Stig Sjödin – kulturens folkhemsbyggare

Kolskjutare (Bild från www.lars-son.se)

Magnus Nilsson har skrivit om giganten Stig Sjödin i Kampdiktaren i Folkhemmet (Verbal förlag). För alla som växt upp i ett brukssamhälle är karaktärerna i ”Sotfragment” från 1949 välbekanta. Han förde in en ny realism i svensk poesi.

Kolskjutaren
Han är en av de tysta, stillsamt grå
som aldrig gör väsen kring sin person
Han sköter sitt arbete mekaniskt, talar aldrig på möten, syns inte ute
Hans vedbod är renare än ett apotek och ordnad efter stränga mönster.
Han fostrar livet till att gå
i invanda banor och han tycker illa
om helgdagar mitt i veckan.
Han skjuter kol till ugnarna
och tycker det är likgiltigt
vem som gör det.
På honom bygger man samhällen.

Stig Sjödin lämnade Sandviken och Järnverket och blev rörelsens poet. Han noterade framstegen för kamraterna på verkstadsgolvet. De skaffar sig sommarstuga och får semesterveckor som tillbringas på abborrgrundet. ”Men samtidigt friger sig syran från den industriella produktionen sakta genom år och lönekuvert.”

Nästa generation skall med grundskolan få en chans till studier. Men han ser samtidigt en annan utveckling.

Med sparsamhet och övertid,
Drog han fram tre ungar till studenten.
Han andades och levde genom dem,
De blev trappor mot solen.
Själv har han aldrig varit på bio eller teater
Eller haft tid att läsa böcker.
De har lyckats och kommer hem till helgerna
Och talar med främmande röster om dessa ting.
Deras kvinnor har kalla ögon
Och föraktar honom när han äter med kniv.
Han ska aldrig förstå vem som murat hans ensamhet.
(Bandvalsaren)

Även om han var ”rörelsens poet” och trodde på fredlig och demokratisk socialism och hamnade bland parnassen i Stockholm var han ständigt på den lilla människans sida. Han som gick fyrskift i något brukssamhälle. Arbetarna får det bättre på 50- och 60-talet, men samtidigt uppstår nya kontrollmekanismer. Tidsstudiemännens metoder (MTM) blir ett nytt sätt att förminska människovärdet.

Egentligen är det en stor upptäckt
att arbetarna har nerver.
Såtiilvida har arbetspsykologerna nått
påtagliga resultat.


Vi har kollektiva magsår.
Människor tycker illa om dressyr.
Också arbetare.

... är läst 430 gånger!

  3 kommentarer for “Stig Sjödin – kulturens folkhemsbyggare

  1. Leif Strandberg skriver:

    Dag Solstads roman Gymnasielärare Pedersens redogörelse för den stora politiska väckelsen som har hemsökt vårt land (1982) är en rejäl uppgörelse med och en varning för kommunismen/maoismen i Norge. Men i ett längre avsnitt beskriver författaren vad som var den viktiga sidan i rörelsen/väckelsen. Medlemmarna i AKPml lärde sig att lyssna till samhällets materiella bas. De lärde sig i detalj hur skiften i fabrikerna (i Larvik) går på och går av, de lyssnade till fabriksvisslorna och de visste hur arbetsprocesserna såg ut, de visste hur arbetarna hade det. Den insikten var väckelsens stora bedrift, menar Solstad. Den lärde unga människor att respektera arbete – och arbetare!

    Precis det var också Stig Sjödins stora gärning: Sandviken. Bruket. Arbetet.

    Dagens politiska broilers (inte minst inom Sjödins eget parti) borde läsa de dikter som Rolf Karlman tar fram. De borde sitta hos Stig Sjödin i stället för att flamsa runt i dumburken.

  2. Olle Pålsson skriver:

    Så fint att du uppmärksammar Stig Sjödin och hans dikter. En “rörelsens poet” precis som du skriver.

    Aktuella textrader som berör särskilt för dem som upplevde/upplever verkligheten och slitet på golvet.

    Minns också krönikorna han skrev i medlemstidningen Kommunalarbetaren.

  3. Tomas Törnqvist skriver:

    Finns det arvtagare till Sjödin månne? Som skriver om arbetare idag. En grupp som i mångt och mycket har vänt arbetarrörelsen ryggen och hamnat hos SD. Tur att vi har Rolf K som botaniserar bland många öden och tidsepoker.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.