Stalin som politiker (6): Trotskij tycker till

Leon Trotsky

om sagt, dödsdomarna mot de anklagade i rättegången emot “Industripartiet” omvandlades två dagar senare till tio års fängelse. Motiveringen var att sovjetmakten var så stark att den inte suktade efter hämnd.

Nästa dag kunde man se professor Ramzin rensa sitt skrivbord utan någon uppenbar vakt i närheten. Han fortsatte att hålla föredrag på det värmetekniska institutet dit han varje dag fördes i bil med bevakning från fängelset. Fem år senare frigavs han och ytterligare några andra. 1943 erhöll han Stalinpriset och 1946 Röda Fanans Order och 1948 Leninordern för sina förbättrade turbingeneratorer. Han avled 1948 av naturliga orsaker.

Leonid Ramzin i mitten på 1940-talet med Leninordern (t.v.) och Röda Fanans Orden (t.h).

Varför ändrades straffen till nästan benådning? Ty det gällde inte bara de åtta som var ställda inför rätta utan lika mycket eller mer de cirka tvåtusen experter och ingenjörer som sägs ha ingått i det landsförrädiska “Industripartiet”.

“Ointressant”
Svårigheten att klargöra det här beror på att de historiker som i 25 års tid har haft tillgång till de tidigare hemligstämplade sovjetiska arkiven, inte verkar ha varit särskilt intresserade.

I Montefiores bok om Den röde tsaren nämns affären i förbigående på sidan 60, Kotchin in sin del 2 kortfattat på sidan 60 (samt en del fotnoter på sidan 921). Det hedrar Hiroaki Kuromiya att han i sin “lilla” biografi på drygt 200 sidor ägnar nästan två sidor (s. 95-96) till affären, men det är därför att han 1988 i sin 350-sidiga bok om Stalins industriella revolution ägnade nästan tio sidor åt processen.

Men den boken skrev innan de sovjetiska arkiven blev lättare tillgängliga. Det är för övrigt påfallande att det är i böcker skrivna före 1991 som hittar de utförligaste skildringarna, t.ex. också i Roy Medvedevs Let History Judge från 1972 och en bok om samhälle och teknologi i Sovjetunionen av Kendall Bailes från 1978. Deutscher i sin stalinbiografi nämner rättegången i korthet på sidan 263.

Hade Ramzin verkligen blivit avrättad hade vi nog fått höra talas om honom och blivit underättade om vilken stor man han var. Men nu överlevde han och blev därför “ointressant”.

Oansenliga böcker
Att jag överhuvudtaget kom saken på spåren beror på att jag följt principen “Små sår och fattiga vänner ska man inte förakta”. Detsamma gäller oansenliga böcker av okända författare. Sådana har jag alltid haft stor nytta av som historiker och författare: vad den ena boken förtiger, lyfter den andra fram. Sedan är det min sak att omdömesfullt välja och vraka och tolka.

I Stadsbibliotekets magasin hittade jag för ett par månader sedan en stalinbiografi Stalin – uppbyggaren, av en för mig okänd Christian Windecke, en anti-fascistisk schweizare eller tysk emigrant i Schweiz. Boken verkar ha varit skriven kring 1932–33 talet och sedan hastigt “uppdaterats” i slutet mot kriget när intresserat för Stalin var på topp. Den kom ut på svenska 1945.

Originalutgåvan av Christian Windeckes bok om Stalin kom ut 1932.

Boken på bara 210 sidor, skriven med journalistisk drive och fick bra recensioner när den kom ut. Den klarar min “stalinboktest”, dvs Stalin förutsätts inte vara “galen” eller “ond” och boken har inga ohistoriska “bakåtprojektioner”.

Det som gjorde Windeckes bok extra värdefull var just att den till största delen var skriven i början på 30-talet och därför med ganska stor detaljrikedom återgav skeenden i Sovjetunionen vid den tiden. Det var i Windeckes bok jag för första gången stiftade bekantskap med ingenjören Leonid Ramzin och processen mot “Industripartiet”. Det förvånade mig att jag inte hört talas om den tidigare, den är ju så full av saftiga detaljer.

“De borde ha straffats hårdare!”
Den obegripliga mildringen av domarna väckte ännu större uppståndelse bland den sovjetiska befolkningen är rättegången och domarna. Hade man inte i demonstrationer, som inte var speciellt “riggade” utan avspeglade vad folk i gemen tyckte, krävt det strängaste straffen för dessa “sabotörer” och “skadedjur”?

