Stalin i Stockholm (8) – Polemik med Plechanov

et tredje inlägget av Stalin under 4:e partikongressen i Stockholm 1906 har försvunnit från hans samlade verk, men enligt Karlgrens stalinbiografi (s.105–106) finns det i en skrift av Jemeljan Jaroslavskij, (1878–1943) från 1939 inför Stalins 60-årsdag.

Lenin och Stalin med Feliks Dzderjinskij, senare Tjekans grundare, under ett avbrott i kongressförhandlingarna i Folkets Hus. En målning av Josef Serebrjanij (1907-79). Mannen längst till höger lär vara den polska delegaten Adolf Warski (1868–1937), som grundade Polens kommunistiska parti 1918. Warski avrättades under utrensningarna 1937 för att vara spion och medlem i en terroristorganisation, men rehabiliterades 1956. Målningen är alltså före 1937 eller efter 1956.

Den ärevördige mensjeviken Georgij Plechanov (1856–1918) hade på kongressen i Stockholm gjort sig till tolk för uppfattningen att de ryska socialdemokraterna skulle förhålla sig positiva till riksduman, parlamentet. Bland annat hänvisade han till att den, trots allt, intog en sådan viktig plats i Rysslands politiska liv, att tsarismen inte skulle våga röra den. I så fall skulle, enligt Plechanov, till och med officerarna vända sina vapen mot tsaren. Mot detta invände Stalin:

“Kamrat Plechanov gör sig allt för rosafärgade begrepp om denna duma. Han säger, att om officerarna får veta att samma makt, som kallar duman till liv, jagar isär den, blir officerarna och armén demoraliserade. Jag tror att officerarna blivit mer demoraliserade genom de straffexpeditioner de sänts ut på, än genom duman.”

Var Stalin ungdomligt obetänksam när han i Stockholm i skarpa ordalag vågade tala emot den dubbelt så gamle och allmänt aktade “ryska marxismens fader” Georgij Plechanov?

Jaroslavskij tyckte att det var ett “skarpt svar”, men kanske alltför skarpt i en församling där både mensjeviker och bolsjeviker visade stor aktning för den 60-årige veteranen. Kanske var det därför som Stalins inlägg inte kom in i hans samlade verk. Kanske hade han efteråt ångrat sitt inlägg.

Av de tiotal georgier som deltog i kongressen var alla utom Stalin mensjeviker. Detta är nu inte så “illa” som det låter: de georgiska mensjevikerna var radikalare än sina partikamrater från andra delar av det tsarryska imperiet.

Topparna i den mensjevistiska delegationen, åtminstone vad som ansågs möjligt att visa 1926 i en sovjetisk bok. Mensjevikerna hade klar majoritet på kongressen . De tre längst ner till vänster representerar den polska fraktionen, längst ner till höger Bund, den judiska. Av de tre männen längst ner är mannen längst till vänster Noj Zjordanija (1870-1953) ledaren för de georgiska socialdemokraterna/mensjevikerna.

Det hela slutade med att Lenin gick ifrån sin negativa hållning i Tammerfors och röstade för mensjevikernas linje och förordade valdeltagande, medan de flesta bolsjeviker röstade emot. Stalin däremot lade, lite snopet, ner sin röst.

Hade nu Stalin röstat exakt som Lenin hade han ändå inte varit hjälpt; historikerna skulle ivrigt ha tagit det som bevis på att han var en klen och osjälvständig tänkare.

Jemelan Jaroslavikij (1871-1943) var en pålitlig partihistoriker, men hans födelsedagsskift till Stalin på 60-årsdagen 1939 innehöll passager som sedan aldrig upprepades i de av hans böcker om Stalin som strax efter kom ut på icke-ryska språk.

Trots att Plechanov och Lenin gick skilda vägar 1903 när de ryska socialdemokraterna delade upp sig i “bolsjeviker” och “mensjeviker”, förlorade Lenin aldrig sin stora respekt för sin lärofader, mannen som introducerat marxismen i Ryssland. Inte ens under de värsta konfliktåren, under första världskriget, ändrade han sin uppfattning att varje socialist skulle bekanta sig med Plechanovs tidiga skrifter.

