Stalin mitt ibland oss

Stalin i tunnelbanan

Stephen Kotkins 1000-sidiga tegelstenar om Josef Stalin är lite av en besvikelse. Han har visserligen djupdykt i tiotusentals dokument han letat fram i arkiv i Ryssland och Georgien, men inte kommit tillbaka till ytan med några intressanta slutsatser, om han nu alls kommit tillbaka. Ibland känns det som om han drunknat i alla dokumenten.

Det enorma materialet har tvingat fram en viss intellektuell lättja, om inte annat för att bli klar med mastodontverket under sin livstid. Parallellt med Kotkin har vi Montefiores två tegelstenar om “den unge Stalin och “den röde tsarens hov”. Isaac Deutschers biografi är på 500 sidor och Anton Karlgrens är på 650. Det känns därför uppmuntrande att Hiroaki Kuromiya försökt sig på en Stalinbiografi på drygt 200 sidor. Ty det är den typen av böcker vi behöver, de som söker se de stora övergripande dragen.

Men kanske det är det som är det svåra. När Churchill en gång ombads hålla ett föredrag svarade han något i stil med: “Vill ni att jag talar en timme kan jag börja genast, men ska det vara i tio minuter behöver jag en vecka för att förbereda mig.”

Så vad som behövs är en Stalinbiografi på hanterliga 200 sidor, lika stor som Stefan Lindgrens Leninbok. Men viktigare är att boken är fri från de vanliga schablonerna eller avarterna:

Stalin var paranoid, galen eller på annat sätt otillräknelig.
Detta är ett vanligt propagandistiskt trick för att demonisera en motståndare. När det kommer från historiker beror det också på en viss lättja. Man har inte lust att tränga djupare in i ämnet. Kampanjen mot kommunister i Sovjetunionen och Östeuropa 1949–52 omfattade oproportionerligt många av judisk härskomst.

Detta framstår sannerligen som anti-semitiskt, galet eller paranoidiskt om man försummar att berätta om hur Sovjetunionen och Tjeckoslovakien 1947–48 gick i bräschen för att politiskt och militärt backa upp den nya israeliska staten, bara för att 1949 upptäcka att man blivit förda bakom ljuset: Israel avsåg att underordna sig USA:s politik, inte Sovjetunionens.

Stalin var sedan födelsen en ond människa
Ett annat propagandistiskt trick är att spela på våra religiösa och moraliska känslor och stämplar människor som “goda” och “onda”. Detta leder till många egendomligheter. Vad än för slags bus föremålet gör sig skyldig till som barn eller tonåring tolkas det som tidiga tecken på “vad som komma skulle”.

Rent logiskt får man problem när en “ond” människa gör något som framstår som “bra”. En “god” människa kan, av “misstag”, göra “dåliga” eller “onda” saker, men en “ond” kan inte begå liknande “misstag”. Det som ser “gott” ut måste tolkas som något egentligen “ont”.

De ständiga bakåtprojektionerna
Vad någon gör 1937 kan möjligen förklaras med vad vederbörande gjorde 1907, men inte omvänt. Tidens gång är inte reversibel. Stalins möten med och attityd till Trotskij, Bucharin, Zinovjev och andra före 1917 kan inte förklaras med vad som sedan hände på 30-talet.

Rent parodisk var en bok som berättade om när Stalin 1906 tog en Finlandsfärja från Hangö till Stockholm. Författaren kunde inte motstå frestelsen att påminna om hur Stalin 1940, efter Vinterkriget, inrättade en marinbas i Hangö.

Men vi ska vara tacksamma för de amerikanska historikerna som dammsugit arkiven åt oss. Det är i USA en förvånansvärt stort intresse för rysk och sovjetrysk historia.

På Systembolaget blev jag uppmärksammad på att amerikanarna har lanserat ett mörkt öl, en imperial stout, till marshalk Zjukovs ära. Tidigare har de lanserat “Boris the Crusher” och andra ryska “imperial stouts”. Vadan denna amerikanskaryska eller sovjetryska nostalgi?

