Stalin och Lenins “testamente” (2) – Allsköns “textjusteringar”

Kärnmeningen i Lenins “tillägg”. Är detta onödigt invecklat eller dålig ryska? På det har Stalins ställning och anseende delvis berott.

Från Foreign Language Press i Moskva har vi två svenska översättningar, båda från 1956, där “testamentet” figurerar, i Lenins samlade verk (återgivet i förra avsnittet) samt i Chrustjovs “hemliga” tal på 20:e partikongressen. Det är intressant att “tillägget” är lite mer korrekt översatt i den senare än det förra. Men båda ger uttryck för tanken att den person man skulle utse till Stalins efterträdare ska vara någon som skiljde sig från honom endast (ryska “tolko”) genom att vara mer tålmodig, mer lojal o s v.

Här vill jag hålla med Stefan Lindgren som i sin Leninbiografi (s. 272) gör en, i min mening, helt korrekt analys när han skriver (s.272):

“Ville verkligen Lenin avsätta Stalin eller bara ge honom en näsbränna? Att Lenin bad partiet leta efter någon som var bättre än Stalin betyder inte att han verkligen ansåg att det fanns någon […] Lenin önskade inte någon ovillkorlig avpollettering av Stalin, utan bara om det fanns någon bättre kandidat och en sådan kunde Lenin inte nämna själv. Men genom att ifrågasätta Stalin ville Lenin säkert att hans makt skulle begränsas och balanseras.”

Jag vill gå lite längre och påstå att ingen annan än Lenin kunde ha skrivit detta “tillägg”. Bara Lenin kunde göra en poäng av att han inte hade någon lämplig kandidat att föreslå. Bara Lenin kunde indirekt hänvisa till Stalin stora administrativa förtjänster. Hade någon annan bestämt ordvalet hade det räckt med det som New York Times skrev 1926, d v s krav på en ovillkorlig avpollettering av Stalin.

Ryska originaltexten
Innan vi går vidare kan det också vara intressant att se vad som sägs i det ryska originalet (se inledande vinjettbild) med en översättning som jag sökt hålla så nära originalet som möjligt.

Det jag då fick avvek inte bara en del från Foreign Language Press, det blev oklart eller dålig svenska. Jag trodde det var något fel på min översättning, tills jag fann att professorn i ryska språket, Anton Karlgren, i sin Stalinbiografi från 1941 kommit fram till nästan samma översättning:

“Därför föreslår jag kamraterna att finna en väg att avlägsna Stalin från denna post och att till den utnämna en annan man, som i alla avseenden skiljer sig från Stalin men endast genom att han är honom överlägsen: tåligare, lojalare, mera hyfsad och mera uppmärksam mot kamraterna, mindre nyckfull etc.”

Och samma översättning hittade jag i amerikanen Hiroaki Kuromiyas biografi “Stalin – Profiles in power” (2005):

“Stalin is too rude [and Lenin suggested] comrades think about a way of removing Stalin from that post and appointing another man in his stead who in all other respects differs from Comrade Stalin in having only one advantage, namely, that of being more tolerant, more loyal, more polite and more considerate for the comrades, less capricious etc” (s. 59)

Mitt intryck av allt detta har blivit att Lenins ryska original är formulerad på dålig eller oklar ryska. Om felet ligger hos den sjuke Lenin eller slarv från nertecknaren, i detta fall Lydia Fotieva, går inte att avgöra. I vilket fall som helst har Foreign Language Press och andra justerat texten i “rätt” riktning. Det gäller t ex också Stephen Kotkin i del 1 av hans Stalinbiografin på sidan 504.

“Förbättrad” rysk text
Deras översättningar är formulerade på ett sätt som om de utgått från en annan, icke-existerande, rysk version av Lenins “tillägg” (olikheterna i rött):

Min “rekonstruktion” av vad Lenin menat, borde ha sagt eller vad hans sekreterare borde ha skrivit ner för att det ska stämma med de etablerade översättningarna.

