Stalin i Stockholm (8) – Polemik med Plechanov

et tredje inlägget av Stalin under 4:e partikongressen i Stockholm 1906 har försvunnit från hans samlade verk, men enligt Karlgrens stalinbiografi (s.105–106) finns det i en skrift av Jemeljan Jaroslavskij, (1878–1943) från 1939 inför Stalins 60-årsdag.

Lenin och Stalin med Feliks Dzderjinskij, senare Tjekans grundare, under ett avbrott i kongressförhandlingarna i Folkets Hus. En målning av Josef Serebrjanij (1907-79). Mannen längst till höger lär vara den polska delegaten Adolf Warski (1868–1937), som grundade Polens kommunistiska parti 1918. Warski avrättades under utrensningarna 1937 för att vara spion och medlem i en terroristorganisation, men rehabiliterades 1956. Målningen är alltså före 1937 eller efter 1956.

Den ärevördige mensjeviken Georgij Plechanov (1856–1918) hade på kongressen i Stockholm gjort sig till tolk för uppfattningen att de ryska socialdemokraterna skulle förhålla sig positiva till riksduman, parlamentet. Bland annat hänvisade han till att den, trots allt, intog en sådan viktig plats i Rysslands politiska liv, att tsarismen inte skulle våga röra den. I så fall skulle, enligt Plechanov, till och med officerarna vända sina vapen mot tsaren. Mot detta invände Stalin:

“Kamrat Plechanov gör sig allt för rosafärgade begrepp om denna duma. Han säger, att om officerarna får veta att samma makt, som kallar duman till liv, jagar isär den, blir officerarna och armén demoraliserade. Jag tror att officerarna blivit mer demoraliserade genom de straffexpeditioner de sänts ut på, än genom duman.”

Var Stalin ungdomligt obetänksam när han i Stockholm i skarpa ordalag vågade tala emot den dubbelt så gamle och allmänt aktade “ryska marxismens fader” Georgij Plechanov?

Jaroslavskij tyckte att det var ett “skarpt svar”, men kanske alltför skarpt i en församling där både mensjeviker och bolsjeviker visade stor aktning för den 60-årige veteranen. Kanske var det därför som Stalins inlägg inte kom in i hans samlade verk. Kanske hade han efteråt ångrat sitt inlägg.

Av de tiotal georgier som deltog i kongressen var alla utom Stalin mensjeviker. Detta är nu inte så “illa” som det låter: de georgiska mensjevikerna var radikalare än sina partikamrater från andra delar av det tsarryska imperiet.

Topparna i den mensjevistiska delegationen, åtminstone vad som ansågs möjligt att visa 1926 i en sovjetisk bok. Mensjevikerna hade klar majoritet på kongressen . De tre längst ner till vänster representerar den polska fraktionen, längst ner till höger Bund, den judiska. Av de tre männen längst ner är mannen längst till vänster Noj Zjordanija (1870-1953) ledaren för de georgiska socialdemokraterna/mensjevikerna.

Det hela slutade med att Lenin gick ifrån sin negativa hållning i Tammerfors och röstade för mensjevikernas linje och förordade valdeltagande, medan de flesta bolsjeviker röstade emot. Stalin däremot lade, lite snopet, ner sin röst.

Hade nu Stalin röstat exakt som Lenin hade han ändå inte varit hjälpt; historikerna skulle ivrigt ha tagit det som bevis på att han var en klen och osjälvständig tänkare.

Jemelan Jaroslavikij (1871-1943) var en pålitlig partihistoriker, men hans födelsedagsskift till Stalin på 60-årsdagen 1939 innehöll passager som sedan aldrig upprepades i de av hans böcker om Stalin som strax efter kom ut på icke-ryska språk.

Trots att Plechanov och Lenin gick skilda vägar 1903 när de ryska socialdemokraterna delade upp sig i “bolsjeviker” och “mensjeviker”, förlorade Lenin aldrig sin stora respekt för sin lärofader, mannen som introducerat marxismen i Ryssland. Inte ens under de värsta konfliktåren, under första världskriget, ändrade han sin uppfattning att varje socialist skulle bekanta sig med Plechanovs tidiga skrifter.

