Stalin i Sverige (5) – Kongressen öppnar

Dåvarande Folkets Hus i Stockholm vid Barnhusgatan.

e ryska socialdemokraternas 4:e parti kongress, den tänkta “enhetskongressen”, hölls i Folkets Hus, som då låg vid Barnhusgatan. Man hade först ställt D-salen till förfogande, men den visade sig otillräcklig för de cirka 140 närvarande. Så man flyttade över till B-salen.

Kongressen började måndagen de 23 april och skulle hålla på till fredagen den 8 maj. Det hölls sammanlagt 26 sammanträden, varvid Lenin presiderade vid 13. Delegaterna hälsades på andra dagen välkomna av det svenska socialdemokratiska partiets ordförande Hjalmar Branting. Det svenska partiet stod också för hyran av lokalerna. Man hyste stora förhoppningar att de ryska socialdemokraterna, mensjeviker och bolsjeviker, skulle finna enighet på svensk jord.

Ungsocialister som Axel Holmström och Birger Svahn hjälpte Hinke Bergergren med att servera smörgåsar och mjölk vid långbord i kongresslokalen, Margot Wallström har alltså inte varit den förste som lanserat svensk “fika” som diplomatiskt vapen. Holmström kunde dessutom garantera kvaliteten på “fikat”. Han var inte bara bagare utan satt också i styrelsen för Svenska Bageriförbundet.

“Hemliga” förhandlingar
Man började vid 9-tiden och ingen fick lämna byggnaden före klockan 18. Förhandlingarna var inte offentliga. De var till och med mycket hemliga. Inget fick läcka ut. Deltagarna kom smygande strövis och slussades in genom genom olika portar för att inte väcka uppmärksamhet.

Det var tur att byggnadens tjocka väggar fungerade som ljudisolering ty det lär ha varit den stormigast kongress som någonsin hållits i Folkets Hus. Ofta talade alla på en gång, ropade och skrek och det hjälpte inte att mötesordföranderna ringde i sina mötesklockor.

Detta kollage hämtat från ryska Wikipedias artikel om kongressen i Stockholm är från ett album från 1926 om kommunistpartiets historia.

Kollaget ovan visar ett urval av de bolsjevistiska deltagarna i Stockholm 1906. Att bara 26 av de 46 bolsjevikiska delegaterna visas förklarar de ryska wikipediaförfattarna med att den publicerades på höjden av den inre kampen i partiet vid den tiden.

Man igenkänner Lenin högst upp i mitten, hans hustru Krupskaja strax under bredvid Litvinov, Stalin uppe till vänster och Vorosjilov nere till vänster.

Om man kan, om inte ryska, så åtminstone ryska alfabetet, så öppnas möjligheter för flera timmar av “Vem Är Det?”. Själv hajade jag till inför den unga kvinnan nere till höger. Hade aldrig sett henne förut och hennes namn var främmande. Men det visade sig vara en intressant bekantskap.

Kvinnlig bolsjevik
Claudia Timofeevna Sverdlov-Novgorodtseva (1876-1960) var hustru till den ledande bolsjeviken Jakov Michajlovitj Sverdlov (1885-1919), som sedan drygt ett halvår var verksam i västra Sibirien (där han snart skulle bli arresterad). Hans hustru var själv en framstående bolsjevik (varifrån ni kan gå till den mer utförliga ryska versionen).

Den okända stockholmsdelegaten Claudia Timofeevna Sverdlov-Novgorodtseva kom från Sibirien, närmare bestämt Jekaterinburg, men flyttade i 20-årsåldern till St Petersburg där hon strax drogs in i marxistiska cirklar. Efter revolutionen var hon aktiv inom det sovjetiska undervisningsväsendet.

Hennes son Andrej Sverdlov (1911-69) har blivit en mer kontroversiell figur. Som ansluten till NKVD (senare KGB) blev han ändå arresterad på 30-talet och sedan återigen i början på 50-talet. Men han kom ut med livhanken i behåll och sysselsatte sig i slutet av 60-talet med att skriva spion- och skräckhistorier för barn.