Om man “filtrerar” texterna, dvs inte tror att Stalin var galen eller ond, samt att tiden inte kan flyta baklänges, framträder en lite annorlunda bild. Åtminstone den “unge” Stalin, d v s mannen fram till 1918 (då han var 40) förefaller ganska bekant, som någon man träffat: en kanske lite hetlevrad, men humoristisk student och intellektuell som bedrev revolutionär politik samtidigt som han hade kärleksaffärer, bildade familj och fick barn.

Hade jag inte träffat hans motsvarigheter här i Sverige under mina egna “Sturm und Drang”-år? Dessa motsvarigheter tillhörde inte de frasradikala flummarna utan de hårt arbetande. Vad är det som säger att inte någon av dessa “68-or” med en annan gång i historien hade hamnat i samma situationer som Stalin eller liknande? Hur hade de agerat då?

“Stalin” på SMHI
Min högste chef på SMHI i slutet på 80-talet hade 1969 skrivit en icke-kommunistisk, men ändå radikal bok i den tidens anda. Tjugo år senare, som generaldirektör, var han en Stalin i miniatyr med fem-årsplaner för modernisering, utrensningar av oliktänkande och kronprinsar och kronprinsessor (t ex Maria Ågren som efterträdde honom). Principen om “demokratisk centralism” tillämpades stenhårt.

Jag skrev en pastisch om SMHI à la Sovjetunionen, som han fick ögonen på, gillade, tog kopior på och skickade runt. En gång när jag inte fått som jag ville med min närmaste chef vädjade jag till Maria Ågren och det dröjde inte länge förrän denne syndare gjort total “avbön” som hade han varit en Bucharin eller Zinovjev. Men när jag stött mig med generaldirektörerns egna Vorosjilovar och Molotovar, blev jag deporterad till en dimmig ö norr om Frankrike.

Så det kliar i fingrarna på mig att skriva en egen Stalinbiografi, på så där 200 sidor, som skildrar Stalin som en helt vanlig politisk intellektuell som ofrivilligt hamnade i stora och svåra historiska skeenden. Arbetsnamnet på boken skulle vara något i stil med Stalin hade kunnat vara du!

  31 kommentarer for “Stalin mitt ibland oss

  1. Arne Nilsson
    2019-02-19 kl. 8:56

    Verkligheten kan beskrivas på olika sätt. För att dölja väsentligheter lyfter man fram sekundära frågor. I din artikel om Stalin väljer du att lyfta fram mindre relevanta frågeställningar som paranoia, ond/god, bakåtprojektioner mm. Därmed undviker du att beskriva Stalin som den främste företrädaren för den nya härskande klassen, nomenklaturan, i Sovjetunionen. Du behöver inte beskriva det sovjetiska klassamhället med en rättslös och utsugen arbetarklass. Du behöver inte ta upp avsaknaden av demokratiska fri- och rättigheter i Sovjetunionen.

    Visst kan man ta upp mindre väsentliga frågor, men utelämnar man det mest väsentliga hamnar man fel.

  2. Sven-Eric Holmström
    2019-02-19 kl. 9:47

    Det är knappast korrekt att säga att amerikanska historiker “dammsugit arkiven” med tanke på att oerhört mycket material alltjämt är hemligstämplat plus det faktum att man påfallande ofta utelämnar fakta som inte passar in i den gängse bilden av den här epoken.

    De historiker i väst som har något vettigt att komma med är lätträknade. Det är inte bra för den egna karriären om man kommer fram med något som inte får Stalin att se dålig ut.

  3. Bo Persson
    2019-02-19 kl. 10:43

    Att säga “förda bakom ljuset” är det inte att ursäkta den ryska politiken?