Förvanskade ryska texter
Men en mängd böcker om Sovjetunionen, Stalin och Lenin har gått ännu längre i sina “justeringar” och helt förvrängt innehållet. Tyvärr gäller detta också Stefan Lindgrens Leninbiografi. Istället för att kämpa med den ryska originaltexten, Lindgren är ju en baddare i ryska, tog han den bekväma vägen att på sidorna 271–72 ordagrant lyfta in Cläes Gripenbergs översättning ur Louis Fischers bok om Lenin från 1964 (s. 650):

“Jag föreslår därför kamraterna att fundera på ett sätt att avlägsna Stalin från
denna post och utnämna någon annan som i alla avseenden är olik Stalin, framför allt tålmodigare, lojalare, hövligare och mer uppmärksam mot kamraterna, mindre nyckfull osv.”

Här framgår det inte att Lenin uppskattade Stalins förtjänstfulla sidor och bara ville ha någon som dessutom var tålmodigare, lojalare etc. Louise Fischers version motsäger därför Stefan Lindgrens korrekta analys!

Lenins andra sekreterare Lydia Fotieva (1881–1975) fick ett långt liv och hann också ge ut sina minnen i olika perioder, som denna “Outtröttlig energi”, från 1972. Men hennes slarv vid diktamen den 4 januari 1923 hade så när kunnat förändra världshistorien.

Utelämande textavsnitt
Men det blir ren historieförfalskning när en mängd böcker helt enkelt utelämnar “kärnmeningen” som ersätts med […]. I t ex Isaak Deutschers Stalinbiografi kan vi på sidan 200 läsa:

“Därför föreslår jag kamraterna att finna en utväg att avlägsna honom från denna post och besätta den med en man… som är tåligare, lojalare, mera hyfsad och mera uppmärksam mot kamraterna, mindre nyckfull etc.”

I Orlando Figes “Revolutionary Russia 1891–1991” kan man på sidan 177 läsa (min översättning):

“Därför föreslår jag kamraterna att överväga ett sätt att förflytta Stalin från denna post och till den utse en annan person, som […] är tolerantare, lojalare, hövligare och mer uppmärksam mot kamraterna, mindre
nyckfull o s v.”

Det är ju vetenskapligt hederligt att markera de borttagna avsnitten, men det försvarar ju inte åtgärden eftersom dessa avsnitt utgör “kärnan” i texten.

Inga citat alls
Det verkar också som om det blivit ett slags etablerat faktum att Lenin ville avsätta Stalin ovillkorligt. I många böcker återger författarna därför inte ens Lenins “tillägg” utan nämner det bara i förbigående varefter de, “pang på rödbetan”, går direkt på slutsatsen att Stalin skulle avsättas.

Detta sägs till och med i Stephen Kotkins första Stalinbok (kapitel 11, “Remove Stalin”) trots att hans ordagranna återgivande av Lenins ord borde fått honom på andra tankar. Å andra sidan betraktar han “testamentet” som en förfalskning (s. 491), något som Anders Carlsson accepterat i sin bok om Sovjetunionen (s. 250).

Förvanskningarna av Lenins text har lett till att massor av historiker, liksom Kotkin (s. 511 och 513), förvånat sig över att Trotskij, Kamenev, Sinovjev m fl, trots “en uppenbar anvisning från Lenin att avlägsna Stalin” ändå inte gjorde någonting. De nappar inte ens på hans erbjudande att avgå.

Men Trotskij, Kamenev, Sinovjev m fl som hade tillgång till den fulla texten av Lenins “tillägg”, kunde se att denna inte befallde dem att ovillkorligt göra sig av med Stalin. De var också medvetna om de tillfälliga personliga omständigheter i januari 1923 som föranlett “tillägget”.

De bör också ha varit medvetna om att Lenin i sin sjukdomssituation inte var på toppen av sin förmåga, intellektuellt och känslomässigt. Han gav journalisten Nikolaj Suchanovs bok om revolutionen en grälsjuk avhyvling 16–17 januari 1923. Men vet vi hur samtiden tolkade Lenins “tillägg”?

