Stalin som politiker (9): Spionen som varnade för kriget

Den sovjetiske ambassadtjänstemannen och spionen Semjon Rostovsky, aka Ernst Henri och hans bestseller “Hitler över Sovjetunionen” med sin kusligt exakta förutsägelse om det kommande kriget. Lägg märke till att på ryska, som saknar h-bokstaven, den tyske führern stavas Gitler.

är sovjetledningen band sig så hårt för ett kommande krig skedde det mot bakgrund av ett omfattande underrättelsematerial. I Lennart Samuelsons bok Tankograd – Den ryska hemmafrontens dolda historia 1917-1953 (SNS Förlag 2007) berättas i förbigående om “Ernst Henri”, en av de mer spektakulära sovjetiska underrättelseagenterna i Tyskland.

Detta var dock inte hans riktiga namn. Född 1904 som Leonid Khentov i vitryska Vitebesk av judiska föräldrar, anslöt han sig snart till bolsjevikerna och placerades 1922 i Berlin under det falska namnet “Semjon Rostovskij”. Han blev medlem i Tysklands Kommunistiska Parti och medverkade regelbundet i Rohte Fahne.

Men sitt judiska utseende kunde han inte dölja sig och med Hitlers maktövertagande 1933 flydde han först till Schweiz, sedan Frankrike för att slutligen slå sig ner i Storbritannien där han fick jobb på sovjetiska ambassaden i London.

Semjon Rostovskij längst till vänster med sina medarbetare på informations- och propagandaavdelningen på ambassaden i London under kriget.

I praktiken var han dock knuten till hemliga polisen, NKVD, och hade bl a som uppgift att hålla kontakt med spiongruppen i Cambridge, “The Cambridge Five”.

“The Cambridge Five”: Donald MacLean, Guy Burgess Kim Philby, John Cairncross och Anthony Blunt. Värvnimngen av Burgess lär ha varit Rostovskijs förtjänst.

Utifrån sina erfarenheter av mer än tio år i Tyskland kunde han, under pseudonymen, Ernst Henri, redan i oktober 1933 i den amerikanska tidskriften The Living Age, publicera en artikel “Tyskland strävar efter krig”, där han skyllde misslyckanden med nedrustning på Tyskland, som blivit “en enda stor armébarack, ett koncentrationsläger inför det kommande kriget”.

Han kunde också komma ut med två böcker där han varnade för Nazitysklands planer för Europa och Sovjetunionen. Den senare, Hitler over Russia? The coming fight between the fascist och socialist armies kom ut 1936 och ger en förbluffande korrekt bild av vad som skulle komma.

Försättsbladet på den engelska originalupplagan av Hitler over Russia The Coming Fight between the Fascist and Socialist Armies från 1936.

Henri visade att kärnan i Hitlers fascism var att attackera Sovjetunionen. Men dessförinnan skulle Österrike, Tjeckoslovakien och Polen anfallas. Vid anfallet mot Sovjetunionen skulle de primära huvudmålen vara Leningrad och Kiev.

Boken innehöll till och med karta som var så detaljerad att det senare skämtades att han under sin tid som underrättelseagent i Berlin brutit sig in i något militärt kassaskåp och kommit över planerna till “Operation Barbarossa”. Det skämtades inte bara; någon uppgift gör gällande att han vid ett besök i Sovjetunionen efter kriget häktades misstänkt för att ha varit en tysk dubbelagent.

Men Rostovskij påpekade att Hitlers Barbarossaplaner kom till 1940, flera år efter det att han lämnat Berlin. Sin karta baserades på vad han trodde att fascisterna skulle göra, baserat på vad han under sin tid i Berlin erfarit under sitt förtäckta frotterande med stortyska kretsar.

Ernst Henris, Semjen Rostrovskijs och Leonid Khentovs karta över det kommande tyska angreppet på Sovjetunionen, publicerat i hans engelska bok 1936.

En i gruppen “The Cambridge Five”, Guy Burgess, som 1942 arbetade på BBC ordnade så att Rostrovskij, genom den ryskspråkiga redaktionen, kunde hålla ett anförande till de sovjetiska trupperna på östfronten. Henri försäkrade att Röda armén skulle segra även om de just då var på reträtt, därför att de slogs för “folket, fosterlandet och folkets makt”. Han gav också stöd åt kravet på en “andra front”, d v s det som senare ledde till invasionen i Normandie 1944.

1942 blev han redaktör för den nystartade veckotidningen Soviet War News Weekly.

Soviet War News Weekly började komma ut i början av 1942. Den bytte efter kriget namn till Soviet Weekly News. Den lades ner 1991.