När Plechanov avled i juni 1918 fick han en pampig begravning i St Petersburg. Dock fanns inte bolsjeviktopparna bland de tiotusenden som följde honom till graven. Han ligger begraven på Volkovkyrkogården några kilometer söder om Moskva- och Vitebesk stationerna.

Plechanovs grav i St Petersburg.

Enligt en notis i Svenska Dagbladet 9 augusti 1918 hade den bolsjevistiska kommissarien för upplysningsväsendet  Lunatjarsij beslutat att i Moskva resa 31 statyer av förtjänta ryska politiker och skriftställare, bland dem Plechanov.

Det verkar inte ha blivit någon staty i Moskva. Vid ett möte med Politbyrån i juli 1921 föreslog hälsokommissarien Nikolaj Semashko att det skulle resas en staty över Plechanov i St Petersburg. Så skedde också 1925. Lenin föreslog att skicka 10.000 schweizerfranc till Plechanovs efterkommande som bodde i utlandet under svåra omständigheter.

Plechanovs staty utanför Tekniska Institutet i St Petersburg skyms under sommaren av två yppiga lövträd och kommer först till sin rätt när hösten kommit.

Innebar detta att man hyllade Plechanov, trots de stora och allvarliga politiska meningsskiljaktigheterna, därför att man ansåg honom “70% bra och 30% dålig”? Denna formulering, som tillskrivits Mao Tsetung om Stalin, har jag aldrig gillat. Vad gäller sannolikheten för regn eller storm har 70% eller 30% någon mening, men inte för att politiskt värdera någon.

I “Tidens ålder” från 1992 diskuterar Jan Myrdal de stora historiska, men kontroversiella gestalterna Stalin, Churchill – och Gustav Wasa. Om alla tre skulle man, med deras misslyckanden och brister, kunna tala om “70% bra och 30% dålig”. Men det gör inte Myrdal. Och det gör inte kineserna om Mao, lika lite som bolsjevikerna gjorde det om Plechanov.

Vad kineserna än kan kritisera Mao för så vet de att det är tack vare honom, hans politik och ledning, som Kina lyfte sig ur kolonialismen. Samma resonemang gäller för Ryssland: “Ansvaret för den politik vilken förvandlade det lusiga Ryssland till femårsplanernas Sovjetunionen, stark nog att stå hela den Hitlerbehärskade kontinenten emot … var också Stalins” (Jan Myrdal i Tidens Ålder sid 207)

Vad än man kan kritisera Gustav Wasa för så var det han som skapade den svenska staten.

Churchill var och kommer (trots Dresden och trots Bengalen och trots alla andra brott) att förbli en stor brittisk patriot. En som också (trots planerna att erövra och ödelägga våra gruvfält i norr) bidrog till vår räddning undan Hitlerfascismen” (Tidens Ålder sid 206).

På samma sätt var det med Georgij Plechanov: trots alla hans, enligt bolsjevikerna, fel och brister, var hans avgörande insats att ha introducerat marxismen i det tsarryska samhället. Mot detta förbleknade, enligt bolsjevikerna, allt det andra.

På samma sätt kan man för övrigt se på Jan Myrdal. Hans otvetydiga insats har varit  att – tillsammans med Sara Lidman, Göran Palm, Sven Lindqvist och andra (icke minst Gun Kessle) – med kraft introducera vad som då kallades “Den Tredje Världen” i de svenska stugorna. Lägg till detta hans insatser för att bekanta oss med litterära och konstnärliga storheter.

Men någon “70–30% diskussion” vill jag inte ge mig in på, varken om honom, Stalin eller Plechanov.

