Stalin som politiker (4): “Det är ingen tillfällighet att…”

De anklagade i rättegången i november 1930 mot “industripartiet”. Från vänster till höger Vladimir K. Sitnin, Nikolaj F. Tjarnovskij, Leonid K. Ramzin och Vladimir I. Otjkin.

örra avsnittet handlade om slumpens kraft, d v s att allting inte nödvändigtvis har någon orsak, åtminstone ingen lätt identifierbar orsak. Får man fyra sexor i rad vid kast med en tärning är chansen för detta 0,8 promille, men chansen att tärningen är manipulerad är ännu mindre. Ty en tärning som alltid ger sexor avslöjas lätt och en som är manipulerad så att den ger dubbelt så stor chans för sexor kommer ändå, efter fyra kast, att med 98,7 procents sannolikhet ge annat än fyra sexor. Ändå är vår spontana reaktion efter fyra sexor:

– Det måste vara något fel på tärningen!

Sven Hirdmans vattenledningar
Vid ett möte för ett par år sedan om Ryssland, och vår bild av Ryssland, berättade Sven Hirdman, en gång ambassadör i Moskva, om olika sätt att reagera när något går på tok. Hirdman bodde i ett hyreshus och en dag pajade vattensystemet. Folks omedelbara reaktion var:

– Vem är skyldig till detta?

Hirdman hade, mer van vid svenska förhållanden, väntat sig att man först frågade:

– Hur ska vi fixa det här?

Jag är inte helt säker på att detta illustrerar någon typisk rysk-svensk kulturkollision, jag har nog hört svenskar reagera på samma “ryska” sätt. Men Hirdmans historia fick mig att tänka på de talrika och ökända “utrensningarna” och “skenprocesserna” i Sovjetunionen under slutet av 20-talet och större delen av 30-talet. I vad mån var de anklagade verkligen skyldiga? Eller hade de bara haft “otur”? Fungerat som bekväma syndabockar?

Tre orsaker
I 1920-talets Sovjetunion var det inte brustna vattenledningar som var det värsta problemet utan industriella maskiner som bröt samman i fabrikerna. Dessa kunde ha bringats ur funktion av åtminstone tre anledningar:

  1. Strukturella: Var gamla och inte hade givits service eller reparerats
  2. Inkompetens: Att de arbetare som skötte dem hade just flyttat in från landsbygden, var ovana vid maskiner och begick ständiga fel.
  3. Medvetet sabotage av inhemska, anti-revolutionära krafter, uppbackade av fientliga makter utomlands.

Stalin borde kanske, tack vare sin matematisk-naturvetenskapliga bakgrund (halvtannat år som meteorologassistent) och goda förhållande med sannolikhetsläras fader Andrej Kolmogorov, inse att saker och ting kunde paja av ren “otur”, utan att det var fråga om medvetet sabotage. Jag är långtifrån säker på att han insåg detta, än mindre upplyste sina mindre matematiskt utbildade partikamrater i Politbyrån, ännu mindre sina miljontals partimedlemmar.

“Förstör inte femårsplanen! Bryt av tassarna på skadedjuren och interventionisterna!” Han som får armen klämd är den franske premiärministern Poincaré, kallad “Krigs-Poincaré” Bakom honom ses en fransk marskalk och en affärsman “torgovets” (Vi har ordet “torg” från ryskans “handel”)

I en ledare i Pravda 18 april 1928 insisterade Stalin istället att “vi har inre fiender. Vi har externa fiender. Vi får inte glömma det för ett ögonblick.”

Och han fortsatte:

“Det skulle vara dumt att tro att det internationella kapitalet kommer att lämna oss ensamma. […] Tidigare trodde sig det internationella kapitalet kunna störta den sovjetiska regeringen i en direkt militär intervention. Försöket misslyckades. Nu försöker den, och kommer att fortsätta, att försöka försvaga vår ekonomiska kraft genom en osynlig, inte alltid märkbar men ganska ansenlig ekonomisk påverkansoperation, organiserat sabotage och underbygga olika slags kriser i olika branscher och därigenom underlätta möjligheten för en framtida militär intervention. Här är allt knutet till det internationella kapitalens klasskamp mot de sovjetiska myndigheterna, och vi kan inte tala om några tillfälligheter.”