Den ryske proletärförfattaren Viktor Ermilov (1909-82) berättade i den självbiografiska boken Schast’ye trudnykh dorog (Lycka på svåra vägar) hur minnet av arbetarnas ilska och förbannelse kom att följa honom genom livet.

Lägg till detta folkets spontana olust med högre utbildare tekniker och ingenjörer. De tekniker och vetenskapsmän som på 20-talet i Sovjetunionen ådrog sig “det arbetande folkets” misstänksamhet och ilska behövde inte vara “imperialistiska agenter” (även om en del var det), inte heller anti-kommunistiskt tänkande borgare (även om många var det), utan kunde mycket väl vara hängivna det socialistiska uppbygget, men hade svårt att få gehör och respekt för sina kunskaper. Och det var ju inte så lätt att veta huruvida ett egendomligt förslag till lösning av ett praktiskt problem utgjorde ett medvetet sabotage eller ej.

Kamp mot “sunda förnuftet”
Låt mig göra en kort utvikning om “vänstern” och vetenskapen. “Vänstern” ser sig, med rätta, som arvtagare, inte bara till franska revolutionen utan också till den “upplysningstid” som föregick den. Kampen mot vidskepelse, okunnighet och dumhet fördes under målsättningen att sträva mot “sunt förnuft”.

En välkomnande affisch under en “ungdomskampanj för kunskap”. I bakgrunden ser vi förhoppningsvis arbetarungdomar som blivit “röda experter”.

Problemet är att det som sedan “upplysningstiden” visat sig vara God Vetenskap inte alltid verkade ha så mycket att göra med “sunt förnuft”. Ja, det var till och med så att upplysningstidens vetenskapsmän förde mycket av sin kamp emot “sunt förnuft”. Ty “sunt förnuft” låg till grund för Aristoteles (384–322 f.Kr) skrifter. Dessa var progressiva för sin tid, eftersom de bekämpade ren vidskepelse. Men “sunda förnuftet” är inte alltid att lita på. Att en sten som är dubbelt så tung som en annan också faller dubbelt så fort, säger ju “sunda förnuftet”. Ändå var det Galileos upptäckt att de faller lika fort som blev en av de första spikarna i Aristoteles filosofiska likkista.

Den spänning som fanns mellan den ryska befolkningen och de högre utbildade finns åskådliggjord i Ludvig Holbergs Erasmus Montanus som utspelar sig på den danska landsbygden i början på 1700-talet.

På tal om “sunt förnuft” är det en annan omständighet som är högst säregen i sammanhanget – trotskisternas ställningstagande.

Vad ville trotskisterna?
Hade rättegången i november-december 1930 följt “mallarna” skulle Trotsky och hans anhängare ha firat julafton och inte vetat till sig av skadeglädje. De hade vällustigt sugit på varenda en av de orimligheter och osanningar processen bjöd på. De hade använt alla sina journalistiska talanger för att t ex upprepa hur de utpekade exilryssarna som skulle ha givit “Industripartiet” pengar, Pavel Rjabusjinskij (1871–1924) och Alexander Vyshnegradsky (1867–1925), avlidit 4–5 år tidigare!

Men det blev tvärtom – trotskisterna stödde åklagarsidan!
I Trotskys nyhetsbrev Bjulleten Oppozitsii nummer 17–18 (november-december 1930) kan man på sidan 21 läsa att Trotsky och hans anhängare anslöt sig till alla de anklagelser som slungades emot Ramizin och hans medanklagade.

Förstasidan på Trotskys Oppositionella Bulletin, dock inte det nummer som nämns i artikeln.

Ramzin och hans medanklagade var, kunde man läsa i Bjulleten Oppozitsii “specialister på skadegörelse…hyrda av imperialister och ryska landsflyktiga compradores” i Paris. Om ni inte tror mig kan ni själva läsa Trotskijs artikel från november 1930: “Vad kan vi lära av rättegången mot ‘sabotörerna'”? Kan någon sedan förklara vad Trotskij menade vore det också intressant att få veta. På mig verkar det som om han menar att Stalin och Ramzin var i maskopi med varandra och att den förre var “omedvetet ett politiskt instrument” för den senare:

“Har vi inte alltid försäkrat att i kampen mot vänsteroppositionen [dvs Trotskij och hans följare] infriade Stalin diktaten av världsbourgoisien och avväpnade proletariatets avantgarde […] Var inte åtalet mot Industripartiet samtidigt ett åtal mot Stalins överklass, vilken, i sin kamp emot Bolsjevik-Leninisterna [dvs Trotskij & Co], i själva verket var världskapitalismens politiska vapen?”

