STEPHEN KOTKINS BOK: STALIN, WAITING FOR HITLER, 1929–1941

Anders Björnsson recenserar andra delen (av tre) i Kotkins biografi om Stalin. “Det är en rigoröst genomforskad bok med en väldig nerv. Där skildras i förfärande detalj de rysansvärda åren efter 1935, då skräcken och statsterrorn spred sig och misstroendet mellan människor blev den dominerande mentaliteten i samhället. Kotkins böcker om Stalin lär sammantagna bli den definitiva Stalin-biografin för några generationer framåt.”

Läs recenstionen på Dixokon >>

Här recensionen av första delen >>

  12 kommentarer for “STEPHEN KOTKINS BOK: STALIN, WAITING FOR HITLER, 1929–1941

  1. Sven-Eric Holmström
    2019-01-10 kl. 20:36

    Det sas samma sak om Montefiores Stalin-biografi som vid närmare betraktelse är rent skräp. En bok som avfärdar Kotkin är under uppsegling och kommer ut troligen senasre i vår.

  2. Torgny Forsberg
    2019-01-11 kl. 13:55

    Vill man läsa en lång och ej så hyllande recenstion av Fred William A review of Stephen Kotkin’s Stalin: Paradoxes of Power, 1878-1928: Part one se länk (hela fyra delar).

  3. Anders Persson
    2019-01-12 kl. 3:24

    Stalins ovilja att tro att Hitlertyskland skulle anfalla sommaren 1941 är inte så svårförklarlig. För det talade en massa underrättelserapporter, mot det talade att ett tyskt anfall på Sovjetunionen skulle vara ett stort misstag. Det visade sig ju vara det, men redan innan fanns det goda skäl att tro att Hitler inte skulle vara så korkad.

    1. Storbritannien var ännu obesegrat
    2. Tyskland fick från Sovjetunionen alla de råvaror de var i så trängande behov av
    3. Nazityskland kunde känna sig trygg från “bolsjevistiska” aktioner

    Men tyvärr var inte Hitler så klok som Stalin trodde att han var, eller borde vara. Han visste, till Stalins besvikelse inte “sitt eget bästa”.

    Stalin hade också en överdrivet positiv uppskattning av klokheten hos västvärldens ledare. Han ansåg att han visste vad som “objektivt” var bäst för dem och trodde att de också insåg det. Detta skulle visa sig efter kriget när han gång på gång lovar Väst fred och vänskap i utbyte mot inställd kommunistisk agitation.

  4. Sven-Eric Holmström
    2019-01-12 kl. 9:36

    Till Anders P:s inlägg kan också nämnas den desinformationskampanj som i regi av fältmarskalken Keitel sjösattes av tyskarna i februari 1941 och som gjorde det svårt för Sovjetledningen att bedöma vad som var sant och inte sant. Då Molotov återvände till Moskva efter besöket i Berlin i november 1940 rapporterade han till politbyrån att det var hans uppfattning, efter diskussionerna i Berlin, att tyskarna planerade krig. Stalin stödde honom i den uppfattningen.

    Sen det här med att man trots alla varningar skulle ha tagits på sängen av anfallet den 22 juni 1941. Samma kritik kan i så fall riktas mot den amerikanska ledningen gällande Pearl Harbor ett halvår senare. Detta trots att man från amerikansk sida hade tillgång till avsevärt mer underrättelseinformation än vad Sovjetledningen hade.

  5. Mats Larsson
    2019-01-12 kl. 17:05

    En ny bok under uppsegling senare i vår som avfärdar Kotkin låter för mina öron som en kommande bok av Grover Furr.

  6. Anders Persson
    2019-01-13 kl. 4:38

    Anders Björnsson skriver i sin recension av Stephen Kotkins första del av Stalinbiografin: “Han [Stalin] visste att vinna lägre kadrer inte med stor retorik och flammande tal utan med charmigt småprat och med ett osvikligt minne för personer och händelser…”

    Detta bekräftas av andra historiker, och låter ju bra. Detsamma kan ju sägas om t ex tiotusentals fackföreningsfunktionärer i vårt eget land. Men när det gäller Stalin får inget låta bra, så Björnsson (eller om det är Kotkin) måste lägga till

    “…vilket av mången kunde uppfattas som omtanke.”