En annan kvinna hittar vi längst ner, fjärde från vänster. Jelena Stasova (1873-1966) är en av den ryska kommunismens “doldisar”. Vorosjilov berättat i sina minnen hur hon tillsammans med en annan kvinnliga aktivist, N(adja?) Krulskaja, var ansvarig för allt det praktiska arbetet med att kalla samman kongressen “utan att röra till saker och ting eller bli nervös”. Hon hade sedan en lång och framgångsrik politisk karriär och var vid Stalins död den enda överlevande från kommunistpartiets Centralkommitté 1917.

Inte Martov utan Maslov
En annan presentation av deltagarna i Folkets Hus denna vår 1906 finner vi i en målning eller etsning från 1938. Här skymtar många kända politiker. Den man som Lenin lutar sig över, och som skriver något, är Michail Kalinin (1875-1946) senare Sovjetunionnens president. Till vänster ser vi Stalin, till höger Krupskaja. Mannen till höger med korslagda armar är den unge Vorosjilov.

Denna målning av Nikolai Pavlov från 1938 förklaras, på den sajt jag hittat den, med att “en grupp bolsjeviker vid den 4:e kongressen för RSDAP undertecknar ett överklagande”.

Men det mest intressanta är att konstnärern Pavlov, trots tidsklimatet i slutet av 1930-talet, fått med en hel del mensjeviker. Till vänster om den stående Lenin och den sittande Kalinin ser vi en person som liknar den ledande mensjeviken Julij Martov (1873-1923). Men Björkegren hävdar i sin Ryska Posten att Martov inte deltog i Stockholm, vilket ofta lär påstås.

Eget detektivarbete har lett till slutsatsen att mannen, som liknar Martov, har ett namn som också liknar dennes: Peter Maslov (1875-1946) var mensjevikernas ledande jordbruksexpert.

Mensjeviken Peter Maslov (1867-1946), framträdande mensjevik på kongressen i Stockholm.

På kongressen var det stor debatt om jordbrukpolitiken i det kommande socialistiska Ryssland. Bolsjevikerna ville nationalisera, förstatliga, allt jordbruk, medan mensjevikerna, efter grundligt förarbete av Maslov, föreslog att den lokala kommunalstyrelsen skulle äga marken och därefter arrendera ut den till bönderna. Detta förslag vann också.

Med den vulgärtolkning vi vuxit upp med av sovjetisk inrikespolitik hade man ju väntat att Maslovs huvud efter 1917 skulle bli ett av de första att rulla. Men bortsett från att han satt häktad en kort period våren 1931 när sovjetregimen slog till emot försök att återupprätta den mensjevikiska fraktionen verkar hans liv förflutet relativt bekymmersfritt. Han gjorde akademisk karriär som jordbruksexpert och dog en naturlig död i juni 1946. Lika angeläget som det är att forska i de personer som drabbades av utrensningarna kanske det är att undersöka varför en del “givna” kandidater inte drabbades.

Ryska marxismens fader
Men den kanske mest intressante figuren på målningen är mannen i skägg som sitter längst till höger. Det är Georgi Plekhanov (1856-1918), den ryska marxismens fader. Trots att han 1903 slog följe med mensjevikerna, emot bolsjevikerna, verkar t.ex. Lenin aldrig ha förlorat respekten för honom, inte ens när Plechanov under 1:a världskriget, efter återkomst från en exil i över 30 år, slöt upp bakom mensjevikernas stöd till Kerenskij och dennes krigspolitik. Lenin hade, trots allt som sagts om honom, en liten sentimental ådra.

Nästa avsnitt: Vad gjorde Stalin under kongressen?

