Stalin som politiker (8): Ödesåret 1930

Samtidigt som processen mot “Industripartiet” pågick hösten 1930 publicerade den tyske generalen Erich Ludendorff boken Weltkrieg droht (Ett världskrig hotar). Även om ledarna i Kreml inte skrev under på alla detaljerna i boken tog de den som ett av flera tecken på att fredsperioden led mot sitt slut.

Det här var tänkt att bli det avslutande kapitlet i min Stalinserie. Men eftersom jag skriver “i flygande fläng” vet jag inte riktigt vad nästa kapitel kommer att handla om. Den planerade avslutningen skulle handla om hur Stalin och Sovjeledningen såg på framtiden efter inledningen av den första femårsplanen 1928–32. Men en massa “tillfälligheter” har rubbat de planer jag eventuellt hade.

Den första tillfälligheten var när jag i magasinen här på stadsbiblioteket hittade Christian Windeckes gamla bok om Stalin. Här blev jag uppmärksammad på något jag aldrig hört talas om förut: processen mot ingenjören Leonid Ramzin och “industripartiet” hösten 1930. Det som gjorde mig extra intresserad var att den inte stämde in på andra politiska rättegångar i Sovjetunionen, före och efter 1930. Varför benådades de anklagade mer eller mindre, åtminstone om man jämför med de ursprungliga domarna?

Vidare, varför hade historieforskningen ägnat så lite uppmärksamhet åt processen? Kanske var det för att den inte var “typisk”? Hade Ramzin avrättats hade vi nog fått veta vilken stor man han var. Historieforskningen har länge lutat sig mot Leon Trotskijs skrifter för att förstå Stalintiden. I fallet med processen mot “industripartiet” högg han rejält i sten när han instämde i anklagelserna samt, mest barockt, buntade ihop Ramzin med Stalin!

Fördelar med tidningsarkiv
Det var när jag i de digitaliserade tidningsarkiven på nätet (DN, SvD och UNT) letade efter artiklar och reportage om processen mot “industripartiet” som jag av en ren tillfällighet gjorde ett annat fynd: att det varit riksdagsval i Tyskland 14 september 1930. Rent logiskt fanns det ingen anledning att koppla ihop en rättegång i Moskva med ett riksdagsval någon annan stans – men nu var det gjort – och det satta mina tankar i rörelse.

I DN, SvD och UNT kunde man inte bara ta del av valresultatet utan också förhandspekulationerna. Nationalsocialisterna som bara hade 12 mandat av riksdagens omkring 500 platser förväntades öka till 40. Hitler och Goebbles sades dock hoppas på 50 mandat – men partiet fick 107!

Ett foto som sägs vara taget 1930. Bakom Hitler skymtar Joseph Goebbles, längst till vänster Heinrich Himmler, längst till höger Hermann Göring.

I böckerna jag har eller läst och som handlar om Sovjetunionen kommer Hitler och nationalsocialismen in först 1932 då hotet från denna rörelse blivit överhängande. Det är då man sluter en icke-angreppspakt med Frankrike. Men det stod nu klart för mig att en hel del måste ha hänt dessförinnan.

Tysk revanschism väster och imperialism i öster
Valresultatet sände nämligen chockvågor genom Europa, i synnerhet i Frankrike och Sovjetunionen. Hitlers nationalsocialistiska parti var inte bara reaktionärt i största allmänhet, det hade siktet speciellt inställt på Frankrike och Sovjetunionen. Från Frankrike vill man ha tillbaka, åtminstone, de förlorade provinserna Elass och Lothringen; Sovjetunionen ville man kolonisera och därmed förverkliga en gammal stortysk dröm om att tyska bönder skulle bruka den bördiga jorden, i synnerhet i Ukraina. Befolkningen skulle antingen förintas, fördrivas bortom Ural eller – i “bästa” fall – göras till slavar på de ockuperade områdena.

Den sovjetiska nyhetsbyrån TASS skrev två dagar senare bl a:

“Hela den sovjetiska pressen håller före, att med de senaste riksdagsvalen den tyska efterkrigspolitiken inträtt i ett kritiskt skede. […] Bildandet av en högerregering med deltagande av nationalsocialisterna skulle medföra att den inre politiken helt kom i beroende av fascismen. Osäkerheten i fråga om inrikespolitiken ökas ytterligare genom den kris, den tyska utrikespolitiken inom den närmaste tiden kommer att genomgå […] de senaste valen är början till allvarliga händelser i Tyskland.”

