Det är inte lätt att helt oförberedd hamna mitt i ett storpolitiskt skeende. Då uppträder man, även utan några skådespelartalanger, som ”Stig Helmer”. Jag vet för jag råkade befinna mig i Berlin söndagsmorgonen den 13 augusti år 1961.
Jag hade, tillsammans med en kollega, Kurt Svensson, från Tekniska högskolan i Stockholm, just påbörjat en studieresa runt Europa och första anhalten var Berlin. Vi hade anlänt dagen innan och tänkte börja söndagen med att titta närmare på gränsen mot sovjetiska sektorn i östra Berlin. Strax utanför vårt hotell kunde vi ta en spårvagn som passerade Potzdamer Platz där sektorgränsen gick. Men redan några stationer innan stannade spårvagnen och skulle inte gå längre. Vi fick kliva ur och fortsätta till fots och väl framme såg vi vad som orsakat stoppet. Längs sektorsgränsen var taggtråd utrullad och på andra sidan bröt man redan upp gatstenarna med hjälp av tryckluftsborrar.
Stämningen var lugn. På östsidan stod soldater med skjutvapen beredda. På västsidan gick morgontidiga berlinare runt, förvirrade och allvarsamma. Efter en stund anlände en bil med en högre officer. Det var chefen för brittiska sektorn, där vi befann oss, som bredde ut en karta på motorhuven och diskuterade situationen med sina medarbetare. Men annars hände ingenting.
Efter en stund bestämde Kurt och jag oss för att gå tillbaka och hämta vår bil och pröva om det gick att ta sig in i östra Berlin med våra svenska pass. Det gick bra både vid Brandenburger Tor och vid Friedrichstrasse, där det senare blev Checkpoint Charlie. Vi hittade en stor rivningstomt där vi kunde parkera bilen och promenerade fram till sektorsgränsen. Samma bekymrade och allvarliga ansikten på den här sidan. Men vi kände oss som besökare från en främmande planet.
På vägen tillbaka till vår bil passerade vi en annan rivningstomt där soldater och stridsvagnar stod uppställda. Jag kunde inte låta bli att ta en bild utan att titta i sökaren. Den blev inte särskilt bra. En verklig Stig Helmer hade säkerligen varit mindre diskret vilket gett omedelbara konsekvenser.
När vi åter satt i vår öppna sportbil dök ett annat motiv upp. På balkongen till ett hus stod en grupp personer i uniform och tittade i kikare bort mot sektorsgränsen. Det blev en bra bild med mitt 135 mm tele. Men någon på balkongen hade fattat intresse för oss. Med bestämda steg närmade sig två personer i uniform. Jag försökte förgäves hinna byta till normalobjektiv med tanken att det skulle verka mindre misstänkt.
(Klicka för större bilder i bildspel)
Nu gällde bara för oss att så gott det gick uppträde som Stig Helmer och Ole. Två skandinaviska turister som helt utan egen förskyllan hamnat mitt i storpolitiken och inte ville någon människa något ont. Vi lyckades över förväntan och fick efter passkontroll åka därifrån. Med mina stridsvagnsbilder fortfarande i kameran.
På kvällen ringde telefonen i vårt hotellrum. En man presenterade sig som den person vars laboratorium vi dagen därpå skulle besöka på universitetet i östra Berlin. Vi var givetvis välkomna, han ville bara förklara hur vi skulle kunna träffas under nuvarande omständigheter. Han berättade var och när han skulle vänta på oss i sin bil och förklarade hur bilen såg ut. Sedan ringde han av efter några artighetsfraser.
Många gånger senare har jag funderat över om vi gjorde rätt i att genomföra besöket eller om vi borde ha avstått som en protest mot gränsstängningen. Det blev ett besök i en egendomlig atmosfär. Chefspersonerna på universitetet försökte uppträda som om ingenting hade hänt, medan de yngre forskarna hade svårt att dölja sina känslor. Men ingenting blev sagt om gårdagens händelser.