Dessa ord kan tolkas som exempel på “Stalins paranoida övertro på utländska fientliga makter” – men är det inte exakt samma fraser som används i Sverige idag för att förklara olika strömavbrott m m, dvs som resultatet av sabotage av ryska, kinesiska och iranska “troll”? Sverige har aldrig varit i krig med Iran eller Kina och inte med Ryssland på 210 år – när Stalin talade låg de talrika utländska interventionerna under inbördeskriget i Ryssland bara 6–7 år tillbaka i tiden.

“Tillfällighet”?
Sista meningen ovan lydde på ryska “Tut vse uvjazano v uzel klassovoj borby mezjdunarodnogo kapitala s Sovjetskoj vlastju, i ni o kakich slutjajnostjakch ne mozjet but” och visar att Stalin för ordet “tillfällighet” valde det “korrekta” slutjajnost.

Det är också ett exempel på hur Stalin och många andra kommunister gärna använde ordet “tillfällighet” i en exkluderande mening. Lars Erik Blomqvist har fäst min uppmärksamhet på att i den sovjetiske filologen Dimitri Usjakovs (1874–1942) ordbok 1935–40 exemplifierar “tillfällighet” med ett stalincitat ”Gibel tjastnoj sobstvennosti nelzja stjitat slutjajnostju” (Privategendomens undergång skall inte ses som en slump, eller, Det är ingen tillfällighet att privategendomen mött sin undergång.)

Från min egen tid inom den “stalinistiska vänstern” på 70-talet minns jag att det ofta talades i termer av “det är ingen tillfällighet att…” för att få en anklagelse att “bita” extra. Istället för att säga att “NN visar en partifientlig attityd genom att [göra sig eller så]” sade man “det är ingen tillfällighet att NN genom att [göra si eller så] visar sin partifientliga attityd…” Den förra formuleringen gav NN ändå en chans att försvara sig med att han var trött, tankspridd eller stressad, den senare band honom ovillkorligen till “brottet”, det fanns inga ursäkter.

Att förstå slumpens makt är svårt nog när det gäller tärningar, ännu svårare i politiken – och med sitt val av det exkluderande “det är ingen tillfällighet” utesluts varje tanke på att något inte har en bakomliggande orsak, ofta en ond avsikt.

Rättegångar mot “sabotörer”
Min tanke var nu att starta med de rättegångar emot “sabotörer” inom industrin, oftast borgerliga experter och ingenjörer, som drevs i slutet av 1920-talet i Sovjetunionen. I sin bok om Sovjetunionens historia Resa in i det okända – oktoberrevolutionen och den sovjetiska erfarenheten, har Anders Carlsson en bra beskrivning av denna period i kapitel 11, sidorna 270–72. Böckerna om Stalin eller Sovjetunionens historia börjar alla 1928 med den s k “Sjachtyaffären”. Ett femtiotal ingenjörer från gruvorna i Donbass anklagades för “sabotage” i samverkan med “det internationella kapitalet”.

Carlsson ställer sig, liksom flera av de amerikanska historiker han använder sig av, skeptisk till den här affären: “Är det verkligen troligt att Stalin på tröskeln till första femårsplanen skulle dra igång en påhittad kampanj mot den enda tekniska expertis som fanns i landet?” Men fem avrättades och de flesta övriga fick fängelsestraff.

Jag skulle börja sätta mig in i detaljerna i denna “Sjachtyaffär” när jag av en ren tillfällighet (!) gjorde en remarkabel upptäckt: en rättegång ett par år senare mot ett s k “industriparti” (“Prompartiia” på ryska) med ett par tusen medlemmar inriktade på att sabotera den sovjetiska industrin. Det “remarkabla” ligger inte bara i vad som skedde under och efter rättegången, utan att den i stort sett har ignorerats av historiker i öst och väst, till både höger och vänster.

Ramzin och “Industripartiet”
Den huvudanklagade var en professor vid namn Leonid Ramzin, född 1887 och uppvuxen i en lärarfamilj i Tambov sydöst om Moskva. Han var studiebegåvad och doktorerade 1914, vid 27 års ålder i teknisk termodynamik vid Kejserliga Tekniska Högskolan i Moskva. Efter revolutionen reste han, som chef för Sovjetunionens värmetekniska institut, till USA, Tyskland, Storbritannien och Belgien för att införskaffa nya erfarenheter, köpa in verktyg och instrument.

