Stalin i Stockholm (8) – Polemik med Plechanov

et tredje inlägget av Stalin under 4:e partikongressen i Stockholm 1906 har försvunnit från hans samlade verk, men enligt Karlgrens stalinbiografi (s.105–106) finns det i en skrift av Jemeljan Jaroslavskij, (1878–1943) från 1939 inför Stalins 60-årsdag.

Lenin och Stalin med Feliks Dzderjinskij, senare Tjekans grundare, under ett avbrott i kongressförhandlingarna i Folkets Hus. En målning av Josef Serebrjanij (1907-79). Mannen längst till höger lär vara den polska delegaten Adolf Warski (1868–1937), som grundade Polens kommunistiska parti 1918. Warski avrättades under utrensningarna 1937 för att vara spion och medlem i en terroristorganisation, men rehabiliterades 1956. Målningen är alltså före 1937 eller efter 1956.

Den ärevördige mensjeviken Georgij Plechanov (1856–1918) hade på kongressen i Stockholm gjort sig till tolk för uppfattningen att de ryska socialdemokraterna skulle förhålla sig positiva till riksduman, parlamentet. Bland annat hänvisade han till att den, trots allt, intog en sådan viktig plats i Rysslands politiska liv, att tsarismen inte skulle våga röra den. I så fall skulle, enligt Plechanov, till och med officerarna vända sina vapen mot tsaren. Mot detta invände Stalin:

“Kamrat Plechanov gör sig allt för rosafärgade begrepp om denna duma. Han säger, att om officerarna får veta att samma makt, som kallar duman till liv, jagar isär den, blir officerarna och armén demoraliserade. Jag tror att officerarna blivit mer demoraliserade genom de straffexpeditioner de sänts ut på, än genom duman.”

Var Stalin ungdomligt obetänksam när han i Stockholm i skarpa ordalag vågade tala emot den dubbelt så gamle och allmänt aktade “ryska marxismens fader” Georgij Plechanov?

Jaroslavskij tyckte att det var ett “skarpt svar”, men kanske alltför skarpt i en församling där både mensjeviker och bolsjeviker visade stor aktning för den 60-årige veteranen. Kanske var det därför som Stalins inlägg inte kom in i hans samlade verk. Kanske hade han efteråt ångrat sitt inlägg.

Av de tiotal georgier som deltog i kongressen var alla utom Stalin mensjeviker. Detta är nu inte så “illa” som det låter: de georgiska mensjevikerna var radikalare än sina partikamrater från andra delar av det tsarryska imperiet.

Topparna i den mensjevistiska delegationen, åtminstone vad som ansågs möjligt att visa 1926 i en sovjetisk bok. Mensjevikerna hade klar majoritet på kongressen . De tre längst ner till vänster representerar den polska fraktionen, längst ner till höger Bund, den judiska. Av de tre männen längst ner är mannen längst till vänster Noj Zjordanija (1870-1953) ledaren för de georgiska socialdemokraterna/mensjevikerna.

Det hela slutade med att Lenin gick ifrån sin negativa hållning i Tammerfors och röstade för mensjevikernas linje och förordade valdeltagande, medan de flesta bolsjeviker röstade emot. Stalin däremot lade, lite snopet, ner sin röst.

Hade nu Stalin röstat exakt som Lenin hade han ändå inte varit hjälpt; historikerna skulle ivrigt ha tagit det som bevis på att han var en klen och osjälvständig tänkare.

Jemelan Jaroslavikij (1871-1943) var en pålitlig partihistoriker, men hans födelsedagsskift till Stalin på 60-årsdagen 1939 innehöll passager som sedan aldrig upprepades i de av hans böcker om Stalin som strax efter kom ut på icke-ryska språk.

