Stalin i Stockholm (4) – Vorosjilov berättar

är Stalin kom till Stockholm inkvarterades han på “Hotel Bristol”, på Klara Östra Kyrkogata 5. Hotellet har i litteraturen fått en rykte som “tvivelaktigt”, förmodligen för att det upplät rum åt prostituerade.

Tidningsannons för Hotell Bristol den 25 april 1906, strax efter att Josef Stalin slagit sig ner där.

Hotellet finns inte mer, det revs för 50-60 år sedan. Men gatan och adressen finns kvar. Alla som i våra tider från T-Centralen ska bege sig till “Ryska Visumcentralen” för att få inresepapper passerar den på höger hand.

En annan som också inkvarterades på “Hotel Bristol”,var en 25-årig bolsjevik från Ukraina, Kliment “Klim” Vorosjilov (1881-1969). Han fick till och med dela rum med den 27-årige Stalin. De lär inte ha träffats tidigare. Kanske var det där, på Klara Östra Kyrkogata, som deras livslånga vänskap grundlades?

Vorosjilov var sedan 1905 ordföranden i sovjeten i Lugansk i östligaste Ukraina. Han var också född i de trakterna. På ukrainska och engelska Wikipedia görs det gällande att han var genuin ukrainare och gärna hänvisade till sitt ukrainska förnamn Vorosjilo. Vorosjilov skulle nog inte komma att bli den vassaste kniven i Stalins låda, men den pålitligaste. Stalin ansåg att han alltid kunde lita på sin kompis från “Hotel Bristol”.

Georgiern Josef Stalin och ukrainaren Kliment Vorosjilov senare i deras karriärer.

Så här hade jag tänkt avsluta del 3 i följetongen, men en tillfällighet (igen!) fick in mig på andra banor. Jag hade nämligen i både Kotkins och Montefiores böcker om Stalin, hittat några pittoreska citat från denna tid. De sades vara hämtade ur Vorosjilovs memoarer Rasskazy O Zhizni (Berätteler ur livet) från 1968.

När jag gick in på nätet såg jag via Libris att det finns 4–5 böcker av Vorosjilov på bibliotek i Sverige, men inte denna. Man kunde däremot köpa den för en billig penning från antikvariat i Vitryssland, Lettland och Ryssland. Men mitt kapitel 4 kunde inte vänta på den vecka minst som det skulle ta att få hit boken, så jag fortsatte att leta på nätet – och Bingo!

Från den här länken kunde man ladda ner hela boken i pdf-format! Och det visade sig vara ett fynd: sidorna 246–62 visade sig handla om 4:e partikongressen i Stockholm. De 17 sidorna domineras av de politiska avsnitten, men där finns också en mängd fascinerande iakttagelser och reflektioner.

Vorosjilovs memorarer fanns också i Andrej Sacharovs bibliotek, inköpt strax efter att boken kommit ut och starx före Vorosjilovs frånfälle.

Den unge Kliment Vorosjilov, ungefär vid tiden för besöket i Stockholm eller några år senare, i Montefiores Den unge Stalin (Prisma, 2007) karakteriserad som “den blonde, rosenkindade och blåögde före detta korgossen”.

Nu undrar ni förstås hur mycken man kan tilltro memoarer som publicerades mer än 60 år efter händelserna. Jo, men Kotkin påpekar i en av sina 3.800 fotnötter i del I (nr 70 på sidan 753) att Vorosjilov redan på 20-talet skrev ihop ett slags memoarer, som aldrig gavs ut. När han återupptog arbetet på 1960-talet var det en enkel match att mer eller mindre lyfta in vad han skrivit på 20-talet i den senare versionen.

Dateringen av det första utkastet kan göras lite exaktare. I avsnittet om 1906 kallar Vorosjilov den ryska huvudstaden omväxlande “Petersburg” och “Petrograd”, vilket skulle kunna tyda på att han skrev texten när staden ännu hette “Petrograd”, vilket pekar på åren 1922-23.

Så vad har han att berätta om 1906?

“Jag erhöll [i Petersburg] resedokument utställda till “Volodin” och fick följa med till Sverige föregivande att vara en resande turist.”

“Jag fick lämna Petrograd (sic) med tåg, korsa den rysk-finska gränsen, ta mig till den finska hamnen i Åbo och därifrån åka till Stockholm. Många av våra kamrater skickades till kongressen som en enhetlig grupp på en fraktbåt från Helsingfors via hamnen i Hangö. Arrangörerna rekommenderade att jag reste ensam. Jag reste säkert hela vägen, och i början av april 1906 var jag på svensk mark.”

