Stalin som politiker (2): “Godhjärtad och faderlig”?

n idé jag hade i slutet på 70-talet, att skriva en bok om förspelet till andra världskriget, övergav jag snart. Materialet var så överväldigande att det skulle ta en eller två livstider att bara gå igenom det. Om det sedan bleve en bok skulle den komma att bli så omfattande att inget förlag skulle vilja ge ut den, och om den kom ut skulle ingen vilja köpa den och blev den köpt skulle ingen läsa den. Nå, det här var för drygt 40 år sedan, idag verkar förlagen tvärtom kräva att böckerna är tegelstenar på minst 500 sidor.

Anders Carlssons bok om Sovjetunionens historia, Resa in i det okända – oktoberrevolutionen och den sovjetiska erfarenheten (Proletärkultur), är en sådan tegelsten på 730 sidor. Att ens försöka skriva en sådan bok skulle jag kalla “mission impossible” – men jag tycker ändå att Carlsson har lyckats!

Anders Carlsson med sitt magnus opus, boken om Sovjetunionens historia. Här presenterar han boken på ädelgöteborgska.

“Revisionistisk historieskrivning”
Bokens styrka är att den, genom att i stor utsträckning i mycket grundar sig på den så kallade “revisionistiska” skola som vänder ryggen både åt den traditionella sovjetiska mytologin och den västerländska anti-kommunismen. Företrädare för den “revisionistiska” riktningen ser inte bara till det politiska spelet i toppen utan också till sociala rörelser och institutionella konflikter i sovjetsamhället, en forskning som har blottlagt nya och dittills outforskade utvecklingsfaktorer.

Det finns massor av avsnitt i Carlssons bok som jag skulle vilja lyfta fram och debattera, men låt mig ta ett av de mest förtjänstfulla partierna, kapitel 10, där han diskuterar Josef Stalin som politisk person.

“Bilden av ´envåldshärskaren´ Stalin är definitivt överdriven. Som de flesta andra politiska ledare i historien hade Stalin att hantera en uppsjö av disparata och ibland motstridiga intressen och han fick långtifrån alltid som han ville. Han tvingades jämka och kompromissa, han tvingades backa och han led inte sällan nederlag i politiska kamper…”

Den gängse bilden av Stalin beskriver honom som hänsynslös, bedräglig, hemlighetsfull, manipulativ, paranoid och maktgalen. En pendang till denna nidbild är personkultens gudabild, som beskriver Stalin som alltigenom genial och allvetande, som en övermänniska utan fel och brister. Sedan de sovjetiska arkiven öppnats framträder – enligt Carlsson – dessbättre en mer nyanserad bild, som motsäger såväl demoniseringen som gudabilden och som gör det möjligt att förstå Stalins komplexa roll och ställning i sovjetsystemet.

Omslaget till den “revisionistiska” samlingsvolymen Stalin – A New History. En innehållsförteckning finner ni här.

Den lyssnande Stalin
Carlsson citerar den amerikanske “revisionistiske” historikern John A. Getty som i kapitel 5 (Stalin as Prime Minister: Power and the Politburo) i samlingsvolymen Stalin – A New History (Sarah Davies och James Harris, Cambridge University Press, 2005) framhållit att en källa till Stalins auktoritet ända från hans tidigaste dagar var hans förmåga att arbeta i kommittéer: att lyssna, att moderera, att jämka, att styra upp diskussionen mot ett konsensus.

Stalins kontorsloggbok visar att han ständigt satt i möten med olika konstellationer av människor, som ofta stannade i flera timmar. De tyder inte på en ensam och isolerad diktator som fattade beslut utan diskussion och utan att konsultera andra.

Bilden av en lyssnande Stalin bekräftas av en lång rad personer som var med på dessa möten. Den långvarige politbyråmedlemmen Anastas Mikojan ger följande beskrivning (citaten är hämtade ur Carlssons bok, men jag har angivit ursprungskällan):

Josef Stalin med Anastas Mikojan och Vjatjeslav Molotov

”Stalin aktade sig för att inleda mötena så att ingen skulle påverkas av hans uppfattning innan man redogjort för sin egen” (Montefiore, The Red Tsar, p.50).