När Plechanov avled i juni 1918 fick han en pampig begravning i St Petersburg. Dock fanns inte bolsjeviktopparna bland de tiotusenden som följde honom till graven. Han ligger begraven på Volkovkyrkogården några kilometer söder om Moskva- och Vitebesk stationerna.

Plechanovs grav i St Petersburg.

Enligt en notis i Svenska Dagbladet 9 augusti 1918 hade den bolsjevistiska kommissarien för upplysningsväsendet  Lunatjarsij beslutat att i Moskva resa 31 statyer av förtjänta ryska politiker och skriftställare, bland dem Plechanov.

Det verkar inte ha blivit någon staty i Moskva. Vid ett möte med Politbyrån i juli 1921 föreslog hälsokommissarien Nikolaj Semashko att det skulle resas en staty över Plechanov i St Petersburg. Så skedde också 1925. Lenin föreslog att skicka 10.000 schweizerfranc till Plechanovs efterkommande som bodde i utlandet under svåra omständigheter.

Plechanovs staty utanför Tekniska Institutet i St Petersburg skyms under sommaren av två yppiga lövträd och kommer först till sin rätt när hösten kommit.

Innebar detta att man hyllade Plechanov, trots de stora och allvarliga politiska meningsskiljaktigheterna, därför att man ansåg honom “70% bra och 30% dålig”? Denna formulering, som tillskrivits Mao Tsetung om Stalin, har jag aldrig gillat. Vad gäller sannolikheten för regn eller storm har 70% eller 30% någon mening, men inte för att politiskt värdera någon.

I “Tidens ålder” från 1992 diskuterar Jan Myrdal de stora historiska, men kontroversiella gestalterna Stalin, Churchill – och Gustav Wasa. Om alla tre skulle man, med deras misslyckanden och brister, kunna tala om “70% bra och 30% dålig”. Men det gör inte Myrdal. Och det gör inte kineserna om Mao, lika lite som bolsjevikerna gjorde det om Plechanov.

Vad kineserna än kan kritisera Mao för så vet de att det är tack vare honom, hans politik och ledning, som Kina lyfte sig ur kolonialismen. Samma resonemang gäller för Ryssland: “Ansvaret för den politik vilken förvandlade det lusiga Ryssland till femårsplanernas Sovjetunionen, stark nog att stå hela den Hitlerbehärskade kontinenten emot … var också Stalins” (Jan Myrdal i Tidens Ålder sid 207)

Vad än man kan kritisera Gustav Wasa för så var det han som skapade den svenska staten.

Churchill var och kommer (trots Dresden och trots Bengalen och trots alla andra brott) att förbli en stor brittisk patriot. En som också (trots planerna att erövra och ödelägga våra gruvfält i norr) bidrog till vår räddning undan Hitlerfascismen” (Tidens Ålder sid 206).

På samma sätt var det med Georgij Plechanov: trots alla hans, enligt bolsjevikerna, fel och brister, var hans avgörande insats att ha introducerat marxismen i det tsarryska samhället. Mot detta förbleknade, enligt bolsjevikerna, allt det andra.

På samma sätt kan man för övrigt se på Jan Myrdal. Hans otvetydiga insats har varit  att – tillsammans med Sara Lidman, Göran Palm, Sven Lindqvist och andra (icke minst Gun Kessle) – med kraft introducera vad som då kallades “Den Tredje Världen” i de svenska stugorna. Lägg till detta hans insatser för att bekanta oss med litterära och konstnärliga storheter.

Men någon “70–30% diskussion” vill jag inte ge mig in på, varken om honom, Stalin eller Plechanov.

Nästa avsnitt: Stalin reser hem

... är läst 532 gånger!

  32 kommentarer for “Stalin i Stockholm (8) – Polemik med Plechanov

  1. Ulf Nilsson skriver:

    Mycket bra skrivet! I denna serie om Stalin och Lenin i Stockholm är en del mer kuriosa (men roligt att läsa) och en del viktigt. Här för du ett viktigt och riktigt resonemang hur man ska se på historiska figurer och även Jan Myrdal. Jag instämmer!

  2. Bertil Carlman skriver:

    “På samma sätt kan man för övrigt se på J…” och resten ut. Vilken mycket bra avslutning på denna artikeldel i om Plechanov. Om också jag kunde oftare komma ihåg att resonera i de banor som du här tydliggör!

