Stalin som politiker (4): “Det är ingen tillfällighet att…”

De anklagade i rättegången i november 1930 mot “industripartiet”. Från vänster till höger Vladimir K. Sitnin, Nikolaj F. Tjarnovskij, Leonid K. Ramzin och Vladimir I. Otjkin.

örra avsnittet handlade om slumpens kraft, d v s att allting inte nödvändigtvis har någon orsak, åtminstone ingen lätt identifierbar orsak. Får man fyra sexor i rad vid kast med en tärning är chansen för detta 0,8 promille, men chansen att tärningen är manipulerad är ännu mindre. Ty en tärning som alltid ger sexor avslöjas lätt och en som är manipulerad så att den ger dubbelt så stor chans för sexor kommer ändå, efter fyra kast, att med 98,7 procents sannolikhet ge annat än fyra sexor. Ändå är vår spontana reaktion efter fyra sexor:

– Det måste vara något fel på tärningen!

Sven Hirdmans vattenledningar
Vid ett möte för ett par år sedan om Ryssland, och vår bild av Ryssland, berättade Sven Hirdman, en gång ambassadör i Moskva, om olika sätt att reagera när något går på tok. Hirdman bodde i ett hyreshus och en dag pajade vattensystemet. Folks omedelbara reaktion var:

– Vem är skyldig till detta?

Hirdman hade, mer van vid svenska förhållanden, väntat sig att man först frågade:

– Hur ska vi fixa det här?

Jag är inte helt säker på att detta illustrerar någon typisk rysk-svensk kulturkollision, jag har nog hört svenskar reagera på samma “ryska” sätt. Men Hirdmans historia fick mig att tänka på de talrika och ökända “utrensningarna” och “skenprocesserna” i Sovjetunionen under slutet av 20-talet och större delen av 30-talet. I vad mån var de anklagade verkligen skyldiga? Eller hade de bara haft “otur”? Fungerat som bekväma syndabockar?

Tre orsaker
I 1920-talets Sovjetunion var det inte brustna vattenledningar som var det värsta problemet utan industriella maskiner som bröt samman i fabrikerna. Dessa kunde ha bringats ur funktion av åtminstone tre anledningar:

  1. Strukturella: Var gamla och inte hade givits service eller reparerats
  2. Inkompetens: Att de arbetare som skötte dem hade just flyttat in från landsbygden, var ovana vid maskiner och begick ständiga fel.
  3. Medvetet sabotage av inhemska, anti-revolutionära krafter, uppbackade av fientliga makter utomlands.

Stalin borde kanske, tack vare sin matematisk-naturvetenskapliga bakgrund (halvtannat år som meteorologassistent) och goda förhållande med sannolikhetsläras fader Andrej Kolmogorov, inse att saker och ting kunde paja av ren “otur”, utan att det var fråga om medvetet sabotage. Jag är långtifrån säker på att han insåg detta, än mindre upplyste sina mindre matematiskt utbildade partikamrater i Politbyrån, ännu mindre sina miljontals partimedlemmar.

“Förstör inte femårsplanen! Bryt av tassarna på skadedjuren och interventionisterna!” Han som får armen klämd är den franske premiärministern Poincaré, kallad “Krigs-Poincaré” Bakom honom ses en fransk marskalk och en affärsman “torgovets” (Vi har ordet “torg” från ryskans “handel”)

I en ledare i Pravda 18 april 1928 insisterade Stalin istället att “vi har inre fiender. Vi har externa fiender. Vi får inte glömma det för ett ögonblick.”

Och han fortsatte:

“Det skulle vara dumt att tro att det internationella kapitalet kommer att lämna oss ensamma. […] Tidigare trodde sig det internationella kapitalet kunna störta den sovjetiska regeringen i en direkt militär intervention. Försöket misslyckades. Nu försöker den, och kommer att fortsätta, att försöka försvaga vår ekonomiska kraft genom en osynlig, inte alltid märkbar men ganska ansenlig ekonomisk påverkansoperation, organiserat sabotage och underbygga olika slags kriser i olika branscher och därigenom underlätta möjligheten för en framtida militär intervention. Här är allt knutet till det internationella kapitalens klasskamp mot de sovjetiska myndigheterna, och vi kan inte tala om några tillfälligheter.”

