Stalin i Stockholm (6) – Grabben från landet

ad nu gäller historikernas behandling av kongressen i Stockholm 1906 är det beklämmande hur de rör upp en massa damm som bara skymmer sikten. I litteraturen sägs t ex att Stalin var mycket tillbakadragen under kongressen. På sätt och vis är det inte överraskande. Han var bara 27 år, hade inte ryska som modersmål och hade kanske svårt att finna sig till rätta under de stormiga diskussionerna. Känslomässigt upprörda debatter var ju aldrig hans stil.

Birger Svahn, den unge vänstersocialisten som sedan blev journalist hos syndikalisterna berättade efter Stalins död (DN 7 mars 1953), att han mindes honom från mötena i Folkets Hus. Han satt alltid bakom Lenin, men gjorde inte mycket väsen av sig.

Men helt passiv var han inte och det är inte sant – vad som ibland påstås – att inget av det han sade sedan publicerades. Han gjorde tre inlägg: om jordbrukspolitiken, den politiska situationen och förhållandet till Duman. De två första kan laddas ner från nätet “Angående revisionen av jordbruksprogrammet” den 26 april och “Om den nuvarande situationen” den 30 april.

Vad nu gäller historikernas behandling av förhållandet mellan Lenin och Stalin heter det på en del ställen att Stalin 1905 blivit “besviken” på Lenin och fram till 1913 bara citerat honom två gånger. Det hade också – sägs det – utvecklats en “schism” dem emellan på kongresserna i Tammerfors och Stockholm.

Stalin och de “saknade” Lenincitaten
Det är helt sant att i Stalins verk för åren 1906–13 nämns Lenin bara vid ett par tillfällen. Detta fick jag bekräftat när jag scrollade igenom Lenins samlade verk på nätet. Men jag fann också att under hela perioden 1904–17 är det överhuvudtaget ganska lite Lenincitat i hans texter. Undantaget är två brev han skrev 1904 under sin fängelsetid i Kutais i Georgien, där han ofta citerar Lenin, som han just lärt känna brevledes.

En ganska självklar och prosaisk anledning till att Stalin inte citerade Lenin kunde också vara att han ofta satt i fängelse, och då inte hemma i Georgien, utan i otillgängliga trakter i Ryssland och därför inte hade tillgång till Lenins artiklar.

I exilen i Sibirien hade fångarna inga överflöd på böcker och papperstillgången var nog ransonerad.

Var Stalin 1906 “besviken” på Lenin?
Lenin och Stalin hade träffats första gången på den 3:e partikongressen i Tammerfors i december 1905.

Om detta berättade Stalin senare (28 januari 1924) vid en minneshögtid på en militärskola en vecka efter Lenins död:

“Jag hade hoppats att få se vårt partis bergsörn, en stor man, stor inte bara politiskt, men om man så vill, fysiskt. Ty jag hade i min fantasi föreställt mig Lenin som en jätte, ståtlig och vördnadsbjudande. Men hur stor blev inte min besvikelse, när jag fick se en högst alldaglig man, under medellängd, som inte på något sätt skiljde sig från vanliga dödliga genom någonting, bokstavligen inte genom någonting alls.

Det hör ju till att en ‘stor man’ ska komma för sent till möten, så att de närvarande andlöst ska vänta på honom och sedan, just innan den store mannen gör entré, hörs överallt varnande ‘tss – tyst – nu kommer han!’

Denna ceremoni tycktes mig inte överflödig ty den imponerar och inger respekt. Stor blev min besvikelse då jag erfor att Lenin anlänt till mötet före de andra delegaterna och slagit sig ner i något hörn, där han helt anspråkslöst förde att samtal, ett högst alldagligt samtal, med några av de mest oansenliga delegaterna. Jag vill inte sticka under stol med att jag fann det vara ett brott mot vissa nödvändiga regler.”

Lenins och Stalins första möte i Tammerfors på 3:e partikongressen enligt den georgiske konstnären Ivan Vepkhvadze (1888–1971).

I sin bok om Stalin, utbrister Isaac Deutscher (s. 68):

“Ingenting kan, med hans karakteristiska livfulla plumphet, ge ett bättre begrepp om Kobas [dvs Stalins] trånga, traditionsbunda vyer vid denna tid än hans egna ord”.

Nej, men det är ju just därför, som Stalin ärligt berättar hur det var när han som ung idealist träffade sin hjälte! Det visar att Stalin hade sinne för självironi och humor, något som Deutscher (och kanske fler historiker) verkar sakna.

Hur var deras förhållande 1905-06?
En annan orsak som brukar åberopas för Stalin att blivit “besviken” på Lenin var att den senare vid den 3:e partikongressen i Tammerfors ändrat sin uppfattning om valdeltagandet till Duman. Från att ha stött ett valdeltagande hade Lenin, efter bl a motargument från Stalin, ändrat uppfattning och stött en bojkott. Den amerikanske historikern Hiroaki Kuromiya hävdar i sin bok om Stalin (s.15) att Stalin tolkat detta som typisk “vacklan av en intellektuell”. Detta erbjöd dessutom, enligt Kuromiya, Stalin ett “gyllene tillfälle” att “framhäva sig själv” på bekostnad av den “levande giganten” Lenin.