Professorn Leonid Ramzin före arresteringen

I början av september 1930 häktades Ramzin och sju av hans kollegor anklagade för att ha tagit mer eller mindre aktiv del i arbetet inom “kontrarevolutionära organisationer” med syfte att störta sovjetregeringen och “låta kapitalisterna och godsägarna komma till makten”. Senare under hösten preciserades anklagelserna till att deras hemliga organisation “Industripartiet” syftat till att bedriva “destruktiv verksamhet” inom näringslivets alla grenar och få denna kris att bryta ut samtidigt med att en utländsk intervention inleddes.

Sammansvärjning i Paris
Under rättegången, som började den 25 november, erkände de anklagade, i synnerhet Ramzin, riktighet i anklagelserna. Jo, han hade i Paris sammanträffat med framträdande britter och fransmän, bland dem Lawrence av Arabien (!) och presidenten Poincaré (!), med vilka han diskuterat hur brittiska och franska trupper skulle kunna invadera Sovjetunionen! Av fransmän som var aktiva i den anti-sovjetiska verksamheten i allians med vitryska emigranter, adelsmän, affärsmän o s v. hade han tagit emot pengar.

Svenska dagstidningar hade via TT en bra täckning av rättegången mot “Industripartiet”

Pinsamt nog visade det sig att två av de utpekade franska penninggivarna hade avlidit ett par år tidigare. Lawrence av Arabien hade inte ens varit i Paris vid de aktuella tiderna. När president Poincaré genom diplomatiska kanaler förklarade sig ovetande om varje samröre med Ramzin, togs detta vid rättegången som ytterligare ett bevis på de anklagades skuld.

Demonstranter krävde dödsstraff
Rättegången hölls i Moskvas förutvarande adelsklubbs jättelika, marmorklädda pelarsal. Huset var strängt bevakat av beridna GPU-trupper. Tusentals arbetare bevistade förhandlingarna. Utanför ropade demonstranter högljutt på dödsstraff för de anklagade:

– Vi kräver en obönhörlig proletär rättvisa!’

“Socialister från arbetarklassen” demonsterar mot “skadedjur och sabotörer” under processen mot “industipartiet”. Man kan också se demonstrationen och delar av rättegången på film.

Även Maxim Gorkij, som vid denna tid bodde i Italien, deltog i agitationen genom att offentliggöra ett upprop mot de anklagade, riktat till arbetare och bönder.

“Inne i landet organiserar listiga fiender hungersnöd mot oss, kulakerna terroriserar kollektivistiska bönder med mord, mordbränder och mer därtill – allt som har överlevt historien, är emot oss, och det ger oss rätt att betrakta oss som fortfarande i ett inbördeskrig. Därför den naturliga slutsatsen: Om fienden inte ger upp – tillintetgör honom.”

På Stalins förslag tog han också itu med att skriva en teaterpjäs om processen “Somov i drugie” (Somov och de andra). Till Stalin skrev han att han var skakad över det välorganiserade sabotaget och gladdes samtidigt åt GPU:s arbete.

“Skadliga pestflugor”
De anklagade kallades på ryska “vreditel” vilket i engelsktalande litteratur, i och för sig korrekt, översatts med “wrecker”, vilket på svenska blir “skadegörare”. Det är också detta ord som Anders Carlsson använder i sin bok. Det som är förvånande är att de engelsktalande Rysslandsexperterna, som ju till skillnad från Carlsson kan ryska, inte tycks ha varit medvetna om att ordet “vreditel” dessutom har en mycket mer illvillig betydelse nämligen “skadeinsekt, pestfluga” och dylika ord, som hade mycket större känslomässig genomslagskraft i den med jordbruksproblem väl bevandrade ryska allmänheten. Detta kan möjligen bidra till att förklara den starka och spontana folkliga avskyn för de anklagade som kommer till synes.

Maxim Gorkij och hans skrift “Om fienden inte ger upp – tillintetgör honom!” samt en ukrainsk affisch med anstormande tsarryska, exilryska, franska, brittiska och amerikanska trupper med texten “Kamrater ukrainare -Endast i en broderlig allians är Sovjet Ukraina och Sovjet Rysslands arbetare och bönder räddade från världserövrare och rånare – markägare, kapitalister och generaler.”