Dessa ord kan tolkas som exempel på “Stalins paranoida övertro på utländska fientliga makter” – men är det inte exakt samma fraser som används i Sverige idag för att förklara olika strömavbrott m m, dvs som resultatet av sabotage av ryska, kinesiska och iranska “troll”? Sverige har aldrig varit i krig med Iran eller Kina och inte med Ryssland på 210 år – när Stalin talade låg de talrika utländska interventionerna under inbördeskriget i Ryssland bara 6–7 år tillbaka i tiden.

“Tillfällighet”?
Sista meningen ovan lydde på ryska “Tut vse uvjazano v uzel klassovoj borby mezjdunarodnogo kapitala s Sovjetskoj vlastju, i ni o kakich slutjajnostjakch ne mozjet but” och visar att Stalin för ordet “tillfällighet” valde det “korrekta” slutjajnost.

Det är också ett exempel på hur Stalin och många andra kommunister gärna använde ordet “tillfällighet” i en exkluderande mening. Lars Erik Blomqvist har fäst min uppmärksamhet på att i den sovjetiske filologen Dimitri Usjakovs (1874–1942) ordbok 1935–40 exemplifierar “tillfällighet” med ett stalincitat ”Gibel tjastnoj sobstvennosti nelzja stjitat slutjajnostju” (Privategendomens undergång skall inte ses som en slump, eller, Det är ingen tillfällighet att privategendomen mött sin undergång.)

Från min egen tid inom den “stalinistiska vänstern” på 70-talet minns jag att det ofta talades i termer av “det är ingen tillfällighet att…” för att få en anklagelse att “bita” extra. Istället för att säga att “NN visar en partifientlig attityd genom att [göra sig eller så]” sade man “det är ingen tillfällighet att NN genom att [göra si eller så] visar sin partifientliga attityd…” Den förra formuleringen gav NN ändå en chans att försvara sig med att han var trött, tankspridd eller stressad, den senare band honom ovillkorligen till “brottet”, det fanns inga ursäkter.

Att förstå slumpens makt är svårt nog när det gäller tärningar, ännu svårare i politiken – och med sitt val av det exkluderande “det är ingen tillfällighet” utesluts varje tanke på att något inte har en bakomliggande orsak, ofta en ond avsikt.

Rättegångar mot “sabotörer”
Min tanke var nu att starta med de rättegångar emot “sabotörer” inom industrin, oftast borgerliga experter och ingenjörer, som drevs i slutet av 1920-talet i Sovjetunionen. I sin bok om Sovjetunionens historia Resa in i det okända – oktoberrevolutionen och den sovjetiska erfarenheten, har Anders Carlsson en bra beskrivning av denna period i kapitel 11, sidorna 270–72. Böckerna om Stalin eller Sovjetunionens historia börjar alla 1928 med den s k “Sjachtyaffären”. Ett femtiotal ingenjörer från gruvorna i Donbass anklagades för “sabotage” i samverkan med “det internationella kapitalet”.

Carlsson ställer sig, liksom flera av de amerikanska historiker han använder sig av, skeptisk till den här affären: “Är det verkligen troligt att Stalin på tröskeln till första femårsplanen skulle dra igång en påhittad kampanj mot den enda tekniska expertis som fanns i landet?” Men fem avrättades och de flesta övriga fick fängelsestraff.

Jag skulle börja sätta mig in i detaljerna i denna “Sjachtyaffär” när jag av en ren tillfällighet (!) gjorde en remarkabel upptäckt: en rättegång ett par år senare mot ett s k “industriparti” (“Prompartiia” på ryska) med ett par tusen medlemmar inriktade på att sabotera den sovjetiska industrin. Det “remarkabla” ligger inte bara i vad som skedde under och efter rättegången, utan att den i stort sett har ignorerats av historiker i öst och väst, till både höger och vänster.

Ramzin och “Industripartiet”
Den huvudanklagade var en professor vid namn Leonid Ramzin, född 1887 och uppvuxen i en lärarfamilj i Tambov sydöst om Moskva. Han var studiebegåvad och doktorerade 1914, vid 27 års ålder i teknisk termodynamik vid Kejserliga Tekniska Högskolan i Moskva. Efter revolutionen reste han, som chef för Sovjetunionens värmetekniska institut, till USA, Tyskland, Storbritannien och Belgien för att införskaffa nya erfarenheter, köpa in verktyg och instrument.