Trots att Plechanov och Lenin gick skilda vägar 1903 när de ryska socialdemokraterna delade upp sig i “bolsjeviker” och “mensjeviker”, förlorade Lenin aldrig sin stora respekt för sin lärofader, mannen som introducerat marxismen i Ryssland. Inte ens under de värsta konfliktåren, under första världskriget, ändrade han sin uppfattning att varje socialist skulle bekanta sig med Plechanovs tidiga skrifter.

När Plechanov avled i juni 1918 fick han en pampig begravning i St Petersburg. Dock fanns inte bolsjeviktopparna bland de tiotusenden som följde honom till graven. Han ligger begraven på Volkovkyrkogården några kilometer söder om Moskva- och Vitebesk stationerna.

Plechanovs grav i St Petersburg.

Enligt en notis i Svenska Dagbladet 9 augusti 1918 hade den bolsjevistiska kommissarien för upplysningsväsendet  Lunatjarsij beslutat att i Moskva resa 31 statyer av förtjänta ryska politiker och skriftställare, bland dem Plechanov.

Det verkar inte ha blivit någon staty i Moskva. Vid ett möte med Politbyrån i juli 1921 föreslog hälsokommissarien Nikolaj Semashko att det skulle resas en staty över Plechanov i St Petersburg. Så skedde också 1925. Lenin föreslog att skicka 10.000 schweizerfranc till Plechanovs efterkommande som bodde i utlandet under svåra omständigheter.

Plechanovs staty utanför Tekniska Institutet i St Petersburg skyms under sommaren av två yppiga lövträd och kommer först till sin rätt när hösten kommit.

Innebar detta att man hyllade Plechanov, trots de stora och allvarliga politiska meningsskiljaktigheterna, därför att man ansåg honom “70% bra och 30% dålig”? Denna formulering, som tillskrivits Mao Tsetung om Stalin, har jag aldrig gillat. Vad gäller sannolikheten för regn eller storm har 70% eller 30% någon mening, men inte för att politiskt värdera någon.

I “Tidens ålder” från 1992 diskuterar Jan Myrdal de stora historiska, men kontroversiella gestalterna Stalin, Churchill – och Gustav Wasa. Om alla tre skulle man, med deras misslyckanden och brister, kunna tala om “70% bra och 30% dålig”. Men det gör inte Myrdal. Och det gör inte kineserna om Mao, lika lite som bolsjevikerna gjorde det om Plechanov.

Vad kineserna än kan kritisera Mao för så vet de att det är tack vare honom, hans politik och ledning, som Kina lyfte sig ur kolonialismen. Samma resonemang gäller för Ryssland: “Ansvaret för den politik vilken förvandlade det lusiga Ryssland till femårsplanernas Sovjetunionen, stark nog att stå hela den Hitlerbehärskade kontinenten emot … var också Stalins” (Jan Myrdal i Tidens Ålder sid 207)

Vad än man kan kritisera Gustav Wasa för så var det han som skapade den svenska staten.

Churchill var och kommer (trots Dresden och trots Bengalen och trots alla andra brott) att förbli en stor brittisk patriot. En som också (trots planerna att erövra och ödelägga våra gruvfält i norr) bidrog till vår räddning undan Hitlerfascismen” (Tidens Ålder sid 206).

På samma sätt var det med Georgij Plechanov: trots alla hans, enligt bolsjevikerna, fel och brister, var hans avgörande insats att ha introducerat marxismen i det tsarryska samhället. Mot detta förbleknade, enligt bolsjevikerna, allt det andra.

På samma sätt kan man för övrigt se på Jan Myrdal. Hans otvetydiga insats har varit  att – tillsammans med Sara Lidman, Göran Palm, Sven Lindqvist och andra (icke minst Gun Kessle) – med kraft introducera vad som då kallades “Den Tredje Världen” i de svenska stugorna. Lägg till detta hans insatser för att bekanta oss med litterära och konstnärliga storheter.

Men någon “70–30% diskussion” vill jag inte ge mig in på, varken om honom, Stalin eller Plechanov.

Nästa avsnitt: Stalin reser hem

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.