  3. Hannu Komulainen skriver:

    Jag hade också länge svårt för KKP:s tidigare värdering av Stalin som 70% bra och 30% dålig. Men numera accepterar jag den som rimlig, även om det naturligtvis alltid är en förenkling att sammanfatta en värdering matematiskt på detta sätt.

    “70-30”-värderingen måste ses som ett svar på Krusses värdering, som kunde formulerats som “100 % dålig”. Och om man helt förkastar att väga för- och nackdelar mot varandra, så misstänker jag att du i verkligheten är inne på en “100% bra”-värdering av Stalin! Och därmed bortser från de allvarliga misstag Stalin begick, och som KKP beskrev i samband med sin “matematiska värdering” under den Stora polemiken. (Anders Carlsson avstår ju också från att kritisera Stalin i sin bok.)

    Churchill var klassmässigt en fiende, så det kan aldrig bli tal om “70% bra”-värdering, trots att han var brittisk “patriot”. Men hans insatser mot Hitlers Tyskland måste ses i samband med hans brittiska imperialism. En “70 % dålig”-värdering ligger nära till hands!

  4. Anders Persson skriver:

    Ulf N. mfl mfl!
    Frälsningsarmén beklagade sig en gång i tiden över att Djäfvulen hade de bästa melodierna. Istället för att då intensifiera attackerna på “melodierna”, d v s Djäfvulen, valde FA att knycka melodierna men sätta andra texter till dem. Med detta menade de att innehållet går före formen, som dock kommer in på en stark andra plats.

    Att skriva underhållande och lättläst om allvarliga ämnen är inte bara för att locka läsare, beroende på innehållet i de “lätta” bitarna får läsaren också en bakgrundsinformation som kan vara viktig för att kunna leva sig in i vad som händer.

    Men lättlästhet, humor osv är underordnad innehållet. TV-meteorologen John Pohlman berättade för mig en gång att SVT gillade att han skämtade och spexade, men det fick inte göras på ett sätt att det strategiskt undergrävde respekten för hans professionalism, vilken var avgörande i “skarpa” lägen.

  5. Arne Nilsson skriver:

    Anders P!
    Du citerar okritiskt Jan Myrdals försvar av Stalins och sovjetledningens politik från slutet av 1920-talet: “Ansvaret för den politik vilken förvandlade det lusiga Ryssland till femårsplanernas Sovjetunionen, stark nog att stå hela den Hitlerbehärskade kontinenten emot […] var också Stalins”

    Fram till den stund vi lever i är historien skriven i sten; det går inte att backa bandet. Det handlar enbart om att på ett så rättvisande sätt som möjligt beskriva historien och dess drivkrafter. Men om man tar detta som förevändning att hävda att allt som hänt fram till dags dato var nödvändigt, det fanns inget alternativ, är man för att uttrycka det försiktigt, ute på tunn is. Försöket att lansera den enda vägens politik är ett försök att dölja att det alltid har funnits alternativ i alla historiska skeenden.

    Med detta sagt är det enkelt att konstatera att tvångskollektiviseringen och den forcerade industrialisering varken var nödvändiga eller det enda alternativet för Sovjetunionen i slutet på 1920-talet. Alternativet var att ersätta NEP men med en ökad satsning på mekanisering och DEMOKRATISKT drivna storjordbruk, som kunde fungera som föredömen för resten av jordbrukssektorn. Inom den befintliga industrin skulle en DEMOKRATISK ledning av företagen ha införts och en utvidgning av industrin skulle ha skett under DEMOKRATISKA former. Anledning till att denna politik inte genomfördes var att den skulle hota nomenklaturans ställning som härskande klass i Sovjetunionen.

  6. Leif Stålhammer skriver:

    Undrar hur det kändes att styra ett jätteland som Ryssland mot något som ännu inte hade prövats. I en fientlig omgivning av invaderande fiendemakter, där det gällde att få fram mat och att bygga en helt ny infrastruktur baserad på idéer om arbetarklassens politiska ledning. Att hålla ihop landet i vetskapen om att vid ett misslyckande staten omedelbart skulle styckas upp av imperialismen.