Om den 4:e kongressen i Stockholm heter det t ex i Anton Karlgrens biografi att “… om Tammerfors betytt ett gott språng framåt i hans karriär, betydde Stockholm ett bakslag” (s. 107). Stalin blev, enligt Karlgren, “direkt desavouerad av Lenin” och led “ett eklatant och försmädligt nederlag”. Dock sökte Lenin, enligt Karlgren “efteråt visserligen något släta över Stalins dekonfityr…”

Historisk bakåtprojektion
Historikerna tolkar det som skedde 1905 och 1906 – som det verkar – utifrån sina erfarenheter från styrelsemöten i ett större företag, där olika prestigefyllda direktörer ärelystet utmanar varandra. De glömmer att 1906 var Stalin bara en bolsjevik bland många och det fanns ingen anledning för Lenin att känna sig prestifylld mot just honom.

Tänk er ett välbesökt Vietnammöte i Stockholm 1967 med Jan Myrdal, Sara Lidman och andra prominenta aktivister. Där dyker också upp en ganska okänd journalistvoulotär vid namn Jan Guillou. Han blir kanske presenterad för Myrdal, de skakar hand och skiljs efter ett par artiga meningar. Att nykomlingen Guillou sedan skulle minnas detta är klart, men Myrdal (eller vem som helst i hans situation) skulle vara förlåten om han glömt bort det hela dagen efter.

Första mötet mellan Jan Myrdal och Jan Guillou 1967 … eller…?

Inte heller han man tänka sig att de övriga 100-tals närvarande, vid Vietnammötet, släppte allt de hade för händerna och med mållös vördnad bevittnade de två “giganternas” första möte.

Jordbruksfrågan och det politiska läget
I jordbruksfrågan ställde sig Stalin inte bakom Lenins linje att avskaffa det privata ägandet till all mark, inte heller hade han stött mensjevikernas och andra icke-bolsjevikers förslag att den skulle “municipaliseras” d v s ägas av demokratiskt valda kommunala organ. Stalins linje var att bönderna själva skulle äga sin jord, vilket var den linje som konkurrentpartiet, “Socialistrevolutionärerna” eller “folkvännerna” drev. Kongressens majoritet gick dock på mensjevikernas linje.

I sitt andra inlägg argumenterade Stalin för att…

“… vi står inför ett nytt revolutionsutbrott; revolutionen är i stigande och måste föras till slut. […] Antingen proletariatets hegemoni eller den demokratiska bourgeoisiens hegemoni, så står frågan i partiet, däri består våra meningsskiljaktigheter.”

Det har inte stått att finna ut hur detta inlägg mottogs av kongressen, några genmälen har jag inte sett. Men Vorosjilov gillade det enligt vad han skrev i sina memoarer:

“När han talade på kongressens möten definierade han mycket klart och tydligt arten av våra skillnader med mensjevikerna ‘ […] antingen proletariatets hegemoni eller den demokratiska borgarklassens hegemoni – så står frågan i partiet, det är vad allt handlar om’.”

Den sovjetiske publicisten Jemeljan Jaroslavskij (1878–1943) säger i sin hyllningsbok till Stalins 60-årsdag 1939 O tovarishche Staline (Om Kamrat Stalin) att detta inlägg väckte stort uppseende. Men var det inte bara en upprepning av vad Lenin sagt i flera års tid? Kanske var det uppseendeväckande att det drogs fram på en “enhetskongress” som hade till syfte att överbrygga motsättningar mellan bolsjeviker och mensjeviker?

Stalins militanta inlägg drunkade säkert i hundratals andra lika militanta eller känslomässigt upprörda inlägg. Det lär ju ha varit en osedvanligt stormig kongress, som dessutom pågick i två veckor. Så, återigen, inlägget har fått uppmärksamhet, inte för den betydelse det hade när det framfördes, utan för vad dess upphovsman senare skulle komma att bli.

Betydligt intressantare är Stalins tredje inlägg, eftersom det aldrig kom in i hans samlade verk. Men det får vi ta upp efter “konferenspausen”, 30 april till 1 maj, då kongressdeltagarna bekantade sig med Stockholm.

Nästa avsnitt: Sightseeing i Stockholm.

  16 kommentarer for “Stalin i Stockholm (6) – Grabben från landet

  1. Leif Strandberg
    2019-06-17 kl. 12:01

    Orden och begreppen devalveras i takt med denna vår samtid när allt ska vara möjligt och ingenting få kosta något, i form av väntan, ansträngning, svett och möda. Och skam och skuld ska naturligtvis ingen ens behöva vara i närheten av. Men detta är en illusion!

    Jag går till Nic Waal-institutets klassifikation av grundläggande inställningar (?känslor). Skam och tvivel är nödvändiga medspelare i kampen för autonomi. Skuldkänslor är ofrånkomliga i kampen för initiativkraft. Denna kamp påbörjas under tidiga barnaår och präglar vuxenblivandet. Om skam ersätts med lite ”skämmighet” är det inte att undra på att vuxenblivandet hamnar i diket (går udenom).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.