”Femårsplanens fiender”, affisch från 1929. Till vänster de inhemska fienderna: prästerskapet, spritmissbrukarna, NEP-kapitalisterna och kulakerna (självägande bönder). Till höger de utländska fienderna: mensjeviker i exil, franska generaler, journalister och imperialister.

ag tror det är fel att beteckna de ”små” processer som ägde rum i Sovjetunionen 1927–33 emot inhemska och utländska ”experter”, som några slags generalrepetitioner inför vad som skulle komma i och med de ”stora” processerna 1934–38. Syftet med processerna var ganska olika.

I historielitteraturen förklaras processerna 1927–33 som dels taktiska grepp av Sovjetledningen för att för folket ”förklara” en mängd missöden: dessa sades då bero på inhemska och utländska ”sabotörer”, men dels också för att sätta sig i respekt emot utländska stormakter: Tyskland (Shahktyaffären 1928), Storbritannien (Metro-Vickersaffären 1933) och Frankrike (Industripartiaffären 1930).

Socialism – ett ”misstag”?
Under den s k NEP-perioden 1921–28, d v s då Sovjetunionen tillämpade en slags ”blandekonomi”, skedde en stor tillströmningen av utländska experter till Sovjetunionen. Sovjetledarna behövde deras kompetens, medan eget folk utbildades, experterna å sin sida var rikligt avlönade. Jag är säker på att många av dem var spioner, men jag är inte lika säker på att de hade i uppdrag att ”sabotera”.

Under NEP-perioden fanns det nämligen i väst en mängd förhoppningar om att Sovjetledningen insett att de begått ett ”misstag” med att söka införa socialism och kommunism, och att man med NEP-politiken i tysthet sökte styra in landet på en marknadseoknomisk väg. De utländska experterna och deras chefer i väst hade därför inget intresse av att störa den sovjetiska industrin. Förhållandena kan dock ha förändrats när det kring 1927 stod klart att NEP-politiken skulle överges och en ”femårsplan” för åren 1928–32 drogs igång.

När under augusti och början av september 1930 Leonid Ramzin och sju andra framstående sovjetiska ingenjörer häktades, anklagades de inte bara för ”sabotage” utan för kontakter med en fientlig stormakt, Frankrike. Åklagaren Nikolaj Krylenko hävdade att, de hade bildat en hemlig grupp ”Tekniska ingenjörscentralen”, som sedan tagit kontakt med en ”Handels- och industrikommittee´” i Paris. Denna utgjordes av exil-ryska f d företagsledare. Tillsammans hade de trätt i förbindelse med franska officiella kretsar, som i sin tur redan var i färd med att förbereda en väpnad intervention i Sovjetryssland.

”Industriparti”?
Att Ramzin och hans likasinnade ingenjörer bildat ett ”industriparti” har i litteraturen framställts som en sovjetisk konspirationsteori. Men detta är ohistoriskt. I sin bok om teknologi och samhälle i Sovjetunionen, påminner den amerikanske historikern Kendal Bailes i kapitel 4 ”The Industry Party Affair” att en liknande rörelse fanns i USA vid samma tid, ja i större delen av västvärlden.¹

sajten ”ingenjörshistoria” kan vi läsa hur i Sverige kring 1920-talet ”ingenjören”, från att haft rollen som ”uppfinnare” nu istället sågs som en kugge i samhällsmaskineriet. Ingenjörer var anställda i olika delar av offentlig förvaltning, och tidens ”teknokratirörelse” menade att de som behärskade tekniken också skulle styra över den. Begreppet ”samhällsingenjör” myntades.

Att det på 1920-talet i Sovjetunionen uppstår ett ”Industriparti” med tusentals medlemmar är därför inte så konstigt. Men ambitionen att genom ett ”parti” få politiskt inflytande mötte på motstånd i Sovjetunionen – liksom i USA. När en ingenjör Pjotr Engelmeier drev denna tes i en fackföreningstidskrift 1929 fick han mothugg av den partitrogne författaren Vladimir Markov som i och för sig såg det som något positivt att ingenjörerna hade en bredare samhällssyn, men förnekade att de skulle ha något extra politiskt inflytande. Ingenjörer utgjorde ingen ”klass” utan att tunt skikt som tjänade den klass som råkade ha makten.

