“Stig-Helmer” i den ryska oktoberrevolutionen

stig-helmer-petrograd-soldater

Stig-Helmer mitt i kulregnet (montage av Redax)

Som bekant överträffar verkligheten ofta dikten. Tag nu det här med ryska revolutionen den 25 oktober 1917 gamla stilen, 7 november nya (och den nu aktuella). Det har gjorts dokumentärer, dramer, romaner och vetenskapliga avhandlingar – men finns det några komedier?

En som möjligen kan besvara den frågan är den rysslandskunnige Mats Larsson. Men så vitt jag vet finns det ingen svensk komedi. Så tänk er nu att Lasse Åberg gör ännu en film i serien “Sällskapsresan” med nummer 4 eller 5 förlagd till Petrograd hösten 1917. Ni kan se Stig-Helmer framför er där han springer omkring i kulregnet på Nevsjki Prospekt jagad av farliga bolsjeviker! Men det behövs ingen film – det har hänt!

Diplomat i Petersburg
Hjälten hette inte Stig-Helmer utan Sven Jerring, allas vår “Fabror Sven” (dvs vi som är födda före mitten av 60-talet och kunde lyssna på Barnens Brevlåda). Hösten 1917 var Jerring, då en 21-årig studerande från Uppsala, stationerad vid svenska ambassaden i Petrograd. Där upplevde han ryska revolutionen in på bara skinnet. Breven hem har publicerats bland annat i Röster i Radio 1977 varifrån jag saxar dessa “Stig-Helmerska” episoder. Speciellt intressant är brevet den 7 november 1917.

För att sätta er in i skeendet citerar jag ur E.H.Carrs klassiska standardverk:

Tidigt på morgonen den 25 oktober 1917 gick bolsjevikstyrkorna till aktion. Nyckelpunkterna i staden besattes, medlemmarna i den provisoriska regeringen togs till fånga eller flydde, på eftermiddagen förkunnade Lenin arbetarnas och böndernas revolutionära triumf

“Revolutionscirkus”
Låt oss nu höra Stig-Helmers … f’låt attaché Jerrings version, nertecknad onsdagen den 25 oktober klockan 23 på kvällen:

Nu har jag äntligen någonting att berätta. Lite äventyrligt t.o.m. Här är nämligen för ögonblicket full revolutionscirkus med gevärsskott och kulspruteknatter och artillerield …

Bolsjevikupproret har ju varit länge väntat och, som jag skrev i mitt förra brev, skulle det just gå av stapeln idag. Preludierna kom igår. Regeringstrupperna besatte broarna, hejdade alla bilar och beslagtog dem, och svärmade kring på gatorna som yra höns. På natten [till onsdagen] lär någon skottlossning ha förekommit; jag var ute på Nevskij [Prospekt] ett slag och såg mig om, men där var allt lugnt. Förmodligen var det bara huliganerna, som roade sig med målskjutning i utkanterna av stan.

Bolsjevikerna sparade sig till idag.

Ni må tro att spänningen var något till stor (sic) alltifrån måran [morgonen]! Folk stod i grupper och sladdrade i portgångarna, pansarbilar kilade härs och tvärs, och tre gånger blev jag hejdad av militärpatruller när jag vandrade till mitt jobb.

Under lunchpausen var Jerring ute på nytt, men märkte inget särskilt. Vid 16-tiden hördes en del skott i närheten. När arbetet var slut gav han sig emellertid ut på nya “spejarfärder” och upptäckte att situationen började bli kritisk:

Alla affärer stängda, få civila på gatorna, barrikader här och där, armerade med kulsprutor och infanterister överallt. Däremot inga kosacker, de är nämligen rätt regeringsvänliga och alla dessa trupper var bolsjeviker, som på ett par timmar hade tagit hela Petrograd i besittning, utan strid.