    Stalin grep makten ganska snart efter Lenins död. Moshe Lewins bok, The Sovjet Century visar det. Säkert gjordes mängder av felbedömningar och övergrepp, särskilt mot bönder, men en sak vågar jag tro: utan Stalin hade Hitler segrat.

  7. Christer Lundgren skriver:

    ”Varför skriker några inom vänstern skräckslaget och ropar ‘stalinism’ då de hör något positivt om Sovjetunionen, Kina eller vilket annat land som helst där ett kommunistiskt parti tagit makten? Varför dominerar sådan anti-stalinism vänstern särskilt i länder med en historia som kolonisatörer? […] Syftet med att ställa dessa frågor är inte att hävda att kritik av Josef Stalin i sig är rasistisk (det är den naturligtvis inte) utan istället att argumentera för att de ‘antistalinistiska korståg’ som anförs av några inom vänstern är en rasistisk politik eftersom den förnekar den progressiva historiska roll som Sovjetunionen spelade i bekämpandet av *kolonialismen*, vilket är den ekonomiska grund på vilken den nutida *rasismen* historiskt utvecklats.”

    Så inleder Jay Tharappel en artikel i två delar (en tredje är utlovad, men dröjer) om ‘antistalinismens’ geopolitiska substans. Hans synpunkter är viktiga för att förstå inte bara Sovjetunionens historia, utan också dagens Ryssland och Kina – och inte minst den svenska arbetarklassens relation till den imperialism som vårt land är en del av. Rekommenderad läsning!

  8. Jan Arvid Götesson skriver:

    Anders P!
    ”Ansvaret för den politik vilken förvandlade det lusiga Ryssland till femårsplanernas Sovjetunionen, stark nog att stå hela den Hitlerbehärskade kontinenten emot […] var också Stalins”

    Detta citat föranleder mig att åter släppa upp denna försöksballong: Är det ett tankefel att Stalins gärning (att göra Ryssland motståndskraftigt mot Hitler) uppväger hans fel och brott?

    Jag tänker så här: Det finns å ena sidan vanlig förtryckarimperialism (som att Japan erövrade Korea) och det finns å andra sidan totalt mordisk imperialism som Hitlers östpolitik.

    Om Stalin inte hade blivit ledare kan vi inte veta huruvida Tyskland på 1900-talet blivit en vanlig imperialistmakt (som Förenade kungariket) eller inriktat på folkutrotning i en hel världsregion.

    A: Var Stalin själv en del av den historia som ledde fram till att Tyskland tog den värre vägen?

    B: Eller är det ”bevisat” att det tyska mordförsöket på Östeuropa var oundvikligt?

    A = Stalin möjligen ej ursäktad. B = Stalin ursäktad.

  9. Anders Persson skriver:

    Jan Arvid G:
    Du ställer frågan “Är det ‘bevisat’ att det tyska mordförsöket på Östeuropa var oundvikligt?”

    Något matematiskt bevis kan jag nog inte hosta fram, men det finns några starka indicier.

    1) Den tyska politiken mot de slaviska folken föddes inte på 1920-talet i Hitlers Mein Kampf. Den går tillbaka till 1890-talet och “Alltyska Förbundet”, en mycket inflytelserik organisation med målsättning att ge jorden, i synnerhet den ukrainska, till tyska bönder. Befolkningen skulle fördrivas eller förslavas.

    2) På den korta tid Kejsartyskland hade på sig 1917–18 gjorde de inget som visade att de hade givit upp den politiken.

    3) De ryssar och ukrainare som 1941 visade sig beredda att stödja Hitlertyskland avvisades brutalt. Leningrad skulle jämnas med marken. Befolkningen förslavas, förintas eller, i “bästa” fall, drivas bortom Ural. Accepterandet av icke-ariska “hjälptrupper” 1942–45 sågs av en motvillig Hitler som en kortlivad eftergift.

    Hela folket i USSR slogs för sina liv!

  10. Anders Persson skriver:

    Leif! Du skriver “Stalin grep makten ganska snart efter Lenins död.” Detta är en vanlig (van-)föreställning. Som jag visade i min första artikel om Stalin som politiker blev han kommunistpartiets generalsekreterare, den post han skulle behålla till sin död, två år innan Lenin dog!