Hur samtiden uppfattade Lenins ord
Lyckligtvis har vi en skildring av ingen mindre än Leon Trotskij som i en
artikel 1932 om Lenins “testamente”, som han betraktade som äkta, skriver:

“Vem skulle då utses till generalsekreterare? Någon som hade Stalins positiva kvalitéer, men var tolerantare, lojalare, mindre nyckfull. Uppenbarligen ansåg inte Lenin honom oersättlig eftersom han föreslog att vi skulle söka en mer lämplig person till hans post. När generalsekreteraren som en ren formsak erbjöd sig avgå, upprepade han nyckfullt: ‘Nåväl, jag är verkligen ohyfsad… Iljitj föreslog att ni ska hitta någon annan som bara skiljer sig från mig genom att vara mer hövlig. Nåväl, försök hitta honom.’ ‘Bry dig inte om det’, svarade en av Stalins dåvarande vänner. ‘Vi är inte rädda för dålig hyfs. Hela vårt parti är ohyfsat, proletärt.’ “

Trotskij, Sinovjev, Kamenev m fl drogs dessutom med problemet att hitta en villig och duglig kandidat som Stalins efterträdare.

Eftersom de, till skillnad från alla senare historiker, inte visste vad som låg
i framtiden, fortsatte de att underskatta Stalin: han var ju, som sagt, bara en
enkel arbetare och ingen adelsman, borgarbarn eller akademiker som många av de ledande bolsjevikerna.

Stalin och hans “konkurrenter”, från vänster Trotskij, Kamenev, Sinovjev och Buchrain. Alla var universitetsstudenter från borgerliga eller småborgerliga familjer utom Kamenev vars far var lokförare.

Bakom historikernas förvanskning ligger inte bara en vilja att svartmåla Stalin närhelst ett tillfälle ges, utan också spela på uppfattningen att Lenin var “snällare” än Stalin. Med Lenin vid rodret, menar dom, hade Sovjetunionen sluppit allt “det där hemska”. Därför är det helt logiskt att de vill visa att Lenin, tidigare än någon annan, upptäckte “faran” med Stalin och ville stoppa honom.

I sina memoarer, upplagd som en intervju ställdes Vjatjeslav Molotov inför frågan “Vem var hårdast, Lenin eller Stalin?” Molotov svarade:

“Lenin, naturligtvis. Han var sträng. I vissa saker strängare än Stalin. Läs
hans anteckningar till Dzerzhinsky. Han tog ofta till de mest extrema
åtgärderna, när det var nödvändigt. […] Han tolererade någon opposition, om det gavs möjlighet till någon sådant.

Jag kommer ihåg hur han förebrådde Stalin för mildhet och liberalism. ‘Vad är det för diktatur vi har? Vi har en outvecklad makt, inte någon diktatur!’ “

Mer om “Stalin som politiker” hittar ni bl a i 2:a artikeln i den här serien.

Vad hände före och efter?
En politisk värdering av Lenins “testamente” och dess “tillägg” kan inte göras bara utifrån dessa texter. Som jag skrev i 1:a avsnittet har det skrivits oerhört mycket om vad som hände från hösten 1922 och vårvintern 1923, vilket är omöjligt att sammanfatta här. Jag rekommenderar Kotkins bok, men de som inte har tillgång till den eller inte har tid att gå igenom alla hans detaljer, har vi en utmärkt sammanfattning av en belgisk kommunist Ludo Martens som 1994 publicerade Another View of Stalin (Un autre regard sur Staline). Den finns att ladda ner i tre delar på avsnittet om Lenins “testamente” börjar på sidan 21 i första delen.

Sammanfattning:
1. Under årsskiftet 1922–23 är den svårt sjuke och lättretlige Lenin irriterad på Stalin och vill ge honom en “knäpp på näsan”. Bakgrunden var politiska oenigheter och en känsla hos Lenin att Stalin förolämpat hans hustru. Det senare klarades upp som missförstånd, det förra skulle han troligen kunnat biläggas, som skedde med andra frågor, om Lenin fått leva.

2. Lenin formulerar sin kritik i ett brev som, trots språkliga oklarheter, inte missförstås av samtiden, men förvanskas av eftervärlden. Därför har en helt konstruerad fråga vållat mycken debatt: när nu Lenin givit order, varför avsatte
partiledningen inte Stalin? Att texten kallats “Lenins testamente” behöver inte vara missvisade, han visste att han inte hade långt kvar.