Nästa avsnitt: Stalin reser hem

  32 kommentarer for “Stalin i Stockholm (8) – Polemik med Plechanov

  1. Ulf Nilsson
    2019-06-19 kl. 8:24

    Mycket bra skrivet! I denna serie om Stalin och Lenin i Stockholm är en del mer kuriosa (men roligt att läsa) och en del viktigt. Här för du ett viktigt och riktigt resonemang hur man ska se på historiska figurer och även Jan Myrdal. Jag instämmer!

  2. Bertil Carlman
    2019-06-19 kl. 10:06

    “På samma sätt kan man för övrigt se på J…” och resten ut. Vilken mycket bra avslutning på denna artikeldel i om Plechanov. Om också jag kunde oftare komma ihåg att resonera i de banor som du här tydliggör!

  3. Hannu Komulainen
    2019-06-19 kl. 11:00

    Jag hade också länge svårt för KKP:s tidigare värdering av Stalin som 70% bra och 30% dålig. Men numera accepterar jag den som rimlig, även om det naturligtvis alltid är en förenkling att sammanfatta en värdering matematiskt på detta sätt.

    “70-30”-värderingen måste ses som ett svar på Krusses värdering, som kunde formulerats som “100 % dålig”. Och om man helt förkastar att väga för- och nackdelar mot varandra, så misstänker jag att du i verkligheten är inne på en “100% bra”-värdering av Stalin! Och därmed bortser från de allvarliga misstag Stalin begick, och som KKP beskrev i samband med sin “matematiska värdering” under den Stora polemiken. (Anders Carlsson avstår ju också från att kritisera Stalin i sin bok.)

    Churchill var klassmässigt en fiende, så det kan aldrig bli tal om “70% bra”-värdering, trots att han var brittisk “patriot”. Men hans insatser mot Hitlers Tyskland måste ses i samband med hans brittiska imperialism. En “70 % dålig”-värdering ligger nära till hands!

  4. Anders Persson
    2019-06-19 kl. 17:15

    Ulf N. mfl mfl!
    Frälsningsarmén beklagade sig en gång i tiden över att Djäfvulen hade de bästa melodierna. Istället för att då intensifiera attackerna på “melodierna”, d v s Djäfvulen, valde FA att knycka melodierna men sätta andra texter till dem. Med detta menade de att innehållet går före formen, som dock kommer in på en stark andra plats.

    Att skriva underhållande och lättläst om allvarliga ämnen är inte bara för att locka läsare, beroende på innehållet i de “lätta” bitarna får läsaren också en bakgrundsinformation som kan vara viktig för att kunna leva sig in i vad som händer.

    Men lättlästhet, humor osv är underordnad innehållet. TV-meteorologen John Pohlman berättade för mig en gång att SVT gillade att han skämtade och spexade, men det fick inte göras på ett sätt att det strategiskt undergrävde respekten för hans professionalism, vilken var avgörande i “skarpa” lägen.

  5. Arne Nilsson
    2019-06-19 kl. 20:32

    Anders P!
    Du citerar okritiskt Jan Myrdals försvar av Stalins och sovjetledningens politik från slutet av 1920-talet: “Ansvaret för den politik vilken förvandlade det lusiga Ryssland till femårsplanernas Sovjetunionen, stark nog att stå hela den Hitlerbehärskade kontinenten emot […] var också Stalins”

    Fram till den stund vi lever i är historien skriven i sten; det går inte att backa bandet. Det handlar enbart om att på ett så rättvisande sätt som möjligt beskriva historien och dess drivkrafter. Men om man tar detta som förevändning att hävda att allt som hänt fram till dags dato var nödvändigt, det fanns inget alternativ, är man för att uttrycka det försiktigt, ute på tunn is. Försöket att lansera den enda vägens politik är ett försök att dölja att det alltid har funnits alternativ i alla historiska skeenden.

