Stigfinnare, snillefoster och stjärnskott i då- och nutid

Johannes Kepler – med oöverträffad räckvidd i sin tid som astronom, enligt Parner

n hektisk tioårsperiod vid förra årtusendets slut undervisade jag i idéhistoria på ett av gymnasierna i Karlstad. Vänner och ovänner undrade ofta vad detta rent faktiskt innebar och vad jag egentligen höll på med. Själv frågade jag mig precis detsamma men brukade ändå ge svar på tal för det mesta.

Idéhistorikern, förklarade jag, dras varken till flygande tefat eller flygande tunnor och attraheras inte nämnvärt av smaken på rysk kaviar eller doften av nyslaget hö – åtminstone inte i egenskapen av just historiker. Gamle Nostradamus spådomskonst, olyckorna i Bermuda-triangeln, Emil Kleens mjältsjuka 1800-talspoesi, Staffan Anders kåserier i NWT och de offentliga toaletternas arkitektur på Sumatra är exempel på andra ämnessfärer, som inte prioriteras särskilt högt.

Sten Lindroth

Med lärdomsoraklet Sten Lindroth (1914–1980)* skulle man i stället kunna säga att idéhistorikern kort och gott ägnar sig åt ”människan som reflekterande samhällsvarelse” under århundradenas gång och inriktar sig på att skissera bilden av tankens historia och kulturens framsteg (resp. bakslag). Självfallet studerar man utvecklingen inom såväl naturvetenskap som humaniora, och man fördjupar sig också i läkekonst och medicinhistoria. Vidare skärskådas den s k vetenskapliga revolutionen under 1500- och 1600-talen med ett aldrig sviktande engagemang.

När jag klargjort allt detta, brukade mina samtalspartners alltid ställa krav på begripliga och åskådliga exempel från min sida. Vad undervisade jag om – mera exakt? I inspirerade stunder vände jag då åter till flydda tider och höll ibland följande lektion som svar:

”Den 24 maj år 1543, tror vi oss veta, erhöll den knarrige gamle prästmannen Nicolaus Copernicus de första exemplaren av sitt imponerande verk Revolutionibus Orbium Coelestium – ’Om himlasfärernas kretslopp’ – på sin dödsbädd hemma i (vad som numera är) Polen. Den ståtliga utgåvan, som tryckts i Nürnberg, finns ännu bevarad i cirka sjuttio ex och är otvivelaktigt en av de mest omstörtande böcker som över huvud taget kommit på pränt.

Det är nämligen i just Revolutionibus som vårt eget klot oåterkalleligen förlorar sin hedersplats i solen och reduceras till en planet bland övriga. Ja, i ett nu blev jorden ett fritt svävande sandkorn i kosmos.

Mot den bakgrunden är det alla seriöst arbetande idéhistorikers plikt att forcera innehållet i prelaten Copernicus’ praktstudie med hänsyn till dåtidens världsbild, sociala utvecklingsnivå och vetenskapliga terminologi – och han/hon bör göra detta med dristiga historiska utblickar åt alla tänkbara håll. Bland annat måste idéhistorikern vara nära förtrogen med astronomins, eller snarare kosmologins, historia. Vidare ska han/hon vara inläst på Bibelns skapelsemyter och bekant med den protestantiska och den katolska kyrkans syn på Copernicus.

Därutöver bör idéhistorikern ha intim kännedom även om Copernicus privata livslopp och personliga genuppsättning – helst också om allt annat som torgförs på lärdomsmarknaden.

Det säger sig självt att människor begåvade med sådana talanger är ytterst sällsynta ensamseglare på kunskapens vinddrivna hav. Förr eller senare, oftast förr, måste därför varje idéhistoriker specialisera sig. Detta hindrar honom/henne självfallet inte från att ständigt betona värdet av en tvärvetenskaplig grundhållning och vikten av utökat samarbete mellan ämnesblocken: humaniora och naturvetenskap, ”arts subjects and natural sciences”.

Likafullt är det helt i sin ordning att en lärdomshistoriker värd namnet håller sina fixa idéer i gott trim och, så snart tillfälle ges, framhäver sina personliga husgudar. Heta lidelser och flammande passioner är historievetenskapens livsnerver. Till exempel betonar jag själv varje gång som möjligheten erbjuds, att tysken Johannes Kepler hade långt större räckvidd som astronom än både Galilei och Copernicus.

Men låt oss nu ta farväl av himlasfärerna och i stället uppmärksamma våra mänskliga stofthyddor.

Det gör vi bäst tillsammans med den entusiastiske kroppsomstörtaren Andreas Vesalius (1514–1564). Född ett stenkast utanför Bryssels stadsmur en blåsig nyårsafton och tillhörig en urgammal läkarsläkt hamnade Vesalius som medicine student först nere i franska Montpellier, senare i Paris och slutligen i italienska Padua, där han, 23-årig, utsågs till professor vid universitetet, ett av dåtidens mest ansedda i sitt slag. Inom anatomin fann Andreas V sin definitiva kallelse.

Vesalius blev den man som bröt rådande mönster och gängse anatomiska tabuföreställningar. Redan under studieåren gick han upp i vargtimmen och begav sig av till benhus, bårhus och kyrkogårdar, där han samlade på sig begärliga skelett och huvudskålar i skydd av nattmörkret. En gång skar han till och med ner resterna av en hängd gärningsman på självaste galgbacken, allt i ädlaste studiesyfte.

År ut och år in arbetade Vesalius sedan, dag som natt, på sitt magnum opus, och en vacker dag kunde han äntligen med tårfyllda ögon beundra de första exemplaren av sitt mästerverk.

Denna sköna dag inföll den 20 augusti 1543. Det var precis då som De Humani Corporis Fabrica – ’Om människokroppens byggnad’ – låg klappad och klar och bjöds ut på öppna marknaden. Slutprodukten gjorde ett vördnadsbjudande intryck: den var 663 sidor lång, fullspäckad med allsköns teckningar och träsnitt, avfattad på ett konstfullt latin – och kom ut prick 88 dygn efter Copernicus’ lika banbrytande Revolutionibus.

Mitt emellan de båda nyssnämnda praktverkens utgivningsdagar, den 24 maj resp. 20 augusti, skriver vi 7 juli 1543. Adderar vi 400 år till detta märkesdatum, så blir resultatet 1943–07–07. Just den dagen föddes jag. Även det bör man som historiker känna till…

Våra bibliotek dignar av förträfflig litteratur med idéhistorisk anknytning och inriktning. De tre verken Fru Lusta och Fru Dygd, Epoker och Människor och Löjtnant Åhls äventyr av den tidigare nämnde Sten Lindroth (yngre bror till entomologen Carl Lindroth) är lika kunniga som underhållande och dessutom små mästerverk också i språkligt avseende. Peter Englunds tre essäböcker, Jostein Gaarders charmiga redogörelse för Sofies värld och Arthur Koestlers obetalbara Sömngångare är andra givna läsefrukter. Låna hem och läs!”


* Läs även Crister Enander om Sten Lindroth i FiB/K 8–9 1997 >>

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.