Stalinbilden i dagens Ryssland (3) – Vad står det i Khlevniuks Stalinbok?

Manifestationen “De odödligas regemente” på Segerdagen 9 maj någonstans i Ryssland. I bakgrunden skymtar Pavel Korins porträtt av Georgij Zjukov från 1945

om jag antytt tidigare så är jag lite förbryllad av Oleg Khlevniuks bok “Stalin – en ny biografi av en diktator“, som den i  översättning till svenska heter på engelska, eller “Stalin – en ledares  liv” som den heter  på ryska. Den gavs ut 2015 och översattes genast till engelska. Såvitt jag kunnat avgöra har inga förkortningar eller andra “förbättringar” skett. Men boken ger icke desto mindre ett något osammanhängande intryck.

Stalins liv från 1878 till 1953 skildras rakt fram i sex kapitlen. Varvade mellan dessa finns sex kapitel som utspelar sig i slutet av februari och början av mars 1953 och skildrar hans sista dagar, sjukdomsanfall, död och begravning. I vart och ett av dessa kapitel har Khlevniuk stoppat in allmän information om Stalin och hans liv, sådant som inte låter sig förankras i en viss tidsperiod, t ex hans läsvanor. Det är ett fint litterärt grepp som kan mana andra till efterföljd.

De övriga sex historiskt löpande kapitlen behandlar Stalins ungdom, hans medverkan i Oktoberevolutionen och inbördeskriget, NEP-periodens övergång till första femårsplanen, utrensningarna inför det kommande kriget, “Det Stora Fosterländska kriget” och hans år därefter. Jag kan, med bevarat självförtroende, bara yttra mig om innehållet fram till och med mordet på Sergej Kirov 1934, då allt det “knepiga” börjar. Jag begränsar min recension därför till första halvan av boken.

Ett bildkollage av ett urval av Oleg Khleniuks böcker om Sovjetunionens historia under stalintiden, varav en del blivit översatta till engelska.

Khleniuk har varit en mycket produktiv författare, men åt det klart vetenskapliga hållet. Den enda av hans ryska böcker som jag bläddrat i Chozjain Stalin i utverzjdenie stalinskoj diktatury (Han som bestämmer – Stalin och befästandet av den stalinistiska diktaturen) ger intryck av ett mycket detaljrikt studium av arkiven, kanske för detaljrikt för en lekman. Khlevniuks Stalinbok är därför uppenbarligen gjord för att för en bredare  publik sammanfatta hans vetenskapliga arbeten över flera år (han talar i förordet om att han arbetat med Stalintiden i runt 20 år).

Förordet
I förordet (8 sidor) ansluter han sig till den lite mer “hökaktiga” delen av den västerländska Stalinforskningen (Adam Ulam och Robert Tucker) medan han markerar distans till “kalla krigaren” Robert Conquest. Amatörhistoriker, som enligt Khlevniuk för det mesta är ute för att glorifiera Stalin, avfärdas bryskt. Västerländska “revisionister” får också en liten skrapa eftersom de hjälper ryska “stalinister” att formulera sina åsikter.

I övrigt beskriver Khlevniuk i förordet alla problem med källor, källkritik, svårigheten med självbiografier osv. Allt verkar dock mer anpassat till något av hans mer utförliga och detaljerade vetenskapliga arbeten. Bland annat så nämner han det fruktbara i att jämföra vad Stalin (och andra politiker) sade enligt samtida publicerade tal och skrifter, med vad originalen i arkiven visar. Kanske har jag inte läst uppmärksamt nog, men jag hittar inget sådant i hans bok. Troligen finns det i hans vetenskapliga verk.

För det andra blir en läsare lite besviken på hela innehållet. Har man nu studerat Stalintiden i 20 år och ska skriva en sammanfattning för icke-experter, så hade man väntat sig ett “samlat grepp”, med inspirerande och provocerande generaliseringar och slutsatser. Men boken verkar bara vara ett sakligt, rättframt “sammanfattande”.

Första kapitlet, om Stalins liv fram till revolutionsåret 1917, är mer eller mindre vad man läst tidigare, främst i Montefiores Den unge Stalin. I en fotnot på sidan 335 medger Khlevniuk att han till stor del utnyttjat dennes och andras biografier.

