Stalin som politiker (4): “Det är ingen tillfällighet att…”

De anklagade i rättegången i november 1930 mot “industripartiet”. Från vänster till höger Vladimir K. Sitnin, Nikolaj F. Tjarnovskij, Leonid K. Ramzin och Vladimir I. Otjkin.

örra avsnittet handlade om slumpens kraft, d v s att allting inte nödvändigtvis har någon orsak, åtminstone ingen lätt identifierbar orsak. Får man fyra sexor i rad vid kast med en tärning är chansen för detta 0,8 promille, men chansen att tärningen är manipulerad är ännu mindre. Ty en tärning som alltid ger sexor avslöjas lätt och en som är manipulerad så att den ger dubbelt så stor chans för sexor kommer ändå, efter fyra kast, att med 98,7 procents sannolikhet ge annat än fyra sexor. Ändå är vår spontana reaktion efter fyra sexor:

– Det måste vara något fel på tärningen!

Sven Hirdmans vattenledningar
Vid ett möte för ett par år sedan om Ryssland, och vår bild av Ryssland, berättade Sven Hirdman, en gång ambassadör i Moskva, om olika sätt att reagera när något går på tok. Hirdman bodde i ett hyreshus och en dag pajade vattensystemet. Folks omedelbara reaktion var:

– Vem är skyldig till detta?

Hirdman hade, mer van vid svenska förhållanden, väntat sig att man först frågade:

– Hur ska vi fixa det här?

Jag är inte helt säker på att detta illustrerar någon typisk rysk-svensk kulturkollision, jag har nog hört svenskar reagera på samma “ryska” sätt. Men Hirdmans historia fick mig att tänka på de talrika och ökända “utrensningarna” och “skenprocesserna” i Sovjetunionen under slutet av 20-talet och större delen av 30-talet. I vad mån var de anklagade verkligen skyldiga? Eller hade de bara haft “otur”? Fungerat som bekväma syndabockar?

Tre orsaker
I 1920-talets Sovjetunion var det inte brustna vattenledningar som var det värsta problemet utan industriella maskiner som bröt samman i fabrikerna. Dessa kunde ha bringats ur funktion av åtminstone tre anledningar:

  1. Strukturella: Var gamla och inte hade givits service eller reparerats
  2. Inkompetens: Att de arbetare som skötte dem hade just flyttat in från landsbygden, var ovana vid maskiner och begick ständiga fel.
  3. Medvetet sabotage av inhemska, anti-revolutionära krafter, uppbackade av fientliga makter utomlands.

Stalin borde kanske, tack vare sin matematisk-naturvetenskapliga bakgrund (halvtannat år som meteorologassistent) och goda förhållande med sannolikhetsläras fader Andrej Kolmogorov, inse att saker och ting kunde paja av ren “otur”, utan att det var fråga om medvetet sabotage. Jag är långtifrån säker på att han insåg detta, än mindre upplyste sina mindre matematiskt utbildade partikamrater i Politbyrån, ännu mindre sina miljontals partimedlemmar.

“Förstör inte femårsplanen! Bryt av tassarna på skadedjuren och interventionisterna!” Han som får armen klämd är den franske premiärministern Poincaré, kallad “Krigs-Poincaré” Bakom honom ses en fransk marskalk och en affärsman “torgovets” (Vi har ordet “torg” från ryskans “handel”)

I en ledare i Pravda 18 april 1928 insisterade Stalin istället att “vi har inre fiender. Vi har externa fiender. Vi får inte glömma det för ett ögonblick.”