3. Efter Lenins död kom brevet att användas i den interna politiska kampen. Men ingen kunde hitta någon som bättre skulle kunna sköta det “trista” jobbet som generalsekreterare. Stalin sitter kvar, mindre till följd av några “machiavelliska intriger” än som en följd av de övriga revolutionärernas ointresse och praktisk-politiska inkompetens.

  9 kommentarer for “Stalin och Lenins “testamente” (2) – Allsköns “textjusteringar”

  1. Bertil Carlman
    2019-07-20 kl. 11:29

    Tänk Anders P, tänk om man i ett annat samhälle än detta eländiga marknadskapitalistiska Sverige, som pensionär kunnat sitta och njuta sitt ”Otium cum dignitate”. (Lugnt och hedersamt privatliv efter väl förrättat livsverk.) Nu blev det inte ett sådant samhälle i Sovjetunionen trots Lenins och Stalins mfl:s idoga arbete, inte heller i Kina eller någon annanstans. Nåväl det är, trots allt, en njutning att även i detta ”skitsamhälle” läsa resultaten av ditt idoga historiska grävande. Och på något sätt tror jag att det främjar det arbete, som varje dag måste göras för att åstadkomma den typ av samhälle som Lenin och Stalin kämpade för att få till stånd.

    Ett skämt i ”skitsamhället”: På 1950-talet skrev teknologernas skämttidning Blandaren om en man som skulle njuta sitt ”Opium cum Digitalis”. Kanske skulle det blivit ”häftigare” än ”Otium cum dignitate”.

  2. Anders Persson
    2019-07-20 kl. 14:02

    Bertil C!
    Du, och många andra, utgår från att det skulle finnas ett “sovjetiskt” eller till och med ett “ryskt” samhälle vars samhällsskick man sedan kan diskutera och kritisera. Men för att förstå den sovjetiska historien, i synnerhet under 30-talet, är det viktigt att hålla i minnet, innan man började gå in på det politiska “finliret”, gällde det att se till att det överhuvudtaget fanns ett sovjetiskt eller ens ryskt samhälle att arbeta i.

    Redan före Hitler hade stortyska kretsar formulerat planer på att, i värsta fall, utrota ryssar, ukrainare och vitryssar, eller, i “bästa” fall, driva de flesta öster om Ural och förslava resten. Sovjetledningen var väl medveten om dessa planer.

    Det som Hitlerfascismen sedan gjorde 1941–44 jävar på inget sett dessa farhågor. Så t ex avsåg ju nazisterna att helt utplåna staden Leningrad. De naiva ukrainarna välkomnade först tyskarna i tron att de var “befriare”. Sent, ofta alltför sent, upptäckte de att de stod på samma dödslista som ryssarna.

  3. Arne Nilsson
    2019-07-20 kl. 17:55

    Anders P!
    Noterar att vi är överens om att det som förekommer i Lenins “testamente” verkligen återger vad Lenin dikterat. Vi verkar även vara överens om att Lenin hade alla hästar hemma då han dikterade sin sista vilja. Däremot verkar vi inte vara överens om hur innebörden i “testamentet” skall tolkas.

    Du och Stefan Lindgren försöker tolka innebörden i “testamentet”, utan att anföra några substantiella bevis, på ett sådant sätt att betydelsen av Lenins rekommendation att avsätta Stalin som generalsekreterare reduceras till ett hugskott utan relevans. Om man nu skall spekulera kan det lika gärna vara så att Lenin med sina kryptiska formuleringar var övertaktisk och att hans budskap därför inte blev ett verktyg att för att avsätta Stalin, vilket var vad Lenin verkligen önskade. Visst kan vi spekulera om hur “testamentet” skall tolkas, men vi kommer aldrig få reda på vad Lenin verkligen menade.

    Problemet med denna typ av tolkningar av Lenins “testamente” är att de flesta som ger sig in i en sådan diskussion, medvetet eller omedvetet, gör det med utgångspunkt från vilken syn hen har på den ryska revolutionen, Lenin, Stalin, Trotskij och den fortsatta utvecklingen i Sovjetunionen.