    Historiker som är medvetna om detta vill då gärna ha det till att han intrigerade sig till den posten för att därifrån kunna eliminera alla sin konkurrenter.

    Men 1922 var det ingen som ville ha den där “tråkiga” posten: – Bara en massa adminstration!

    Som jag skrev var Stalin sedan ganska okänd fram till 1929–30. Det som hände fram till dess var dels att hans “konkurrenter” gjorde kål på varandra, dels att de breda partilagren fick förtroende för sin “tråkige” generalsekreterare eftersom han fick saker och ting att funka i det kaotiska sovjetiska partimaskineriet.

  11. Sven-Eric Holmström skriver:

    Angående Stalins s k brott. Vilka skulle det ha varit? Jag är uppriktigt nyfiken.

  12. Arne Nilsson skriver:

    Anders P!
    Avseende din kommentar: 2019-06-20 kl. 7:39

    Mellan din punkt 2 och 3 saknas drygt 10 år. Jag avser perioden mellan 1920 och 1933 då det förkom ett omfattande ekonomiskt och militärt samarbete mellan Sovjetunionen och Tyskland. Under den perioden utgjorde Tyskland inget hot mot Sovjetunionen. I slutet på 1920-talet och början av 1930-talet var det inte givet att Hitler skulle komma till makten i januari 1933.

  13. Arne Nilsson skriver:

    Christer L!
    Jag måste erkänna att efter att jag hade läst din kommentar och rekommenderade länkar till Jay Tharappel började jag flina. Artiklarna andas desperation. Nu räcker det inte länge med att ta till Trotskij för att försvara Sovjetunionen som socialismens fyrbåk och Stalin som dess principfaste trotjänare. Nu skall även kritik mot Stalin och Sovjetunionen stämplas som “rasistisk politik”. Verkligen ett intellektuellt magplask.

  14. Jan Arvid Götesson skriver:

    Sven-Eric H!

    Nej, det är du inte.

  15. Anders Persson skriver:

    Arne N!
    Den politik som Alltyska Förbundet stakat ut efter Kejsartysklands brytning med Tsarryssland kring 1890 var långsiktig, vilket bl a märktes i Hitlers Mein Kampf. Samarbetet 1922–32 (inte 1920) var påtvingat, men i bådas kortsiktiga intresse.

    Den uppståndelse som naziframgångarna i valet i Tyskland hösten 1930 utgjorde har jag skildrat tidigare.

  16. Arne Nilsson skriver:

    Anders P!
    Du skriver: “Som jag skrev var Stalin sedan ganska okänd fram till 1929–30.” För en bredare allmänhet i Sverige kan det kanske stämma. Detta är dock inte särskilt relevant. I Sovjetunionen var det tvärt om. Redan i början av 1920-talet varnade Lenin för Stalin. Den 4 januari 1923 lät Lenin uppteckna följande:

    ”Stalin är alltför grov, och denna brist, som är fullt tolerabel i vår mitt och i relationerna mellan oss kommunister, kan inte tolereras hos en generalsekreterare. Därför föreslår jag kamraterna att överväga ett sätt att förflytta Stalin från denna post och till den utse en annan person, som är överlägsen kamrat Stalin bara i ett avseende, nämligen att han är tolerantare, lojalare, hövligare och mer uppmärksam mot kamraterna, mindre nyckfull osv.”

    Många försökte därefter leva upp till Lenins rekommendation, att få bort Stalin som generalsekreterare, men samtliga försök misslyckades.

  17. Sven-Eric Holmström skriver:

    Vad menar du med det, Jan Arvid?

  18. Leif Stålhammer skriver:

    Anders P!
    Du har säkert rätt. Min uppfattning är att Stalin just fick saker och ting gjorda till skillnad från andra pratmakare. Det är det som jag anser vara hans största förtjänst. Därför är han hatad ända in i evigheten; av pratmakare.

  19. Jan Arvid Götesson skriver:

    Sven-Eric H!

    Att du inte är uppriktigt nyfiken.