Och han fortsatte:

“Det skulle vara dumt att tro att det internationella kapitalet kommer att lämna oss ensamma. […] Tidigare trodde sig det internationella kapitalet kunna störta den sovjetiska regeringen i en direkt militär intervention. Försöket misslyckades. Nu försöker den, och kommer att fortsätta, att försöka försvaga vår ekonomiska kraft genom en osynlig, inte alltid märkbar men ganska ansenlig ekonomisk påverkansoperation, organiserat sabotage och underbygga olika slags kriser i olika branscher och därigenom underlätta möjligheten för en framtida militär intervention. Här är allt knutet till det internationella kapitalens klasskamp mot de sovjetiska myndigheterna, och vi kan inte tala om några tillfälligheter.”

Dessa ord kan tolkas som exempel på “Stalins paranoida övertro på utländska fientliga makter” – men är det inte exakt samma fraser som används i Sverige idag för att förklara olika strömavbrott m m, dvs som resultatet av sabotage av ryska, kinesiska och iranska “troll”? Sverige har aldrig varit i krig med Iran eller Kina och inte med Ryssland på 210 år – när Stalin talade låg de talrika utländska interventionerna under inbördeskriget i Ryssland bara 6–7 år tillbaka i tiden.

“Tillfällighet”?
Sista meningen ovan lydde på ryska “Tut vse uvjazano v uzel klassovoj borby mezjdunarodnogo kapitala s Sovjetskoj vlastju, i ni o kakich slutjajnostjakch ne mozjet but” och visar att Stalin för ordet “tillfällighet” valde det “korrekta” slutjajnost.

Det är också ett exempel på hur Stalin och många andra kommunister gärna använde ordet “tillfällighet” i en exkluderande mening. Lars Erik Blomqvist har fäst min uppmärksamhet på att i den sovjetiske filologen Dimitri Usjakovs (1874–1942) ordbok 1935–40 exemplifierar “tillfällighet” med ett stalincitat ”Gibel tjastnoj sobstvennosti nelzja stjitat slutjajnostju” (Privategendomens undergång skall inte ses som en slump, eller, Det är ingen tillfällighet att privategendomen mött sin undergång.)

Från min egen tid inom den “stalinistiska vänstern” på 70-talet minns jag att det ofta talades i termer av “det är ingen tillfällighet att…” för att få en anklagelse att “bita” extra. Istället för att säga att “NN visar en partifientlig attityd genom att [göra sig eller så]” sade man “det är ingen tillfällighet att NN genom att [göra si eller så] visar sin partifientliga attityd…” Den förra formuleringen gav NN ändå en chans att försvara sig med att han var trött, tankspridd eller stressad, den senare band honom ovillkorligen till “brottet”, det fanns inga ursäkter.

Att förstå slumpens makt är svårt nog när det gäller tärningar, ännu svårare i politiken – och med sitt val av det exkluderande “det är ingen tillfällighet” utesluts varje tanke på att något inte har en bakomliggande orsak, ofta en ond avsikt.

Rättegångar mot “sabotörer”
Min tanke var nu att starta med de rättegångar emot “sabotörer” inom industrin, oftast borgerliga experter och ingenjörer, som drevs i slutet av 1920-talet i Sovjetunionen. I sin bok om Sovjetunionens historia Resa in i det okända – oktoberrevolutionen och den sovjetiska erfarenheten, har Anders Carlsson en bra beskrivning av denna period i kapitel 11, sidorna 270–72. Böckerna om Stalin eller Sovjetunionens historia börjar alla 1928 med den s k “Sjachtyaffären”. Ett femtiotal ingenjörer från gruvorna i Donbass anklagades för “sabotage” i samverkan med “det internationella kapitalet”.

Carlsson ställer sig, liksom flera av de amerikanska historiker han använder sig av, skeptisk till den här affären: “Är det verkligen troligt att Stalin på tröskeln till första femårsplanen skulle dra igång en påhittad kampanj mot den enda tekniska expertis som fanns i landet?” Men fem avrättades och de flesta övriga fick fängelsestraff.