  4. Anders Persson
    2019-02-19 kl. 12:24

    Arne N!
    Nu var min artikel inte om Stalins liv eller Sovjetunionens historia, utan bl a om “dåliga vanor” när man skriver om dessa. Det som du påpekar är självfallet oerhört viktigt att diskutera, men var inte platsen och tillfället nu.

    Bo P!
    Jag skulle kunna säga att det finns “olika uppfattningar” om den sovjetiska politiken visavi skapandet av Israel 1948. Men tyvärr kan jag inte det eftersom hela saken är nertystad på “båda sidor”. Så min första ambition är att upplysa om att detta överhuvudtaget har hänt, varefter man kan diskutera om det var rätt eller fel. Sovjetunionens stöd till FN:s delningsplan i november 1947 var en värre kalldusch för de arabiska kommunistpartierna är Molotov-Ribbentropakten varit för de europeiska och många lär ha upplöst sig i protest. Den kraftiga sovjetiska anti-sionistiska kampanjerna efter 1949 kan ses som försök att återvinna den arabiska vänsterns förtroende.

  5. Bertil Carlman
    2019-02-19 kl. 13:57

    Tja du Anders P, vad skall man säga? Jo jag säger lycka till! Du ser på kommentar ett och två hur rätt du har i din beskrivning av utgångsläget.

    “Du behöver inte beskriva det sovjetiska klassamhället med en rättslös och utsugen arbetarklass. Du behöver inte ta upp avsaknaden av demokratiska fri- och rättigheter i Sovjetunionen.” och “Att säga ‘förda bakom ljuset’ är det inte att ursäkta den ryska politiken?”

    Hur attan kunde du trycka så rätt på knappen i din startkommentar om en eventuell biografi om Stalin?

  6. Lennart Palm
    2019-02-19 kl. 14:47

    I hela våra liv har vi utsatts för en dånande kanonad av berättelser om allt vad negativt man kunnat hitta eller finna på om Sovjet. Kvar blir naturligtvis frågor om vad som är sant av allt detta. Men, också frågan om hur Stalin kunde ha sådant stöd av befolkningen som han faktiskt hade (och har!). Något måste väl ändå ha varit bra, hur annars förklara den enorma uppslutningen från befolkningen för att försvara Stalins system mot nazisterna och nästan lika heroiskt genomföra landets modernisering? Vi har fått valda brottstycken, men det är helheten som är sanningen! Hoppas verkligen Anders P ger sig i kast med en Stalin-bok!

  7. Bo Persson
    2019-02-19 kl. 16:11

    Lennart Palm!
    Man kan mycket väl hålla med dem som säger att utan Stalin hade Ryssland inte kunna besegra Hitler och samtidigt hålla med dem som säger att när det gäller upprättandet av staten Israel så agerade Ryssland som vilken imperiemakt som helst.

  8. Jan Arvid Götesson
    2019-02-19 kl. 17:18

    Anders Persson ställer upp en felaktig dikotomi mellan å ena sidan en ”galen” och ”otillräknelig” Stalin, och å andra sidan en ursprungligen ”vanlig”, politiskt arbetande människa som gjorde stora fel, vilket var oundvikligt för den som genom tillfälligheternas spel blev rysk härskare under en svår tid.

    En tredje möjlighet är troligare. Vissa människor föds med en betydande genetisk risk för att bli hänsynslösa, och tidiga upplevelser kan cementera en för andra farlig personlighet. Det är inte religion eller moralism att ”bus” tidigt i livet med god vetenskaplig säkerhet förutsäger senare farlighet.

    Stalin hade inte kunnat vara jag. Även om man (helt riktigt) medger att ledarskap oundvikligen leder till ansvar för mänskliga katastrofer, är det klarlagt att Stalins hänsynslöshet förstörde millioners liv utöver vad som kan förklaras med härskaransvaret och tidens krav.

    Jag förstår inte varför det skulle klia i fingrarna att skriva en biografi om detta ointressanta och utredda fall.