  20. Anders Persson skriver:

    Det som är så kul med den här sajten är att man lär sig så mycket, också i skrivande position. Stalin har ju visat sig vara mycket “säljande” inte bara här på bloggen utan också ute på marknaden. Varför annars dessa tegeltenar på 700-1000 sidor om honom? Ja, till och med telecom-branschen i England hade en svag sida för honom på 90-talet när jag bodde där.

    När nu serien om “Stalin i Stockholm” närmar sig sitt slut (men vi är inte där än) så har andra motiv dykt upp: “Stalin som bankrånare”, “Stalins flickvänner i Sibirien” och “Stalins äldste son”.

    Och nu aktualiserar Arne Nilsson tillägget till det s k “Lenins testamente”.

    Också detta är en mycket intressant och spännande fråga, som dock är omöjlig att diskutera med bara 1000 tecken till förfogande. Hoppas kunna återkomma med en artikel som inte bara vinner läsekretens bevågenhet utan också den allt bestämmande Redax.

  21. Leif Stålhammer skriver:

    Anders P!
    Vad jag menar är att Stalin var den som hade viljan och förmågan att i praktiken organisera och genomföra den “nödvändiga” politiken för att utveckla landet till att stå emot utländskt och internt motstånd. Säkerligen begicks massor av misstag, inte minst mot bönder. Men det fanns dessvärre ingen som hade färdiga ritningar. Pladderhattar kan aldrig leda en revolution. Se på den europeiska “vänstern”!

  22. Anders Persson skriver:

    I sin kommentar den 20 juni 15:48 lyfter Arne Nilsson fram “Lenins testamente”. Texten tillkom vintern 1922–23 i slutet av Lenins liv då han blev mer och mer förlamad efter slaganfall mm. Lenin och Stalin hade vid denna tidpunkt skarpa åsiktsdivergenser, samtidigt som Stalin, som generalsekreterare, hade fått ansvar för att, på läkarnas inrådan, hålla Lenin borta från den stressiga politiken.

    Detta gick ju inte, bl a därför att hans hustru Krupskaja, som var fientligt inställd till Stalin, fungerade som mellanhand till opposition kring Lenin. Historiker har å ena sidan varit tveksamma till om den text som Arne citerar är autentisk, å andra sidan är deras bedömning att den trots allt speglar Lenins uppfattning vid den tiden.

    Lägg märke till att Lenins kritik inte är politisk, utan riktar sig mot Stalins personlighet. Den är alltså av samma typ som anhängare till kontroversiella politiker och skriftställare brukar andraga: utan vissa personlighetsdrag hade deras budskap nått ut mer effektivt.

  23. Arne Nilsson skriver:

    Anders P!
    Det hör inte till vanligheterna att jag hänvisar till Stalin som sanningsvittne, men när det gäller sanningshalten i ”Lenins testamente” får han betraktas som tillförlitlig:

    ”Det sägs att kamrat Lenin i ‘testamentet’ föreslog kongressen att med tanke på Stalins ‘grovhet’ borde den överväga frågan om att ersätta Stalins med en annan kamrat som generalsekreterare. Detta är helt sant. Ja, kamrater, jag är grov mot de som grovt och svekfullt sönder och splittrar partiet.” (1)

    Så ditt försök att ifrågasätta innehållet Lenins testamente faller platt till marken. Om man tar sig en funderare; inte är det väl enbart en fråga om ”Stalins personlighet” som ligger bakom Lenins rekommendation att Stalin skall avsättas som generalsekreterare? Om man noggrant läser sista meningen i det anförda stalincitatet framgår att det är Stalin och hans fraktion som bestämmer vad som är rätt och fel i politiken och mot meningsmotståndare kan man vara ”grov”. För mitt vidkommande är det inte enbart en fråga om personlighet hur man hanterar meningsmotsättningar.

    Not
    1. J. V. Stalin, Works, Volume 10, 1934 – 1940, Red Star Press Ltd, P.O. Box 71, London SW 2, 1978, s. 180 – 181

  24. Sven-Eric Holmström skriver:

    Vad vet du om det, Jan Arvid?