Vår ankomst till Berlin kunde blivit en bra scen i filmen ”Stig Helmer i Berlin”. Vi åkte i Kurts lilla minisportbil av märket Austin Healy Sprite som var försedd med en specialkaross i glasfiberarmerad plast. Det såg fräsigt ut men motorstyrkan var bara hälften av vad jag nu har i familjens Toyota Yaris.
Specialkarossen hade ingen baklucka utan man fällde stolsryggarna framåt och lastade med viss svårighet in bagaget i det minimala utrymmet där bakom. Längst in och underst låg det vi trodde oss ha minst användning för. Reservdunken. Inför resan genom Nordtyskland var vi inställda på att inte tanka av den östtyska bensinen som kanske hade olämpligt oktantal. När vi rullade fram till den östtyska gränskontrollen vid infarten till Berlin gratulerade vi varandra. Bensinen hade allt räckt.
När alla papper var genomgångna och tullmännen resignerat inför problemet att undersöka bagageutrymmet fick vi klartecken och satte oss i bilen. Då vägrade motorn att starta och i ett ögonblick av klarsyn förstod vi att nu var bensinen slut. Det var bara att kliva ur bilen och skjuta den över gränsen in i Västberlin under alla gränsfunktionärers intresserade och lätt roade blickar. För att få tag på reservdunken fick vi sedan lasta ut allt vårt sinnrikt instuvade bagage. Sådan var vår entré i Västberlin.
Vår avfärd från Berlin, inför färden söderut genom Östtyskland, kunde utan större förändringar utgöra en scen i Jacques Tatis ”Semestersabotören”. I ett antal träbaracker fanns små expeditionsluckor där man skulle lämna in ifyllda formulär och få dem stämplade inför inlämnande i någon annan lucka. Problemet var bara, vilket egentligen är alldeles fel ord, att det ingenstans fanns någon information om vilka blanketter som skulle ifyllas och i vilka luckor de skulle lämnas in. Ett antal förvirrade bilförare irrade kring och försökte hitta någon som kommit ett steg längre i processen och kunde ge ett användbart råd.
Så slutade ett par oförglömliga dagar i Berlin i augusti 1961.
Henrik L!
Vilken fantastisk berättelse. Men, nej, det är inte Stig-Helmer och inte heller Tati (och inte heller Farbror Svens Petrograd-reportage från tidigare tråd). Nej, det är mer allvar och svärta i det du skriver. Är det en blandning av Dagermans tyska höst och Jolo kanske? Strunt samma. Det är i alla lägen en fantastisk tidsskildring. Tack.
Henrik!
Vilket sammanträffande. Jag ringde dig för några daga sedan men ni var tydligen ute. Jag satt och gick igenom mina fotografier från 1961 men hittade inte några från vår studieresa och tänkte höra om du hade dina kvar. Fin artikel, den väcker minnen till liv.
Kommer du ihåg att vi på vägen till Berlin blev dirigerade av två snorkiga, maktfullkomliga öst-poliser in på en väg som vi inte tänkt åka och hamnade mitt i en militärkonvoj. Där satt vi i den lilla sportbilen mitt bland stora fordon med trupper, kanoner och förstod att det inte var meningen att vi skulle finnas där. Alldeles innan Berlin hittade vi en väg som verkade gå runt och mot den gränsstation som vi skulle passera. Ingen verkade ta någon notis om oss och dagen efter förstod vi att det varit den östtyska militära uppladdningen. Vi kunde nog ha hamnat i en brydsam situation.
Jag tror att vi inte vågade ta några bilder då. Det finns ju en fortsättning om vad som hände när vi skulle åka ut ur Östtyskland.
Jag minns hur vänligt bemött jag blev i Östberlin en gång när jag blev strandad där under DDR-tiden. Jag hade varit i Warszawa och arbetat en vecka och skulle ta tåget via Östberlin till Sverige. Men tåget från Warszawa till Östberlin var så försenat att jag missade nattåget till Stockholm.
Jag frågade en polis på järnvägsstationen om råd. Han var vänlig och förstod att jag hade ingen skuld i den uppkomna situationen. Han föreslog att jag skulle ta mig till Alexanderplatz och försöka få ett hotellrum.