    Med detta sagt är det enkelt att konstatera att tvångskollektiviseringen och den forcerade industrialisering varken var nödvändiga eller det enda alternativet för Sovjetunionen i slutet på 1920-talet. Alternativet var att ersätta NEP men med en ökad satsning på mekanisering och DEMOKRATISKT drivna storjordbruk, som kunde fungera som föredömen för resten av jordbrukssektorn. Inom den befintliga industrin skulle en DEMOKRATISK ledning av företagen ha införts och en utvidgning av industrin skulle ha skett under DEMOKRATISKA former. Anledning till att denna politik inte genomfördes var att den skulle hota nomenklaturans ställning som härskande klass i Sovjetunionen.

  6. Leif Stålhammer
    2019-06-19 kl. 22:35

    Undrar hur det kändes att styra ett jätteland som Ryssland mot något som ännu inte hade prövats. I en fientlig omgivning av invaderande fiendemakter, där det gällde att få fram mat och att bygga en helt ny infrastruktur baserad på idéer om arbetarklassens politiska ledning. Att hålla ihop landet i vetskapen om att vid ett misslyckande staten omedelbart skulle styckas upp av imperialismen.

    Stalin grep makten ganska snart efter Lenins död. Moshe Lewins bok, The Sovjet Century visar det. Säkert gjordes mängder av felbedömningar och övergrepp, särskilt mot bönder, men en sak vågar jag tro: utan Stalin hade Hitler segrat.

  7. Christer Lundgren
    2019-06-20 kl. 0:13

    ”Varför skriker några inom vänstern skräckslaget och ropar ‘stalinism’ då de hör något positivt om Sovjetunionen, Kina eller vilket annat land som helst där ett kommunistiskt parti tagit makten? Varför dominerar sådan anti-stalinism vänstern särskilt i länder med en historia som kolonisatörer? […] Syftet med att ställa dessa frågor är inte att hävda att kritik av Josef Stalin i sig är rasistisk (det är den naturligtvis inte) utan istället att argumentera för att de ‘antistalinistiska korståg’ som anförs av några inom vänstern är en rasistisk politik eftersom den förnekar den progressiva historiska roll som Sovjetunionen spelade i bekämpandet av *kolonialismen*, vilket är den ekonomiska grund på vilken den nutida *rasismen* historiskt utvecklats.”

    Så inleder Jay Tharappel en artikel i två delar (en tredje är utlovad, men dröjer) om ‘antistalinismens’ geopolitiska substans. Hans synpunkter är viktiga för att förstå inte bara Sovjetunionens historia, utan också dagens Ryssland och Kina – och inte minst den svenska arbetarklassens relation till den imperialism som vårt land är en del av. Rekommenderad läsning!

  8. Jan Arvid Götesson
    2019-06-20 kl. 5:37

    Anders P!
    ”Ansvaret för den politik vilken förvandlade det lusiga Ryssland till femårsplanernas Sovjetunionen, stark nog att stå hela den Hitlerbehärskade kontinenten emot […] var också Stalins”

    Detta citat föranleder mig att åter släppa upp denna försöksballong: Är det ett tankefel att Stalins gärning (att göra Ryssland motståndskraftigt mot Hitler) uppväger hans fel och brott?

    Jag tänker så här: Det finns å ena sidan vanlig förtryckarimperialism (som att Japan erövrade Korea) och det finns å andra sidan totalt mordisk imperialism som Hitlers östpolitik.

    Om Stalin inte hade blivit ledare kan vi inte veta huruvida Tyskland på 1900-talet blivit en vanlig imperialistmakt (som Förenade kungariket) eller inriktat på folkutrotning i en hel världsregion.

    A: Var Stalin själv en del av den historia som ledde fram till att Tyskland tog den värre vägen?

    B: Eller är det ”bevisat” att det tyska mordförsöket på Östeuropa var oundvikligt?

    A = Stalin möjligen ej ursäktad. B = Stalin ursäktad.

  9. Anders Persson
    2019-06-20 kl. 7:39

    Jan Arvid G:
    Du ställer frågan “Är det ‘bevisat’ att det tyska mordförsöket på Östeuropa var oundvikligt?”

