Statsministern talar till oss. Det finns ingen anledning att i denna situation inte ställa in sig i ledet och följa hans och myndigheternas rekommendationer. Jag sitter hemma och tänker inte – annat än i absolut nödläge – gå till affären och handla det som jag måste ha för mitt dagliga ensamliv. Jag är ju både 70+ och har länge medicinerat mot högt blodtryck.
Men jag har inte svårt att sysselsätta mig. Min dag ser i allmänhet ut så här: Frukost i morgonrock under första redaktörspasset mellan 07 och 09, ibland längre, särskilt om vädret är motbjudande. Sedan blir det hushållsarbete; bädda säng, vattna blommor, diska, laga lunch, ibland städa och köra någon tvättmaskin eller stryka några skjortor. Det tar väl en timme drygt. Hittills har jag tagit en kort promenad till affären för att handla det som saknas, men det försöker jag nu undvika så mycket som möjligt. Har provat handla på nätet, men det passar mig dåligt. Får se om jag vänjer mig.
Det är knappast synd om mig. Jag håller ju som änkling sedan ett år i alla fall på att vänja mig vid ett ensamliv. Jag kan dessutom sätta mig i bilen och köra till sommarstugan där jag har en snickarverkstad, där jag just nu håller på att snickra en fotpall till min sköna arbetsplatsfåtölj här i Uppsala. Och ju mer våren nu börjar dominera, desto mer lockande är det att flytta dit. En ny fiberuppkoppling är dessutom på väg att installeras där.
På onsdag har jag stämt möte med några vänner. Då ska vi ut och gå med kaffe och macka i ryggsäcken. Det blir väl en tur nerför Fyrisån och hem igen uppe på åsen. Där finns bänkar och bord där man kan sitta och fika.
Efter lunch promenerar jag varje dag, för det mesta ensam. Vid vackert väder blir det en timme eller mer, dåligt väder standardrundan som tar precis 45 minuter. I övrigt sitter jag med olika jobb med datorn i knät i min sköna fåtölj, som nu ska få en fotpall.
På kvällarna kanske det blir ett avsnitt i någon TV-serie. Det finns en del bra, men det mesta är helt ointressant. Rapport klockan 19:30 ser jag av gammal vana, men märker att jag glömmer det allt oftare. Det är ju så förutsägbart.
Man ska ju inte sitta still för länge, utan gå upp och röra på sig ibland. Då går jag ofta till pianot, där jag också har min nya ukulele. Den håller på att lära mig att kompa på. Dessa små avbrott livar faktiskt upp sinnet.
Böcker läser jag i sängen innan jag ska somna. Just nu växlar jag mellan Strindbergs En dåres försvarstal och en ny seriebok; Heimat av Nora Krugh. Bokläsandet borde jag ta mer tid till, men jag har helt enkelt för mycket annat att göra. Kanske får TV-serierna och Rapport maka åt sig för det.
Så har jag det. Jag har inga stora problem att följa Stefan Löfvens uppmaningar. Men jag har å andra sidan mycket svårt att inte fundera på vad det är som sker bakom det som synes ske. Det är något mycket större, som vi ännu inte riktigt förmår urskilja. Spekulationerna spretar åt alla håll. Detta stora har med ekonomi och inte med smittor och sjukvård att göra. I detta kan finnas ännu större hot, men också möjligheter. Så, bara Coronasmittan bringas under kontroll kommer detta stora att framträda tydligare. Det är spännande tider vi lever i. Att det är världshistoria hörs på Stefan Löfvens röst.
Jag går långa skogspromenader, läser, ser mer på TV (som jag normalt gör väldigt lite), skriver på Fb osv. Så länge det finns mat klagar jag inte allt för mycket, men synd på alla bra möten och evenemang jag tänkt gå på, men som nu ställs in.
Synd att det är så långt till Småland, annars kunde vi skogsvandrat tillsammans.