Jag skulle börja sätta mig in i detaljerna i denna “Sjachtyaffär” när jag av en ren tillfällighet (!) gjorde en remarkabel upptäckt: en rättegång ett par år senare mot ett s k “industriparti” (“Prompartiia” på ryska) med ett par tusen medlemmar inriktade på att sabotera den sovjetiska industrin. Det “remarkabla” ligger inte bara i vad som skedde under och efter rättegången, utan att den i stort sett har ignorerats av historiker i öst och väst, till både höger och vänster.

Ramzin och “Industripartiet”
Den huvudanklagade var en professor vid namn Leonid Ramzin, född 1887 och uppvuxen i en lärarfamilj i Tambov sydöst om Moskva. Han var studiebegåvad och doktorerade 1914, vid 27 års ålder i teknisk termodynamik vid Kejserliga Tekniska Högskolan i Moskva. Efter revolutionen reste han, som chef för Sovjetunionens värmetekniska institut, till USA, Tyskland, Storbritannien och Belgien för att införskaffa nya erfarenheter, köpa in verktyg och instrument.

Professorn Leonid Ramzin före arresteringen

I början av september 1930 häktades Ramzin och sju av hans kollegor anklagade för att ha tagit mer eller mindre aktiv del i arbetet inom “kontrarevolutionära organisationer” med syfte att störta sovjetregeringen och “låta kapitalisterna och godsägarna komma till makten”. Senare under hösten preciserades anklagelserna till att deras hemliga organisation “Industripartiet” syftat till att bedriva “destruktiv verksamhet” inom näringslivets alla grenar och få denna kris att bryta ut samtidigt med att en utländsk intervention inleddes.

Sammansvärjning i Paris
Under rättegången, som började den 25 november, erkände de anklagade, i synnerhet Ramzin, riktighet i anklagelserna. Jo, han hade i Paris sammanträffat med framträdande britter och fransmän, bland dem Lawrence av Arabien (!) och presidenten Poincaré (!), med vilka han diskuterat hur brittiska och franska trupper skulle kunna invadera Sovjetunionen! Av fransmän som var aktiva i den anti-sovjetiska verksamheten i allians med vitryska emigranter, adelsmän, affärsmän o s v. hade han tagit emot pengar.

Svenska dagstidningar hade via TT en bra täckning av rättegången mot “Industripartiet”

Pinsamt nog visade det sig att två av de utpekade franska penninggivarna hade avlidit ett par år tidigare. Lawrence av Arabien hade inte ens varit i Paris vid de aktuella tiderna. När president Poincaré genom diplomatiska kanaler förklarade sig ovetande om varje samröre med Ramzin, togs detta vid rättegången som ytterligare ett bevis på de anklagades skuld.

Demonstranter krävde dödsstraff
Rättegången hölls i Moskvas förutvarande adelsklubbs jättelika, marmorklädda pelarsal. Huset var strängt bevakat av beridna GPU-trupper. Tusentals arbetare bevistade förhandlingarna. Utanför ropade demonstranter högljutt på dödsstraff för de anklagade:

– Vi kräver en obönhörlig proletär rättvisa!’

“Socialister från arbetarklassen” demonsterar mot “skadedjur och sabotörer” under processen mot “industipartiet”. Man kan också se demonstrationen och delar av rättegången på film.

Även Maxim Gorkij, som vid denna tid bodde i Italien, deltog i agitationen genom att offentliggöra ett upprop mot de anklagade, riktat till arbetare och bönder.

“Inne i landet organiserar listiga fiender hungersnöd mot oss, kulakerna terroriserar kollektivistiska bönder med mord, mordbränder och mer därtill – allt som har överlevt historien, är emot oss, och det ger oss rätt att betrakta oss som fortfarande i ett inbördeskrig. Därför den naturliga slutsatsen: Om fienden inte ger upp – tillintetgör honom.”

På Stalins förslag tog han också itu med att skriva en teaterpjäs om processen “Somov i drugie” (Somov och de andra). Till Stalin skrev han att han var skakad över det välorganiserade sabotaget och gladdes samtidigt åt GPU:s arbete.

