Kommunalrådet i Uppsala, Stefan Hanna, har av någon outgrundlig anledning givit sig in i debatten om journalisterna Johan Perssons och Martin Schibbyes öden och äventyr. Han ställer sig på den riktigt obehagliga sidan i debatten, den som hävdar att Johan och Martin tagit en medvetet kalkylerad risk, åkt fast och därför i princip ska skylla sig själva. Istället har de med hjälp av skattepengar fått ett otillbörligt stöd, hyllats som hjältar av kompisarna i medierna och kommer framöver att kunna skörda frukterna av alltsammans med stora inkomster av kommande artiklar, böcker och filmer.

2012-09-15 skrev han på sin blogg bland annat:

”Visst skall Sverige fortsätta att stötta demokratiutvecklingen i världen. Det skall dock vara svenska folkvalda som skall bestämma vilka länder vi fokuserar på. Det kan inte vara upp till enskilda svenskar att själva bestämma var på jorden de vill utmana lokala makter om vi skattebetalare skall stå för notan att försöka få dem fria. Svenska folket och dess regering har satsat mycket pengar och tid på att få dem fria. Vi borde få tillbaka pengar från royalties på framtida böcker och filmer!”

Översatt till klarspråk menar han att den folkvalda alliansregeringen (Rinfeldt, Bildt och i viss mån Hanna själv) enväldigt ska bestämma vår utrikes- och biståndspolitik. Ingen (journalister t ex.) ska sedan ha rätt att varken granska eller kritisera den. Och om man ändå gör det, och åker fast i ett främmande land, så må man skylla sig själv samt klara sig hem utan hjälp från svenska skattefinansierade myndigheter.

Kommunalrådet Hanna demonstrerar med dessa ord tydligt sitt förakt för yttrandefriheten och därmed en oväntat primitiv syn på demokratin. Den ”tredje statsmakten” verkar han helt ha missat, den som ska granska makthavarna och vars rörelseutrymme regleras av vår grundlagsfästa yttrande- och tryckfrihet.

I samma blogginlägg demonstrerar han även sin egen uppblåsthet parat med en praktfull insiktsfrihet om journalistiken:

”När jag skulle välja yrkesbana var journalistbanan ett hett alternativ. Det blev inte så då men med min breda erfarenhet är det aldrig försent att bli frilandsjournalist. Jag har trots allt också praoat på vänstertidningen Uppsalademokraten och jag börjar lära mig hur journalister tänker och tvingas agera inom ramarna som deras uppdragsgivare ger.”

Som politiker är Stefan Hanna sedan tidigare känd för sina bisarra utspel. Han är i någon mån en politikens Lars Vilks – fast ännu på kommunalplanet. Hans provokationer ger honom uppmärksamhet, han blir angripen i pressen och känner sig sedan missuppfattad och förföljd. Han skriver:

”Vänstervridna journalister och särskilt ledarskribenter påstår att jag föraktar journalister. Det är självklart felaktigt och bara en del av deras propaganda mot mig.”

Alltså, han ser journalister (i alla fall de som är kritiska mot honom) som ”propagandister”, särskilt de ”vänstervridna” och han känner sig förföljd av dem.

Alltså, hans inhopp är kanske inte så outgrundligt ändå. Hans ”förnekade” journalistförakt är förstås förklaringen. Det är det som gjort att han gått igång på fallet med de två fängslade vänster-journalisterna Johan och Martin. Stefan Hanna har en grumlig syn på demokratins elementa och blir därmed en nyckfull och för demokratin farlig politiker.

_____
Se hans framträdande i SVT-Debatts eftersnack 13 sep. Läs hans tidigare bravader i AB 3/1 2011

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , ,

Föregående artikelJohan och Martin kommer hem på fredag
Nästa artikelÄrade rättslärde!
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.