Sten Svensson och skolreformerna

Sten Svensson

Häromdagen skrev jag med anledning av Björn Åstrands utredning En mer likvärdig skola – minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning (SOU 2020:28) om hur jag ser på det svenska skolhaveriet.

Idag (13/5) skriver Sten Svensson om samma utredning i SvD, där han framför förhoppningar om att den ska kunna bli en utgångspunkt för alla politiska partier att enas om en väg framåt mot en jämlik skola. Alla är nämligen skyldiga till ”skolmarknaden” menar han. Och det har han sannerligen rätt i.

Innerst inne är Sten Svensson förstås medveten – liksom Mats Wingborg som jag nämnde i förra artikeln – om sin egen skuld till haveriet. I sin nyckelposition som redaktör för Lärarnas tidning (TCO-lärarna) på 80-talet bekämpade han nämligen konsekvent de varningar för att ”statsprogeressivismen” (ett begrepp som Donald Broady myntade mycket senare) skulle leda till kunskapsförfall och dåliga elevresultat. Han var med och drog upp riktlinjerna för vad lärare skulle anse om den så kallade “nya pedagogiken”. En pedagogisk enögdhet tog sig med hjälp av Sten Svensson djupt in i den lärarfackliga rörelsen. Det gick så långt att lojalitet till dessa idéer på 2000-talet blev ett kriterium för varje enskild lärares personliga löneutveckling.

2011 hade Maciej Zaremba en uppmärksammad serie i DN som blottlade hela skolhaveriet ända sedan 60-talet. Beskrivningarna var skarpsynta men också mycket kritiska mot Socialdemokratiernas klassiska statliga och likvärdiga skolsystem. Jag noterade då att Sten Svensson sågade serien nyanslöst på sajten S.O.S. Enligt Svensson var det Kunskapsrörelsen som var roten till allt ont i den svenska skolan och Zaremba deras papegoja en generation senare.

2013 skrev Maciej Zaremba åter på DN-debatt om skolans långa ideologiska förfall, vilket också sågades av Sten Svensson på samma sajt S O S stillsamt med bestämt med ungefär samma argument.

Sten Svensson, Mats Wingborg och deras närmaste hade förstås aldrig några onda avsikter med sin kamp för ”den nya pedagogiken” på 80-talet. De var engagerade och trodde sig kämpa för en god sak. Idag är Sten Svensson aktiv i Nätverket för en likvärdig skola och försöker bidra till en restaurering av den svenska grundskolan som samhällsbärande demokratisk institution. Det är bra.

Men de hade fel då. Och för att slippa tala om tiden före 1990 påstår man att allt ont i grundskolan började med Carl Bildts (M) regering och ”marknadiseringsreformerna”. Nu medger han visserligen att Göran Perssons (S) kommunalisering 1989 hade sin betydelse, vilket är bra. Förra året skrev han en rapport Systemskiftet – när skolan gick från gemensam till privat som istället tonar ner betydelsen av Göran Perssons kommunalisering. Att marknadiseringen var en direkt fortsättning på reformerna; skolpeng, “lokal skolprofilering”, “lokala arbetsplaner” och kommunalisering kanske Sten Svensson nu börjar inse. Man kan ju hoppas.

Sten Svensson, Mats Wingborg m fl vägrade lyssna till 80-talets visselblåsare, sådana som Bengt Göransson, Gunnar Ohrlander, Arne Helldén, Yngve Persson, Ana Maria Narti, Lars Gyllensten, Jan Myrdal och många många fler. De satt tryggt på nyckelpositioner inom skolbyråkratin (i vid mening) med socialdemokraternas partiledning bakom ryggen och kunde avfärda oss visselblåsare såsom reaktionärer och propagandister för ett antikverat gammalt realskolesystem.

Nu har i alla fall det nya Nätverket slutat prata pedagogik och kräver att skolsystemet ska backas tillbaka till en grundstruktur som liknar den före murens fall. Och det är jag helt med på. En smula självkritik för misstagen före 1990 vore klädsamt, ja till och med nödvändig.