“Skadliga pestflugor”
De anklagade kallades på ryska “vreditel” vilket i engelsktalande litteratur, i och för sig korrekt, översatts med “wrecker”, vilket på svenska blir “skadegörare”. Det är också detta ord som Anders Carlsson använder i sin bok. Det som är förvånande är att de engelsktalande Rysslandsexperterna, som ju till skillnad från Carlsson kan ryska, inte tycks ha varit medvetna om att ordet “vreditel” dessutom har en mycket mer illvillig betydelse nämligen “skadeinsekt, pestfluga” och dylika ord, som hade mycket större känslomässig genomslagskraft i den med jordbruksproblem väl bevandrade ryska allmänheten. Detta kan möjligen bidra till att förklara den starka och spontana folkliga avskyn för de anklagade som kommer till synes.

Maxim Gorkij och hans skrift “Om fienden inte ger upp – tillintetgör honom!” samt en ukrainsk affisch med anstormande tsarryska, exilryska, franska, brittiska och amerikanska trupper med texten “Kamrater ukrainare -Endast i en broderlig allians är Sovjet Ukraina och Sovjet Rysslands arbetare och bönder räddade från världserövrare och rånare – markägare, kapitalister och generaler.”

Framför de anklagade stod mikrofoner vilka förmedlade allt som sades direkt ut över landet. I sitt försvarstal framhöll Ramzin att han inte kunde försvara sig:

“Min förrädiska verksamhet är alldeles klar. Jag skulle önska att denna process visade hur meningslösa alla kontrarevolutionära försök är, så att det motstånd som förekommer från vissa ingenjörs- och teknikerkretsar kunde upphöra.”

I liknande ordalag “försvarade” sig de övriga anklagade.

Allt gick som väntat – men…
En filmupptagning från rättegången kan beses här med en något snuvig domare, den senare beryktade Andrej Vysjinski.

Från rättegången mot “industripartiet”. Till vänster: Leonid Ramzin sitter med handen för vänster öra. Till höger: domaren, Andrej Vysjinski, som tittar i pappren innan han begär ordet för att förkunna domarna.

Som man kunde vänta sig blev domarna hårda. Ramzin och fyra medanklagade dömdes den 7 december till döden, de tre övriga till tio års fängelse. Domarna hälsades med jubel och applåder. Och därmed kunde historien ha slutat.

Men sedan började det hända egendomliga saker…


Nästa avsnitt: Varför sänktes straffen genast för alla anklagade och varför fick Ramzin senare både Lenin- och Stalinpriserna samt Röda Stjärnans orden?

  38 kommentarer for “Stalin som politiker (4): “Det är ingen tillfällighet att…”

  1. Anders Persson
    2019-04-10 kl. 16:32

    Sven-Erik H!
    De där “fransmännen” var exilryssar Pavel Pavlovitj Rjabusjinskij (1871-1924) och Alexander Ivanovich Vyshnegradsky (1867-1925), eller med DN:s transkribering 1.12 1930 Visjnegrad.

  2. Bo Persson
    2019-04-10 kl. 20:56

    Anders P!
    Har du någonsin funderat på om de här så berömda rättegångarna bara var ett spel för galleriet?
    Stalin ville ha en byråkrati som hade honom att tacka för allt. Men då måste han först göra sig av med en massa byråkrater som han redan hade. Och då kom han på det här med rättegångarna. En sådan ideologisering av hela förloppet ser ju snyggare ut än en massa avskedanden rakt av.

  3. Anders Persson
    2019-04-11 kl. 5:26

    Bo P!
    Personligen tycker jag nog att “en massa avskedanden” hade sett “snyggare ut” än det som utspelade sig under rättegångarna i Moskva.