    Vad är detta? Det är sådana här efterslängar som komprometterar det mesta av det som skrivs om Stalin. Som om jag skrev att “Anders Björnssons skriverier vittnar om en stor flyhänthet och djupa kunskaper i humaniora, vilket av mången kunde uppfattas som ytlig, akademisk snobbism.”

    Göran Hägg nämner det här knepet i sin bok i retorik. Påståendet “A bedrar B” må vara en lögn, men påståendet “C tror att A bedrar B” är helt sant.

  7. Sven-Eric Holmström
    2019-01-13 kl. 10:02

    Mats Larsson!
    Alldeles korrekt uppfattat. Planerad komma ut i början av februari. Jag var i kontakt med honom igår. Han har kvar att göra registerdelen sedan är den klar. Blir mycket intressant. Hans totalsågning av Timothy Snyders Den blodiga jorden är fenomenal.

  8. Sven-Eric Holmström
    2019-01-13 kl. 10:18

    Det du fäster ljuset på, Anders P, är symptomatiskt för den västerländska Stalin-skrivningen. Ingenting får låta bra. Om det gör det så måste man på något vis försöka få det att låta dåligt ändå. Annars får man problem i de akademiska kretsarna. Vi har ett exempel i Matthew Lenoes tegelsten om Kirov-mordet där författaren i tid och otid bedyrar sin negativa syn på Stalin.

  9. Anders Persson
    2019-01-13 kl. 11:26

    För att förtydliga innan stormen bryter ut: att excellera med “charmigt småprat och med ett osvikligt minne för personer och händelser” är positivt endast i mellanmänskliga relationer, men inte nödvändigt i politiska. Det är alltså inte något som man behöver “ställa till rätta” med olika efterslängar.

    Det är inte bara om svenska fackföreningsfunktionärer det kan sägas att de är bra på “charmigt småprat och med ett osvikligt minne för personer och händelser”, det gällde säkert också massor med tyska nazister. Det politiskt relevanta är vad Stalin, fackföreningsfunktionärerna och nazisterna sedan använde sitt “charmiga småprat” till.

    Att 99% av alla som skriver om Stalin skriver så här beror på att Stalin à priori definieras som “ond”. Som sådan blir allt han gör och säger “ont”. Om det inte verkar så måste det förklaras vara “ont”. Vi har samma problem med Hitler, som tyckte om hundar. Detta i förstone sympatiska drag måste på något sätt “förklaras”, om inte så förtiger man det.

  10. Sven-Eric Holmström
    2019-01-28 kl. 23:38

    Grover Furrs motbok mot Kotkin har nu kommit.

    Författaren sa nyligen till mig att del 1 i den här serien är inte så dum, men den här delen är riktigt dålig.

  11. Sven-Eric Holmström
    2019-02-02 kl. 10:47

    Jag har nu fått Furrs bok och redan kunnat konstatera att Kotkins bok är riktigt skräp. Det är rakt igenom felaktigt som Anders Björnsson säger att boken är “rigoröst genomforskad”. Furr visar på flera ställen hur Kotkin angett flera olika källor som i själva verket är en och samma, allt för att få det att se seriösare ut. Kotkin hänvisar vidare till källor som inte innehåller det han påstår att de innehåller. Det finns ett otal andra exempel på Kotkins ohederlighet.

    Furr har tidigare avslöjat Timothy Snyder som den bluff han är. Nu gör han samma sak med Kotkin. Det tragiska är att Snyders bok används som studiematerial på högskolorna. Men de ansvariga kan åtminstone inte komma och hävda att de inte visste något om de här två bluffmakarna.

  12. Knut Lindelöf
    2019-02-02 kl. 13:22

    Sven.Eric H!
    Som jag skrivit tidigare, denna diskussion borde föras i ett forum för insatta historiker. Här far de över huvudet på de flesta. Och “bluffmakartillmälen” är knappast övertygande.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.