Det var alltså när jag av en ren tillfällighet blev klar på att Hitler gjort sitt politiska genombrott vid samma tid som rättegången i Moskva som tanken slog mig att det kunde finnas ett samband. Processen var uttalat anti-fransk, och det kanske inte var så lyckat i ett läge där Frankrike skulle kunna bli en allierad mot Hitler?

Tidningsnotiser i början av december 1930 berättade att franske ambassadören i Moskva haft “långa samtal” med den sovjetiske biträdande utrikesministern Nikolaj Krestinskij. Enligt tidningarna hade man “även genom andra kanaler gjort sovjetregeringen uppmärksam på det allvarliga i det pågående propagandaoffensiven mot Frankrike”.

Kunde dessa vaga notiser tyda på allvarliga samtal om de fransk-sovjetiska relationerna? De franska dokumenten från mellankrigstiden brändes när UD i Paris övergavs i juni 1940, det som blev kvar forslades av de tyska ockupanterna till Tyskland och det som eventuellt blev kvar i Paris förstördes vid en brand under befrielsen i augusti 1944. Bara dokumenten i Kremls källarvalv kan berätta. Men historikerna har som sagt inte visat sig intresserade…

Varför vänta till 1932?
Allt jag hittade i mina böcker om fransk-sovjetiska kontakter var icke-angreppspakten 1932. Men det var ju två år efter processen och var inget speciellt starkt stöd för min hypotes, även om den inte direkt motsade den. När jag googlade på “French-Russian relations” eller “French-Soviet relations” på nätet hittade jag inte mycket mer.

Det som också förundrade mig var – som jag skrev i förra avsnittet – att Stalin inte yttrade sig i frågan om rättegången mot ingenjörerna förrän i ett tal i juni 1931 – och då till de anklagades fördel.

Nya fynd!
Stalins tal finns på nätet, men jag var nyfiken på om och hur det hade tolkats av samtiden. När jag gick in i tidningsarkiven för juni 1931 hittade jag inget om Stalins tal, men däremot annat spännande: fransk-sovjetiska förhandlingar för att bilägga diverse meningsmotsättningar.

Klipp ur UNT och SvD i juni gav viktiga pusselbitar: representanterna för de två fientliga makterna hade börjat tala med varandra!

Det förtjänar att påpekas – och upprepas – att vid den här tiden sågs Frankrike av alla vänstersinnade, och i synnerhet av kommunisterna, som imperialistmakten nr 1. Det hade inte bara ett världsomspännande kolonialvälde utan utgjorde den reaktionära bastionen i Europa. Dess aggressiva politik riktade sig inte bara mot Sovjetunionen utan också mot det besegrade och försvagade Tyskland. I Ludendorffs bok  Weltkrieg droht  är det Frankrike och dess alllierade Polen och Rumänien som inleder det “andra världskriget” 1931 genom att söka ockupera Tyskland. Att 1930 ens tänka tanken att söka förbättra kontakterna med Frankrike mot Tyskland var för vänstern då lika främmande som det 50 år senare var främmande för vänstern att man inför en hotande sovjetisk supermakt borde förorda bättre kontakter med USA och NATO.¹

“Europas Förenta Stater”?
Av dessa och andra tidningsreportage 1930, framgick det att något stort var på gång när franske utrikesministern Aristid Briand och den sovjetiske utrikesministern Maxim Litvinov hade träffats i Genève vid ett möte med “Europakommissionen” i maj. Intressant var att Sovjetunionen närmat sig NF redan hösten 1930, det skulle ju dröja till september 1934 innan man blev medlem.

Intressant var uppenbarligen någon kommission underställt Nationernas Förbund (NF). Intressant att Sovjetunionen närmat sig NF redan hösten 1930, det skulle ju dröja till september 1934 innan man blev medlem.

