talin tog vägen hem via Berlin, vilket måste innebära att han tog tåget till Malmö och sedan till Trelleborg och Sassnitzfärjan. I Berlin träffade han sin ungdomsvän Alexander ”Aljosja” Svanidze (1886–1941). I juni var han tillbaka i Tiflis efter sin andra utlandsresa, eller kanske första om man räknar Tammerfors 1905 som ”utland” trots att det befann sig inom ryska kejsardömets gränser. Med detta har vi vederlagt myten att Stalin inte sett utlandet förrän på konferenserna i Teheran 1943 och Potsdam 1945.
I vulgärlitteraturen om Stalin heter det vidare att han inte bara var ”grov och obildad”, utan också okunnig i främmande språk. Detta är en orimlig anklagelse eftersom han, som bekant, hade lärt sig ryska till fulländning. Man ska också komma ihåg att han talade och skrev en mycket vårdad georgiska, och till och med kunde formulera vacker poesi på sitt modersmål. Hans närhet till det språket gjorde dock att han kom att dras med en georgisk accent i hela sitt liv.
Tyska och engelska
Ryska hade han till en början lärt sig i skolan i Georgien, men det fanns ingen skolundervisning i tyska och engelska. Dessa två språk lade han dock ner mycken möda på att lära sig på egen hand. Han ville t ex kunna läsa Marx på originalspråket. De amerikanska och brittiska böckerna om Stalin är lite svävande på hur mycket språkkunskaper dessa självstudier ledde till. Mitt samlade intryck är att Stalin på tyska kunde formulera enkla meningar och förstå enkel text.
Vad gäller engelskan var det lite knepigare, men han ansträngde sig verkligen. När han var internerad i Sibirien 1913–17 bad han att man skulle skicka honom engelska tidningar. De kunde gärna vara gamla, det viktiga för honom var att läsa dem så han ”inte glömde bort den engelska han redan lärt sig” (Montefiore, Den unge Stalin, s. 305 f). Eftersom det var krig med Tyskland var tyskspråkiga tidningar inte att tänka på.
Besök i utlandet
Vill man lära sig främmande språk på egen hand finns det ju ingen bättre skola och stimulans än att besöka de länder där språken talas. Och det gjorde verkligen Stalin. De två första resorna till icke-rysktalande länder var visserligen till Finland och Sverige och de kan inte ha inneburit någon nämnvärd träning i tyska eller engelska, men väl utgjort bekantskaper med annorlunda kultur och politik.
I slutet av december 1905 och början av januari 1906 vistades Stalin på de ryska socialdemokraternas 3:e kongress i Tammerfors. Det var alltså här han för första gången träffade Lenin.
Ett halvår senare, våren 1906, var han sedan över två veckor i Stockholm på de ryska socialdemokraternas 4:e kongress.
I början av maj 1907 anlände Stalin och ett hundratal ryska socialdemokrater till Köpenhamn där de hoppades hålla sin 5:e kongress. Men där blev det stopp, varför de med en ny färja tog sig till London. Stalin däremot tog tåget till Berlin för att träffa Lenin. De tog sig sedan, var och en för sig, till den brittiska huvudstaden där de 13 maj–1 juni kunde hålla sin kongress. Vid dess slut tog sig Stalin över Engelska Kanalen för att tillbringa en vecka i Paris.
Tysk kadaverlydnad
18–24 augusti 1907 deltog Stalin i Andra Internationalens 12:e kongress i Stuttgart. Resan gick till Åbo, sedan färja till Tyskland. Han anlände till staden med ett hundratal tyska socialdemokrater. Tåget ankom punktligt till stationen. Men där fanns inga tjänstemän som kunde ta emot och inspektera deras biljetter. De tyska socialdemokraterna väntade därför fogligt i två timmar innan en tjänsteman dök upp varpå de missade en viktig del av mötet.
Denna episod verkar för övrigt ha gjort stort intryck på Stalin som senare i livet ofta uttryckte sin undran över den orimliga känslan för disciplin i Tyskland. Han berättade denna historia, bland annat till Milovan Djilas 1946 och för Winston Churchill på Jaltakonferensen 1945;
– Skulle denna lydnandens kultur kunna reformeras?
Flera veckor i Österrike
Sedan dröjde det till 1912 innan Stalin begav sig utomlands igen. Uppehållet berodde på att han under dessa fyra år arresterats, flytt och arresterats igen.