1951 flydde Donald McLean och Guy Burgess till Sovjetunionen inför risken att bli arresterade som spioner. Rostrovskij följde diskret efter och placerades på avdelningen för Världsekonomi på Sovjetiska Vetenskapskademien. Men han övergick snart till propagandaverksamhet som journalist.

I februari 1953 blev hans f d chef i London, ambassadören Ivan Majskij, nu pensionär, häktad anklagad för samröre med “sionister” (Maiskij var, liksom Rostrovskij, jude). Den 2 mars – dagen Stalin fick sitt slaganfall – häktades också Rostrovskij. Men ett år senare frigavs han, ett par dagar före sin 50-årsdag, och rehabiliterades så småningom. Det lär ha varit Molotov, då åter utrikesminister, som gick i god för honom.

Utrikesminister Molotov skålar med Semjon Rostovsky på sovjetiska ambassaden i London 14 september 1945.

Rostovskijs återstående 36 år verkar ha varit lika innehållsrika som de föregående. Å ena sidan fortsatte han sin journalistiska verksamhet med böcker och artiklar i politiska frågor. Det lär ha varit Rostrovskij som i en artikel 1962 pekade ut CIA som den hemliga finansiärern av de omtalade “Congress for Cultural Freedom”. 1987 kom han ut med en bok om Bakom scenen i Bonn där han avslöjade västtysk revanschism.

“Bakom scenen i Bonn” publicerades 1987, den självbiografiska “En publicists anteckningar” utgiven av nyhetsbyrån APN (Novosti Press Agency), kom ut 1988, två år före Rostovskijs död.

Men egendomligt nog – kan man tycka – engagerade han sig också i oppositionen mot partiet. I ett berömt brev 1965 kritiserade han författaren Ilja Ehrenburg för dennes ofullständiga kritik av Stalintiden. Han stödde också Sacharov och andra oliktänkande. Detta kan framstå som ännu mer egendomligt om man vet att han fortfarande var anställd av KGB (f d NKDV).

Men detta är bara ett av exemplen på hur oppositionen emot partidogmatismen också hade KGB som sin bas. Men för oss som baserar våra uppfattningar om KGB på annat än Hollywoodfilmer är detta inte alls märkvärdigt, något som jag behandlade i min serie om Lavrentij Berija, i synnerhet avsnitt 5.

•••

I nästa avsnitt (det sista hoppas jag), ska jag söka finna ut de slutsatser som Stalin och sovjetledningen drog av den ökande krigsfaran.

  14 kommentarer for “Stalin som politiker (9): Spionen som varnade för kriget

  1. Leif Strandberg
    2019-05-03 kl. 12:28

    Ernst Henris karta från 1936 över ett tänkt korståg mot Moskva återfinns förutom de tjocka röda och de streckade pilarna en tunnare pil från Finland över Näset. Ja, precis så kom ju den faktiska offensiven att se ut, sommaren 1941; Finland i militärt brödraskap med Hitler. Menade Henri alltså att Finland 1936, redan då, var berett att gå med i det som skulle bli Operation Barbarossa? I så fall, hur tänker du om detta? Du skrev ju i din bok från 1979 (Finlands sak var svår) att Finlands nya s k rödmylleregering (1937) tonat ned aggressiviteten gentemot Sovjet? Försvann Henris tunna röda pil över Näset? Eller…

  2. Anders Persson
    2019-05-03 kl. 12:53

    Leif S!
    Jag har inte läst boken, men jag tror att jag har svaret ändå. Henri baserade det han skrev på vad han snappat upp innan han lämnade Tyskland 1933. Kanske drog han också nytta av uppgifter han kom över senare, men inte senare än 1935 eftersom boken kom ut 1936.

    Som framgår på sidan 177 i min bok var det 1935 som Finlands styrande beslöt sig för att, för tillfället, överge alla aggressiva planer öster (i samverkan med främst Polen) och slå in på en “nordisk kurs”. Eller kanske mer korrekt, den falang som inte vill bedriva “korståg” i öster kom att dominera efter allt schabbel med fascistiska kuppförsök mm.

    Men Henris karta avspeglar nog realiteterna som de såg ut medan han jobbade med boken.

  3. Yvette Holm
    2019-05-04 kl. 0:04

    Så det var sista delen Anders Persson, om Stalin som politiker (9): Spionen som varnade för kriget.

    Högintressant är det om sådant historiskt! Som kan läsas på denna blogg, för den som önskar. Inte fick jag lära mig allt detta i skolan. Tror inte jag satt och sov som jag minns det.

    Leif Strandberg och Anders Persson, ert fina kommentarsutbyte! Sådant som jag gillar – tack båda! Märks att ni är pålästa… vågar mig inte på någon ytterligare kommentar – är för okunnig helt enkelt. Går att råda bot på, genom att läsa de böcker som finns!