Framför de anklagade stod mikrofoner vilka förmedlade allt som sades direkt ut över landet. I sitt försvarstal framhöll Ramzin att han inte kunde försvara sig:

“Min förrädiska verksamhet är alldeles klar. Jag skulle önska att denna process visade hur meningslösa alla kontrarevolutionära försök är, så att det motstånd som förekommer från vissa ingenjörs- och teknikerkretsar kunde upphöra.”

I liknande ordalag “försvarade” sig de övriga anklagade.

Allt gick som väntat – men…
En filmupptagning från rättegången kan beses här med en något snuvig domare, den senare beryktade Andrej Vysjinski.

Från rättegången mot “industripartiet”. Till vänster: Leonid Ramzin sitter med handen för vänster öra. Till höger: domaren, Andrej Vysjinski, som tittar i pappren innan han begär ordet för att förkunna domarna.

Som man kunde vänta sig blev domarna hårda. Ramzin och fyra medanklagade dömdes den 7 december till döden, de tre övriga till tio års fängelse. Domarna hälsades med jubel och applåder. Och därmed kunde historien ha slutat.

Men sedan började det hända egendomliga saker…


Gå vidare till del 5 >>

  38 kommentarer for “Stalin som politiker (4): “Det är ingen tillfällighet att…”

  1. Arne Nilsson
    2019-04-16 kl. 9:36

    Här gäller det att bevisa att Sedov och Holtzman var i Köpenhamn i slutet av 1932. Då detta blir problematiskt finns det flera sätt ta sig ur denna besvärliga situation. Vi ser sju exempel på detta:
    1. Undvik frågeställningen.
    2. Undvik att vara konkret.
    3. Etikettering: “den sedvanliga trotskistiska myten”. Nu är det så att trotskisterna är en försvinnande liten del av de som anser att Moskvarättegångarna var skådeprocesser.
    4. Hänvisa till källor som inte behandlar det aktuella ämnet: “min egen artikel från 2010”.
    5. Diffus hänvisning till källor som inte går att kontrollera: “ny dokumentation”.
    6. Låt tvärsäker: “som en gång för alla avgör frågan”.
    7. Försöka att framstå som en kunnig auktoritet.

  2. Sven-Eric Holmström
    2019-04-16 kl. 10:17

    Det går att bevisa att Sedov och Holtzman var i Köpenhamn lika lite som det går att bevisa att jag var i Örnsköldsvik i går.

    1. Vilken frågeställning?
    2. På vilket sätt inte konkret?
    3. Nu pratar jag faktiskt om Bristol-frågan inte om rättegångarna i sin helhet.
    4. Vad pratar du om? Min artikel behandlar just Bristol-frågan!
    5. Källor som inte går att kontrollera? Trams, det går i allra högsta grad att kontrollera bara man anstränger sig.
    6. Frågan är slutgiltigt avgjord.
    7. I Bristol-frågan är jag i högsta grad en auktoritet då jag ägnat åratal att studera just den frågan.

    För den intresserade finns artikeln här.

  3. Arne Nilsson
    2019-04-16 kl. 19:14

    Sven-Eric H!
    Som jag skrev i min första kommentar anser jag att huvudfrågan då det gäller Holtzmans vittnesmål 1936 avseende besöket i Köpenhamn är att det saknas bevis för att han och Sedov befann sig i Köpenhamn i slutet av 1932. Detta undviker du och vill i stället diskutera det icke-existerande Hotel Bristol. Eftersom det inte finns några bevis för att Holtzman och Sedov befanns sig i Köpenhamn vid den aktuella tidpunkten blir det meningslöst att med hänvisning till minnesfel försöka bortförklara Holtzmans utpekande av ett icke-existerande hotell. Det är snarare så att NKVD gjorde ett slarvigt jobb då de försökte hitta en mötesplats för Holtzman och Sedov.

  4. Sven-Eric Holmström
    2019-04-17 kl. 7:15

    Meningslös diskussion. Bevis i form av Holtzmans eget vittnesmål om att han själv reste till Köpenhamn. En mer detaljerad redogörelse finns i det material jag fick från FSB-arkivet.