    Något matematiskt bevis kan jag nog inte hosta fram, men det finns några starka indicier.

    1) Den tyska politiken mot de slaviska folken föddes inte på 1920-talet i Hitlers Mein Kampf. Den går tillbaka till 1890-talet och “Alltyska Förbundet”, en mycket inflytelserik organisation med målsättning att ge jorden, i synnerhet den ukrainska, till tyska bönder. Befolkningen skulle fördrivas eller förslavas.

    2) På den korta tid Kejsartyskland hade på sig 1917–18 gjorde de inget som visade att de hade givit upp den politiken.

    3) De ryssar och ukrainare som 1941 visade sig beredda att stödja Hitlertyskland avvisades brutalt. Leningrad skulle jämnas med marken. Befolkningen förslavas, förintas eller, i “bästa” fall, drivas bortom Ural. Accepterandet av icke-ariska “hjälptrupper” 1942–45 sågs av en motvillig Hitler som en kortlivad eftergift.

    Hela folket i USSR slogs för sina liv!

  10. Anders Persson
    2019-06-20 kl. 8:33

    Leif! Du skriver “Stalin grep makten ganska snart efter Lenins död.” Detta är en vanlig (van-)föreställning. Som jag visade i min första artikel om Stalin som politiker blev han kommunistpartiets generalsekreterare, den post han skulle behålla till sin död, två år innan Lenin dog!

    Historiker som är medvetna om detta vill då gärna ha det till att han intrigerade sig till den posten för att därifrån kunna eliminera alla sin konkurrenter.

    Men 1922 var det ingen som ville ha den där “tråkiga” posten: – Bara en massa adminstration!

    Som jag skrev var Stalin sedan ganska okänd fram till 1929–30. Det som hände fram till dess var dels att hans “konkurrenter” gjorde kål på varandra, dels att de breda partilagren fick förtroende för sin “tråkige” generalsekreterare eftersom han fick saker och ting att funka i det kaotiska sovjetiska partimaskineriet.

  11. Sven-Eric Holmström
    2019-06-20 kl. 9:06

    Angående Stalins s k brott. Vilka skulle det ha varit? Jag är uppriktigt nyfiken.

  12. Arne Nilsson
    2019-06-20 kl. 12:49

    Anders P!
    Avseende din kommentar: 2019-06-20 kl. 7:39

    Mellan din punkt 2 och 3 saknas drygt 10 år. Jag avser perioden mellan 1920 och 1933 då det förkom ett omfattande ekonomiskt och militärt samarbete mellan Sovjetunionen och Tyskland. Under den perioden utgjorde Tyskland inget hot mot Sovjetunionen. I slutet på 1920-talet och början av 1930-talet var det inte givet att Hitler skulle komma till makten i januari 1933.

  13. Arne Nilsson
    2019-06-20 kl. 12:50

    Christer L!
    Jag måste erkänna att efter att jag hade läst din kommentar och rekommenderade länkar till Jay Tharappel började jag flina. Artiklarna andas desperation. Nu räcker det inte länge med att ta till Trotskij för att försvara Sovjetunionen som socialismens fyrbåk och Stalin som dess principfaste trotjänare. Nu skall även kritik mot Stalin och Sovjetunionen stämplas som “rasistisk politik”. Verkligen ett intellektuellt magplask.

  14. Jan Arvid Götesson
    2019-06-20 kl. 13:58

    Sven-Eric H!

    Nej, det är du inte.

  15. Anders Persson
    2019-06-20 kl. 15:37

    Arne N!
    Den politik som Alltyska Förbundet stakat ut efter Kejsartysklands brytning med Tsarryssland kring 1890 var långsiktig, vilket bl a märktes i Hitlers Mein Kampf. Samarbetet 1922–32 (inte 1920) var påtvingat, men i bådas kortsiktiga intresse.

    Den uppståndelse som naziframgångarna i valet i Tyskland hösten 1930 utgjorde har jag skildrat tidigare.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.