Professorn Leonid Ramzin före arresteringen

I början av september 1930 häktades Ramzin och sju av hans kollegor anklagade för att ha tagit mer eller mindre aktiv del i arbetet inom “kontrarevolutionära organisationer” med syfte att störta sovjetregeringen och “låta kapitalisterna och godsägarna komma till makten”. Senare under hösten preciserades anklagelserna till att deras hemliga organisation “Industripartiet” syftat till att bedriva “destruktiv verksamhet” inom näringslivets alla grenar och få denna kris att bryta ut samtidigt med att en utländsk intervention inleddes.

Sammansvärjning i Paris
Under rättegången, som började den 25 november, erkände de anklagade, i synnerhet Ramzin, riktighet i anklagelserna. Jo, han hade i Paris sammanträffat med framträdande britter och fransmän, bland dem Lawrence av Arabien (!) och presidenten Poincaré (!), med vilka han diskuterat hur brittiska och franska trupper skulle kunna invadera Sovjetunionen! Av fransmän som var aktiva i den anti-sovjetiska verksamheten i allians med vitryska emigranter, adelsmän, affärsmän o s v. hade han tagit emot pengar.

Svenska dagstidningar hade via TT en bra täckning av rättegången mot “Industripartiet”

Pinsamt nog visade det sig att två av de utpekade franska penninggivarna hade avlidit ett par år tidigare. Lawrence av Arabien hade inte ens varit i Paris vid de aktuella tiderna. När president Poincaré genom diplomatiska kanaler förklarade sig ovetande om varje samröre med Ramzin, togs detta vid rättegången som ytterligare ett bevis på de anklagades skuld.

Demonstranter krävde dödsstraff
Rättegången hölls i Moskvas förutvarande adelsklubbs jättelika, marmorklädda pelarsal. Huset var strängt bevakat av beridna GPU-trupper. Tusentals arbetare bevistade förhandlingarna. Utanför ropade demonstranter högljutt på dödsstraff för de anklagade:

– Vi kräver en obönhörlig proletär rättvisa!’

“Socialister från arbetarklassen” demonsterar mot “skadedjur och sabotörer” under processen mot “industipartiet”. Man kan också se demonstrationen och delar av rättegången på film.

Även Maxim Gorkij, som vid denna tid bodde i Italien, deltog i agitationen genom att offentliggöra ett upprop mot de anklagade, riktat till arbetare och bönder.

“Inne i landet organiserar listiga fiender hungersnöd mot oss, kulakerna terroriserar kollektivistiska bönder med mord, mordbränder och mer därtill – allt som har överlevt historien, är emot oss, och det ger oss rätt att betrakta oss som fortfarande i ett inbördeskrig. Därför den naturliga slutsatsen: Om fienden inte ger upp – tillintetgör honom.”

På Stalins förslag tog han också itu med att skriva en teaterpjäs om processen “Somov i drugie” (Somov och de andra). Till Stalin skrev han att han var skakad över det välorganiserade sabotaget och gladdes samtidigt åt GPU:s arbete.

“Skadliga pestflugor”
De anklagade kallades på ryska “vreditel” vilket i engelsktalande litteratur, i och för sig korrekt, översatts med “wrecker”, vilket på svenska blir “skadegörare”. Det är också detta ord som Anders Carlsson använder i sin bok. Det som är förvånande är att de engelsktalande Rysslandsexperterna, som ju till skillnad från Carlsson kan ryska, inte tycks ha varit medvetna om att ordet “vreditel” dessutom har en mycket mer illvillig betydelse nämligen “skadeinsekt, pestfluga” och dylika ord, som hade mycket större känslomässig genomslagskraft i den med jordbruksproblem väl bevandrade ryska allmänheten. Detta kan möjligen bidra till att förklara den starka och spontana folkliga avskyn för de anklagade som kommer till synes.

Maxim Gorkij och hans skrift “Om fienden inte ger upp – tillintetgör honom!” samt en ukrainsk affisch med anstormande tsarryska, exilryska, franska, brittiska och amerikanska trupper med texten “Kamrater ukrainare -Endast i en broderlig allians är Sovjet Ukraina och Sovjet Rysslands arbetare och bönder räddade från världserövrare och rånare – markägare, kapitalister och generaler.”

