Stalinbilden i dagens Ryssland (2) – Historien engagerar fortfarande

2011 upprättade det ryska kommunistpartiet en sajt “Antikorruptionskommittén i J.V. Stalins namn” som visar att Stalin fortfarande anses jaga skäck i svekfulla kapitalister.

nnan jag återgår till Oleg Khleniuks bok kan det vara lämpligt att berätta hur mycket en vanlig besökare i dagens Ryssland konfronteras med Josef Stalins minne. Statyerna är ju sedan länge (60-talets början) nermonterade, men i de små affärerna i tunnelbaneplanet kan man för en billig penning köpa sig en personlig Stalinbyst. De säljs dock inte i affärerna i gatuplanet.

Vid förstamajdemonstrationen 2016, i vars icke-Putinvänliga del jag stolt marscherade, fanns en yngling som gick och sålde en affisch med Stalins bild. Jag såg dock inga köpare. I slutet på det 50.000 människor långa tåget hittade man dock en egendomlig samling demonstranter, “Rysslands Ära”, som marscherade med bilder av Stalin under de tsaristiska färgerna (se också en bit in i mitt reportage)

Gruppen “Rysslands Ära” verkar, inspirerade av både Josef Stalin och tsar Nikolaus II, vilja upprätta “Storysslands” gränser 1914 alternativt 1990.

Så Stalin lever fortfarande i Ryssland, både på vänster- och högerkanten. På vänsterkanten står han för Sovjetunionens socialistiska politik, på högerkanten för dess imperialistiska. För de ryssar som varken kan klassas som “vänster” eller “höger” representerar han en tid då deras land behandlades med respekt av omvärlden och inte lät sig “kickas omkring” hur som helst.

Det gamla s k “Georgsbandet” i svart och orange förenar dock som patriotisk symbol tsarernas, bolsjevikernas och dagens Ryssland. Några dagar före den 9 maj (den dagen när Ryssland firar Segerns dag) sätter man en rosett av “Georgsbandet på sitt bröst”. Detta innebär inte att man nödvändigtvis är sympatisör till de “imperialitiska bolsjevikerna” i “Rysslands Ära”.

Kampanjen att återintroducera “Georgesbandet” startade som ett privat initiativ men fick officiell prägel 2005 efter att ryska presidenten började bära bandet offentligt. I dagens Ryssland kan man se det även på militär uniform eftersom det blev en obligatorisk uniformsdekoration under Segerdagen. Kampanjen genomförs även utanför Ryssland. Enligt svenska Wikipedia kan man under maj månad även i Stockholm, då och då, se personer med en rosett av svart-orange band på sina bröst.

I det lilla runda märket framför “Georgsbandet” står det “Fosterländska kriget” och till vänster om Stalin “Tacka din farfar (morfar) för att ni vann”. Här har gammalt och nytt ingått en patriotisk symbios.

Baksidan på Khlevniuks bok. Återigen bilder av Stalin som väcker sympati, åtminstone inte avsky.

De omdömen av en mängd inflytelserika personer som återges på omslagen på de rysk- och engelskspråkiga utgåvorna av Oleg Khlevniuks Stalinbiografi är noga utvalda. Men medan den engelska versionen har uttalanden av tio Rysslandsexperter har den ryska upplagan bara tre. Två är gemensamma, Simon Sebag Montefiore, författaren till Stalin: den röde tsaren och hans hov (2003)¹ och en tysk professor Jan Plamper, som bland annat skrivit om “Stalinkulten”.

Montefiore utnämner Khlevniuk till “förmodligen den bästa samtida specialisten vad gäller stalinperioden” och Plamper att “hans stora bok kommer utan tvivel att bli ett riktmärke för framtida biografier av den sovjetiska diktatorn.” Samma sak sade de på baksidan av den engelska upplagan.

Ada Svanidze, som bl a skrivit en bok om äldre nordisk historia Vikingarna.

Den tredje referenten Nikolaj Svanidze kräver lite extra bakgrundsteckning. Som den minnesgode läsaren kanske erinrar sig verkar han tillhöra samma familj som Stalin första hustru Ketevan “Kato” Svanidze, om än släkt på långt håll. Nikolaj anslöt sig, som 20-åring till kommunistpartiet 1975.

Hans farfar, också med namnet Nikolaj, var en ledande kommunist i Georgien innan han drogs in i utrnesningarna och avrättades 1937. Dennes son, och Nikolaj d y far Karl Svanidze (1921– ) hade, som son till en “folkets fiende” en tuff ungdom.

Men han lyckades arbeta sig upp och gifte sig med historiken Adelaide “Ada” Kryzhanovskaya (1929–2016) som blev en framstående expert på äldre svensk historia, så till den grad att hon lärde sig svenska och kunde, på ett svenskt-sovjetiskt historikermöte i Sigtuna 1978, hålla sig föredrag på svenska.

Men var det om hennes son Nikolaj Svanidze det skulle handa. Han lär under 80-talet ha stött reformpolitiken och lämnde kommunistpartiet 1991. Han utvecklade sig sedan, som historiker och journalist, till en ledande kritiker av Sovjetunionen, i synnerhet under Stalin.

I denna sändning av radiostationen Komsomolskaya Pravda drabbar han samman med journalister Maxim Shevchenko i en debatt om Stalins roll i det stora patriotiska kriget.

”Han förde landet till ett katastrofalt tillstånd i kriget med Hitler. I slutet av 1941 hade vi 3,8 miljoner människor i tyska fångenskap”, sa Svanidze. “Till skillnad från Frankrike var Sovjetunionen inte på knäna, sopat till golvet av tyskarna”, svarade Shevchenko. Sovjetunionen kämpade och, enligt Shevchenko spottade Svanidze “på gravarna av dem som dog utanför Moskva”.

När Svanidze i sin tur genmälde att det sovjetiska folket hade kämpat, och Stalin hade ingenting att göra med det, kallade Shevchenko honom en demagog. Svanidze gick då upp och slog Shevchenko i ansiktet. Fullt slagsmål utbröt. Männen blev skilda åt av studiopersonal och sändningen måste avbrytas.

Ett urval snap-shots av stalindebatten mellan Svanidze (överst i mitten) och Shevchenko (till höger). Hela förloppet finns i en några minuter lång film.

Med ett anseende som rabiat “Stalinätare” får därför Svanidzes neutrala ord en extra tyngd i förlagets reklam på bokens baksida:

“En utomordentligt tät historieskrivning, utan luckor, noga verifierad genom dokumentära källor. Detta är en objektiv syn på Stalin – diktatorn, ledaren för det totalitära system som han byggde upp. Boken ger ett tydligt budskap om hur farligt och instabilt ett sådant system är.”

Kloka ord på slutet, som jag undrar om inte Stalin själv skulle ha skrivit under på:

– Men va’ i h-vete skulle jag i så fall ha gjort annorlunda? Det var ju inte bara jag som var ansvarig för att det sovjetiska folket levde i en ‘farlig och instabil’ omgivning!

Sista avsnittet: En titt i Khlevniuks Stalinbok


1. Det är intressant att titeln på Montefiores bok i Ryssland blivit nertonat Den röde monarkens hov – Stalins väg till makten.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.