I fotnot nr 81 (s. 465–66) urskuldar sig de sentida utgivarna av hans samlade verk, varifrån texten hämtats, för hans egendomliga utläggning. Den förklarades med att han hade gjort felet att tro alltför mycket på de anklagades bekännelser.

Hjälpte Trotskij till att fria de anklagade?
En tolkning har varit att rättegången emot “industripartiet” kom till för att förklara, hitta syndabockar till de problem som industrialiseringen skapat. En falang i politbyrån stödde rättegången (Molotov m fl) medan en annan ville gå skonsammare fram emot “experterna” (Kalinin m fl). Stalin valde att inte ta ställning.

Kanske var det när Trotsky & Co började understödja åklagaren och stämma in i hetskören på stränga straff för de anklagade som varningsklockorna började ringa i Kreml. Om man inte insett det förr insåg man nu; att ett fullföljande av rättegången och dess domar skulle bli oerhört skadligt för Sovjetunionen. Inte bara Ramzin och hans medanklagade, utan även ett par tusen sovjetiska tekniska expert och ingenjörer skulle avrättas eller hamna i arbetsläger – detta i ett läge då Sovjetunionen led stor brist på sådana experter, i synnerhet mot bakgrund av den stora femårsplanen. Under våren börjar Molotov ändra inställning och den 23 juni 1931 tog Stalin öppet ställning för en klokare politik.

Det är påfallande att Stalin dessförinnan inte offentligt uttalat sig om rättegångarna. Istället hade han ett tema som han varierade på olika sätt i sina tal, artiklar och intervjuer: faran för ett kommande krig. Och det är här jag tror man måste söka den huvudsakliga förklaringen till mycket av det som skedde i Sovjetunionen på 30-talet.


Gå vidare till del 7 >>

  7 kommentarer for “Stalin som politiker (6): Trotskij tycker till

  1. Anders Persson
    2019-04-16 kl. 7:53

    Två händelser de senaste 12 timmarna ger exempel på skillnaden mellan vetenskap och “sunt förnuft”: gårdagens “Vetandets värld” om de senaste (nygamla) rönen i kvantfysiken samt Donald Trumps, på sunt förnuft grundade, uppmaning till brandkåren i Paris att vattenbomba “Notre Dame” – något som enligt experterna hade kunnat ställa till än större skada.

    Under den tid jag skriver om så ifrågasatte man i Sovjetunionen både relativitetsläran och kvantfysiken, som ju stred mot “sunt förnuft”, men vetenskapsmännen i fysik lyckades behålla initiativet, något som deras kollegor inom biologin inte var starka nog att klara (“Lysenkoaffären”).

  2. Bengt Håkansson
    2019-04-18 kl. 1:25

    Åtalet mot ”Industripartiet” var en av de första skådeprocesserna vilket både förklarar de förhållandevis milda straffen och det faktum att Trotsky trodde att de verkligen var skyldiga. Trotsky hade uppenbarligen allt för höga tankar om Stalin vid den tidpunkten. Den första häxprocessen var Shakhty-rättegången 1928. I den dömdes elva av de 52 anklagade till döden, men straffet för sex av de elva dödsdömda omvandlades till fängelsestraff som belöning för att de erkänt. De som inte erkände avrättades. Med sådana metoder skapades spelreglerna. Den som förnekade sin skuld hade inte minsta chans oberoende av om vederbörande var skyldig till något. Enda möjligheten var att krypa till korset, erkänna allt man anklagades för, och det var många gånger helt horribla saker. Genom ”självkritik” och självförnedring fanns åtminstone en liten chans att få behålla livet.

    I rättegången mot ”Industripartiet” erkände alla, såvitt jag förstår, allt det de anklagats för. De hade uppenbarligen lärt sig läxan från Shakhty-rättegången och straffen blev likartade. De som dömdes till döden benådades och fick fängelsestraff. Rättegången mot ”Industripartiet” tas för övrigt upp av Sarah Davis och James Harries i Stalins World (2014), men främst som ett exempel på hur Stalin styrde framtvingandet av erkännanden från de åtalade.