Att dessa sovjetiska ingenjörer och ”teknokrater” hade kontakt med likasinnade i väst är heller inte märkvärdigt. Men när de började fraternisera med politiska kretsar som var motståndare till Sovjetsystemet blev det farligt. Detta gällde i synnerhet kontakterna i Frankrike.

Sabotage och terrorism
Inget land hade drabbats så hårt ekonomiskt av ryska revolutionen som Frankrike. Enorma förmögenheter och investeringar hade gått förlorade. Frankrike, som efter Tysklands nederlag var den ledande stormakten på kontinenten hade skapat ett anti-sovjetiskt allianssystem ”Cordon sanitaire” (ung. karantänavspärrning) med grannstaterna Polen, Tjeckoslovakien och Rumänien, halvt om halvt också med de baltiska staterna och Finland. Förutom att vara ett skydd mot den ”bolsjevistiska smittan” skulle den också försvåra rysk-tysk samverkan – en målsättning som återkommit i våra dagar.

De nya gränserna i Östeuropa efter en framgångsrik intervention under fransk ledning 1930-31. Polen och Rumänien skulle expandera fram till Djnepr, Finland fram till Vita havet.

Eftersom den ryska överklassen sedan 1700-talet sett Frankrike som sitt andra hemland, dit de rest på semestrar och för att kurera hälsan, var det också dit man flydde efter revolutionen. Eftersom man ofta talade franska i de ryska överklassalongerna var det inga större problem att finna sig till rätta.²

Frankrike och i synnerhet Paris kom därför under hela 1920-talet att vara ett centrum för exil-ryssar och anti-sovjetiska grupper. Den främsta anti-sovjetiska gruppen leddes av den beryktade vite generalen Pjotr Wrangel. När han dog 1928 övertogs den av generalen Alexander Kutepov. Man hade då beslutat överge den lite passiva väntan på en västmaktsintervention i Sovjetunionen och istället gått över till aktivt undergrävande verksamhet som sabotage och terrorism, bl a lät man i juni 1927 mörda den sovjetiske ambassadören i Warschava Pjotr Vojkov. Dessförinnan hade man i mars försökt spränga Nikolaj Bucharin i luften på Bolsjojteatern, senare placerades en bomb utanför Lubjankafängelset. Den 9 och 10 juni kunde man i Dagens Nyheter läsa om flera attentat, bl a sabotage av en järnvägslinje i Vitryssland. Två män hade också tagit sig in i ett kommunistmöte i Leningrad och kastat en bomb varvid ett tjugotal personer skadades.

Alexander Kutepov (1882-1930) satte i mitten på 1920-talet i Paris upp en hemlig kontrarevolutionär underrättelsetjänst, ”Vnutrennjaja linija” (Den inre linjen) som dock peneterades av den sovjetiska hemliga polisen GPU.

De vita kontrarevolutionärerna i Paris stod dock under uppsikt av GPU (föregångare till KGB och våra dagars FSB). I slutet av januari 1930 hade tre GPU-agenter, förklädda till franska polismän, kidnappat Kotepov och fört honom i ett fartyg mot Odessa. Men han hade avlidit på vägen, troligen av en hjärtinfarkt orsakad av de sövande mediciner som GPU-officerarna givit honom. Han kunde alltså inte vittna vid den senare Ramzinrättegången, men det hade nog inte haft någon större betydelse.

Den beskrivning av en franskledd intervention i Sovjetunionen som Ramzin och hans medanklagade beskrev framstår som helt rimlig, både politiskt och militärt. Först skulle man skapa ett gränsintermezzo (Finland utsågs som lämplig provokatör) varpå polska och rumänska trupper, ledda av fransk militär och med stöd av franska trupper och kvarvarande kontrarevolutionära militärer, skulle rycka in i Sovjetunionen.

 

 

 

Efter generalen Kutepovs försvinnande ersattes han av den kontrarevolutionäre generalen Jevgenij Miller som under identiska omständigheter kidnappades 1937 och fördes till Sovjetunionen där han avrättades 1939. Reportaget är från Dagens Nyheter 16 april 1939.