    Huruvida Sedov åkte till Köpenhamn är fullständigt oväsentligt eftersom knäckfrågan är om Holtzman träffade Trotskij och inte om han samtidigt också träffade Sedov. Om Holtzman träffade Trotskij eller inte står inte och faller med om han också träffade Sedov.

    Avsikten med min artikel var att bevisa att trotskisternas-kallakrigshistorikernas argument för att avfärda Moskvarättegångarna med frågan om Hotel Bristol helt saknar grund. Holtzman menade Grand Hotel och det näst-dörr liggande Konditori Bristol. Bevisen i det fallet är mer eller mindre vattentäta.

  5. Mats Larsson
    2019-04-17 kl. 18:40

    Knut L!
    Hur länge tänker du låta Sven-Eric Holmström gräva ned sig i detaljer som rimligen inte kan intressera någon (även om en eloge ska ges till Arne Nilsson, som orkar).

    SEH:s artikel från 2008 om Bristol i en tidskrift som jag inte kan se tillämpar peer-review, är enligt Google Scholar citerad av 2, varav en citering av Grover Furr.

    Är detta vad du vill att din fina blogg ska ägna sig åt. Vad skrev Benny Åsman på din FB-sida?

  6. Arne Nilsson
    2019-04-17 kl. 21:02

    Sven Erick H!
    Du skriver: “Bevis i form av Holtzmans eget vittnesmål om att han själv reste till Köpenhamn.” Detta är knappast något relevant bevis varken enligt gällande rättegångsregler i Sovjetunionen på 1930-talet eller enligt de erfarenheter som finns i Sverige.

    Du skriver vidare: “Huruvida Sedov åkte till Köpenhamn är fullständigt oväsentligt eftersom knäckfrågan är om Holtzman träffade Trotskij och inte om han samtidigt också träffade Sedov.” Enligt Holtzman träffad han Sedov i Köpenhamn. Om detta är falskt så infinner sig följande fråga. Vad mer är falskt i Holtzmans vittnesmål? Det finns inga bevis för att Holtzman träffade Trotskij i Köpenhamn förutom Holtzmans utsaga, som inte ens med god vilja kan anses som trovärdig. Om nu Sedov inte befann sig i Köpenhamn, vilket Holtzman påstår, vem sammanförde då Holtzman med Trotskij?

    Du skriver: “En mer detaljerad redogörelse finns i det material jag fick från FSB-arkivet.” Jag tror hellre på jultomten än denna typ av intetsägande flum.

    Du skriver vidare: “Avsikten med min artikel var att bevisa att trotskisternas-kallakrigshistorikernas argument för att avfärda Moskvarättegångarna med frågan om Hotel Bristol helt saknar grund.” Detta är din egen konstruktion. Förutsättningen för att diskutera det icke-existerande Hotel Bristol är att det är möjligt att placera Holtzman i Köpenhamn. Det finns inget som pekar på att Holtzman var i Köpenhamn i slutet av 1932. Dessutom blir det lätt patetiskt med ditt trams om “trotskisternas-kallakrigshistorikernas argument”. När sakargumenten tryter får man ta till etikettering och skyldig genom beröring.

  7. Sven-Eric Holmström
    2019-04-18 kl. 7:09

    Är du rädd för fakta, Mats Larsson? För övrigt var min utvikning tänkt att påvisa det oseriösa i Kotkins alster. Då det gäller frågan om Hotel Bristol så är det i Kotkins fall frågan om två alternativ. 1. Han känner väl till det jag skrivit men tiger om det. Då är han direkt ohederlig. 2. Han känner inte till det vilket gör honom inkompetent att skriva om det.

    Slutligen, vad spelar det för roll att Grover Furr nämner min artikel? Dessutom, är det ett typiskt knep som trotskister-kallakrigshistoriker ägnar sig åt när de inte kan bemöta en sak – nämligen att tiga om det.

  8. Redax
    2019-04-18 kl. 7:51

    Den här diskussionen om Holtzman, Sedov och Hotel Bristol i Köpenhamn har för länge sedan reducerats till en angelägenhet för de som skriver (och möjligen någon till). Därför får ni nu föra den vidare på annan plats. Så vi klipper den här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.