    Lenins “testamente” lästes endast upp för ledande bolsjeviker på den 13:e partikongressen i maj 1924. “Testamentet” gjordes således inte tillgängligt för samtliga kongressdelegater, ej heller för paritets samtliga medlemmar eller allmänheten. “Testamentet” hade således ingen verklig betydelse på kongressen. Däremot har “testamentet” därefter av och till varit ett bekymmer för de som i alla lägen vill beskriva Stalin som Lenins fläckfria och rättmätiga efterträdare.

  4. Bertil Carlman
    2019-07-20 kl. 22:34

    ”Du, och många andra, utgår från att det skulle finnas ett ‘sovjetiskt’ eller till och med ett ‘ryskt’ samhälle vars samhällsskick man sedan kan diskutera och kritisera.”

    Nä Anders det menade jag inte. Jag menade det samhälle som jag tror att de (Stalin och Lenin) hade som MÅL, någon gång obekant när. Samma samhälle som vi är många att också idag fantisera om, det samhälle som organiseras efter människors behov och jordens resurser och inte som idag. Det samhälle som fanns i Sovjetunionen tror jag att jag fått ett hum om, men bara det, efter att ha läst Anders Carlssons bok Resa in i det okända och alla dina mycket spännande inlägg.

  5. Arne Nilsson
    2019-07-21 kl. 10:45

    Anders P!
    Du skriver: “Men för att förstå den sovjetiska historien, i synnerhet under 30-talet, är det viktigt att hålla i minnet, innan man började gå in på det politiska ‘finliret’, gällde det att se till att det överhuvudtaget fanns ett sovjetiskt eller ens ryskt samhälle att arbeta i.”

    Begriper inte vad du menar. Ett “ryskt samhälle” existerade både före och efter 1917 och existerar än idag. Sovjetunionen existerande från 1922 till 1991.

  6. Anders Persson
    2019-07-21 kl. 13:03

    Arne N!
    I det senare 1800-talets Tyskland skapades det inflytelserika s k “All-tyska förbundet”, som, sedan kejsar Wilhelm II avbrutit de goda förbindelserna med Ryssland som Bismarck skapat, gick in för att kolonisera Ukraina och Ryssland. Britter och fransmän koloniserade Afrika och Asien, så varför kunde inte den nytillkomna tyska stormakten få kolonisera den del av världen som låg närmast till.

    Det handlade om att fördriva de flesta ryssar och ukrainare till öster om Ural, för att därmed överlämna jorden till tyska bönder. De ryssar och ukrainare som blev kvar skulle förslavas.

    Det blev aldrig tid att fullt ut praktisera dessa planer under 1:a världskriget, men 2:a startades bl a med mål att skapa ett “Lebensraum” i öster. Dessa idéer som man hittar i Mein Kampf var alltså inte ursprungligen Hitlers utan hade först formulerats när han var en baby. Man han övertog dem och höll så när som på att förverkliga dem 1941–42.

  7. 2019-07-22 kl. 10:13

    Anders P!
    Jag uppfattar det som att stor-, vit- och lillryssar som folk stod under ett så stort existentiellt hot att alla åtgärder som Sovjet vidtog 1939/1940 (Finland, Baltikum, östra Polen) kan anses vara motiverade och till och med berömvärda. Sovjet fick lite respit innan Barbarossa nådde djupt in i landet, och den respiten gav tid för att kunna slå tillbaka. Rätt uppfattat?

  8. Anders Persson
    2019-07-22 kl. 16:29

    Björn N!
    Det är svårt att ge ett fylligt svar i kommentarrutan, men jag skulle säga att den “respit” som pakten med Nazityskland 1939 utgjorde förvaltades inte på bästa sätt. Min huvudpoäng är att den industrialisering som med “hugg och slag” genomfördes på 30-talet, bl a genom kollektivieringen av jordbruket, lade grunden för Sovjetunionens seger över Nazityskland och “Ryska rikets” fortlevnad. I det innefattar jag givetvis också Vitryssland och Ukraina.

  9. Sven-Eric Holmström
    2019-08-07 kl. 23:06

    Den ryske historikern Valentin Sacharov har gjort en ytterst detaljerad undersökning av det här påstådda testamentet och hans uppfattning är att testamentet är en förfalskning.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.