Starwars på Stjärnudden

Morfar som Dart Vader…

Våren har kommit och jag har lärt mig att småpojkar inte leker hjälteäventyr eller riddaräventyr av “den vanliga typen”, utan idag är det Starwars- och Ninja-äventyr som gäller.

Torpet Stjärnudden där lek och allvar blandas i lagom doser.

Men, efter att ha ägnat några timmar åt, och verkligen ha försökt att göra mig till en småpojke i morfarskostym (eller i alla fall försökt följa med i barnbarnets språkliga och fysiska gestaltningar) ute bland blåsipporna på Stjärnudden, förstod jag att det är exakt samma saker som mina kamrater och jag höll på med på 50-talet, när vi var på väg hem från matinéfilmerna på söndagseftermiddagarna.

Det var intill järnvägsövergången på Södra Kustbanegatan (i Göteborg). Vi bröt oss en lång slana i det stora buskaget och förvandlade oss till Ivanhoe, Edmond Dantès, De tre musketörerna, eller någon annan av hjältarna i de många filmer vi såg på Royal, Rialto, Göta, Cosmorama, Spegeln, Palladium och allt vad de hette. Utbudet av äventyrsfilmer för barn på söndagseftermiddagarna var fullt tillräckligt för att få oss förvandlade till goda och onda hjältar i en kamp på liv och död – precis som dataspelen (och i viss mån filmer) gör med dagens småpojkar (och kanske också flickor). Vi befann oss också under Hollywoods inflytande.

Det jag också lärde mig denna helg – i den första vårvärmen – är något jag visserligen redan visste, fast som sjunkit så långt ner i medvetandets källarvalv, i takt med att rörligheten och orken avtagit och blivit vana; att delta i leken med både kropp och själ – inte bara stillasittande alltså – väcker småpojkars intresse.

Det krävs inte särskilt mycket, bara att man sågar ut ett par träsvärd ur några redan kasserade brädlappar, samt ett och annat eget initiativ i leken: upp på sten och utropa erövringen av den gyllene borgen…

Då skapas dialog. Den lilla pojken rynkar pannan, avbryter morfar och försöker förklara i allvarlig lärarton (nästan i morfarston) att så gör man inte. Det finns ingen gyllene borg i Starwars. Jag får som tröst tio extra liv och ska vara glad att jag inte ramlat ner för djävulsstupet. Sedan är det bara att fortsätta.

Mesta tiden går åt till att den lilla pojken förklarar hur allt ligger till och vilka villkor som gäller, och visa hur han själv lyckas likna de små Legofigurerna i Legostarwars. Det slutar alltid lyckligt förstås.

Efter dessa kropp- och själslekar med vidhängande dialogiska resonemang bland blåsipporna, blev den lilla pojkens kramar före hemfärd till en ny vecka på dagis extra innerliga och långvariga. Barn och vuxna behöver både lek och rörelse.

Starwarsfigurer i Legoskepnad

... är läst 162 gånger!

  1 kommentar for “Starwars på Stjärnudden

  1. Gunnar Thorell skriver:

    “Låt barnen komma till mig”

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.