Men hösten 1912 begav han sig till Krakow i dåvarande Österrike-Ungern för att träffa Lenin. Sedan han återvänt hem återkom han till staden i december 1912, för att sedan fortsätta till Wien, där han var några veckor innan han definitivt återvände till Ryssland i mitten av februari 1913. Där blev han snart häktad av polisen, efter att ha förråtts av dubbelagenten Roman Malinovskij
Åren 1913–17 tillbringade Stalin alltså i Sibirien. Men sedan han frigivits efter ”februarirevolutionen” gjorde han sitt sista utlandsbesök före konferenserna i Teheran 1943 och Potsdam 1945. Det var i Helsingfors i november 1917 på Finlands Socialdemokratiska Partiets extraordinarie kongress 25–27 november.
Gick Stalin för långt?
I ett anförande på sista dagen lovade Stalin självbestämmanderätt åt Finland och alla andra nationer i Ryssland:
”Vi skulle förråda socialismen, om vi icke vidtog alla åtgärder för att återupprätta ett broderligt, förtroende mellan Finlands arbetare och Rysslands. Nå, nu vet ju envar, att utan ett erkännande av Finlands folks fria självbestämmanderätt kan inte ett sådant förtroende uppnås… Nu har tiden kommit då det gamla slagordet ’proletärer i alla länder förena eder’ måste förverkligas. Full frihet att ordna sitt liv åt Finlands folk, liksom åt Rysslands alla folk!”
Jag har fått den här texten från finländska tidningar, t ex Nya Pressen 28 november 1917. De amerikanska och brittiska Stalinböckerna har nästan inte lagt märke till att Stalin höll detta tal eller ens besökte Helsingfors. Det är typiskt för den anglosaxiska historieforskningen: de betraktar Skandinavien som ointressant utmark.
Det är också beklagligt ur den synpunkten att samlar man på ”stalinistiska misstag” tror jag man har ett här: Stalin uppmuntrade alltför lättvindigt finländarna att göra revolution:
”Vi ha erfarit, att ert land genomlever en likadan maktkris som Ryssland före oktoberrevolutionen, att man skrämmer också er med hunger, sabotage m m. Alla dessa fasor kunna övervinnas, blott man handlar energiskt och utan tvekan… I en sådan atmosfär (av krig, uppflammande revolution i väster och segrande arbetarrevolution i Ryssland) kan blott en makt hålla sig och segra: den socialistiska, i en sådan atmosfär duger blott en taktik, Dantons: mod, mod och åter mod! Och om ni behöfven vår hjälp, skola vi med utsträckt broderhand giva eder den. Därom kunnen ni vara förvissade.”
För det första liknade den ”maktkris” som rådde i Finland inte den som varit i Ryssland. För det andra hade finländarna ingen ”Lenin”, och för det tredje, och kanske avgörande, det fanns ingen ”finländsk Kerenskij”.
Lika bildad som du och jag
Men det här var en utvikning. Av det sagda framgår tydligt att Tammerfors, Stockholm, Köpenhamn, Malmö, Berlin, London, Paris, Åbo, Stuttgart, Krakow, Wien och Helsingfors var utländska städer som Stalin besökt och uppehållit sig i en till några veckor. Eftersom de flesta låg i tysktalande länder bör han ha fått rikliga tillfällen att träna sin tyska, åtminstone passivt kunnat lära sig läsa och förstå inte alltför komplicerade texter.
Josef Stalin bör alltså ha varit lika språkkunnig som en vanlig svensk akademiker i våra dagar, som förutom att vara flytande i ett främmande språk (engelska) också är bekant med ett andra (tyska, franska eller spanska). Så någon anledning att se ner på Stalin som ”grov”, ”obildad” och utan egen kännedom om andra länder och språk finns inte.
Nu tror ni kanske att vi har kommit till slutet på historien? ”It is all over now”, som Bob Dylan sjöng. Nu skulle det ”stora lugnet” inträda. Alls icke: Strike another match, go start anew. Det är nu, när Lenin, Stalin och alla de ryska revolutionärerna lämnat Stockholm och Sverige, som den verkliga ”rajtan-tajtan” börjar.
Nästa avsnitt: Hjalmar Branting gör skandal
