n återkommande fråga är hur förhållandet var mellan Lenin och Stalin under den förres sista år. Debatten har fokuserats kring det så kallade ”testamente” som Lenin skrev vintern 1922–23 och som bland annat innehöll kritik av Stalin av både politisk art, han har fått för mycket makt, och personlig, han är grov och ohövlig. Dessa yttranden måste dock sättas i sitt politiska och tidsmässiga sammanhang.
Den 3 april 1922 utses Stalin till partiets generalsekreterare, mycket tack vare uppbackning från Lenin, ja det talas till och med om ”otillåtet” fraktionsarbete från Lenins sida. Att Stalin behövde Lenins stöd kunde bero på den generella underskattning han alltid förföljdes av. Han var ju, till skillnad från de flesta andra ledande bolsjeviker varken av adlig börd, borgarbarn eller akademiker. Edward H. Carr, på historikernas vänsterkant, skriver i sin bok om ryska revolutionen (s. 73):
”Ingen uppfattade Stalins utnämning som speciellt betydelsefull. Han var känd som en hårt arbetande, effektiv och lojal partifunktionär.”
Och Richard Pipes, på historikernas högerkant, är inne på samma linje i sin bok om ryska revolutionen (s. 427):
”Lenin anförtrodde allt mer av de löpande partiangelägenheterna åt Stalin. Han var en älskvärd medarbetare i ledarkollektivet, en till det yttre måttfull person, som visste hur man fick saker och ting gjorda, lugnt och effektivt. Stalin tog på sig allt det trista pappersarbete som de övriga bolsjevikledarna med sin förkärlek för att glänsa i rampljuset inte hade någon lust att syssla med. Befattningen som generalsekreterare föreföll vid den här tiden inte vara av någon större betydelse.”
Den 26 maj 1922 drabbas Lenin av sitt första slaganfall, vilket sätter honom delvis ur ”stridbart skick” för flera månader. Den 20 november gör han sitt sista framträdande och den 6 december insjuknar han igen. Det är nu som han, med hjälp av sin hustru Nadezjda Krupskaja och en annan sekreterare, Lydia Fotieva, formulerar sina uppfattningar i politiska frågor inför partiets 12:e kongress i april 1923. Detta har kommit att kallas Lenins ”testamente”.
Ångrade sig Lenin?
Den 25 december formulerade han, via sina sekreterare, följande övergripande kritik mot Stalin:
”Efter att ha blivit generalsekreterare har kamrat Stalin i sin hand koncentrerat en gränslös makt, och jag är inte säker på att han alltid kommer att kunna bruka denna makt tillräckligt varsamt.”
Det framstår som lite egendomligt att Lenin mindre än ett år efter det att han sett till att Stalin blivit generalsekreterare nu börjar oroa sig för att han inte alltid kommer att kunna bruka denna makt ”tillräckligt varsamt”. Lenin hade ju känt Stalin sedan 1905 och de senaste fem åren arbetat med honom nästan dagligen. Det är också egendomligt att han klagar på att Stalin är ”grov och ohövlig”; den allmänna bilden var ju att han var konciliant och lite färglös, på gränsen till tråkig.
Vid den här tiden rådde det skarpa meningsmotsättningar, också mellan Lenin och Stalin, om de kaukasiska folken (georgerier, armenier m fl) skulle bilda egna delrepubliker eller föras samma i en kaukasisk republik. Lenin förordade det förra, Stalin det senare. Kanske överraskades Lenin av att Stalin inte alltid följde honom troget och av den anledningen börjat ångra utnämningen.
Det kontroversiella ”tillägget”
Den 4 januari 1923 gör Lenin ett tillägg till sitt ”testamente”, den här gången nertecknat av Lydia Fotieva. Där riktar han skarp personlig kritik bland annat emot Stalin och talar om möjligheten att avsätta honom. Bakgrunden verkar ha varit ett personligt gräl mellan Stalin och Krupskaja. Om detta har det skrivits oerhört mycket som är omöjligt att sammanfatta här. Tills vidare får ni nöja er med en ganska underhållande artikel från Russia Today.
