin, men vars Stalin-biografi inte når samma nivå. Från den ryske historikern Oleg V. Khlevniuk kom en envolymsbiografi 2015.

    En detalj, som jag aldrig hittat i andra Stalin-biografier, och där Kotlin träffar klockrent, är hans beskrivningar av de ryska klassiska 30-talsfilmerna. Att Stalin (enligt Kotlin) kunde varenda replik i “Volga, Volga” förvånar mig inte ett ögonblick. Såg f ö om “Volga, Volga” för ett tag sedan. Sevärd!

  12. Sven-Eric Holmström
    2019-06-08 kl. 23:30

    Montefiore, Kotkin, Khlevniuk har alla det gemensamt att de är ohederliga lögnhalsar. Ytterst få av yrkeshistorikerna i väst om den här epoken håller måttet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.