Knut gav mig dåligt samvete. Men efter guvernörens tal i lördags flockades folk till Kaliforniens stränder i det vackra vädret, ser jag på CNN. Tilliten till och respekten för myndigheternas anvisningar är klart mindre i USA än i Sverige. Exempel: Bilister stannar sällan för stopptecken. De saktar in, kollar läget och trampar på gasen. Cyklister saktar inte ens in, om de inte måste.
Nåja Ulf N!
Vi hade ju årsmöte i ”Tankarnas Trädgård” i Växjö igår. Mötet inleddes med teprovning och ett utomordentligt initierat föredrag med bilder om just te. Denna inledning hölls av den erfarne reseledaren, Mobergexperten m m Ulf Nilsson. Det lever jag gott på en tid framöver, här där jag så här års i normalfall fysiskt träffar ungefär 2,33 personer per vecka.
Vid min dagliga promenad i förmiddags mötte jag f d bonden, auktionsutroparen, kyrkvärden m m S.E. Rylander, 80 år. För honom berättade jag det som stått på lindelof.nu om ”Helikopterpengar”. Han erinrade sig då en historia från 1950-talet om T. Erlander (S), B. Ohlin (Fp), G. Hedlund (Bondeförbundet) och H. Hagberg (SKP). Vid tillfälle skall jag ”dra” den historien.
PS.
På ett av fotografierna kunde man i bakgrunden ana nyllet på utgivaren av lindelof.nu.
DS.
Ja, bakom och under det som nu sker finns mycket att fundera över. Knuts fråga om vad som kommer ut av allt detta är i sanning relevant. Bob Dylans strof från 1965 ”Something is happening but you don’t know what it is, do you, Mister Jones?” är minst lika relevant idag. Likaså Kerstin Hessius’ otäcka frågeställning, där hon ställer depression och massarbetslöshet p g a en utdragen smittbekämpning mot ett kortare förlopp med ett stoppdatum till priset av fler dödsfall i riskgrupperna.
En fråga ingen mig veterligt har berört, är hur det kommer att gå för de kanske 100.000 som arbetar grått/svart på falska arbetstillstånd bl a i transport-, bygg/anläggning- och städbranscherna. Med tanke på risken för utvisning, lär denna grupp inte kontakta sjukvården i första taget. Följderna kan bli ruggiga för de som lever i samhällsskuggan.
PS. Trevlig bild, tack för den! Själv gick jag långpromenad med Elisabeth och 6-årig brorsdotter vid Bästeträsk och Ar på norra Gotland. Blåsippor överallt!
Böjade min dag med en kopp kaffe och snabbkoll på läget. Lite positivt för Sverige. Men på de grekiska öarna sitter tiotalstusen människor utan tvål och rinnande vatten. En skam för Europa.
Pojken i Paris är vuxen nu. Han har flytt från Afghanistan på de vidrigaste vägar till Sverige och vidare till Paris. Han är rasande. Jag är vuxen nu. Jag förstår vad ni västerlänningar håller på med, säger han. I Afghanistan dör hundratals människor varje dag. Nu dör några här i Europa. Och ni vänder upp och ned på allt för att rädda era egna! Jag instämmer. Glad över hans insikt.
Sä är det med människovärdet. Fyra miljoner flyktingar i lägren i Turkiet. Miljoner i läger i Thailand fler i Libanon, Syrien, Jemen, Kenya etc. Inte ett ord om dem i rapporteringen. Inga fältsjukhus och ingen evakuering från Lesbos. Naturligtvis inte. Vips blev EU till intet. Varje stat strider för sig och folket väntar sig inte ens en samordning. Det är krig säger Macron. Löfven talar inte så. Han talar som en svensk.
Hann bara med dessa reflektioner och en kopp kaffe innan fler meddelanden ramlar in. 14-åringen jag mötte i Istanbul för ett år sedan befinner i Grekland. Vettskrämd i en råttfälla. Han har ett simkort som han använder då han lyckas låna en telefon. Svår kommunikation.