En “lättvindig revolution”?
Jerring tog sig hemåt “tämligen misslynt” eftersom detta varit en “snöpligt lättvindig revolution”. Vid 20-tiden gav han sig emellertid ut på nytt, nu mot Nevskij Prospekt:

Nevsky var nästan folktom, bara några matrospatruller. Jag tyckte det mest liknade söndagsskola och vandrade upp emot Vinterpalatset. Där blev soldaterna flera och tycktes vänta på någonting. Jag väntade också. Så med ens började en kulspruta knattra en tio steg till vänster. Blygt men rätt hastigt avlägsnade jag mig åt andra hållet. Ville inte vara i vägen, si – och råkade mitt in i en skyttelinje med gevären vid ögat.

Nu blev jag något betänksam och erinrade mig, hurusom en brasa och en god länstol kan vara rätt behagliga ting; och ensam civil som jag var, fann jag min närvaro bland alla dessa bålda krigare ej vara precis av behovet påkallat. I detta ögonblick började det blixtra från Vinterplatatset och jag grep till reträtten, en tämligen snabb men fullt ordnad reträtt.

Det är oklart vad det var för “blixtar” Jerring sett. Det kunde vara detonationerna av de granater som avfyrades från Peter-Paulsfästningen eller explosioner av de handgranater som vid ett tillfälle kastades inne i byggnaden och skadade två personer lindrigt.

Jag fann som sagt atmosfären en smula ohälsosam och drog mig tillbaka till en mer skyddad plats där jag kunde se det mesta av vad som försiggick utan att alldeles befinna mig i skottlinjen. Emellertid hade jag inte stått där många minuter förrän det började smälla i alla kanter, fram och bak och på sidorna och den där tanken på länstolen och brasan frestade mig i högsta grad och jag funderade allvarligt på att lämna min trygga portgång – jag stod i en sådan – och försöka ta mig hem, vilket emellertid föreföll rätt kvistigt, i anseende till de i luften kringflygande blybitarna.

Men ur ingenstans kom räddningen:

I rätta minuten kom då en spårlåda fräsande fram åt mitt håll som ett snälltågslokomotiv och med ett språng, som utan tvivel var ett akrobatiskt mästerstycke – nu skjuter dom igen – slängde jag mig upp på den och susade iväg mot den ljuva länstolen.”

Men det var fel spårvagn!
När Jerring klev av hade han 300-400 meter att gå till sin bostad:

Det blev en sannskyldig Via Dolorosa. Jag blev anhållen femtioelva gånger men med hjälp av min diplomatiska passersedel – vi har alla fått sådana – klarade jag mig, fastän det tog tid innan soldaterna hunnit genomforska papiret. Och så skott och skott i alla hörn, så att man kunde bli snurrig.

Till slut kom Jerring innanför dörrarna till sin “lugna lya” och kunde ta sig en “stadig konjak”. Han blev så pigg att han beslöt ge sig ut igen! En timme senare, det kan ha varit vid 22-tiden, började det hetta till:

Striden koncenterade sig nu kring Vinterpalatset. Jag tittade på ett par kanonbåtar, som låg vid Nikolajbron, alldeles i närheten, och bombarderade Palatset. Det var rätt intressant. Och så gick jag hem och slafade …

Under denna natt fullbordades som bekant det kommunistiska maktövertagandet.

Torsdagen den 8 november
Jerring måste ha väckts tidigt, men vågade inte gå till jobbet. I sitt nästa brev, mitt på dagen, rapporterade han:

Nu smattrar det utav hundra gubbar alldeles nedanför mina fönster. Sex flottister ligger i skyttelinje och brassar på allt vad läggen håller. Vad de skjuter på kan jag inte begripa. Bolsjevikerna har ju redan åkt. Kanske de sett någon hund eller katt i andra ändan av gatan.

Han kunde se hur Vinterpalatset var “fullt av hål – om man nu kan säga att något är fullt av hål!”.

Jerring sörjde över att han som diplomat inte fick skriva någonting till tidningarna:

Jag tror knappast att någon utlänning sett striden om Vinterpalatset på så nära håll. Jag var ju mitt ibland bolsjeviktrupperna, i början. Nu inser jag emellertid att krigskorrespondentens yrke är något för mig. Jag har aldrig haft en så trevlig kväll.