Khlevniuks specialistkunskaper rör alltså “Stalintiden” vilket han verkar definiera som tiden 1929–53 eller möjligen 1925–53. Det märks när man kommer till bokens andra kapitlet, “I Lenins skugga”, som handlar om revolutionen och NEP-perioden 1917–28. I synnerhet det som handlar om året 1917 fick mig nästan att associera till gammal sovjetisk historiedesinformation.

Sovjetisk historiedesinformation
En pärla i min boksamling är den sovjetiske historikern Fjodor Volkovs bok från 1977 om de  brittisk-sovjetiska relationerna 1917–39.

Praktexemplar på sovjetisk desinformation: 334 sidor om sovjetisk politik 1917-39 utan ett ord om Josef Stalin!

I de 334 sidorna nämns inte Josef Stalin överhuvudtaget. Säga vad man vill om Stalin, men vare sig man gillar honom eller inte så bör han ju haft  något  att säga till om vad angick de brittisk-sovjetiska relationerna. En liknande attityd till sanningen verkar Khlevniuk ha intagit vad gäller  “februarirevolutionen” 1917.

Jag har alltid haft intrycket att det, från höger till vänster, rått enighet om att revolutionen vårvintern 1917 bröt ut på grund av en kombination av två omständigheter:

– Social oro bland vanligt folk på grund bristande matresurser, ökande priser och korruption.

– Missnöje inom de övre samhällsskikten över krigsledningen, både viljan och förmågan.

Ett bärande tema under 1917 är hur den “provisoriska regeringen” söker vinna folkets sympatier för att fortsatt krigsdeltagande, dels för att upprätthålla “Rysslands ära”, dels för att hålla sig väl med västmakterna, i synnerhet Frankrike. De mer vänstersinnade, socialistrevolutionärerna och mensjevikerna lockades av argumentet att en seger över Centralmakterna skulle “rädda revolutionen”. Mot detta hävdade Lenin och (de flesta) bolsjeviker att ett ryskt nederlag skulle tvärtom bana väg för en revolution och ett nytt, bättre samhälle. Om detta inte ett ord i Khlevniuks bok.

“Hindra inbördeskrig”?
Revolutionen i februari (mars) 1917 tillskriver han helt “social destabilisering förorsakad av nästan fyra år krig” (s. 42). Sedan nämns inte kriget på länge. Både den “provisoriska regeringen” och den sovjetiska “parallellmakten” sägs ha haft som främsta uppgift att förhindra ett inbördeskrig, “civil war”. Detta upprepas flera gånger och har, vad jag vet, inget stöd i källorna.

För många framstod “februarirevolutionen” som en möjlighet att föra kriget mot centralmakterna på ett mer effektivt sätt. På detta plakat från en demonstration i Petrograd söndagen den 16 (29) april 1917 står det: FOSTERLANDET ÄR I FARA. Blodet vi spillt kräver krig tills vi segrat. KAMRATER SOLDATER. Bege er till skyttegravarna. SKICKA TILLBAKA LENIN TILL [Kejsar] WILHELM!

På sidan 48 beskrivs de så kallade “julioroligheterna” som ett uppror inspirerat av bolsjevikerna, något som så när hade kunnat leda till inbördeskrig. Men inte ett ord om att en utlösande faktor hos de i huvudsak partilösa deltagarna var “den provisoriska regeringens” ambitioner att fortsätta kriget med en offensiv mot de tysk-österrikiska linjerna.

Seger genom nederlag
Eftersom kriget knappast nämns sägs heller inget om den bolsjevistiska linjen att önska eller arbeta för ett ryskt nederlag (se t.ex. Khlevniuks behandling av 1917 är i linje med den ryska regeringens politik under 2017 att så mycket som möjligt tona ner 100-årsjubiléet. Jag minns en intervju med Putin på Youtube där han ställde sig mycket undrande till Lenins och bolsjevikernas politik att vilja “önska” ett ryskt nederlag. Som framgår av länken ovan hade inte ens en “outsider” som Dagens Nyheters liberale chefredaktör Anton Karlgren problem att 1915 argumentera för det korrekta i en sådan politik!

Nåväl, kapitel 3 “Hans revolution” handlar om skrotandet av NEP och den första fem-årsplanen. Tyngdpunkten ligger till största delen på jordbrukskolletiviseringen och gav mig inga nya insikter. Jag hittade ingen referens till vad som brukar framhävas i andra böcker: att bönderna som självägande totalt producerade mindre än som halvt livegna före 1917. Det gjorde att det rådde matvarubrist i städerna. Å andra sidan hade inte staten råd att höja priserna; man menade att bönderna skulle bli rikare genom att producera mera.

