stig-helmer-petrograd-soldater
Stig-Helmer mitt i kulregnet (montage av Redax)

Som bekant överträffar verkligheten ofta dikten. Tag nu det här med ryska revolutionen den 25 oktober 1917 gamla stilen, 7 november nya (och den nu aktuella). Det har gjorts dokumentärer, dramer, romaner och vetenskapliga avhandlingar – men finns det några komedier?

En som möjligen kan besvara den frågan är den rysslandskunnige Mats Larsson. Men så vitt jag vet finns det ingen svensk komedi. Så tänk er nu att Lasse Åberg gör ännu en film i serien ”Sällskapsresan” med nummer 4 eller 5 förlagd till Petrograd hösten 1917. Ni kan se Stig-Helmer framför er där han springer omkring i kulregnet på Nevsjki Prospekt jagad av farliga bolsjeviker! Men det behövs ingen film – det har hänt!

Diplomat i Petersburg
Hjälten hette inte Stig-Helmer utan Sven Jerring, allas vår ”Fabror Sven” (dvs vi som är födda före mitten av 60-talet och kunde lyssna på Barnens Brevlåda). Hösten 1917 var Jerring, då en 21-årig studerande från Uppsala, stationerad vid svenska ambassaden i Petrograd. Där upplevde han ryska revolutionen in på bara skinnet. Breven hem har publicerats bland annat i Röster i Radio 1977 varifrån jag saxar dessa ”Stig-Helmerska” episoder. Speciellt intressant är brevet den 7 november 1917.

För att sätta er in i skeendet citerar jag ur E.H.Carrs klassiska standardverk:

Tidigt på morgonen den 25 oktober 1917 gick bolsjevikstyrkorna till aktion. Nyckelpunkterna i staden besattes, medlemmarna i den provisoriska regeringen togs till fånga eller flydde, på eftermiddagen förkunnade Lenin arbetarnas och böndernas revolutionära triumf

”Revolutionscirkus”
Låt oss nu höra Stig-Helmers … f’låt attaché Jerrings version, nertecknad onsdagen den 25 oktober klockan 23 på kvällen:

Nu har jag äntligen någonting att berätta. Lite äventyrligt t.o.m. Här är nämligen för ögonblicket full revolutionscirkus med gevärsskott och kulspruteknatter och artillerield …

Bolsjevikupproret har ju varit länge väntat och, som jag skrev i mitt förra brev, skulle det just gå av stapeln idag. Preludierna kom igår. Regeringstrupperna besatte broarna, hejdade alla bilar och beslagtog dem, och svärmade kring på gatorna som yra höns. På natten [till onsdagen] lär någon skottlossning ha förekommit; jag var ute på Nevskij [Prospekt] ett slag och såg mig om, men där var allt lugnt. Förmodligen var det bara huliganerna, som roade sig med målskjutning i utkanterna av stan.

Bolsjevikerna sparade sig till idag.

Ni må tro att spänningen var något till stor (sic) alltifrån måran [morgonen]! Folk stod i grupper och sladdrade i portgångarna, pansarbilar kilade härs och tvärs, och tre gånger blev jag hejdad av militärpatruller när jag vandrade till mitt jobb.

Under lunchpausen var Jerring ute på nytt, men märkte inget särskilt. Vid 16-tiden hördes en del skott i närheten. När arbetet var slut gav han sig emellertid ut på nya ”spejarfärder” och upptäckte att situationen började bli kritisk:

Alla affärer stängda, få civila på gatorna, barrikader här och där, armerade med kulsprutor och infanterister överallt. Däremot inga kosacker, de är nämligen rätt regeringsvänliga och alla dessa trupper var bolsjeviker, som på ett par timmar hade tagit hela Petrograd i besittning, utan strid.

En ”lättvindig revolution”?
Jerring tog sig hemåt ”tämligen misslynt” eftersom detta varit en ”snöpligt lättvindig revolution”. Vid 20-tiden gav han sig emellertid ut på nytt, nu mot Nevskij Prospekt:

Nevsky var nästan folktom, bara några matrospatruller. Jag tyckte det mest liknade söndagsskola och vandrade upp emot Vinterpalatset. Där blev soldaterna flera och tycktes vänta på någonting. Jag väntade också. Så med ens började en kulspruta knattra en tio steg till vänster. Blygt men rätt hastigt avlägsnade jag mig åt andra hållet. Ville inte vara i vägen, si – och råkade mitt in i en skyttelinje med gevären vid ögat.