Den legendariske generalen Georgij Zjukov, som ofta arbetade tillsammans med Stalin under andra världskriget, ger följande bild:

”Arbetsstilen var som regel saklig och lugn. Alla kunde uttala sin mening. Stalin behandlade alla lika – strikt och officiellt. Han hade förmåga att lyssna uppmärksamt när någon rapporterade sakkunnigt till honom. Själv var han fåordig och tyckte inte om pratsamhet hos andra… Sammanträdena öppnade han utan några inledande ord. Han talade tyst och ledigt, och bara om det väsentliga i varje fråga. Han var lakonisk och formulerade sina tankar klart. Under de långa krigsåren blev jag övertygad om att Stalin inte var en sådan människa, som man inte kunde ställa frågor till och tvista med och vidhålla sin egen bestämda uppfattning gentemot. Om någon påstår motsatsen, kan jag säga direkt, att dessa påståenden är falska” (Zjukov, Georgij: Minnen och reflektioner. Progress Moskva/Fram Stockholm 1988, band 1 sid 321.)

Apropå Georgij Zjukov skall sägas att hans biograf Geoffrey Roberts instämmer med Getty vad gäller Stalins förmåga att arbeta i grupp:

”Enligt mångas förmenande var Stalins sätt att styra sina generaler lika viktiga i sammanhanget som den enskilda generalens talang, skicklighet och bedrifter. Genom att använda sin ledarstil och auktoritet för att hålla samman en grupp starka och ofta tvistande personligheter lockade han fram deras bästa egenskaper som individer i ett kollektiv och krävde lojalitetsband som höll i vått och torrt”. Roberts, Geoffrey: Stalins general Georgij Zjukov. Historiska media, Lund 2012, sid 340.

En liknande bild ges av Andrej Gromyko, som arbetade nära Stalin under de internationella konferenserna i slutet av andra världskriget och som senare var utrikesminister 1957–85:

”Vad var mest slående med Stalin vid första anblicken? I varje situation lade man först märke till att han var en tänkande man. Jag har aldrig hört honom säga något som inte var relevant för den fråga som diskuterades. Han tyckte inte om inledningar, långa meningar eller mångordiga tal. Å andra sidan var han tålmodig med människor som på grund av bristande utbildning hade svårt att uttryck sina tankar klart. … Han talade tyst, ibland nästan mumlande. Hans tal hade en originell stil. Hans tänkande bestod av exakt formulerade idéer på ett högt plan.… I sitt beteende var Stalin alltid korrekt. Det var aldrig någon familjär förtrogenhet eller klappar på axeln. . . . Även när han var arg, vilket jag sett, överskred han aldrig några gränser och han svor knappt” (Andrei Gromyko: Memories. Hutchinson, 1989, sid 99-101).

Inom politbyrån hade Stalin framförallt en sammanhållande och medlande roll, där hans förmåga att lyssna, jämka och ena var hans styrka. Ledarskapet var fortsatt med nödvändighet kollektivt. Påståendet om en ”personlig diktatur” motsägs, enligt Carlsson (s. 250) alltså av tillgängliga fakta.

Detta har varit känt länge
Så långt de källor Anders Carlsson redovisar. Man har egentligen inte behövt vänta till Sovjetunionens sammanbrott, nya memoarer och öppnade arkiv för att erhålla den här bilden av Stalin.

Det fanns en förbluffande god personkemi mellan Josef Stalin och Winston Churchill. I bakgrunden skymtar den amerikanske toppdiplomaten Averell Harriman.

In sin bok Truman från 1992 har David McCullough på sidan 507 samlat en mängd uttalanden från västerländska statsmän, uttalanden som i och för sig varit kända sedan länge:

Churchill, som varnade både Roosevelt och Truman för det “ryska hotet” mot Europa, medgav ändå att han uppskattade att ha att göra med personen Stalin. Roosevelt hade övertygats nästan till slutet av sitt liv att han kunde komma överens med “farbror Joe”. (Det hade han nog kunnat, men nog inte med det amerikanska militär-industriella komplexet).

Jimmy Byrnes (utrikesminister under Roosevelt), sade på tal om Stalin, som han mötte i Jalta, “Sanningen att säga, han är en väldigt sympatisk person”. Joseph E. Davies, som en tid var ambassadör i Ryssland skrev i sin bok På uppdrag i Moskva att Stalin var ovanligt klok och mild. “Ett barn skulle vilja sitta på knäet på honom och en hund skulle kärvänligt vänslas med honom”, skrev Davies.

Till och med Eisenhower, efter ett besök i Moskva skulle beskriva Stalin på ungefär samma sätt som “godhjärtad och faderlig”. Truman fann honom belevad, godmodig, rutinerad och ärlig – men “klipsk som f-n”.

Smidigare än Lenin
I mitt eget lilla bibliotek har jag bara en bråkdel av alla de tusentals böcker om Stalin och Sovjetunionen som skrevs före 1992.

