Stalin i Stockholm (6) – Grabben från landet

ad nu gäller historikernas behandling av kongressen i Stockholm 1906 är det beklämmande hur de rör upp en massa damm som bara skymmer sikten. I litteraturen sägs t ex att Stalin var mycket tillbakadragen under kongressen. På sätt och vis är det inte överraskande. Han var bara 27 år, hade inte ryska som modersmål och hade kanske svårt att finna sig till rätta under de stormiga diskussionerna. Känslomässigt upprörda debatter var ju aldrig hans stil.

Birger Svahn, den unge vänstersocialisten som sedan blev journalist hos syndikalisterna berättade efter Stalins död (DN 7 mars 1953), att han mindes honom från mötena i Folkets Hus. Han satt alltid bakom Lenin, men gjorde inte mycket väsen av sig.

Men helt passiv var han inte och det är inte sant – vad som ibland påstås – att inget av det han sade sedan publicerades. Han gjorde tre inlägg: om jordbrukspolitiken, den politiska situationen och förhållandet till Duman. De två första kan laddas ner från nätet “Angående revisionen av jordbruksprogrammet” den 26 april och “Om den nuvarande situationen” den 30 april.

Vad nu gäller historikernas behandling av förhållandet mellan Lenin och Stalin heter det på en del ställen att Stalin 1905 blivit “besviken” på Lenin och fram till 1913 bara citerat honom två gånger. Det hade också – sägs det – utvecklats en “schism” dem emellan på kongresserna i Tammerfors och Stockholm.

Stalin och de “saknade” Lenincitaten
Det är helt sant att i Stalins verk för åren 1906–13 nämns Lenin bara vid ett par tillfällen. Detta fick jag bekräftat när jag scrollade igenom Lenins samlade verk på nätet. Men jag fann också att under hela perioden 1904–17 är det överhuvudtaget ganska lite Lenincitat i hans texter. Undantaget är två brev han skrev 1904 under sin fängelsetid i Kutais i Georgien, där han ofta citerar Lenin, som han just lärt känna brevledes.

En ganska självklar och prosaisk anledning till att Stalin inte citerade Lenin kunde också vara att han ofta satt i fängelse, och då inte hemma i Georgien, utan i otillgängliga trakter i Ryssland och därför inte hade tillgång till Lenins artiklar.

I exilen i Sibirien hade fångarna inga överflöd på böcker och papperstillgången var nog ransonerad.

Var Stalin 1906 “besviken” på Lenin?
Lenin och Stalin hade träffats första gången på den 3:e partikongressen i Tammerfors i december 1905.

Om detta berättade Stalin senare (28 januari 1924) vid en minneshögtid på en militärskola en vecka efter Lenins död:

“Jag hade hoppats att få se vårt partis bergsörn, en stor man, stor inte bara politiskt, men om man så vill, fysiskt. Ty jag hade i min fantasi föreställt mig Lenin som en jätte, ståtlig och vördnadsbjudande. Men hur stor blev inte min besvikelse, när jag fick se en högst alldaglig man, under medellängd, som inte på något sätt skiljde sig från vanliga dödliga genom någonting, bokstavligen inte genom någonting alls.

Det hör ju till att en ‘stor man’ ska komma för sent till möten, så att de närvarande andlöst ska vänta på honom och sedan, just innan den store mannen gör entré, hörs överallt varnande ‘tss – tyst – nu kommer han!’

Denna ceremoni tycktes mig inte överflödig ty den imponerar och inger respekt. Stor blev min besvikelse då jag erfor att Lenin anlänt till mötet före de andra delegaterna och slagit sig ner i något hörn, där han helt anspråkslöst förde att samtal, ett högst alldagligt samtal, med några av de mest oansenliga delegaterna. Jag vill inte sticka under stol med att jag fann det vara ett brott mot vissa nödvändiga regler.”

Lenins och Stalins första möte i Tammerfors på 3:e partikongressen enligt den georgiske konstnären Ivan Vepkhvadze (1888–1971).

I sin bok om Stalin, utbrister Isaac Deutscher (s. 68):

“Ingenting kan, med hans karakteristiska livfulla plumphet, ge ett bättre begrepp om Kobas [dvs Stalins] trånga, traditionsbunda vyer vid denna tid än hans egna ord”.

Nej, men det är ju just därför, som Stalin ärligt berättar hur det var när han som ung idealist träffade sin hjälte! Det visar att Stalin hade sinne för självironi och humor, något som Deutscher (och kanske fler historiker) verkar sakna.