Framför de anklagade stod mikrofoner vilka förmedlade allt som sades direkt ut över landet. I sitt försvarstal framhöll Ramzin att han inte kunde försvara sig:

“Min förrädiska verksamhet är alldeles klar. Jag skulle önska att denna process visade hur meningslösa alla kontrarevolutionära försök är, så att det motstånd som förekommer från vissa ingenjörs- och teknikerkretsar kunde upphöra.”

I liknande ordalag “försvarade” sig de övriga anklagade.

Allt gick som väntat – men…
En filmupptagning från rättegången kan beses här med en något snuvig domare, den senare beryktade Andrej Vysjinski.

Från rättegången mot “industripartiet”. Till vänster: Leonid Ramzin sitter med handen för vänster öra. Till höger: domaren, Andrej Vysjinski, som tittar i pappren innan han begär ordet för att förkunna domarna.

Som man kunde vänta sig blev domarna hårda. Ramzin och fyra medanklagade dömdes den 7 december till döden, de tre övriga till tio års fängelse. Domarna hälsades med jubel och applåder. Och därmed kunde historien ha slutat.

Men sedan började det hända egendomliga saker…


Nästa avsnitt: Varför sänktes straffen genast för alla anklagade och varför fick Ramzin senare både Lenin- och Stalinpriserna samt Röda Stjärnans orden?

  38 kommentarer for “Stalin som politiker (4): “Det är ingen tillfällighet att…”

  1. Bertil Carlman
    2019-04-05 kl. 8:19

    I onsdags kväll var jag i Växjö och lyssnade när Anders Carlsson berättade om sin bok Resa in i det okända. Förra gången AC skulle vara på ”Det fria ordets hus” var i november 2017. I lördags hade SmålandsPosten en stort uppslagen artikel ”Nu får den förre kommunistledaren hålla sitt föredrag”. I den artikeln kunde man också läsa att förra gången, då AC blev portad, skrev kommunalrådet Anna Tenje (M) på facebook ”Är det sant?” och att hon var ”stum av förvåning…” Hennes partikollega riksdagsledamoten Katarina Brännström tyckte att det var ”osmakligt”. Ansvariga tjänstemän fick stoppa mötet. Nu har åtminstone några fattat att ”man” även i Växjö åtminstone måste låtsas, att man gillar ”det fria ordet”.

    I detta ditt senaste inlägg om Stalin citerar du åter AC:s bok. Denna bok och dina artiklar, AP, upptar nu en stor del av min hjärna, nu när jag ensam går här i min trädgård, räfsar löv, gräver ur komposten, lyssnar på staren, bofinken och de trumpetande tranorna, pratar något med bonden som nu brukar hela byn, tittar på de senast födda lammen… Det är naturligtvis inte konstigt att så få pensionärer har det så bra som jag. Landet styrs ju av personer som Anna Tenje och Katarina Brännström vilka räds det fria ordet, Peter Hultqvist som köper in omoderna vapensystem för överpris och Margot Wallström som anser att den ”hårde” Putin har kalla ögon.

    AC själv fick frågan på mötet om han fått några kommentarer till sin bok. Då nämnde han genast din kommentar på denna blogg, Anders Persson, att han hade genomfört ett ”mission impossible” på ett bra sätt.

  2. Bertil Carlman
    2019-04-05 kl. 14:22

    När Anders Carlsson berättade om sin bok Resa in i det okända kom han in på vilka svårigheter man hade i Sovjet med den nödvändiga byråkratin. Som jag fattade honom, och hans bokinnehåll, var Stalin relativt lite byråkratisk i sin ledarstil. Kommer du in på detta AP?

    Av yrkesskäl undrar jag också över förhållandet mellan Stalin och Lysenko. I Wikipedia står det: ”Trofim Lysenko, född 1898 i nuvarande Ukraina, var biolog och agronom med en rad idéer om evolution, som framförallt stöttades av bolsjevikerna i Sovjetunionen och i Kina, men även av intellektuella i väst.

    Grundtesen för Lysenko var, att förvärvade egenskaper kunde gå i arv, och att man därför kunde lära arter – och människor – att leva i en karg miljö. Det var en tanke som var mycket tilltalande för bolsjevikerna, eftersom det var en teori som stämde väl in med en materialistisk dialektisk historieutveckling. De trodde att de skulle kunna skapa en ny sorts människa, perfekt anpassad för det kommande kommunistiska lyckoriket på jorden, Sovjetmänniskan.”