  4. Anders Persson
    2019-05-04 kl. 8:31

    Nä, Yvette, som du kan se på de allra sista raderna så kommer sista avsnittet om några dagar. Där kommer jag bl a att komplicera föreställningen om att traktorn och skördetröskan av den jordbrukande befolkningen alltid välkomnats eftersom de underlättar arbetet på åkrarna.

  5. Yvette Holm
    2019-05-04 kl. 17:07

    Oj, det har jag tyvärr råkat missa! Den som väntar på något gott, väntar aldrig förgäves Anders Persson! Tackar för info!

    Alltså en traktor till minst, passar mig alldeles utmärkt. Så jag hinner förkovra mig i ämnet – förhoppningsvis? För att inte komplicera en intressant fortsättning!

  6. Ulf Nilsson
    2019-05-06 kl. 12:00

    Jag har uppskattat vad Anders Persson skrivit om Finland och även om Sovjet, så även denna artikel. Att tyska generaler redan 35 tänkte sig en kniptångsoffensiv där Moskva skulle inringas förvånar inte. Jag kom nu att läsa artiklarna om Berija som jag missat tidigare. Dessa tycker jag dock bygger alldeles för mycket på spekulationer om maktkamp. Jag tycker Anders Carlsson i boken Resa in i det okända har ett bättre sätt att ta up maktkampen efter Stalin. Vore intressant att läsa vad Persson tycker om Carlsson!

  7. Anders Persson
    2019-05-06 kl. 14:48

    Mina artiklar om Berija handlade inte primärt om maktkampen efter Stalins död, bara Berijas del. Och jag vet inte om den är speciellt “spekulativ” – kan du ge några exempel?

    Vad gäller Anders Carlssons mycket läsvärda bok om Sovjetunionens historia, skriver han mycket lite om Berija. Han nämns i förbigående på sidorna 386 och 443 (anges felaktigt som 444 i personindexet), 484 och 493. På sidorna 498–99 behandlas hans roll efter Stalins död på totalt 1/2 sida och jag har inga invändningar mot det lilla som sägs där.

    Det är en brist i Carlssons bok att säkerhetstjänstens spända förhållande till kommunistpartiet på 50- och 60-talet inte belysts. Säkerhetschefer som Ivan Serov, Semjon Ignatjev och Viktor Abakumov saknas helt i personregistert. NKVD ombildades 1954 till KGB, vilket jag inte kunnat se omnämnt i boken. Under cheferna Alexander Sjelepin och senare Vladimir Semitjastnyj sökte partiet få kontroll över den inte alltid politiskt rättänkande säkerhetstjänsten.

  8. Ronnie Lundgren
    2019-05-06 kl. 23:56

    Trots att ett avsnitt återstår tackar jag Anders Persson för den intressanta, initierade och välskrivna serien artiklar om Stalin. Bloggredaktören är värd högaktning; han är nog tämligen ensam bland redaktörskolleger som skulle upplåta utrymme i sin publikation för en artikelserie på detta tema.

    En sak överraskade mig, och det var i detta avsnitt då Anders Persson, lite i förbigående, skrev om Rostovsky att med ”sitt judiska utseende kunde han inte dölja sig…”. Utan att ha efterfrågat och fått en förklaring av Anders Persson törs jag hävda att yttrandet har sin grund i en förlegad tankevärld, där det var självklart att betrakta ”jude” som en artbestämning, som svarade mot vissa fysionomiska och mentala egenskaper. Kort sagt, en rasbenämning.

    Detta förlegade synsätt är sionisterna måna om att understödja och vidmakthålla, då det är förutsättningen för antisemitismen, som är sionismens livgivare och därför vårdas likt en ömtålig, svaglivad, planta av dess företrädare.

    Då jag en gång botaniserade bland äldre lägg på lindelof.nu fann jag att även Knut Lindelöf var fast i detta föråldrade tankesätt. Han berättade i ett inlägg om sitt judiska påbrå och förklarade käckt att han är en kvarts- eller något annat bråktals-jude.

  9. Anders Persson
    2019-05-07 kl. 8:19

    Ronnie L!
    Jag har svårt att avgöra vem som ser “judisk” ut. Ser inte Netanyahu gannska “germansk” ut? Nej, det var Rostovsky själv som ansåg att han på grund av sitt utseende skulle identifieras som jude av sin tyska omgivning.

