Staten Israel – något att tacka Stalin för?

En av våra allra vanligaste historiska klichéer är att Hitler och Stalin är av samma skrot och korn längst ut på ondskeskalan. Detta gör att viktiga förhållanden hamnar under radarn och blir obegripliga för oss när vi ska försöka förstå vad som händer idag. Här på min blogg välkomnas inlägg för att problematisera även bilden av Stalin. I denna artikel beskriver Anders Persson Stalins ”misstag” – som han egendomligt nog aldrig kritiserats för – i stödet till bildandet av staten Israel.

stalin-palestina-2

Stalin 1946

I de talrika böcker som kommit ut om Sovjetunionen i allmänhet och Stalin i synnerhet hävdas det att den negativa sovjetiska politiken visavi Israel har berott på antisemitism. Att det finns och funnit antisemitism i Ryssland är väl känt, men det hela kompliceras av att en oproportionellt stor del av de kommunister som gjorde revolution 1917 var av judisk börd. Detsamma gällde de kommunister som tog ledningen i de östeuropeiska staterna efter andra världskriget.

Så man kan lika gärna vända på argumentationen, vilket ju också den europeiska och amerikanska högern (inte bara de tyska nazisterna) länge gjorde, det vill säga att Sovjetunionen och kommunismen var en judisk konspiration. Men Stalins och Sovjetunionens inställning till staten Israel förtjänar att utredas och diskuteras. Problemet är bara att historieskrivningen då gärna startar 1949-50, då relationerna från att ha varit dåliga blev ännu sämre, sedan Sovjetunionen börjat understödja de arabiska staterna i området.

Att åren 1947-48 (vad avser Sovjetunionen och Israel) är bortopererade i historieböckerna är det få läsare som reagerar över, ovetande om att vad som skedde då är i högsta grad relevant för att få en klar bild över hela relationen mellan Sovjetunionen och Israel.

Gromykos utspel hösten 1947

gromyko-i-fn-1947

Gromyko i FN 1947

I november 1947 ställde den sovjetiske FN-delegaten Gromyko till sensation när han meddelade att Sovjetunionen mycket väl kunde tänka sig en uppdelning av Palestina i en judisk och en palestinsk del. Detta var en radikalt brytning med traditionell kommunistisk och sovjetisk politik enligt vilket två minoriteter mycket väl kan samsas inom samma geografiska område.

Förutom att det väckte politisk sensation orsakade det också att det sovjetiska inflytandet i de arabiska kommunistpartierna försvann över en natt. Det var som 1939 års Molotov-Ribbentropakt multiplicerad med tio. Om sovjetledningen räknat med detta är osäkert, men fadäsen skulle ha långvariga effekter och bidra till att det som hände strax efter* aldrig var ett populärt samtalsämne bland 1950-talets kommunister.

Hursomhelst, redan före sommaren 1947 hade Ben-Gurion givit den judiska militärorganisationen Haganah i uppdrag att skaffa fram vapen, begagnade flygplan, maskingevär, skadade stridsvagnar etc varifrån som helst och till nästan vilket pris som helst. Allt fick ske illegalt, eftersom FN hade beslutat om vapenembargo i Mellersta Östern och västmakterna arresterade Haganahs folk varhelst de påträffades. USA och Storbritannien värnade i oljans intresse om goda relationer med arabstaterna och motarbetade de sionistiska planerna på en judisk nationalstat i Palestina, då ännu ett brittiskt protektorat.

Hjälp från det kommunistiska Tjeckoslovakien

stalin-gottwald-1948

Stalin och Gottwald på en propagandabild 1948 efter Pragkuppen.

Efter Gromykos positiva signal i FN:s generalförsamling hösten 1947 vände sig Haganahs agenter österut för att få militär hjälp, främst till Tjeckoslovakien. De första kontakterna mellan Haganah och tjeckoslovakerna verkar ha tagits vintern 1947-48 men hämmats av att de borgerliga, västorienterade krafterna i Prag satte sig på tvären, bland annat för att inte stöta sig med västmakterna.

Det kommuniststyrda maktövertagandet i februari 1948 (”Pragkuppen”) innebar därför ett genombrott för tjeckoslovakisk vapenhjälp till Israel. En stor del av de ledande kommunisterna var dessutom av judisk börd och kände stor samhörighet med framförallt de vänsterradikala judarna i Haganah. Att det sedan också innebar ett välkommet tillskott av utländsk valuta gjorde inte saken sämre. Haganah betalade i dollar efter världsomfattande insamlingar.

De tjeckoslovakiska kommunisternas hållning bestämdes inte bara av behovet av utländsk valuta, utan var också politisk. Men givetvis kunde detta inte ske utan Sovjetunionens samförstånd. Genom en pro-sionistisk politik hoppades Stalin inte bara utså splittring mellan Storbritannien och USA, vilka konkurrerade om inflytande i området, utan också öka inflytandet ibland världens judar, vilka ansågs vara mer radikala och nonkonformistiska. Sovjetunionen hoppades på ett brohuvud i Mellersta Östern, med möjligheter för militära baser, ett ”tidigt Kuba”. En sionistisk stat öppnade dessutom möjligheter för att låta Sovjetunions egna judar utvandra.