Stalin med Molotov och Vorosjilov

Den äldsta av mina böcker som har relevans i detta sammanhang är av den brittiske journalisten Stephen Graham som jobbade åt The Times. Han ger i sin Stalinbiografi från 1931 (sid. 121–22) denna bild:

“Alla vet att han inte är någon charlatan, att han är politiskt omutlig, att han inte kommer sälja revolutionen. Och de som måste ha att göra med honom vet att han är smart och skicklig […] Han har nerver, han kan bli upphetsad, men han tappade inte fattningen […] Han lämnar administrationen till sina underordnade. Han förbehåller sig själv att ge direktiv, göra bedömningar och i slutändan bestämma själv. Han gör ofta underordnade ansvariga för de råd de ger honom. – Vad tror du borde göras? Nå, gå och gör det!”

Walter Durantys bok Bakom Kremls kulisser kom ut under kriget men vad gällde Stalin är texten baserad på hans erfarenheter under slutet av 20-talet och början på 30-talet. Till skillnad från Graham träffade han Stalin vid åtminstone två tillfällen och såg honom “in action” vid många andra. Hans bedömning var att Stalin “fastän han är herre och härskare över ett stort och folkrikt land”, varken var dryg eller inbilsk. Vid Politbyråns sammanträden sade han aldrig, som Lenin brukade säga:

“Så här är det och så här måste vi göra. Om någon av er har ett bättre uppslag och kan bevisa att det är bättre, så kom fram med det.”

Så gick inte Stalin till väga, enligt Duranty, utan han sade:

“Så här ser problemet ut, kanske någon av oss – och han nämner kanske Vorosjilov i en militärfråga eller Mikojan i en handelsfråga eller Kaganovich om det gäller industrin – vill säga sin tanke i saken.”

Han leder kanske samtalet så som en advokat kan “leda” ett vittne, men när beslutet har fattats är detta, eller ser ut att vara, ett samfällt, inte en enda mans beslut (Bakom Kremls kulisser, 1943, s. 28).

Stalin med Vorosjilov, den kollega han verkar ha litat på mest. I bakgrunden Mikojan och Kaganovitj.

Resonerar sig fram
Pärlan i min samling är den svenske stjärndiplomaten Gunnar Hägglöfs memoarbok Fredens vägar 1945-50 från 1973. Där återger han (s. 51) den rapport han i september 1946 skickade från ambassaden i Moskva till UD i Stockholm:

“Utlänningar, som under kriget deltagit i interallierade konferenser och även eljest [= i övrigt] haft tillfälle att se Stalin i arbete, framhåller gärna att han ogärna fattar mera vittgående beslut utan att ha diskuterat frågorna inom politbyrån. […] Stalin skulle alltså inte vara en diktator, som kommenderar sina rådgivare, utan tvärtom en man, som med rådgivarnas hjälp resonerat sig fram till sina diktat.”

Två år senare hamnade Hägglöf på en lunch hos premiärministern Clement Attle på 10 Downing Street. På hans högra sida satt ingen mindre än Winston Churchill. En bra bit in på lunchen började han tala om Stalin, vilken han betecknade som “en utomordentligt betydande man”:

Vad man än tycker om Stalins politik måste man förundra sig över att han stod ut, att han fysiskt och psykiskt orkade med att i tre decennier stå i spetsen för, inte bara världens största land utan också ett av de mer kaotiska.

“Churchill betonade att Stalin enligt hans uppfattning fick ta stor hänsyn till politbyrån. Det hade under kriget flera gånger hänt att Churchill och Stalin kommit fram till ett samförstånd, men att Stalin morgonen därpå förklarade att politbyrån inte lämnade sitt godkännande.”

Churchill ger samma bild i sina memoarer från andra världskriget vilka – liksom samtalet med Hägglöf – daterar sig till det “kalla krigets” period, då det inte fanns några taktiska skäl att vara artig med den sovjetiske ledaren.

Men kunde då Stalin bli arg? Jo, som vi sett ovan så kunde han “bli upphetsad, men han tappade inte fattningen” och när Gromyko såg honom arg “överskred han aldrig några gränser och han svor knappt”.

En som dock fick smaka på Stalins vrede var Walter Duranty. Och det ska vi återkomma till.


Gå vidare till del 3 >>

  1 kommentar for “Stalin som politiker (2): “Godhjärtad och faderlig”?

  1. Sven-Eric Holmström
    2019-04-06 kl. 13:00

    Det är ju en av de stora myterna, att Stalin skulle ha varit allsmäktig. Han var aldrig någonsin det utan tvärtom omstridd. Likaså var han en svuren fiende till personkulten.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.