  10. Knut Lindelöf
    2019-05-07 kl. 8:23

    Ronnie L!
    Jag måste protestera mot ditt sätt att beskriva mitt “föråldrade tankesätt”. Vet inte vad du funnit det, men jag har flera gånger berättat att min mormor hade en far av en judisk släkt (judiska rötter). Dessutom har jag flera gånger påvisat likheten mellan de nazistiska Nürnberglagarna och Israels sätt att definiera “judar”. Jag tror du har slarvat i ditt botaniserande, men rota gärna vidare…

  11. Ronnie Lundgren
    2019-05-11 kl. 1:57

    Efter några dagars indisponibilitet p g a influensa är jag nu tillbaka med full kraft och ber att få svara, i tur och ordning, till…

    Anders P!
    Det du har formulerat i din artikel (”Med sitt judiska utseende kunde han inte dölja sig…”) kan inte förstås på annat sätt än att det är artikelförfattarens åsikt som kommer till uttryck. Att sedan Rostovsky själv hyste den uppfattning om sitt utseende, som du återger i din replik, är naturligt med tanke på den tidens gängse rasistiska föreställningar. Men det stod ingenting om det i artikeln.

    Knut L!
    Jag har nog bara stött på en av dina artiklar där du berättade om din släktings judiska härkomst. I den artikeln konstaterade du att, till följd härav är du jude till en viss andel, som du uttryckte i ett bråktal. Detta är jag helt säker på och behöver inte ”rota vidare” i bloggarkivet för att leta efter bevis. Jag tror f ö att du skulle ha lättare att hitta artikeln ifråga.

    Enligt min mening är det inte möjligt att tala om ”jude till en viss andel” utan att ha en föreställning om ”jude” som en ras.

    Följande tillägg känns överflödigt men är kanske nödvändigt p g a ämnet: Jag försöker inte stämpla Lindelöf som rasist, för av allt jag läst av honom vet jag att det vore helt fel. Men just i detta fall anser jag att han aningslöst gett uttryck för en förlegad föreställning, som ju inte alls är unik utan tvärtom alltjämt är den allmänt förhärskande. (Samma omdöme gäller f.ö. i tillämpliga delar om Anders Persson.)

  12. Knut Lindelöf
    2019-05-11 kl. 11:29

    Ronnie Lundgren!
    Följande skrev jag den 29/12 2009 i artikeln “Antisionistiska fribytare måste övebevisas”:

    “Senare fick jag även veta att min mormors mamma var judinna. Därmed är jag åttondel – om jag nu ska definiera mig enligt tyska lagar av 1938.”

    För det första var det fel att det var min mormors mor som var judinna, det var min mormors far, den då i Göteborg inte okände turkiske konsuln och matthandlaren (om jag minns rätt) Ludvig Philip som var mitt judiska påbrå. Nürnberglagarna från 1938 fastsällde att judiskhet ärvdes från mor till barn, vilket gör att min mormor faktiskt inte alls var judinna (enligt den tidens föreställningar). Men det är inte det viktiga här.

    Frågan är alltså om jag, som Ronnie Lundgren påstår, uttalat att jag är åttondelsjude, och att jag därmed visat att jag inom mig bär på en rasistisk föreställning. Så är det inte! Efter tankestrecket lade jag ju till det som Arne Nilsson glömt.

  13. Ronnie Lundgren
    2019-05-11 kl. 16:54

    Knut Lindelöf!
    Tack för att du letade reda på artikeln från 2009! Det måste ha varit den som jag hade läst, men missuppfattat så att jag trodde att du själv omfattade åsikten att du är åttondels jude p g a släktband. (Missuppfattningen kan delvis ha underlättats av att talet om åttondels jude förekommer på två ställen i artikeln.) Men jag borde naturligtvis ha förstått att hänvisningen till Nürnbergslagarna efter tankstrecket i själva verket innebar att du tog avstånd från en sådan föreställning.

    Jag tackar för klarläggandet och det är med lättnad jag erkänner att jag hade fel i uppfattningen att du varit aningslös i frågan om ras och blodsband.

  14. Mats Larsson
    2019-05-12 kl. 0:35

    Eftersom denna blogg divergerat åt olika håll, vill jag uppmärksamma
    läsarna på SVT:s dokumentär om svensk ishockey.

    Sverige vann VM i Moskva 1957, och i dokumentären berättar Eje Lindström, som spelade i samma kedja som Tumba, hur denne genom sin spelstil blev mycket populär i Sovjetunionen. Eje berättar om en episod när han åker taxi, och chauffören hör att han känner Tumba och slipper betala.

    Min fru har berättat hur Tumba var mycket känd i Sovjetunionen, och hur en retsam storebror kallade henne “Tumba” när hon var 9-10 år. “Tumba” är ett ord på ryska, vilket naturligtvis bidrog till att ryssarna enkelt tog till sig namnet “Tumba”. Ordet har flera betydelser på ryska, men för en retsam storebror användes det för att likna lillasyster, ungefär, med en klumpig möbel.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.