Efter att landet besegrats skulle Polen belönas med nordvästra Ukraina, Rumänien med sydvästra Ukraina (området kring Odessa). De baltiska staterna skulle få sina gränser ”justerade” och Finland hela den sovjetiska karelska republiken, d v s området ända fram till Vita havet.

Kontakter med väst
Interventionen skulle åtföljas av attentat mot offentliga byggnader. President Poincaré hade framhållit behovet av förstörelseåtgärder i syfte att framkalla en inre kris i Sovjetunionen. Frankrike skulle ställa militära instruktörer till förfogande och möjligen också flott- och flygstyrkor.

Den planerade interventionen hade dock försenats av skärpningen av de sociala motsättningarna efter Wall Street kraschen hösten 1929 samt avslöjandena av olika ”sabotageorganisationer” inom Sovjetunionen. Stor betydelse hade det också att Sovjetunionen avgick som segrare i den kinesisk-sovjetiska gränskonflikten sommaren och hösten 1929. Röda Armén hade visat sig mer slagkraftig än de västliga militärerna väntat sig.

I den gängse litteraturen, som normalt är väldigt fantasifull med att hitta förklaringar, finner jag ingenting eller mycket lite om de ryska kontrarevolutionärerna i Paris. Ty hade västerländska historiker uppmärksammat Kutepov och de exilryska terroristgrupperna i Paris, skulle ju Stalins oro för attentat och sabotage inte framstå som ”paranoid” och möjligheten öppnat sig att människor som blev mördade i Sovjetunionen verkligen fallit offer för utomståendes aktioner.

Stalins uppfattning
Den här serien heter ju ”Stalin som politiker”, men vad ansåg han om allt detta? Ja, det vet vi inte. Han yttrar sig inte om processen medan den pågick, varken i tal eller skrift, eller ens i de intervjuer har ger journalisterna Lyons och Duaranty i december 1930. Vi vet att en falang i politbyrån stödde rättegången (Molotov m fl) medan en annan ville gå skonsammare fram emot ”experterna” (Kalinin m fl). Stalin valde att inte ta ställning.

När han gör det i juni 1931 sker det genom försonlighet:

”Det skulle vara dumt och oklokt att betrakta praktiskt taget alla experter och ingenjörer i den gamla skolan som oupptäckta brottslingar och skadedjur. Vi har alltid betraktat ”hets mot experter” som ett skadligt och skamligt fenomen. Därför är uppgiften att ändra vår inställning till den gamla skolans ingenjörer och tekniker, att visa dem större uppmärksamhet och uppriktighet, för att djärvare ta till vara och använda deras samarbete.”

Det som har varit bestämmande för Stalin har nog inte bara varit insikten att femårsplanen behövde alla de tekniska experter som man kunde finna, och det var brist på sådana. Men det räcker inte som förklaring. Denna insikt bör Sovjeledningen haft före 1930. I avsaknad av framgrävda dokument från arkiven i Kreml är jag därför tvungen att spekulera, att söka leva mig in i hur Stalin tänkte.

Och en händelse som inträffade strax efter att Ramzin och ingenjörerna häktades har förbisetts av historikerna, men jag tror det hade en stor inverkan på Stalin: utgången av riksdagsvalen i Tyskland den 14 september 1930:

Det hittills obetydliga Nationalsocialistiska Arbetarpartiet under sin ledare Adolf Hitler gick fram från 2% till 18%. Det var ett valresultat som sände chockvågor genom Europa, i synnerhet i Frankrike och Sovjetunionen.

Nästa avsnitt: Ödesåret 1930?


1) Technology and Society under Lenin and Stalin, Origins of the Soviet Technical Intelligentsia 1917-1941 (Princeton University Press, 1978)

2) Traditionerna från ryskt överklassliv hänger kvar i oväntade sammanhang. Som berättats i ett av mina resebrev från öster har en liten fransk kurort Plombièrs Les Baines där man på 1800-talet gjorde god, gräddig glass givit namnet på rysk gräddglass ”Plombir”. Den mest populära versionen, SSSR, kan man köpa i den ryska butiken på Svartbäcksgatan i Uppsala.


Gå vidare till del 8 >>

Föregående artikelKOALITIONEN AV OVILLIGA
Nästa artikelKinas ”sidenväg” vinner Europa land för land

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.