Hur var deras förhållande 1905-06?
En annan orsak som brukar åberopas för Stalin att blivit “besviken” på Lenin var att den senare vid den 3:e partikongressen i Tammerfors ändrat sin uppfattning om valdeltagandet till Duman. Från att ha stött ett valdeltagande hade Lenin, efter bl a motargument från Stalin, ändrat uppfattning och stött en bojkott. Den amerikanske historikern Hiroaki Kuromiya hävdar i sin bok om Stalin (s.15) att Stalin tolkat detta som typisk “vacklan av en intellektuell”. Detta erbjöd dessutom, enligt Kuromiya, Stalin ett “gyllene tillfälle” att “framhäva sig själv” på bekostnad av den “levande giganten” Lenin.

Om den 4:e kongressen i Stockholm heter det t ex i Anton Karlgrens biografi att “… om Tammerfors betytt ett gott språng framåt i hans karriär, betydde Stockholm ett bakslag” (s. 107). Stalin blev, enligt Karlgren, “direkt desavouerad av Lenin” och led “ett eklatant och försmädligt nederlag”. Dock sökte Lenin, enligt Karlgren “efteråt visserligen något släta över Stalins dekonfityr…”

Historisk bakåtprojektion
Historikerna tolkar det som skedde 1905 och 1906 – som det verkar – utifrån sina erfarenheter från styrelsemöten i ett större företag, där olika prestigefyllda direktörer ärelystet utmanar varandra. De glömmer att 1906 var Stalin bara en bolsjevik bland många och det fanns ingen anledning för Lenin att känna sig prestifylld mot just honom.

Tänk er ett välbesökt Vietnammöte i Stockholm 1967 med Jan Myrdal, Sara Lidman och andra prominenta aktivister. Där dyker också upp en ganska okänd journalistvoulotär vid namn Jan Guillou. Han blir kanske presenterad för Myrdal, de skakar hand och skiljs efter ett par artiga meningar. Att nykomlingen Guillou sedan skulle minnas detta är klart, men Myrdal (eller vem som helst i hans situation) skulle vara förlåten om han glömt bort det hela dagen efter.

Första mötet mellan Jan Myrdal och Jan Guillou 1967 … eller…?

Inte heller han man tänka sig att de övriga 100-tals närvarande, vid Vietnammötet, släppte allt de hade för händerna och med mållös vördnad bevittnade de två “giganternas” första möte.

Jordbruksfrågan och det politiska läget
I jordbruksfrågan ställde sig Stalin inte bakom Lenins linje att avskaffa det privata ägandet till all mark, inte heller hade han stött mensjevikernas och andra icke-bolsjevikers förslag att den skulle “municipaliseras” d v s ägas av demokratiskt valda kommunala organ. Stalins linje var att bönderna själva skulle äga sin jord, vilket var den linje som konkurrentpartiet, “Socialistrevolutionärerna” eller “folkvännerna” drev. Kongressens majoritet gick dock på mensjevikernas linje.

I sitt andra inlägg argumenterade Stalin för att…

“… vi står inför ett nytt revolutionsutbrott; revolutionen är i stigande och måste föras till slut. […] Antingen proletariatets hegemoni eller den demokratiska bourgeoisiens hegemoni, så står frågan i partiet, däri består våra meningsskiljaktigheter.”

Det har inte stått att finna ut hur detta inlägg mottogs av kongressen, några genmälen har jag inte sett. Men Vorosjilov gillade det enligt vad han skrev i sina memoarer:

“När han talade på kongressens möten definierade han mycket klart och tydligt arten av våra skillnader med mensjevikerna ‘ […] antingen proletariatets hegemoni eller den demokratiska borgarklassens hegemoni – så står frågan i partiet, det är vad allt handlar om’.”

Den sovjetiske publicisten Jemeljan Jaroslavskij (1878–1943) säger i sin hyllningsbok till Stalins 60-årsdag 1939 O tovarishche Staline (Om Kamrat Stalin) att detta inlägg väckte stort uppseende. Men var det inte bara en upprepning av vad Lenin sagt i flera års tid? Kanske var det uppseendeväckande att det drogs fram på en “enhetskongress” som hade till syfte att överbrygga motsättningar mellan bolsjeviker och mensjeviker?

Stalins militanta inlägg drunkade säkert i hundratals andra lika militanta eller känslomässigt upprörda inlägg. Det lär ju ha varit en osedvanligt stormig kongress, som dessutom pågick i två veckor. Så, återigen, inlägget har fått uppmärksamhet, inte för den betydelse det hade när det framfördes, utan för vad dess upphovsman senare skulle komma att bli.