    Min gymnasielärare sade att Stalin var mycket förstjust i Lysenko. Nu var dina förra skriverier i biologi, till skillnad från det mesta annat jag läst av dig, ingen höjdare (om artmångfalden i Finland), men du är en rackare på att kunna djupdyka, så har du något så vore det intressant.

  3. Mats Larsson
    2019-04-05 kl. 22:15

    Jag har följande fråga till läsare av denna blogg, som numera avhandlat Stalin mer än någon annan blogg som jag känner till.

    Frågan är mycket enkel: vem har, enligt er personliga uppfattning, bäst representerat Stalin i dramatisk form, i den uppfattning ni själva har av Stalin.

    Frågan har givetvis lika lite objektivt svar som t ex på frågan “vem spelar Beethovens pianosonat op. 106 bäst”.

    Jag har sett otaliga dramatiska framställningar av Stalin, och har en absolut favorit, han är enastående (som jag just nu inte avslöjar). Eftersom detta inte är en politisk fråga, så är jag nyfiken på uppfattningen hos Lindelöfs Stalin-läsare. Det finns inga PK rätt eller fel.

  4. Anders Persson
    2019-04-06 kl. 9:46

    Bertil C!
    Materialet om artmångfalden i Finland tog jag från en finländsk tidskrift.

    Vad gäller Stalin och Lysenko så har jag inte specialstuderat detta. Jag vet alltså inte om Stalin noga satt sig in i hans teorier eller om han litade på sina experter. Det fanns ju en massa annat i samtiden som han borde läsa in och ge “klartecken” för: relativitetsteorin, kvantmekaniken mm.

    I sin för övrigt hyfsade bok Stalinist Russia ger britten Chris Ward Stalin en överhalning för att han 1952 kritiserade (den avlidne) sovjetiske lingvisten Nikolai Marr för att vara “ovetenskaplig och anti-marxistisk”. “Stalinistisk fåfänga eller vulgär nationalism: främlingsfientlighet och etnisk trångsynthet var där från början”, skriver Ward, som i en fotnot lägger sig ut för Marr.

    Men Marr har alltid setts som en “språkvetenskapens Lysenko” men hade turen att hinna bli kritiserad av Stalin innan denne avled – och då kan han ju inte vara dålig.

  5. Bo Persson
    2019-04-06 kl. 10:15

    Bertil Carlman!
    Det är kanske så att Stalin var “relativt lite byråkratisk i sin ledarstil” men är inte det centrala här att han ville ha en annan byråkrati än den revolutionsromantiska som han hade och att det är i det ljuset man skall se hans utrensningar.

  6. Anders Persson
    2019-04-06 kl. 10:58

    Bertil C!
    Vad gäller Stalins eventuella “byråkratiska” eller “icke-byråkratiska” ledarstil beror svaret på vad man menar med “byråkratisk”.

    När Stalin utsågs till generalsekreterare för partiet i april 1922 var det lite grand som när vi inom 70-talsvänstern utsåg någon kassör: det fick gärna vara någon icke-ideologisk tråkmåns, bara han kunde hålla reda på papper medan vi övriga kunde planera för och diskutera “den socialistiska revolutionen”.

    Stalin var en duglig administratör, han kunde hålla ordning på pappren och medla mellan olika intressen. Att han sedan ansågs vara en icke-ideologisk tråkmåns besvärade honom inte. Ty i det långa loppet kom partimedlemmar och -funktionärer att uppskatta hans professionalism.

    Han behövde inte på olika illasinnade sätt söka makten, den lades i hans knä och han förvaltade den väl genom sitt idoga arbete i det tysta. När han efter 4-5 år börjar “märkas” och “tas på allvar” har han redan en fast bas i partiet – till skillnad från t ex Trotskij.

  7. Sven-Eric Holmström
    2019-04-06 kl. 12:51

    För att kunna få hela bilden klar för sig måste man ha tillgång till de kompletta rättegångsprotokollen och förundersökningsmaterialet från de här processerna: Sjachty 1928, Industripartiet 1930, Mensjevikprocessen 1931 och Metro-Vickers 1933. Värt att notera i sistnämnda är att ett antal av de åtalade var brittiska medborgare som senare en tid efter att de dömts släpptes fria och återvände till Storbritannien. Såvitt är känt återtog ingen av dem sina erkännanden utan vägrade konsekvent att yttra sig.