  5 kommentarer for “Sten Svensson och skolreformerna

  1. Jan Arvid Götesson skriver:

    Knut L!
    Jag tror inte det leder något vart att en grupp säger att en annan grupp skall vara självkritisk för vad som skett det senaste halvseklet. Det leder bara till att den andra sidan framhärdar.

    Alla som vill borde väl enas om att lägga ner trätorna. Det är ju för sent nu. Vi har en ohjälpligt segregerad skola och ett ohjälpligt segregerat boende.

    Jag tror inte att det går att laga och lappa och pussla och pyssla och knåpa med det befintliga systemet så vi steg för steg når en mer likvärdig skola. I stället fordras ett alexandershugg. Jag tror att majoritet skulle kunna nås kring att erkänna att vi för gott har fått ett system för över- och medelklass och ett för underklass. Ö&M-klasserna kommer att strida till döden för sina landvinningar.

    Därför så kategoriserar vi ärligt skolor och bostadsområden efter klass, och så ger vi över budgeten ett gigantiskt tillskott till underklasskolorna. Och sätter ordningsvakter där så att högavlönade superlärare kan arbeta med elever som vill.

  2. Knut Lindelöf skriver:

    Jan Arvid G!
    Ja, du har nog rätt. Segregationen är permanent etablerad idag. 70-talet går inte att få tillbaka. Men jag tycker i så fall att din klassinriktade fördelningsmodell ska vara så radikal att de privilegierades skolor ska få kraftigt reducerade skattepengatillskott och betala rejäla terminsavgifter.

    Det vore förstås att gå helt ge upp den generella bidragstanken, t ex lika barnbidrag åt alla. Den var en viktig princip i folkhemmet. Ingen skulle behöva känna sig särskilt bidragsberoende. Den idén förfäktas av det nämnda “nätverket för…”. Så om detta kanske man ska föröka mötas.

    Men, för mig känns det som ett nederlag.

  3. Jan Arvid Götesson skriver:

    Knut L, jag preciserar mitt förslag:

    1. Sverige har delats i ett rikare skikt, som aldrig kommer att beblanda sig med fattiga i boende och skola, och en folkmajoritet av Strindbergsk underklass: lägre medelklass, arbetarklass och utanförstående.

    2. Vi erkänner att huvudattraktionen med segregation är segregationen i sig; materiell kvalitetsskillnad kommer på andra plats. Idén om att blanda klasser är (nu) naiv, eftersom man utsätts för störningar och faror om man inte segregerar sig i dagens samhälle.

    3. Majoriteten, och de ansvarsfulla bland de rika, enas om detta nya samhällskontrakt: ”Ja, vi får väl ha segregation då, men då skall vi stämpla områden och skolor efter klass, och instifta ett nytt välbetalt yrke, ’klassutjämningslärare’, och en stor ordningsvaktstyrka som stävjar kaoset. Storsatsningen på fattigas skolor betalas via skatt, men attraktiva skolor straffas inte med avgifter och sänkta bidrag; fattiga skall kunna komma in.”

    4. Alla strider om vems fel det var avblåses.

  4. Knut Lindelöf skriver:

    Jan Arvid G!
    Ytterst svårsmält. Men, med pistolmynningen mot tinningen kanske jag viker mig.

  5. Benkt Lundgren skriver:

    Knut L!
    Du och jag är väsentligen eniga i skolfrågan. Men jag saknar en detalj i din beskrivning av situationen före 1990 – och jag kan inte se att Zaremba heller skrev något om det i sin artikel från 2013. Sten Svensson m.fl. kan ju peka på vissa politiska beslut som skapat “dagens elände”, främst friskolesystemet. Men bristerna i skolpolitiken före 1990 berodde så vitt jag förstår inte på några specifika politiska beslut, utan på att lärarutbildningen och den pedagogiska debatten dominerades av “progressivisterna”. Är det inte så?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.