Betydligt intressantare är Stalins tredje inlägg, eftersom det aldrig kom in i hans samlade verk. Men det får vi ta upp efter “konferenspausen”, 30 april till 1 maj, då kongressdeltagarna bekantade sig med Stockholm.

Nästa avsnitt: Sightseeing i Stockholm.

  16 kommentarer for “Stalin i Stockholm (6) – Grabben från landet

  1. Jan Arvid Götesson
    2019-06-13 kl. 7:42

    På grund av en missad tangent vid utskrivandet av denna utmärkta artikel fattas bokstaven N i ”Stalins dekonfityr”. Eftersom alla (även jag) kommer att behöva slå upp ordet ”dekonfityr” är det väl hjälpsamt att påpeka det.

  2. Anders Persson
    2019-06-13 kl. 8:21

    Tack Jan Arvid! Jag hade, ärligt talat, själv inte en aning om vad “dekonfityr” betyder och lade in det från Anton Karlgrens text för att understryka hans snobbigt akademiska stil. Nu har jag tagit reda på att det betyder “förödmjukelse”, “missräkning”, “motgång” eller “nederlag”.

  3. Jan Arvid Götesson
    2019-06-14 kl. 1:38

    Anders P!
    Sökning i SvD:s och DN:s arkiv visar att ”dekonfityr” under ett par generationer före och efter förra sekelskiftet var begripligt. Det underlättade väl att alla som gick i läroverket läste lite franska. Men ordet har varit dött sedan 50- och 60-talet ungefär.

    Nå, vi lindelofare må återuppliva ordet!

    ”Ulf Kristerssons dekonfityr i regeringsbildningen” har den rätta klangen av skämmigt självförvållat debacle. Ett ”nederlag” kan vara tragiskt, medan ”dekonfityr” liksom kladdigt vidlåder den utpekade.

    Jag tror att det är denna språkpsykologiska effekt av ovanliga franska ord som Jan Myrdal utnyttjar när han med äckel beskriver ”halvherrskapet” i gamla DDR som ”snaskande krapyl”.

  4. Anders Persson
    2019-06-14 kl. 8:04

    Jan Arvid G!
    Jag har läst franska, men begrep ändå inte vad ordet betydde. Lade in det just för att framhäva Karlgrens snobbism. Eftersom tyska var det språk de flesta behärskade när boken skrevs hade ordet “Schlappe”, d v s en synonym för “Niederlage” passat bättre.

    Ty ska man använda främmande ord i en text, som jag just gjort i en annan kommentar här på sajten, ska den vara begriplig för de allra flesta och inte kännas som en knäpp på näsan.

    Att JM menat något nedsättande med sitt val av det franska ordet “kapryl” förstår nog alla, men varför inte använda ett ord som de flesta begriper? F ö betyder “crapule” dels “frosseri, dryckenskap och liderlighet”, dels “ruskigt folk eller pack”. I detta fall hade “pack” passat utmärkt.

    Jag misstänker att JM plockat upp den här härskartekniken redan som ung efter att ha lyssnat på sin fars diskussioner med andra akademiska kollegor, där det gällt att platta till varandra med eleganta medel.

  5. Jan Arvid Götesson
    2019-06-14 kl. 10:32

    Anders P!
    Det intressanta med denna vänskapliga debatt är att vi utgår från olika analyser av den standardsvenska språkliga varietetens situation och framtid. Kanske att du tänker som Olle Josephson och Fredrik Lindström: Den standardsvenska språkliga varieteten knallar på som förut, fortsatt funktionsduglig men med lite godartad språkutveckling i lagom takt.

    Jag menar att den standardsvenska språkliga varietetens allmänt förstådda ordförråd kollapsar. Yngre skribenter har svaga kunskaper om svenska ord jämfört med dig och mig, och ofta nyskapade uppfattningar om vad de få ord de känner till betyder. I detta läge kan den goda föresatsen att ”alla skall förstå” bakfyra. Strikt tillämpad kan en sådan regel vändas mot dina texter; skreve du i statlig tjänst ströke måhända en språkvårdare det obegripliga, föråldrade, näsknäppande ”ty” som du nyss inledde en mening med? Vi lever i ett land varest regeringen fastslagit att ordet ”rike” skall undvikas i författningstext, ty det är ”stelt”.