  9. Arne Nilsson
    2019-02-19 kl. 18:16

    Lennart P!
    Du skriver: “Men, också frågan om hur Stalin kunde ha sådant stöd av befolkningen som han faktiskt hade”. Om nu Stalin och kommunistpartiet hade ett rejält stöd hos befolkningen så infinner sig följande fråga: varför fanns inte demokratiska fri- och rättigheter innefattande flerpartisystem med fria och hemliga val i Sovjetunionen? Nästan alla vet svaret på den frågan. Kommunistpartiet skulle ha blivit bortsopat från makten.

    Bo P!
    Du skriver! “Man kan mycket väl hålla med dem som säger att utan Stalin hade Ryssland inte kunna besegra”. För egen del anser jag att det är tvärt om. Sovjetunionen lyckades besegra Nazi-Tyskland inte tack vare Stalin utan trots alla hans misstag och brister som i onödan kostade de sovjetiska folken miljontals döda alldeles i onödan.

  10. Bengt Svensson
    2019-02-19 kl. 18:53

    Är det inte möjligt att Stalin stod på däcket på den där Stockholmsfärjan, när den lämnade Hangö och tänkte: “Det här skulle kunna bli en förbålt bra örlogsbas, det ska jag lägga på minnet”? Eller påstår författaren som du refererar till, att det var för att Stalin anlade en örlogsbas i Hangö 1940 som han tog färjan därifrån 1906?

  11. Lennart Palm
    2019-02-19 kl. 19:07

    Arne N!
    Till skillnad från “nästan alla” är jag inte säker på att kommunistpartiet skulle bli utplånat vid fria val, vill gärna veta mer om opinionerna i Sovjet och då under olika tider. Det har t ex blivit på modet att tala om Oktoberrevolutionen som en statskupp. Det kan man visst kalla vissa inslag i den, men vad vet vi om det folkliga stödet? Kan man möjligen se de rödas seger i inbördeskriget som ett slags grym folkomröstning, trots allmän misär bland folket och ingripanden från alla tidens stormakter på de vitas sida, vann ju Lenins parti. Föredrar att inte vara så tvärsäker på allt detta.

  12. Anders Persson
    2019-02-19 kl. 19:25

    Jan Arvid G!
    Jag hade varit benägen att hålla med dig för några månader sedan men nu har de nitiska dokumentsökande amerikanska historikerna visat att den unge Stalin var som vem som helst, och skilde han sig så var det snarare åt det intellektuella och känslosamma hållet. En av historikerna lät till och med låta översätta alla de känslofulla dikter han skrev och publicerade i sina sena tonår.

  13. Bo Persson
    2019-02-19 kl. 19:46

    För dem som menar att Stalin som antiimperialist är utan fläckar rekommenderar jag några kapitel i Jan Myrdals bok Sidenvägen från 1977. Börja med kapitel XXV: “Stalins kluvna skugga” och fortsätt sedan till och med sidan 304.

  14. Bo Persson
    2019-02-19 kl. 19:56

    Arne Nilsson!
    Redan 1941 hade Ryssland bättre stridsvagnar än Tyskland. Och utan Stalin och hans nomenklatura hade man inte haft det. Historien är inte någon tebjudning.

  15. Anders Persson
    2019-02-19 kl. 20:22

    Lennart P och Arne N!
    Tyvärr var jag tvungen att 2017 avsluta min serie om ryska revolutionen vid julihändelserna. Men det som hände sedan var lite förbluffande: trots att bolsjevikernas ledande män gått i landsflykt eller satt arresterade ökade partiets popularitet, för att nå nya höjder efter den s k Kornilovincidenten.

    Vad som sker i oktober är lite av en västgötaklimax, behandlat här, d v s statschefen Kerenskij flyr och bolsjevikerna promenerar in i Vinterpalatset – ingen “stormning” här inte. Lite av en “thébjudning” faktiskt.

    Men som Lennart Palm skriver, det avgörande var inbördeskriget. Och det var definitivt ingen “thébjudning”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.