Stephen Kotkins 1000-sidiga tegelstenar om Josef Stalin är lite av en besvikelse. Han har visserligen djupdykt i tiotusentals dokument han letat fram i arkiv i Ryssland och Georgien, men inte kommit tillbaka till ytan med några intressanta slutsatser, om han nu alls kommit tillbaka. Ibland känns det som om han drunknat i alla dokumenten.
Det enorma materialet har tvingat fram en viss intellektuell lättja, om inte annat för att bli klar med mastodontverket under sin livstid. Parallellt med Kotkin har vi Montefiores två tegelstenar om ”den unge Stalin och ”den röde tsarens hov”. Isaac Deutschers biografi är på 500 sidor och Anton Karlgrens är på 650. Det känns därför uppmuntrande att Hiroaki Kuromiya försökt sig på en Stalinbiografi på drygt 200 sidor. Ty det är den typen av böcker vi behöver, de som söker se de stora övergripande dragen.
Men kanske det är det som är det svåra. När Churchill en gång ombads hålla ett föredrag svarade han något i stil med: ”Vill ni att jag talar en timme kan jag börja genast, men ska det vara i tio minuter behöver jag en vecka för att förbereda mig.”
Så vad som behövs är en Stalinbiografi på hanterliga 200 sidor, lika stor som Stefan Lindgrens Leninbok. Men viktigare är att boken är fri från de vanliga schablonerna eller avarterna:
Stalin var paranoid, galen eller på annat sätt otillräknelig.
Detta är ett vanligt propagandistiskt trick för att demonisera en motståndare. När det kommer från historiker beror det också på en viss lättja. Man har inte lust att tränga djupare in i ämnet. Kampanjen mot kommunister i Sovjetunionen och Östeuropa 1949–52 omfattade oproportionerligt många av judisk härskomst.
Detta framstår sannerligen som anti-semitiskt, galet eller paranoidiskt om man försummar att berätta om hur Sovjetunionen och Tjeckoslovakien 1947–48 gick i bräschen för att politiskt och militärt backa upp den nya israeliska staten, bara för att 1949 upptäcka att man blivit förda bakom ljuset: Israel avsåg att underordna sig USA:s politik, inte Sovjetunionens.
Stalin var sedan födelsen en ond människa
Ett annat propagandistiskt trick är att spela på våra religiösa och moraliska känslor och stämplar människor som ”goda” och ”onda”. Detta leder till många egendomligheter. Vad än för slags bus föremålet gör sig skyldig till som barn eller tonåring tolkas det som tidiga tecken på ”vad som komma skulle”.
Rent logiskt får man problem när en ”ond” människa gör något som framstår som ”bra”. En ”god” människa kan, av ”misstag”, göra ”dåliga” eller ”onda” saker, men en ”ond” kan inte begå liknande ”misstag”. Det som ser ”gott” ut måste tolkas som något egentligen ”ont”.
De ständiga bakåtprojektionerna
Vad någon gör 1937 kan möjligen förklaras med vad vederbörande gjorde 1907, men inte omvänt. Tidens gång är inte reversibel. Stalins möten med och attityd till Trotskij, Bucharin, Zinovjev och andra före 1917 kan inte förklaras med vad som sedan hände på 30-talet.
Rent parodisk var en bok som berättade om när Stalin 1906 tog en Finlandsfärja från Hangö till Stockholm. Författaren kunde inte motstå frestelsen att påminna om hur Stalin 1940, efter Vinterkriget, inrättade en marinbas i Hangö.
Men vi ska vara tacksamma för de amerikanska historikerna som dammsugit arkiven åt oss. Det är i USA en förvånansvärt stort intresse för rysk och sovjetrysk historia.
Om man ”filtrerar” texterna, dvs inte tror att Stalin var galen eller ond, samt att tiden inte kan flyta baklänges, framträder en lite annorlunda bild. Åtminstone den ”unge” Stalin, d v s mannen fram till 1918 (då han var 40) förefaller ganska bekant, som någon man träffat: en kanske lite hetlevrad, men humoristisk student och intellektuell som bedrev revolutionär politik samtidigt som han hade kärleksaffärer, bildade familj och fick barn.
Hade jag inte träffat hans motsvarigheter här i Sverige under mina egna ”Sturm und Drang”-år? Dessa motsvarigheter tillhörde inte de frasradikala flummarna utan de hårt arbetande. Vad är det som säger att inte någon av dessa ”68-or” med en annan gång i historien hade hamnat i samma situationer som Stalin eller liknande? Hur hade de agerat då?
”Stalin” på SMHI
Min högste chef på SMHI i slutet på 80-talet hade 1969 skrivit en icke-kommunistisk, men ändå radikal bok i den tidens anda. Tjugo år senare, som generaldirektör, var han en Stalin i miniatyr med fem-årsplaner för modernisering, utrensningar av oliktänkande och kronprinsar och kronprinsessor (t ex Maria Ågren som efterträdde honom). Principen om ”demokratisk centralism” tillämpades stenhårt.
Jag skrev en pastisch om SMHI à la Sovjetunionen, som han fick ögonen på, gillade, tog kopior på och skickade runt. En gång när jag inte fått som jag ville med min närmaste chef vädjade jag till Maria Ågren och det dröjde inte länge förrän denne syndare gjort total ”avbön” som hade han varit en Bucharin eller Zinovjev. Men när jag stött mig med generaldirektörerns egna Vorosjilovar och Molotovar, blev jag deporterad till en dimmig ö norr om Frankrike.
Så det kliar i fingrarna på mig att skriva en egen Stalinbiografi, på så där 200 sidor, som skildrar Stalin som en helt vanlig politisk intellektuell som ofrivilligt hamnade i stora och svåra historiska skeenden. Arbetsnamnet på boken skulle vara något i stil med Stalin hade kunnat vara du!