  25. Arne Nilsson skriver:

    Leif S!
    Du skriver: “Vad jag menar är att Stalin var den som hade viljan och förmågan att i praktiken organisera och genomföra den ‘nödvändiga’ politiken för att utveckla landet till att stå emot utländskt och internt motstånd.” Detta beskriver på ett tämligen riktigt sätt situationen i Sovjetunionen i slutet på 1920-talet. Jag tror inte att vi är överens om den mera konkreta innebörden av din formulering. Vid denna tid stod den härskande klassen, nomenklaturan, i Sovjetunionen inför en rad stora problem. Eftersom staten erbjöd bönderna allt för låga priser var bönderna ovilliga att sälja sina varor i tillräckligt stor omfattning. Detta medförde brist på livsmedel i städerna. Arbetarklassen erhöll lön för arbetad tid. Eftersom arbetarklassen inte hade något att säga till om vare sig på den enskilda arbetsplatsen eller samhället i stort fanns det inget incitament för den att ge järnet i produktionen. Nomenklaturan hade således problem både med bönderna och med arbetarklassen.

    För att få bukt med de tredskande bönderna genomfördes tvångskollektiviseringarna som hade tre mål: förbättra åtkomsten till jordbruksprodukter, förse verkstäder och gruvor med arbetskraft och att knäcka bönderna motstånd. Endast de två sista målsättningarna uppfylldes. Tvångskollektiviseringen medförde att produktionen av jordbruksprodukter drastiskt minskade vilket medförde förödande svältkatastrofer i början av 1930–talet med miljontals döda.

    För att öka arbetets produktivkraft infördes i början av 1930-talet en rad lagar för att disciplinera arbetskraften; exempelvis räckte det med en dags olovlig frånvaro för att få sparken och fackföreningarna ställdes fullt ut under statens kontroll. För att ytterligare tygla arbetarklassen införandes 1935 stachanovsystemet, som innebar prestationslöner baserat på produktionsmål framtagna under extremt gynnsamma omständigheter.

    Det grundläggande syftet med tvångskollektiviseringarna och den forcerade industrialisering var nomenklaturans behov av att stärka sin maktställning genom att ta full kontroll över produktionen.

    Det är således helt fel att göra gällande att det icke existerande tyska hotet i slutet på 1920-talet skulle ha varit anledningen till tvångskollektiviseringarna och den forcerade industrialiseringen i Sovjetunionen. Att nazisternas framgångar i valen 1930 skulle ha påverkat den sovjetiska kommunistpartiet att lägga om sin politik finns det inga substantiella bevis för. En avgörande förutsättning för att nazisterna kunde ta makten i Tyskland i januari 1933 var att det tyska kommunistpartiet, som gick i Kominterns ledband, drev en politik som pekade ut socialdemokraterna som huvudfienden i stället för nazisterna. Först 1935, tre år efter nazisterna maktövertagande i Tyskland, lade Komintern om sin politik för att rikta udden mot nazism och fascism.

  26. Jan Arvid Götesson skriver:

    Sven-Eric H!
    ”Jagh HERren kan uthransaka hiertat/ och pröfwa niurarna; och gifwer hwarjom och enom efter hans wägar/ och efter hans gierningars frucht” säger Gud om vi får tro Karl XII:s bibel, Jeremia 17:10.

    Vi andra som saknar Herren Sebaots förmåga att utrannsaka människors innersta är hänvisade till att sluta oss till hur andra tänker av vad de skriver/säger/gör.

    Till exempel sluter mig till att Carl Bildt inte är ”uppriktigt nyfiken” på argument för att Ukrainas militärmakt sköt ned MH17, eller att han är ”uppriktigt nyfiken” på argument för att ubåtar i svenska vatten vanligen kommit från NATO.

    Med samma metod – studium av personens skrivna ord – sluter jag mig till att personen Sven-Eric Holmström inte är ”uppriktigt nyfiken” på bedömningar av Stalins gärning som går Sven-Eric Holmströms urbergsfasta åsikter emot.

  27. Anders Persson skriver:

    Arne N!
    Det är svårt att diskutera om du tillskriver mig uppfattningar jag inte har. Jag har inte ifrågasatt innehållet i “Lenins testamente”, tvärtom säger jag ju att historikerna kommit fram till att det speglar Lenins uppfattningar vid den tiden.

    Om man sedan ska analysera Lenins motiv sker det ju bäst från hans egna uttalanden, inte med ett citat av Josef Stalin från ett möte om Trotskijs opposition den 23 oktober 1927 (citatet är strax i början).