Nazimärkt ammunition

stalin-israel-amunition

Ett avtal ingicks snabbt enligt vilket Haganah köpte 10 000 mausergevär, 4 500 tunga maskingevär och tre miljoner patroner från vapenfabriker i Brno och Prag. Materialet var tillverkat 1944-45 för Hitlertysklands räkning, avsett för antibrittiska araber. Det är en historisk ironi att de vapen och den ammunition som sedan kom att användas i kampen för en judisk stat var märkta med både hakkors och arabiska bokstäver!

I Žatec 75 km väster om Prag fick israeler och judiska emigranter, förutom kurser i flygteknik, också lära sig utföra kommandooperationer, spionageteknik, sprängämneshantering, överlevnadskonst med mera. Kursen var ”top secret” och deltagarna var förbjudna att tala hebreiska med varandra utanför lägret. De första Messerschmidtplanen anlände till Israel den 21 maj, en vecka efter att staten proklamerat sin självständighet och just i tid för att hjälpa till att stoppa en egyptisk pansarkolonn som nått bara 20 kilometer från Tel Aviv.

Dessa vapenaffärer avslöjar en okänd bild av det kalla kriget. Trots brytningen mellan Sovjetunionen med drabantstater och Titos Jugoslavien kunde planen till Israel ändå mellanlanda i Priština i södra Jugoslavien.

För svenskt vidkommande får affären med vapenleveranserna från det kommunistiska Tjeckoslovakien till den nya staten Israel 1948 en extra dimension eftersom en stor mängd flygare från Sverige verkar ha varit indragna i trafiken.

Ett svenskt vittne

Amalie-Posse

Amalie Posse

Den svenska författarinnan Amelie Posse, som hade mycket goda – ja unika – kontakter i det kommunistiska Tjeckoslovakien, vistades sommaren 1948 i trakterna kring Žatek och häpnade över den omfattande flygtrafiken nattetid. I hennes memoarbok När järnridån föll över Prag som skrevs i mitten på 1950-talet, men publicerades först 1968, berättar hon från ett besök sommaren 1948:

”Något som särskilt frapperat mig är den intensifierade transitotrafik som bedrivs mellan Tjeckoslovakien och Palestina. Det var tydligt att världspressen inte hade någon aning därom. Från ett av tyskarna övergivet flygfält nära Františkovy Lazne och ett annat vid vår grannstad Postoloprty avsändes sedan månader tillbaka varje natt ett tiotal flygplan. Demonterade tyska militärplan och kulsprutor, mausergevär och handgranater, även Röda Kors-material i långa banor. En hel del färdigutbildade stridsflygare sändes också över.”

Till Posses förvåning, med tanke på världssituationen sommaren 1948, var att ett stort amerikanskt bolag i charterbranschen till stora delar svarade för flygtransporterna. Genom en gammal bekant som drev ett hotell i staden fick Posse höra att när denna skytteltrafik inleddes på våren hade flera medlemmar av den kommunistiska regeringen och generalstaben kommit ditresande från Prag och avhållit en festlig bankett på hotellet.

Svenska flygare deltog

Genom hotellägaren sattes hon i förbindelse med några av de 30-tal svenska civilflygare som deltog i verksamheten. De berättade att ”inte enda av deras kamrater var jude eller kommunister”. De hade tagit värvning ”mindre för förtjänstens skull än av allmän idealism” för att hjälpa judarna. En svensk av tjeckisk börd som träffat de svenska flygarna i Tjeckoslovakien har sagt mig att flygarna verkade vara i 30-40-årsåldern.

Först hade de inte verkat bry sig om att få veta varför eller mot vem deras uppdragsgivare kämpade. De hade skrivit under ett kontrakt för att föra transportplan, punkt och slut. Så småningom hade deras attityd ändrats och svenskarna började bli engagerade i den israeliska kampen.

Värvningen av det stora antalet svenska frivilliga kan inte ha undgått de svenska myndigheterna. Amerikanarna var i alla fall väl underrättade och tvingade i mitten av augusti 1948 den tjeckoslovakiska regeringen att stänga basen i Žatec. Detta kom ytterst olämpligt för Israel, som just då hotades av en ny egyptisk militäroffensiv.

Relationerna med Sovjetunionen svalnar

stalin-golda-i-moskva

Golda Meir i Moskva 1948

Under hösten 1948 började relationerna mellan Israel och Sovjetunionen att svalna betydligt. När den nya israeliske ambassadören Golda Meir anlände till Moskva blev hon föremål för entusiastiska hyllningar av de judiska sovjetmedborgarna. Det talades om att tiotusentals judar samlats for att hylla henne. Denna stora uppslutning måste ha kommit som en obehaglig överraskning för ledarna i Kreml.

Samtidigt hade de kommit till insikt om att den pro-judiska politiken inte skulle omvandla Israel till en kommunistisk enklav. I takt med att Israel blev allt mer accepterat av Washington ökade givetvis risken att den omtalat skickliga israeliska underrättelsetjänsten skulle rikta in sig emot östblocket. Det är mot denna bakgrund som jakten på verkliga och inbillade ”sionistagenter” bryter ut (1950-52). I början av 1953 hade Sovjetunionens förhållande till Israel försämrats så till den grad att de diplomatiska förbindelserna avbröts.