Efter att ha gått igenom en del av litteraturen i ämnet har jag kommit till att vad vi har att göra med är en helt vanlig politisk schism och en personlig ”fnurra på tråden”. Hade Lenin kryat på sig och i mars 1923 varit tillbaka i sitt gamla jag, hade saken säkert varit glömd och förlåten.
Istället får Lenin den 9 mars sitt tredje och sista slaganfall, vilket berövar honom talförmågan. Han har dock inte förlorat medvetandet, men är klar på att han inte längre kan fungera normalt. Han börjar nu tigga sköterskorna, därefter Krupskaja, att de ska ge honom gift (cyanid) så han kan begå självmord. Den 17 mars kontaktade Krupskaja i sin förtvivlan Stalin som i sin tur invigde Politbyrån. Inför Politbyrån förklarade Stalin att han omöjligen kunde vidgå Lenins begäran, och medlemmarna gav honom sitt medhåll.
Episoden visar att Lenin och hans hustru fortfarande hyste förtroende för Stalin och att grollet i januari tydligen glömts bort eller inte ansetts betydelsefullt. Strax efter, i april 1923, visade dock Krupskaja sin makes ”testamente” för en del utvalda. Men det är först året därpå, i maj 1924, som centralkommittén, inklusive Stalin, får kännedom om detta ”testamente”.
Problemet är nu, och har varit sen Lenins tredje slaganfall, och ännu mer efter hans död, att hans åsikter, eller vad som anses varit hans åsikter, börjat leva sitt eget liv och användes som argument i den interna politiska debatten i partiet.
Vad står det i ”tillägget”?
Vi lämnar därför de politiska intrigernas djungel för att gå över till själva dokumentet, det kontroversiella ”tillägg” från den 4 januari 1923, där Lenin sägs ha velat göra sig kvitt Stalin. Vare sig det är äkta, d v s ger uttryck för vad Lenin verkligen tyckte eller utgör en förfalskning, är det intressant och belysande att se hur historievetenskapen behandlat det.
Lenin ”testamente”, inklusive ”tillägget”, smugglades ut ur Sovjetunionen och publicerades av amerikanska trotskister i New York Times och Herald Tribune 18 oktober 1926. Där hade ”tillägget” följande lydelse (min övers.).
”Stalin är alltför grov, och denna brist, som är helt försvarbar i relationerna mellan oss kommunister, blir oförsvarlig i generalsekreterarens ämbete. Därför föreslår jag att kamraterna hittar ett sätt att förflytta Stalin från den posten och till den utse en annan som skiljer sig från Stalin genom att vara mer tålmodig, mer lojal, mer hövlig, mer uppmärksam mot kamraterna och mindre nyckfull.”
Budskapet är rakt på sak och kan inte missförstås: Lenin vill ersätta Stalin med någon som är mer tålmodig, lojal o s v. Detta har, med få undantag, varit den förhärskande tolkningen av Lenins ”tillägg”. Men stämmer det?
Texten i New York Times överensstämmer inte helt med den version som finns i den engelskspråkiga översättningen i Lenins samlade verk, publicerad av Foreign Languages Press i Moskva. Jag har med fetstil markerat vad som utlämnats ovan (min övers.):
”Stalin är alltför grov, och denna brist, som är fullt tolerabel i vår mitt och i relationerna mellan oss kommunister, kan inte tolereras hos en generalsekreterare. Därför föreslår jag att kamraterna tänker ut ett sätt att avlägsna Stalin från denna post och att i hans ställe utse en annan man, som i alla andra avseenden skiljer sig från kamrat Stalin, med att bara ha en fördel, nämligen att vara mer tolerant, mer lojal, mer hövlig och mer hänsynsfull mot kamraterna, mindre nyckfull etc.”
Meningen ”Därför föreslår jag…” utgör kärnan i Lenins ”tillägg” och har, som jag kommer att visa, genom åren utsatts för en mängd egendomliga behandlingar, inte bara i New York Times 1926. Ni får därför ursäkta om jag i ett andra avsnitt, lite ”petimeteraktigt”, går igenom olika översättningar av just denna ”kärnmening”.
Nästa avsnitt: Slarvade Lenins sekreterare med diktamen?