    Sedan tror jag att du fallit i fällan att utgå från att Stalin bestämde allt. Jag kan förstå att det är svårt att tycka annorlunda eftersom det är ju vad kommunister och anti-kommunister varit överens om i alla år. Men det leder ofrånkomligen till slutsatsen att Stalin var antingen Gud eller Djävulen.

    Vad som är så befriande med den amerikanska s k “revisionistiska” skolan är att den utgår från att Stalin inte bestämde allt. Jag minns hur McCaggs bok Den omstridde Stalin som drev denna linje var en ögonöppnare.

    Vad gäller rättegångarna på 30-talet, så har jag för mig att denna “revisionistiska” skola vill vända på steken och peka på alla unga och karriärlystna byråkrater som ville rensa i toppen. Jmf vad 68:orna gjorde och idag #metoo-fanatikerna…

  4. Bo Persson
    2019-04-11 kl. 9:39

    Anders P!
    Men var inte Stalin just en djävul? I den bemärkelse som såväl Ivan den förskräcklige som Peter den store var det nota bene. I första världskriget stod den tsaristiska staten inte pall. Men i det andra gjorde den stalinistiska det.

  5. Sven-Eric Holmström
    2019-04-11 kl. 10:06

    Som en som noga studerat de här tre processerna 1936–1938 (snart färdig med en bok i ämnet) kan jag säga att Sovjetledningen ärligt trodde på de åtalades skuld och därför valde att ha offentliga rättegångar. Något de aldrig gjort om det fanns minsta “foul play”.

    Noteras också att Stalin i ett brev till åklagaren Vysjinskij i början av januari 1939 krävde en offentlig rättegång mot de höga NKVD-funktionärer som gett sig på oskyldigt folk. Den blev aldrig av tragiskt nog. Synen på den här epoken hade säkerligen sett annorlunda ut om så blivit fallet.

  6. Anders Persson
    2019-04-11 kl. 13:35

    Sven-Erik H!
    Men processerna mot militärerna 1937 var bakom stängda dörrar – så där var det alltså fråga om “foul play”?

  7. Sven-Eric Holmström
    2019-04-11 kl. 14:35

    Anders P!
    Nej, det var det inte. Det var bakom stängda dörrar därför att det var en krigsrätt som behandlade militära hemligheter. Rättegångsprotokollet har fram till nu varit det mest hemligstämplade som funnits i de tidigare Sovjetarkiven. För ungefär ett år sedan frisläpptes det här materialet.

  8. Sven-Eric Holmström
    2019-04-12 kl. 7:36

    Bo P!
    Förlåt, jag såg inte din fråga om Kotkin förrän i går kväll.

    Kotkin förlitar sig på läsarens okunnighet. Boken är på nästan 1000 sidor med tusentals noter som ingen kommer att bry sig om att kontrollera. Det gäller hans beskrivning av kollektiviseringen och svälten på 30-talet, Kirovmordet, Ordzhonikidzes död, Trotskij och oppositionsblocket, Moskvarättegångarna, Tuchatjevskij-affären och Jezhovs konspiration. Här är ett axplock av den taktik han kör med.

    Falska referenser som lurar alla utom den mest uppmärksamme läsaren.

    Källor som inte stöder de påståenden Kotkin framför trots att han citerar dem som om de gjorde det.

    Citering av samma dokument men från olika publikationer så att det ger sken av att komma från olika källor.

    Påståenden som inte stöds av några bevis överhuvudtaget.

    Det som kallas ”begging the question”, alltså att man antar det som ska bevisas.

    Påståenden som sedan länge avslöjats som falska av andra forskare.

    Brist på källkritik.

  9. Bo Persson
    2019-04-13 kl. 21:31

    Sven-Eric Holmström!
    Det är ju mest formell kritik du kommer med. Men förändrar det bilden av Stalin? Jag vill ju gärna se honom som den suveräna realpolitiker som Kissinger ser honom. Men det är ju inte alls så Kotkin ser honom. Hos honom lider han av förföljelsemani och jag vet inte vad.