Som bekant försvann inte spänningarna mellan de judiska minoriteterna i östblocket och majoritetsbefolkningen, inklusive statsledningarna. I vad mån detta ska kallas antisemitism eller anti-sionism varierar med land och tidsperiod. Men innan den varmhjärtade läsaren hoppar upp och fördömer denna ”rasism” så bör man hålla i minnet att allting har sin goda och dåliga sida.

För den israeliska statsledningen i Tel Aviv var de anti-judiska stämningarna mycket välkomna.

Den israeliske historikern Uri Bialer berättar i sitt standardverk om Israels utrikespolitik 1948-56 att man i Tel Aviv blev djupt orolig när judarna i Östeuropa verkade trivas, ty då ville de inte emigrera. Det önskvärda var att judarna bakom järnridån drabbades av en lagom dos av antisemitism och förföljelse och därmed en vilja att flytta till Israel!

Varför denna tystnad?

Utan den politiska uppbackningen från Sovjetunionen 1947-48 och den militära hjälpen från Tjeckoslovakien hade förmodligen staten Israel aldrig kommit till. Man kan därför fråga sig varför denna historia är så gott som okänd. Svaret är väl att ingen har haft intresse av den. Västsidan skulle få problem med sin negativa propaganda emot Sovjetunionen och på östsidan måste man ha känt en stor förgrämelse över att ha blivit grundlurade.

* Nakba (Den stora katastrofen)

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Dela detta inlägg...
  • 34
  •  
  •  
  •  

  4 kommentarer for “Staten Israel – något att tacka Stalin för?

  1. Knut Lindelöf
    2015-01-07 kl. 18:26

    På facebook skriver en annan Anders Persson: Stalin var en antisemit som ville bli av med judarna.

    Peter Larsson skriver: Det finns ett stort fel i texten, Posse-Brazdova hade inga bra, om ens några kontakter med kommunisterna. Sedan är det en sensation i texten, att det var Israel som drev fram läkarkomplotten.

    PS Det finns hur mycket som helst skrivit om detta på tjeckiska.

  2. Martin Kullberg
    2015-01-07 kl. 23:44

    Vad jag inte fått någon riktig klarhet i är om judarna i mellankrigstiden. Jag vet att USA införde restriktioner, jag vet att Sverige gjorde det, Storbritannien hade restriktioner på judisk migration. Särskilt från östra Europa.

    Så här kunde det låta i Sverige:
    “Otto Järte framhöll att viseringstvång gav skydd mot rasblandning. Från Östeuropas ghetton skulle det eljest ha strömmat in så många element av mindre önskvärd beskaffenhet att det även ur rasbiologisk synpunkt skulle ha varit synnerligen riskabelt att öppna dörrarna för en dylik invasion. Inom den diplomatiska världen hade Järte starkt stöd från Torsten Undén, Sveriges representant i Riga och Östens storebror. Det som Torsten Undén i första hand såg som hotfullt var en stor judisk invasion, och han trodde att Sverige skulle få ta emot 160 000 östjudar bara från Lettland, om viseringstvånget slopades.”
    (Från Populär Historia)

    Med alla dessa restriktioner emot judemigration i efterkrigstiden så fanns en utbredd antisemitism i hela Europa. Men utöver renodlad antisemitism fanns det ju “judekritiska” som framhöll att man inte klarade av att ta emot hur mycket judar som helst. Detta var innan nazisterna drog igång en massiv judemigration igen på 30-talet.

    Jag tror inte detta försvann i Stalins Sovjet, man slutade inte vara antisemit eller “invandringskritisk” för att man slutade tala om det. Vare sig det var antisemitism eller “invandringskritik” så är det nog där man hittar Stalins stöd för kulturnationalister. Miljoner interna flyktingar, 15 år av massiva flyktingströmmar. Att bara upprätta ett ställe där man “löste” problemet lockade många. En annan lösning på judefrågan.

  3. Anders Persson
    2015-09-22 kl. 9:59

    De svenska frivilliga behandlas i en ny bok som jag inte läst, men väl förhandsreklamen i Expressen. Undras om boken ger den korrekta politiska bakgrunden till vapenhjälpen till Israel?

  4. Sigge Andersson
    2015-09-24 kl. 15:16

    Intrycket jag fått är att man från Sovjets sida hade förhoppningar om att “judenheten” skulle bli kommunistisk, eller åtminstone pro-sovjetisk, och att detta – genom ett inbillat judiskt inflytande på världspolitiken – skulle vara till fördel för dem. Man skulle kunna kalla det en “inverterad” anti-semitism, där föreställningar om judisk enhet och judisk makt är centrala. När de sedan insåg att judar vare sig hade makt eller var särskilt kommunistiska så blev de givetvis besvikna, och filo-semitismen byttes mot tal om kosmopoliter och “frivillig” förflyttning av judar till en judisk oblast.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.