    Carlsson har gjort ett bra jobb. Han har några faktafel men i stort sett har han gjort ett förtjänstfullt arbete med den här tegelstenen.

  8. Bertil Carlman
    2019-04-07 kl. 10:39

    Mats L!
    Tyvärr kan jag inte erinra mig någon dramatisering av Stalin så att jag skulle kunna ha synpunkter. Det dramatiska som Stalinbilden genomgått i min hjärna beror främst på Anders P: artiklar på denna blogg och Anders C:s här nämnda bok. Och denna bild rör sig hit och dit som vid nystagmus. Fokus kanske inställer sig någon gång?

  9. Mats Larsson
    2019-04-08 kl. 22:03

    Det har kommit två lättillgängliga filmer med Stalin bara senaste året, Death of Stalin och Trotsky. På Youtube finns ytterligare filmer. Ikväll börjar Sorge (Stalins spion) på ryska Pervyj Kanal, och även om jag bara haft tid att titta lite ibland så är Stalin i högsta grad närvarande.

    Så någon brist på material är det inte.

  10. Sven-Eric Holmström
    2019-04-09 kl. 7:07

    Anders P!
    “Pinsamt nog visade det sig att två av de utpekade franska penninggivarna hade avlidit ett par år tidigare. Lawrence av Arabien hade inte ens varit i Paris vid de aktuella tiderna.”

    Har du en exakt källa till det?

  11. Anders Persson
    2019-04-09 kl. 12:31

    Sven-Erik H!
    Bra att du ställde frågan om Ramzins fantastiska påstående att han träffat Lawrence av Arabien i London. Jag måste ha fått uppgiften från en av de böcker jag lånat och sedan lämnat tillbaka. En genomgång av DN, SvD och UNT på nätet gav “napp” i SvD 28 november 1930 då ett sådant möte nämns i en ledare på sidan 4.

    Ett allmänt googlande på “Ramzin+Lawrence of Arabia” gav bara napp på konventionella anti-sovjetiska böcker.

    Jag höll på ett ge upp när jag ramlade in på en kanadensisk m-l sajt som har ett utförligt referat ur den brittiske journalisten och kommunisten Andrew Rothsteins bok från 1931 om processen “Wreckers on Trial”. Ungefär 40% ner i texten nämns om saken.

    Så närmare än så vad gäller “exakt källa” kan jag nog inte komma.

  12. Sven-Eric Holmström
    2019-04-09 kl. 15:04

    Wreckers on trial är en rapport från rättegången 1930 men inte det kompletta rättegångsprotokollet. Det står inget där om att Lawrence skulle ha befunnit sig i Paris. Och jag hittar heller inget namn på de här påstådda franska penninggivarna.

  13. Anders Persson
    2019-04-09 kl. 15:38

    Sven-Erik H!
    När är detta “kompletta” rättegångsprotokoll publicerat? Att såväl kommunister som ickekommunister hört olika namn nämnas är ju ett starkt indicium för att namnen verkligen nämndes.

  14. Bo Persson
    2019-04-09 kl. 22:19

    Sven-Eric Holmström!
    Du sa på en tidigare tråd att andra delen av Stephen Kotkins Stalinbiografi var en katastrof. Du förklarade inte varför, men nu när jag läst den kan jag tänka att det du syftade på var att Kotkin till skillnad från t ex Henry Kissinger inte ser Stalin som den suveräne realpolitiker, som menade att han som ryska statens högste tjänare kunde tillåta sig allt.

  15. Sven-Eric Holmström
    2019-04-10 kl. 7:02

    Det kompletta rättegångsprotokollet har mig veterligt aldrig blivit offentliggjort. Wreckers on trial är väl det närmaste man kan komma. Det verkar vara en variant på det som publicerades på ett antal olika språk 1936 om rättegången mot Zinovjev, Kamenev m fl. Det som då publicerades var de dagliga referat som vid den tiden publicerades i Pravda. Däremot var protokollen från rättegångarna 1937 och 1938 kompletta sånär som på en session som var bakom stängda dörrar.

    Det jag var ute efter var dels namnen på de här fransmännen plus i vilka publikationer det kan ha nämnts.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.