Den afghanske killen i Sverige som blev knivskuren oprovocerat tvärs genom buken i november, han har fått utvisningsbeslut. Ingen begriper. Kille gråter. Försöker nysta i ärendet. Migrationsverket har inte ens bemödat sig att skicka sitt beslut och motiveringen. Killen har ingenting att överklaga. Han har ett ärr efter 36 stygn i buken. Ingenting som väcker en svensk opinion. Killen vet ingenting om corona. Ligger hopkrupen i sin säng dag och natt. Det är lugnt säger jag och jag vet att han inte tror mig. 2015 var han 15 år och hade vandrat över berg och träsk för att komma till Europa. Soldater sköt mot honom, han grät men gav inte upp. Nu är han här med 36 stygn i magen och ska utvisas. Det blev mitt andra jobb idag.
Nästa grej blev ett telefonmöte med Asylkommissionen. Många gedigna forskningsrapporter på gång. Redovisas i ett första offentligt möte på onsdag.
Samtidigt marcherar den parlamentariska utredningen på. Ingen bas i forskning, bara tyckande. Sverige ska värnas från flyktingar.
Därefter hör och häpna, videoträning med danskompaniet. I kristider blommar kreativiteten.
Paus med koll på nyhetsläget.
Min kropp är 73, jag är i karntän. Men våren lockar till en lång promenad, därunder delvis med barnbarnet Åke i lurarna. Han ska ta studenten i vår. Skulle ta studenten. Begåvad och motiverad i industriell formgivning. Känner att livet trycker på paus, säger han.
Vad kan farmor säga?
Avslutar dagen med två telefonsamtal till och nyheter på teve.
Vart tog nyheterna på invandrarspråk vägen?
Farmor jobbar heltid i karantänen.
I dagens Uppsala Nya Tidning har ledarredaktören Johan Rudström en osedvanligt demagogisk ledare ”Europas dumdristiga avfälling” som angriper den svenska vetenskapligt baserade och icke-panikartade strategin.
Han jämför den svenska virusstatistiken (230 sjuka/miljon inv.) enbart med Finland (127 sjuka/miljon) och inte mot Danmark (224 sjuka/miljon) eller Norge (439 sjuka/miljon), han hänger sig också åt att citera alla fördomar och förklenande omdömen om sitt folk som figurerat i omvärlden:
”Kom igen, var lite svensk, nu” kan bli ett uttryck på många språk om några år, när någon tvekar inför något som verkar riskfyllt … Är det att ’spela rysk roulette med en befolkning på tio miljoner’, som en forskare uttryckte det i The Guardian häromdagen. … Det finns redan ett spanskt uttryck, hacer un sueco, att ’göra en svensk’ … att låtsas som det regnar, vänta på att faran ska blåsa över.”
Mycket av god vetenskap går emot ”sunda förnuftet”, så detta är inget relevant motargument.
Ser att Löfven sitter med den svenska flaggan bakom sig. Borta är EU flaggan och sosserosen.
Har Löfven blivit nationalist?
Nej, Stefan Löfven är inte nationalist, åtminstone inte i högerpopulistisk mening. Hans tal till nationen (med över tre miljoner tittare) var en markering att nu är det allvar, för oss alla. Plikt, ansvar, uppoffringar i en svår tid. Därtill ovanligt välformulerat, i synnerhet som Löfven inte är någon stor retoriker. Man kan enligt min mening faktiskt jämföra med Per Albin Hanssons radiotal vid krigsutbrottet 3:e september 1939. Jag är inte sosse, men är i detta dystra läge helt överens med L.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Från dagisbarn som tvättar händerna i ett, frivilliga som anmäler sig, över företag som donerar sjukvårdsmaterial, grannar som handlar mat till de som sitter i karantän och alla de som av avstår resor. Med mera. Vi bör vara medvetna om att läget kommer att förvärras, såväl i medicinsk som ekonomisk och social mening.
För egen del håller jag mig som 70-plussare hemma (undantaget promenader), och har donerat till Medicens sans Frontières/Afrique.