  10. Sven-Eric Holmström
    2019-04-15 kl. 7:39

    Bo P!
    Snälla, formell kritik? Om man som Kotkin falsifierar historiska fakta så är det knappast frågan om “formell kritik”.

    Vi kan ta ett exempel som berör mig personligen. Kotkin skriver om frågan om det påstått obefintliga Hotel Bristol i den första Moskvarättegången 1936. Så här skriver Kotkin:

    “Testimony about a 1932 meeting that had allegedly taken place with Trotsky in Copenhagen’s Hotel Bristol ignored that the building had been torn down in 1917 (the NKVD fabricators confused two sites).”

    Kotkins källa är NKVD-avhopparen Alexander Orlov, för länge sen avslöjad som en lögnare. Frågan om Hotel Bristol är en gång för alla punkterad som argument mot Moskvarättegångarna efter min egen artikel i ämnet 2010. Kotkins bok är från 2017. Om han gjort sin hemläxa så borde han känt till min artikel. Ett bevis för Kotkins ohederlighet.

  11. Sven-Eric Holmström
    2019-04-15 kl. 7:44

    Jag har nu luskat lite mer om de här påstådda penninggivarna. Vyshnegradsky återfinns på ett ställe i Wreckers on Trial och då bara med efternamnet. Jag återkommer om honom om jag hittar nåt mer.

    Rjabusjinskij har sin förklaring. Han anges i den här publikationen också bara med efternamnet. Det visar sig dock att den person som avses är hans bror Vladimir och att det anges till och med att Pavel 1928 inte var i livet.

  12. Anders Persson
    2019-04-15 kl. 9:38

    En hastig koll i SvD:s arkiv visar på välkomnande annonser till HOTEL BRISTOL på Rådhusplatsen 45 under åren 1918-20. Sedan syns inte hotellet av i SvD:s spalter förrän 1936 då en ny annonskampanj börjar.

    Det lär ha varit en brand i Hotel Bristol 1917, men hotellet kan inte ha brunnit ner eftersom det var en jättelik stenbyggnad.

  13. Sven-Eric Holmström
    2019-04-15 kl. 10:32

    Hotel Bristol gick i konkurs 1917. Byggnaden togs över av ett försäkringsbolag som omvandlade det till kontorslokaler.

  14. Arne Nilsson
    2019-04-15 kl. 19:20

    Den 21 augusti 1936 under den första Moskvarättegången vittnade E. S. Holtzman att han träffat Leo Trotskijs son, Leon Sedov, på Hotel Britstol i Köpenhamn i slutet av 1932. Därefter begav sig Sedov och Holtzman iväg för att träffa Trotskij, som under drygt en vecka befann sig i Köpenhamn. Den första september 1936 konstaterar den danska tidning Social-Demokraten på sin första sida att Hotel Bristol inte har existerat sedan 1917. Denna genanta miss av åklagaren Vysjinskij, att inte kontrollera om Hotel Bristol existerade vid det aktuella tillfället, spred ett löjets skimmer över rättegången.

    Denna åklagarmiss var inte den viktigaste aspekten med Holtzmans vittnesmål. Det finns inga bevis på att Holtzman och Sedov var i Köpenhamn vid den aktuella tidpunkten. Endast Holzmans vittnesmål anger att så skulle vara fallet. Ingen stödbesvisning som bekräftar Holtzmans vittnesmål. Eftersom Holzman avrättades direkt efter rättegången gick det inte att höra honom igen.

  15. Sven-Eric Holmström
    2019-04-16 kl. 7:03

    Det där är den sedvanliga trotskistiska myten kring den här frågan men som är hopplöst skjuten i sank av nya fakta, inte minst då med min egen artikel från 2010. Sedan jag skrev artikeln har jag kommit över ny dokumentation från FSB-arkivet i Moskva som en gång för alla avgör frågan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.