    Läser man sedan Stalincitatet “noggrant” ser man att de han kritiserar inte är de som har andra åsikter, utan som “grovt och svekfullt söndrar och splittrar partiet”. Mot sådana använde ju t o m “snälle” C-H. Hermansson ett “grovt” språk.

  28. Christer Lundgren skriver:

    Arne N!
    Du läser slarvigt. Vad Jay Tharappel säger är INTE att kritik mot Stalin och Sovjetunionen nu ska stämplas som rasistisk politik. Den tolkningen avfärdar han redan i de inledande meningar jag citerade. Poängen i hans artikel är att Sovjetunionen (inte minst under Stalinepoken) förde en antikolonial kamp, och att denna inspirerade koloniserade och förtryckta folk världen över att bekämpa kolonialism, imperialism och rasism. Hans andra poäng är att det är lätt, särskilt för arbetare i imperialistiska länder, att glömma den aspekten.

  29. Arne Nilsson skriver:

    Anders P!
    Innehållet i ”Lenins testamente” går att analyseras utifrån minst tre aspekter:
    • autenticitet; är det verkligen Lenins uppfattning som presenteras
    • relevans; skall Lenins synpunkter tas på allvar
    • betydelse; vad menar egentligen Lenin med det han skriver

    På den första punkten, autenticitet, verkar vi var överens. ”Testamentet” återger Lenins uppfattning. Kring de andra två punkterna är det mer tveksamt om vi har samma uppfattning.

    Avseende relevans får jag intryck av att du försöker förminska betydelse av vad Lenin skriver. Du förmedlar bilden av att Lenin är sjuklig och svag och skall hållas ”borta från den stressiga politiken.” I detta ligger att Lenin inte har full koll på sakernas tillstånd. Du lyfter fram att Lenins fru Krupskaja låg i konflikt med Stalin vilket implicerar att detta skulle förmörka Lenins omdöme då det gäller Lenins uppfattning om Stalin som generalsekreterare.

    Jag förstår jag inte vad du menar då du skriver:
    ”Om man sedan ska analysera Lenins motiv sker det ju bäst från hans egna uttalanden, inte med ett citat av Josef Stalin från ett möte om Trotskijs opposition den 23 oktober 1927 (citatet är strax i början).” Mitt stalincitat, som är från 1936 och inte 1927, syftade till att visa att det inte fanns någon tvekan om att Stalin fullt ut kände till det verkliga innehållet i ”Lenins testamente”. Självklar skall Lenins text analyseras utifrån vad han själv skriver och inte utifrån Stalins eventuella kommentarer. Så vad menade Lenin? Kring detta kan vi bara spekulera. Var Lenins fokus på Stalin personlighet endast ett svepskäl för att inte spetsa till en redan komplicerad politisk situation eller skall vi ta Lenin på orden? Det lär vi aldrig få veta. Ett vet vi dock säkert. Lenin ville att Stalin skulle avlägsnas som generalsekreterare. I mina ögon är detta inte en personlig fråga, utan en mycket politisk fråga.

    Innebörden i mitt stalincitat från 1936 försöker du ge en tolkning som jag inte delar. Du skriver: ”Läser man sedan Stalincitatet ’noggrant’ ser man att de han kritiserar inte är de som har andra åsikter, utan som ’grovt och svekfullt söndrar och splittrar partiet’”. Det lär ju ligga i betraktarens öga att avgöra hur man skall dra en skiljelinje mellan ”andra åsikter” och de som ”grovt och svekfullt söndrar och splittrar partiet”. Det är ju tämligen lätt att etikettera ”andra åsikter” som aktiviteter som ”grovt och svekfullt söndrar och splittrar partiet”

    Ovanstående är den lite mer utförliga motiveringen till att jag skrev: ”Så ditt [Anders P] försök att ifrågasätta innehållet Lenins testamente faller platt till marken.” Hoppas att jag har fel då det gäller relevans och betydelse.

  30. Sven-Eric Holmström skriver:

    Jan Arvid G!
    Urbergsfasta åsikter? Du talar i gåtor. Men jag antar att du försöker säga nånting.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.