  6. Bertil Carlman
    2019-06-14 kl. 11:08

    Som läroverkspojke lärde jag mig snabbt att slåss med truten. Det kan ha berott på att jag var relativt klen, hade stålbågade glasögon och nördiga äppelknyckarbyxor. När det var slagsmål på skolgården och det ropades heja, heja till den ena eller andra, slängde jag in det ena eller det andra nedsättande ordet om den jag inte ”höll på”. Fast inte ”din idiot” eller ”djävel” eller så, utan ord som “kretin” eller liknande.

    När jag var fjorton hade jag och två läroverkskompisar ett ordslagsmål med några som jag nu förmodar var arbetargrabbar. Jag avslutade ordslagsmålet med att säga ”Vi bryr oss inte om vad mikrocefaler som ni säger”. Någon dag senare hade någon av dem listat ut vad det betydde. Mikro, mycket liten, och cefalus, hjärna. Jag kunde alltså lika väl sagt ärthjärna. Det slutade med att jag fick stryk, naturligtvis. Om jag sagt ärthjärna direkt, kanske jag inte fått stryk, för det hade ju inte varit att göra sig märkvärdig.

  7. Jan Arvid Götesson
    2019-06-14 kl. 13:16

    Ägnar sig Jan Myrdal åt språkliga härskartekniker? Jag gjorde ett experiment. Med slumpgenerator lottade jag fram en JM-bok, sedan en slumpvis vald sida. Där stod:

    ”I Aftonbladet hade SAP mobiliserat Willy Brandt för en stort uppslagen intervju den 9-5-75. Willy Brandt skulle se förtroendeingivande ut och förklara för trogna svenska socialdemokrater varför de inte skulle protestera mot yrkesförbud och § 88a i Västtyskland. Han själv var ju yrkesförbudens verklige motståndare. En röst på Willy Brandt är en röst på friheten! Dagen efter kom ett beskäftigt påpekande på Aftonbladets ledarsida. Olof Palme behövde inte protestera. Vi kunde lita på vännen Willy!”

    Sådana ord når fram till läsaren. Några få gånger per bok väljer JM medvetet ord som läsaren icke känner, därför att det gör texten mer verkningsfull: ”skov”, ”vanna”, ”refraktär”. ”Snaskande krapyl” fungerade ju (åtminstone på mig), trots att ordet var svårt att slå upp före VärldsVida Vävens tid.

  8. Ronnie Lundgren
    2019-06-15 kl. 21:14

    Det är förvånande att, i en diskussion som väl ska föreställa språkligt kultiverad, få se ett oreflekterat bruk av det ociviliserade ordet ”skämmigt”, som hos folk med normal språkkänsla utlöser kräkreflexer.

  9. Jan Arvid Götesson
    2019-06-16 kl. 10:35

    Hej Ronnie L!
    Tack för din kommentar om att jag skrev ”skämmigt”. Jag skriver aldrig något ord ”oreflekterat”. Jag har alltid vävplatsen svenska.se öppen, så att jag kan slå upp ord i SAOL, SO och SAOB. Dessutom brukar jag googla ord, och söka i SvD:s och DN:s historiska sidarkiv, så att jag ser hur ord använts de senast 150 åren. Dessutom utforskar jag alla ords etymologi och historia från urindoeuropeiskan till nutid.

    Så gjorde jag även med ordet ”skämmigt”, som har 99 träffar i SvD 1996–2019. Skriver jag ett sådant ord, gör jag det för att jag vill använda uttryck som blivit gängse de senaste decennierna.

    Jag tycker som du att språket är viktigt. Men i stället för att bara gnälla utifrån mina ”kräkreflexer” vill jag uppmärksamma andra svenskar på det stora hotet, som professionella språkvetare tiger om. Hotet är att unga svenska yrkesskribenter har ett krympande ordförråd, och svag ordförståelse. Detta är ytterligare ett hot mot Sverige – inte bara statssuveräniteten är hotad!

  10. Ronnie Lundgren
    2019-06-16 kl. 21:36

    Jan Arvid G!
    Ordet ”skämmigt” hade du alltså inte skrivit oreflekterat. Det gör ju saken desto allvarligare!

    För min del tycker jag att de bakom SAOL är för trendkänsliga och att de kunde vara mer återhållsamma med att ”godkänna” nya ord. Då kanske en horrör som ”skämmigt” skulle självdö och inte – som nu kan befaras – tränga ut det klara ordet ”skamligt”.