Vorosjilov gör här gällande att han reste ensam, inte i sällskap med Stalin och de övriga på passagerarbåten Iohanna, som dessutom avgick från Hangö. Det kan vara sant, vi har inga eftertryckliga bevis för att han ankom till Sverige söndagen den 22 april. Hade han rest en vecka senare hade han haft sällskap med Lenin och då hade vi nog fått höra talas om det. Återstår att han reste från Åbo söndagen 22 april, vilket innebär att han kom till Stockholm ett dygn efter Stalin. Detta förklarar också varför vi i hans memoarer inte kan läsa något om någon grundstötning¹.

“I Stockholms hamnar möttes jag av vår kontaktman och det bestämdes att jag skulle bo i ett litet rum på andra våningen i ett av husen. I en av de nedre våningarna fanns det ett slags pub – inte någon bar, och inte heller någon restaurang.”

Nu bör man veta att en rysk “bar” också brukar ha lite mat att erbjuda.

“En annan kongressdelegat, med namnet Ivanovich, kom snart att logera i samma rum. Han var en undersätsig, kort man, i min ålder, med ett mörkhyat ansikte, med knappt märkbara fläckar, spår av vad som måste ha varit smittkoppor i barndomen. Han hade förvånansvärt strålande ögon, var ett energiknippe, glad och full av liv.” ²

Man skulle misstro Vorosjilovs beskrivning som ett utslag av personkult, om inte beskrivningen av Stalins personlighet bekräftats av andra källor.

“Från samtal med honom övertygades jag om hans omfattande kunskap i marxistisk litteratur och hans konstnärliga produktioner. Han kunde för mig, ur minnet, recitera uppsatser ur en politisk text som han tyckte om, många dikter och sånger han älskade.”

Enligt Kotkin (s 753) är Vorosjilovs memoarutkast från 20-talet mer utförligt på den här punkten. Där får vi veta att Stalin inte bara kunde recitera Pusjkin, utan också Shakespeare, Goethe och Whitman i ryska översättningar.

“Vi blev vänner, och snart fick jag reda på att min nya vän är georgisk och hans namn är Joseph Vissarionovich Dzhurgashvili; Han representerade Lenin på kongressen.

Så av en slump, för många decennier sedan, hade jag möjlighet att för första gången träffa en man som senare under namnet Stalin blev fast etablerad i vår parti och lands historia, i den internationella kommunistiska och arbetarrörelsens historia.”

För de sovjetiska läsare som 1968 eventuellt inte visste vem Stalin var förklarade Vorosjilov att denne många år efter V.I. Lenins död, lett kommunistpartiets centralkommitté och under det Stora Patriotiska Kriget Sovjetregeringen och Sovjetunionens styrkor.

“Efter [mötet 1906] hade jag träffat honom mer än en gång, och efter segern i oktoberrevolutionen deltog han i arbetet med partiets och statens högsta kroppar. Han levde ett långt och komplext liv och trots att hans verksamhet fördunklades av de kända stora misstagen kan jag dock inte tala om honom utan respekt och anser det vara min plikt att i mina minnen senare förklara, där det är nödvändigt, och berätta allt jag vet om honom, som är lagrat i mitt minne.”

Vid den här tiden, berättade Vorosjilov, hade Stalin, eller “Koba” som han kallade sig då, redan aktivt visat sig som en framträdande figur i bolsjevikrörelsen i Transkaukasien. Han hade suttit fängslad i Batumi och Kutaisi i Georgien, sedan förflyttats till östra Sibirien i tre år varifrån han senare flydde.

Vorosjilov, Stalin och andra bolsjeviker begav sig på lediga stunder ut på stan där de vid ett tillfälle stötte på den blivande kung Gustav V. Men detta får anstå ett par avsnitt, ty nu kommer det att handla om 4:e kongressen där Stalin, enligt Vorosjilov “starkt försvarade den leninistiska linjen för ett väpnat uppror”.


Nästa avsnitt: Kongressen öppnar

[1] Detta innebär att vad som sägs i avsnitt 1 om om Vorosjilov inte är korrekt.

[2] I Montefiores bok om den unge Stalin (s 181) heter det i den svenska översättningen “ett knippe nervös energi” vilket saknar stöd i den ryska texten och Kotkins engelska översättning (s 753).

  2 kommentarer for “Stalin i Stockholm (4) – Vorosjilov berättar

  1. Kjell Martinsson
    2019-06-09 kl. 21:13

    Jag tackar för texten.
    I dagarna har det kommit en nygammal biografi på svenska om Stalin. Författad av framlidne belgaren Ludo Martens och numera utgiven på Oktoberförlaget.

  2. Sven-Eric Holmström
    2019-06-09 kl. 23:17

    Det stämmer, Kjell. Martens är ok och boken en välbehövlig motvikt mot vad som annars ges ut på svenska språket. Hatten av för initiativtagarna till det här!

    Problemet är bara att boken är lite gammal. Det finns nyare och bättre källor men som sagt ett bra initiativ ändå.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.