Den där “Europakommissionen” var uppenbarligen någon kommission underställt Nationernas Förbund (NF). Men när läser om Nationernas Förbund på olika språk får man inget veta om att den innehöll någon “Europakommmission”. Googlar man på “europakommissionen” får man på alla språk samfällt veta att en sådan grundades i början på 1950-talet. Dess nuvarande ordförande är den icke obekante Jean-Claude Juncker.

Med moderna mått har således DN, SvD och UNT anno 1930 givit spridning åt “fejk news”, d v s sådana fakta som inte vinner stöd i etablerade källor i våra dagar. Men om man nu utgår från att inga “ryska troll” gjort någon resa bakåt i tiden och strött in “falska nyheter” i tidningar för 80 år sedan kan det vara skäl att forska vidare i de digitaliserade tidningsläggen. Man får då veta att denna i våra tider helt okända “Europakommission” kom till den 21 september 1930 – en vecka efter tyska riksdagsvalet.

Initiativet kom från den franske utrikesministern Aristid Briand och syftade uppenbarligen till att lägga band på revanschistiska strömningar i Tyskland. Kommissionen kom att sammanträda regelbundet och tog till sig frågor som rörde meningsskiljaktigheter mellan europeiska länder med det långtgående syftet att skapa ett “Europas Förenta Stater”

Notis i Dagens Nyheter 24 september 1930 om “Europakommissionen” en “studiekommission för Europas enande”.

Man kan alltså redan våren 1931 se de första tecknen på att Frankrike och Sovjetunionen började gräva ner stridsyxorna. Troligen hade konfiendentiell kontakter tagits dessförinnan. Sovjetledarna hade visat att de tagit det tyska riksdagsvalet lika allvarligt som fransmännen, det visade det ovan återgiva telegrammet från Tass.

Att den gängse uppfattningar i historieböckerna har varit, och är, att Sovjetunionen kom sent igång med att inse faran från ett Tyskland lett av Hitler beror på att historikerna som utgångspunkt tagit de bedömningar som den “Kommunistiska Internationalen – Komintern” gjorde. Tyvärr har både kommunister och anti-kommunister förenats i uppfattningen att det inte förelåg några skiljaktigheter mellan Kreml och Komintern. Men det gjorde det.

Utrymmet räcker inte, och platsen är inte lämplig, att utreda detta djupare här och nu.

I nästa avsnitt ska jag försöka sluta och söka skissa hur Stalin och sovjetledningen såg på framtiden: Blir det krig inom 10 år?


1. Men det är just det som Jan Myrdal insiktsfullt gör gör efter Sovjetunionens invasion i Afghanistan vintern 1979-80. Med Frankrike 1930 och åren efter som exempel vill han öppna den samtida vänsterns sinne för att ett arbete för kollektiv säkerhet 1980 bl.a. innebär “bättre kontakter med Förenta Staterna och NATO . . .” SvD 25 juli 1980, Skriftställning 12 “Dussinet fullt”, sidan 168. Se  också s. 145 eller Fib/K nr 8  1980.

2. Av tidningarna att döma försvann kommissionen från det politiska fältet hösten 1932 när molnen hade tätnat och det verkade omöjligt att hejda hitlerfascismen från att lägga under sig Tyskland.


Gå vidare till del 9 >>

  2 kommentarer for “Stalin som politiker (8): Ödesåret 1930

  1. Bo Persson
    2019-04-29 kl. 10:56

    Intressant. Jag vill ju gärna se Stalin som en första klassens realpolitiker. Det var ju ändå han som gjorde slut på Hitler och det är som sådan han kommer att gå till historien.

  2. Anders Persson
    2019-04-29 kl. 19:12

    Den 24 april gjorde jag en ganska omfattande omarbetning av det ursprungliga manuset. Av oförklarliga tekniska skäl kom det inte in utan det som ligger ute är den förlegade versionen. Om ni tyckte att den var intressant så hoppas jag att ni läser den reviderade versionen, bla. därför att den är mer “spetsig” och kontroversiell mycket tack vare Jan Myrdal som gjorde mig uppmärksam på problematiken vänstern hade att brottas med 1930, att göra en “huvudfiende” (Frankrike) till “allierad” emot en fd “bundsförvant” (Tyskland). Se bla. i FiB/K 1980:8 och SvD 25 juli 1980.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.