Men på hotellet fick jag veta att man behövde transitvisum för att bo där en natt. Det hade jag nu inte. Något transitvisum behövdes ju inte för en som bara skulle åka tåg genom DDR. Ett transitvisum kunde man får vid en check-point, fick jag veta på hotellet.
De vänliga kvinnorna på hotellet insåg min situation och skramlade ihop lite mynt så jag kunde ringa min fru och berätta att jag missat tåget.
Något transitvisum blev det nu inte, det var för krångligt. Jag åkte tillbaks till järnvägsstationen och tillbringade natten på ett livligt café där nattlivet pågick till fram på småtimmarna. Något transitvisum för att hänga på järnvägsfiket behövdes inte och ingen tog någon notis om mig.
En senare upplevelse i Berlin inföll i precis andra tidsänden sett från Henriks historia. Arbetet förde mig av en slump till Västberlin några dagar efter murens fall. Östeberlinarna åkte gratis på tunnelbanan, som var packad med östberlinare på samma sätt som gatorna var fulla med Trabanter.
En kväll på ett ölfik försökte jag med min skoltyska hänga med i ett samtal mellan östberlinska gäster och den västberlinska kvinnan som skötte öldisken. Efter en stund frågade hon mig ”Kommen Sie auch von die Osten?”. Min gamla täckjacka var onekligen av klart östberlinskt snitt.
Kurt!
Minnet är bedrägligt och först kan jag inte alls erinra mig att vi hamnade mitt i en militärkolonn. Men så kommer minnesfragment fram att vi trodde det bara var en större militärövning.
Minnet av att vi hade svårt att hitta infarten till Västberlin är helt utsuddat för mig. Kanske överskrivet av en liknande upplevelse tre år tidigare. Men då i en stor lastbil med en kapproddbåt och ett svenskt EM-damlag i rodd på flaket. Sent på kvällen slutade vår felaktiga väg in mot Västberlin plötsligt med att ett antal cementblock spärrade vägen. En kuslig upplevelse i mörka natten men det är en helt annan historia.
Från vår resa finns, med den här bilden, däremot dokumenterat att vi hade problem med bilen någonstans på de förrädiska vägarna satta med gatsten i norra Tyskland.
Sommaren 1974 var mitt första Berlinbesök. Kom med tåg från Västtyskland och satt helt enkelt kvar, när alla andra klev av på Bahnhof Zoo. Klev av på slutstationen i Östberlin och gick genom passkontrollen. Jag minns inte, men jag måste väl ha köpt ett besöksvisum. Gick runt lite på måfå och letade efter övernattning. Gick fram till en polis på Alexanderplatz och frågade. Han var ung och såg oskyldig och helt överrumplad ut. Han anropade någon på sin walkie-talkie: ”Ein Bürger” letade efter en säng för natten. Jag visades till ett nybygge alldeles nära och hamnade högt upp med god utsikt, 20DM inklusive frukost om jag minns rätt. Tog mig några dagar senare till ett billigt studentrum på Freie Uni i Västberlin. Från min kurs i tyska språket där minns jag:
1) Den förste läraren hette Herr Kaj. Eleverna ville lära sig den beryktade tyska grammatiken, men Herr Kaj förklarade att den inte existerade. I stället krävde han att vi skulle lära oss en godtycklig boksida utantill som hemläxa. Nästa dag fick vi skriva ner den ur minnet bäst vi kunde. När endast två trogna elever återstod fick han sparken.
2) Min näste lärare fick frågan om det inte borde heta ”Ein Zimmer mit warmem und kaltem Wasser” (”mit” styr ju dativ for krajsts sejk!). Han höll med men tyckte det lät konstigt.
Jag hamnade i ett gäng unga människor, bl a med en amerikansk officer från militärbasen utåt Wannsee. Han bjöd in till en saftig amerikansk hamburgerfest, som inställdes med några timmars varsel. Officeren hade oväntat förflyttats till Washington DC. Några dagar senare avgick Nixon.
Så för mig är Berlin (öst och väst) för alltid förknippat med nostalgi.