Nu blev jag något betänksam och erinrade mig, hurusom en brasa och en god länstol kan vara rätt behagliga ting; och ensam civil som jag var, fann jag min närvaro bland alla dessa bålda krigare ej vara precis av behovet påkallat. I detta ögonblick började det blixtra från Vinterplatatset och jag grep till reträtten, en tämligen snabb men fullt ordnad reträtt.

Det är oklart vad det var för ”blixtar” Jerring sett. Det kunde vara detonationerna av de granater som avfyrades från Peter-Paulsfästningen eller explosioner av de handgranater som vid ett tillfälle kastades inne i byggnaden och skadade två personer lindrigt.

Jag fann som sagt atmosfären en smula ohälsosam och drog mig tillbaka till en mer skyddad plats där jag kunde se det mesta av vad som försiggick utan att alldeles befinna mig i skottlinjen. Emellertid hade jag inte stått där många minuter förrän det började smälla i alla kanter, fram och bak och på sidorna och den där tanken på länstolen och brasan frestade mig i högsta grad och jag funderade allvarligt på att lämna min trygga portgång – jag stod i en sådan – och försöka ta mig hem, vilket emellertid föreföll rätt kvistigt, i anseende till de i luften kringflygande blybitarna.

Men ur ingenstans kom räddningen:

I rätta minuten kom då en spårlåda fräsande fram åt mitt håll som ett snälltågslokomotiv och med ett språng, som utan tvivel var ett akrobatiskt mästerstycke – nu skjuter dom igen – slängde jag mig upp på den och susade iväg mot den ljuva länstolen.”

Men det var fel spårvagn!
När Jerring klev av hade han 300-400 meter att gå till sin bostad:

Det blev en sannskyldig Via Dolorosa. Jag blev anhållen femtioelva gånger men med hjälp av min diplomatiska passersedel – vi har alla fått sådana – klarade jag mig, fastän det tog tid innan soldaterna hunnit genomforska papiret. Och så skott och skott i alla hörn, så att man kunde bli snurrig.

Till slut kom Jerring innanför dörrarna till sin ”lugna lya” och kunde ta sig en ”stadig konjak”. Han blev så pigg att han beslöt ge sig ut igen! En timme senare, det kan ha varit vid 22-tiden, började det hetta till:

Striden koncenterade sig nu kring Vinterpalatset. Jag tittade på ett par kanonbåtar, som låg vid Nikolajbron, alldeles i närheten, och bombarderade Palatset. Det var rätt intressant. Och så gick jag hem och slafade …

Under denna natt fullbordades som bekant det kommunistiska maktövertagandet.

Torsdagen den 8 november
Jerring måste ha väckts tidigt, men vågade inte gå till jobbet. I sitt nästa brev, mitt på dagen, rapporterade han:

Nu smattrar det utav hundra gubbar alldeles nedanför mina fönster. Sex flottister ligger i skyttelinje och brassar på allt vad läggen håller. Vad de skjuter på kan jag inte begripa. Bolsjevikerna har ju redan åkt. Kanske de sett någon hund eller katt i andra ändan av gatan.

Han kunde se hur Vinterpalatset var ”fullt av hål – om man nu kan säga att något är fullt av hål!”.

Jerring sörjde över att han som diplomat inte fick skriva någonting till tidningarna:

Jag tror knappast att någon utlänning sett striden om Vinterpalatset på så nära håll. Jag var ju mitt ibland bolsjeviktrupperna, i början. Nu inser jag emellertid att krigskorrespondentens yrke är något för mig. Jag har aldrig haft en så trevlig kväll.

Men så blev det inte – men väl ”Barnens Brevlåda”.

petrograd-barnens-brevlada
Sven Jerring i Barnens brevlåda 1952 (35 år senare)
Föregående artikelNils Bejerot om hur socialsverige spårade ut
Nästa artikelDet nya kalifatet och de nya mongolerna

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.