    Det räcker inte att ett ord blivit gängse och tagits upp i SAOL för att det ska godtas för användning, om ambitionen är att åstadkomma ett språk som är behagfullt, ändamålsenligt eller t o m ”skönt”; kort och gott en ”god svenska”. Där tror jag nog att vi är ense.

    Det finns ju (dessbättre!) inget facit för vad som är ”god svenska”. Enligt min mening är det dock inte möjligt att åstadkomma ”god svenska” med användande av ordet ”skämmigt”. Riktigheten i den uppfattningen anser jag mig kunna styrka med följande exempel:

    ”Att du förrådde oss för fienden var skämmigt och du bör skämmas!” (God svenska fås däremot om man ersätter ”skämmigt” med ”skamligt”.)

    För övrigt sympatiserar jag starkt med din ambition att använda svenska begrepp i svensk text, i stället för engelska, som du visar i dina kommentarer. Jag delar också din uppfattning om unga svenska yrkesskribenters krympande ordförråd och svaga ordförståelse. (De skriver t ex så gott som alltid ”epicentrum” fast de bara menar ”centrum”, vilket jag återigen såg i DN i veckan.)

    Men då föreslår jag avslutningsvis att vi enas i målsättningen att söka bibehålla förståelsen av ordet ”skamligt” och därför motarbeta ordet ”skämmigt”!

  11. Knut Lindelöf
    2019-06-16 kl. 21:52

    Ronnie L!
    … men jag tycker inte att “skamligt” är synonym till “skämmigt”. Jag tycker synonymen är “genant”, “pinsamt”.

  12. Ronnie Lundgren
    2019-06-16 kl. 23:05

    Knut L!
    Synonymer.se på nätet anger “skamligt” som en av synonymerna till “skämmigt”. Du visar på fler lämpliga ord att använda istället för “skämmigt”.

    Oavsett dess synonymer bör “skämmigt” bekämpas, vidhåller jag!

  13. Jan Arvid Götesson
    2019-06-17 kl. 5:16

    Ronnie L!
    Ett missförstånd föreligger. Jag skulle, liksom du, rekommendera att ingen skriver ”skämmig” tills ordet fallit ur bruk.

    En debattör i Aftonbladet skrev detta: ”Trots brakförluster och skämmiga nederlag så har de ingenting lärt.” Jag menade att man i stället skulle kunna nyttja det uttrycksfulla ordet ”dekonfityr”. Det var bara för att anknyta till hur folk skriver i dag som jag använde nyordet ”skämmigt”.

    Du har nog rätt i att det vore bättre att förtiga existensen av ett dåligt ord som ”skämmigt”, så att man inte bidrar till spridningen.

  14. Jan Arvid Götesson
    2019-06-17 kl. 5:56

    Anders P!
    Din kritik av historisk bakåtprojektion är riktig på så sätt att ingen vid den tiden kan ha uppfattat det som en giganternas kamp mellan Lenin och Stalin.

    Men är det säkert att ”det fanns ingen anledning för Lenin att känna sig prestigefylld mot just honom” (Stalin)? Självmedvetna ledande personer, de må vara prestigefyllda direktörer eller revolutionärer, reagerar väl med stor prestige mot all opposition? En uppstickare som mopsar sig är väl lika illa tåld som en mäktig rival?

    Hiroaki Kuromiya skrev att ”i Stockholm i April 1906 hamnade [Stalin] åter i konflikt (’clashed’) med Lenin”. Det kan väl vara sant? En ledare mot en okänd.

  15. Anders Persson
    2019-06-17 kl. 9:03

    Jan Arvid G!
    Du förstod nog inte riktigt vad jag menade. Bara i bakåtprojetionens ljus framstår relationer mellan Lenin och Stalin 1906 som den mest intressanta, eller bland de mest intressanta. Men då, i Stockholm, var inte Stalin någon speciellt intressant eller framträdande person. Det har ju alla böcker om Stalin i alla tider påpekats, och som jag ställt mig bakom i artikeln om den “osynlige Stalin” sagts att det var först 1929–30 som han började få uppmärksamhet.

    Att 1906, på den stormiga kongressen i Stockholm, där alla verkar ha argumenterat med alla, få Stalins meningsmotsättning med Lenin att framstå som speciellt signifikativt, är därför en typisk bakåtprojektion.

    Jag undrar om ens Lenin, i det allmänna tumultet, fäste så stor vikt vid deras meningsmotsättning. Hade han – och alla andra på kongressen – vetat att de hade att göra med det kommunistiska Rysslands framtida ledare, hade de kanske reagerat annorlunda!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.