    Senare, efter mordet på Kirov 1934, hårdnade repressionen och straffen skärptes. Mot slutet av 30-talet blev många av de som arresterades, och inte var samarbetsvilliga, skjutna utan rättegång. De kända personer som erkände visades upp i skådeprocesserna, men även de flesta av dessa dömdes till döden och avrättades kort därefter.

  3. Sven-Eric Holmström
    2019-04-18 kl. 8:31

    De som inte dömdes till döden i rättegångarna 1936-1938 fick varierande fängelsestraff. Av dessa avrättades de flesta den 11 september 1941 anklagade för defaitism inför de tyska invasionsstyrkorna. Undantaget är Radek och Sokolnikov som båda mördades av medfångar i maj 1939.

  4. Anders Persson
    2019-04-18 kl. 9:33

    I Shakhtyprocessen 1928 hade Trotskij inga problem att lägga skulden på Stalin och den sovjetiska ledningen, 1930 däremot buntar han ihop Ramzin och Stalin som framställs som världskapitalismens lakejer. Dessutom var de anklagades “bekännelser” så uppenbart tokiga och enkla att avslöja att man undrar varför inte Trotskij och trotskisterna gjorde det?

    Vad gäller drivkrafterna bakom dessa processer kan vi inte bara luta oss mot den vanliga förklaringen, “Stalins ondska”, vi har sovjetiskt partifolk som behövde syndabockar för egna misstag, ryska arbetare som var misstänksamma mot utländska, högavlönade och inte alltid så trevliga experter samt – icke minst – den verkliga förekomsten av agenter för utländska sabotage- och spionorganisationer.

    Forskningen har lagt ner mycket arbete på Shahktyprocessen och de andra 1934–38, men processen mot “industripartiet” är egendomligt outforskad. Kanske beror det på att Trotskij inte tillhandahöll någon “förklaring” när det begav sig?

  5. 2019-04-19 kl. 20:39

    Fråga lite vid sidan om till AP angående Trotskij: Har du hört/läst något om att han skulle bilda en sovjetisk exilregering omkring starten av andra världskriget?

  6. Bengt Håkansson
    2019-04-20 kl. 0:15

    Beträffande drivkrafterna bakom processerna och utrensningarna under Stalintiden, så är det fullständigt klart att ”Stalins ondska” inte håller som förklaring. Även om det på ytan kan se så ut, så vid ett närmare studium finns det inget som tyder på att processerna och utrensningarna iscensattes efter en förutbestämd plan. Perioder med hård repression växlade med perioder då repressionen var betydligt mildare. Getty m fl menar att regimen aldrig fick någon verklig kontroll över utvecklingen utan hela tiden uppfattade sig som akut hotad både av inhemska fiender och en fientlig omvärld. De politiska svängningarna kan förklaras som reaktioner på dessa upplevda hot. Åtgärderna var inte planerade utan hade karaktären av brandkårsutryckningar.

  7. Mats Larsson
    2019-04-20 kl. 15:48

    Perioden när kvantfysiken politiserades i Sovjet får nog anses som kort. Ledande sovjetfysiker som Pjotr Kapitsa (Nobelpris 1978) och Igor Tamm (NP 1958) var nära personliga vänner med engelsmannen Paul Dirac (NP 1933), en av kvantfysikens pionjärer. Dirac var en flitig gäst i Sovjetunionen på 1930-talet. När han skulle återvända 1945, efter kriget, var det inte Stalin som stod i vägen utan Churchill.

    Historien om Kapitsa är mycket intressant, men för lång och invecklad för att rymmas i en kommentar. En kollega till mig berättade under sitt 95:e och sista levnadsår flera historier om Kapitsa, som han kände personligen.

    Kapitsa (2 ggr det Socialistiska Arbetets Hjälte) skrev regelbundet brev till Stalin. Han fick inte svar och slutade. Efter ett tag blev han uppringd av en bekymrad Molotov: “Kamrat Stalin tycker om era brev och undrar varför ni slutat skriva”.

    Kapitsa avskydde Beria och vägrade samarbeta med honom. Men Stalins order till Beria var: “du rör inte Kapitsa”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.