Men så blev det inte – men väl “Barnens Brevlåda”.

petrograd-barnens-brevlada

Sven Jerring i Barnens brevlåda 1952 (35 år senare)

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  7 kommentarer for ““Stig-Helmer” i den ryska oktoberrevolutionen

  1. Sven-Eric Holm
    2016-01-08 kl. 7:27

    Anders P!
    Har du exakt nummer av RiR som det publicerades i?

  2. Anders Persson
    2016-01-08 kl. 8:53

    Nå, men det bör ha varit alldeles i början av november 1977 eftersom programmet sändes den 8:e.

  3. Mats Larsson
    2016-01-08 kl. 13:27

    Jag är nästan säker på att jag hört Sven Jerrings upplevelser från den 25 oktober i radio, möjligen med honom själv som uppläsare.

    Det närmaste en komedi om revolutionen 1917 jag kan komma på är Bulgakovs “En hunds hjärta” från 1925, men den utspelar sig några år efter revolutionen. I Sovjet gavs den ut först 1987 och filmatiserades 1988, alltså under glasnost. Det är egentligen mer satir än komedi. Det är nog en 5-6 år sedan jag såg filmen, men jag tror mig minnas en scen där ett porträtt av Trotskij under en kort sekund dök upp i en inomhusscen. Kanske första gången en sovjetmedborgare såg en bild av Trotskij efter stalintiden?

  4. Anders Persson
    2016-01-08 kl. 19:04

    I början av november 1963 sändes ett radioprogram där Sven Jerring kåserade kring sina upplevelser i Petrograd 1917-18 och läste ur en del brev.

    Det första 10 minuterna är, i mitt tycke, mindre intressanta. Därefter följer breven 7-8 november 1917 och efter 8 minuter ett brev från februari 1918 där Jerring berättar om hur han och fyra andra häktades av rödgardister. Från 22:a till 32:a och sista minuten läser han ur en sammanfattande uppsats han skrev våren 1918 om livet i Petrograd.

  5. Leif Strandberg
    2016-01-09 kl. 10:15

    Jo, det är ett fantastiskt reportage. Och det kom dessutom långt innan John Reed kunde publicera sina intryck av dagarna som skakade världen. Reed fick sin sista vila i Kremlmuren och Farbror Sven fick en egen brevlåda för barn. Det kanske är en bild av skillnaden mellan Ryssland och Sverige?

  6. Bengt Svensson
    2016-01-09 kl. 16:43

    John Reed var amerikan och dog 1920, 33 år gammal, i Moskva av fläcktyfus.

    Enligt Wikipedia fick han ingen medicin p g a västmakternas blockad. Filmen “Reds” gjordes på 1980-talet med honom i en av huvudrollerna.

  7. 2016-01-09 kl. 19:19

    Tack för det inlägget Anders Persson! “Scoopets” juvenila karaktär gör ju att texten och dess innehåll blir fantastiskt roligt att ta del av.

    Eller som August Strindberg redan tidigare konstaterat:

    ”När är revolution laglig?
    När den lyckas. …

    Är revolution att tillråda?
    Det beror på dess utsikter att lyckas.

    Engelbrekt, Gustav I, Carl XI och Gustav III gjorde lyckade revolutioner, därför äro de firade som hjältar, oaktat de bröto ed och lag.” (från Strindbergs Lilla katekes för Underklassen)

    Man kan undra varför inte Sven Jerring följde upp med en analys om varför 14 länder intervenerade i landet mot bolsjevikerna. (Stämmer min siffra förresten?) Japan i öster var det sista landet att lämna Sovjetunionen 1922.

    Världen låg nästan öppen som en oskriven bok, men, men …

    I Sverige lär “Den röda terrorn” från 1922 varit den första analysen i bokform – enligt Lennart Samuelson vid en föreläsning han gjorde på Göteborgs Universitet.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.