Det står mycket lite om industrialiseringen och Khlevniuks bok är kanske den första jag läst som knappast nämner Stalin berömda tal i början av 1931

“Vi är femtio eller hundra år efter de utvecklade länderna. Vi måste ta in detta avstånd på tio år. Antingen gör vi det, eller så går vi under.”

Problemet var alltså inte bara att bygga upp ett socialistiskt samhälle, ännu mer trängande var att försäkra sig om att det överhuvudtaget fanns ett samhälle inom 15–20 år!

Tonvikt vid personliga intriger
Khlevniuk har genom hela boken dessutom en tendens att allt för mycket hänga upp utvecklingen på personliga motsättningar och intriger. Stalin, Trotskij, Kamenev, Sinovjev m fl höll tal och skrev artiklar stup i kvarten och det var detta som enligt Khlevniuk drev fram utvecklingen. Eftersom Stalin var en sämre talare och stilist än Trotskij måste han ha vunnit “maktkampen” med otillåtna medel!

Jag noterar dock med tillfredsställelse att Khlevniuk inte tror att Stalin mördade partibossen i Leningrad, Sergej Kirov, i december 1934. Det är ett villospår som “kalla krigare” och trotskister lade ut för ett halvsekel sedan och som har fungerat som effektiv desinformation.

Som helhet en habil bok om Stalin, mer läsvärd i de avsnitt som täcker hans specialområden, d v s efter 1928, än dessförinnan. Men kapitlet om 1917 visar att någon slags politisk anpassning föreligger, så viss försiktighet anbefalles vid läsandet.

Ledare i ett mycket stort land
För att förstå “Stalin” och kulten kring hans person, både nu och i det förflutna, kan kanske några ord ur Anna Arutunyans bok “Tsar Putin” (Ordfront, 2012)¹ passa in:

“Han såg behovet av en god tsar och en arvfurste och började sakkunnigt spela den rollen, såg behovet av en despot att frukta och spelade en sådan också”.

Men Arutunyan avser inte Stalin utan Vladimir Putin, som genom att fungera som en spegel befästa gamla vanor som inte försvunnit, som en “lätt igenkännlig karikatyr  av själva den ryska statsmakten, nästan gudomlig, ibland brutal, och ansvarig för landets enorma ekonomiska resurser”.

Denna “kult” är därför bara en lätt överdrift av attribut som oundvikligen antas av vem som helst som styr Ryssland. “Det beror inte på att ryssarna på något sätt är genetiskt lagda för despotism“, understryker Arutuyan, utan “en anpassningsmekanism hos ett folk utspritt över en stor landmassa”.

Jag är inte säker på att hon har rätt, men jag återger det eftersom det är en, för mig åtminstone, ny, originell och intelligent hypotes.


1) Ordfronts val av titel avhöll mig länge från att läsa boken. Men den Putinfixerade titeln visade sig, igen, vara lite vilseledande, när jag blev medveten om att det engelska originalet hette: “The Putin Mystique: Feudalism, Corruption and God in Russia” . Arutunyan har medvetet valt det franska ordet “mystique” som inte har samma valör som engelska “mystic” utan står för en mer “oförklarlig, svärmiskt religiös mystik”. Boken handlar dessutom, som täcks av den engelska undertiteln, mest om korruptionen i Ryssland och man får vid genomläsningen en viss sympati för Putin (och andra ryska ledare) som sökt leda detta kaotiska jätterike.

  1 kommentar for “Stalinbilden i dagens Ryssland (3) – Vad står det i Khlevniuks Stalinbok?

  1. Anders Persson
    2019-08-08 kl. 9:51

    En läsare, som sades sig veta att “du gillar stalinbilder”, skickade detta foto nu på morgonen. Det uppges vara taget på Segerdagen i Kiev 2015.

    På bilden av stridsvagnen står det “Ära till den legendariske…”

    Det hemska fotot till höger med den engelska texten “We remember 1941” föreställer förmodligen den legendariska ryska partisankvinnan Zoja Kosmodemjanskja (1923–41) som avrättades under gräsliga omständigheter utanför Moskva.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.