  6 kommentarer for “Stalin i Sverige (5) – Kongressen öppnar

  1. Leif Strandberg
    2019-06-09 kl. 14:23

    Jo, Plechanov. Denne den ryske marxismens gigant avled i Finland den 30 maj 1918. Alltså strax efter slutstriderna i finska inbördeskriget. Den 1 juni knackade det på dörren på gränsstationen i Terijoki och ett visitkort lämnades över. Kommendanten var aktivisten och vitfinnen Kai Donner (Jörn Donners far). Meddelandet var överlämnat av Rosalie Plechanova som frågade om det var möjligt att föra framlidne maken över gränsen till Ryssland för begravning i Petrograd.
    Kai Donner förstod genast värdet av hennes förfrågan och tillät en transport över gränsen (efter några dagars väntan förvisso). Han visste att den helt nya bolsjevikregeringen inte ville sprida ljus över Plechanov som varit mensjevik och tagit avstånd från Lenin. Så småningom (den 9 juni) blev det till slut begravning i Petrograd och som den sluge Kai Donner skadeglatt hade anat blev den en manifestation mot boljsevikerna.

  2. Anders Persson
    2019-06-10 kl. 19:20

    Leif S!
    Formuleringar som “… den sluge Kai Donner hade skadeglatt anat…” uppmuntrar alltid mina källkritiska reflexer.

    Om man googlar på Plechanovs begravning 1918 med rysk stavning får man en massa bilder från begravningen som visar tiotusentals sörjande i procession. Några speciella “manifestationer” kan jag inte se. Bolsjeviktopparna deltog inte, men inget verkar har hindrat vanliga bolsjeviker att ansluta sig.

    Ty Plechanov åtnjöt, som jag kommer att ge ett exempel på i avsnitt 8, ett förbluffande högt anseende bland sina bolsjevistiska motståndare. Enligt en notis i Svenska Dagbladet 9 augusti 1918 hade den bolsjevistiska kommissarien för upplysningsväsendet Lunatjarskij beslutat att i Moskva resa 31 statyer av förtjänta ryska politiker och skriftställare, bland dem Plechanov.

  3. Leif Strandberg
    2019-06-11 kl. 13:07

    Bara det faktum att begravningen samlade massor med människor och att ledande boljseviker inte dök upp var i sig ett ställningstagande (”manifestation”) som knappast gagnade den halvårsgamla röda regimen i Petrograd (och i andra städer i Ryssland) – och gav stöd åt den mensjevikiska falangen. Och min poäng var också att visa på att de vita både i Finland och i Ryssland var sluga och visste vad som var vad – vad som var rött och vad som var mindre rött. Och jag gillar dina artiklar om viktiga historiska skeenden (som visar sig innehålla många små detaljer som kan vara nog så spännande.

  4. Anders Persson
    2019-06-11 kl. 14:50

    I min strävan att avmystifiera (som komplement till avdemonisera) vill jag som svensk parallel till Georgij Plechanov (1856–1918) andraga vår egen August Palm (1849–1922). Trots att han organisatoriskt och politiskt bröt med arbetarrörelsen (bl a bekämpade han nykterhetsrörelsen och nykterhetslagstiftningen!) kom han att, p g a sina insatser som arbetarrörelsens grundare, efter sin död äras av den med bl a staty utanför LO-borgen.

  5. Leif Strandberg
    2019-06-12 kl. 8:55

    Exemplet med Palm haltar. Den arbetarrörelse som Palm bröt med befann sig inte i en blodig oktober-revolution (jodå, den var blodig redan efter några dagar) när Palm valde andra vägar. (Och statyn på Palm kom väl så sent som 1976?) Lenin däremot stred på liv och död mot alla som motsatte sig revolutionen. När segern var vunnen (efter inbördeskriget) var det läge att hylla Plechanov med både staty och högskola. Men i juni 1918 (vid begravningen) var det absolut ett annat läge – det stod och vägde. Och den som inte var för, var emot. Och Plechanov var emot. Och det visste Kai Donner.

  6. Anders Persson
    2019-06-12 kl. 10:41

    Jo, exemplet med Palm haltar om man väntar sig 100% överensstämmelse. Men min poäng är att i bägge fallen såg man till vederbörandes hela insats för arbetarrörelsen, inte bara de sista 10–15 åren. Det är troligt att statyn av Palm kom 1976, men jag har för mig att han redan dessförinnan sågs som den förtjänstfulle pionjär har var, och inte som någon detroniserad renegat.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.