Stopp och eftertanke …

sverigedemokraterna-hokhuvud

Sverigedemokraterna i Hökhuvud på Torer Höksdagen 28 juni 2014

Det känns nu som jag behöver stanna upp och fundera på hur jag reagerar på det som händer runt omkring mig i politiken här hemma och långt borta. Jag blev ganska omskakad häromdagen när jag blev uppringd av en gammal vän, som mycket allvarligt uppmanade mig att genast ta bort mitt blogginlägg om de könsstympade flickorna. Vännen menade att jag där hade överträtt en gräns som vi vänstertänkande absolut inte får överträda. Jag blev helt förstummad, dels därför att jag blev uppläxad på detta vis, men också för att jag inte blir förstådd i det jag skriver. Har jag tappat min moraliska kompass? Vad är det som händer i vårt svenska diskussionsklimat?

Ännu en sak som fick mig att stanna upp och fundera var Johan Croneman med sitt sommarprogram 24 juni. Han gav sin bild av 70-talet, en bild som jag i stora stycken kände mycket väl igen, men som jag tror att många idag inte förstår. T ex, varför protesterade svenska ungdomar? Varför uppstod en vänstervåg?

Jo världen var mycket orolig, fast järnridån fortfarande gick genom Europa och terrorbalansen mellan supermakterna hade förhindrat storkrig i 25 år. Men alltså, Spanien, Portugal och Grekland var diktaturer, Västtyskland och Italien härjades av Röda brigader och Arméfraktioner, i Västtyskland var undantagstillståndet nära. I Vietnam och Kambodja bombade USA en fattig bondebefolkning med splitterbomber, gifter och napalm. Afrika höll på att avkoloniseras, Zimbabwe, Mocambique, Sydafrika … I TV såg vi hur en USA-officer sköt en ung FNL-soldat i huvudet och en liten flicka brännas till döds av napalm.

Sverige var på 70-talet trots allt ett lugnt hörn av världen, men som sagt, runt om oss pågick garotteringarna, terrordåden och krigen. Vi som föddes på 40- och 50-talen blev upplysta om detta och en del av oss började protestera på olika sätt. Och det var rätt att göra det. Jag ångrar ingenting.

Det var detta som präglade även mitt 70-tal och satte agendan för resten av mitt liv. Det som sker idag hade sin början då. Allt hänger ihop. Och det har det alltså gjort i hela mitt liv. Så, jag upprörs av politiska förhållanden nu som då från mitt – som jag anser – stabila vänsterperspektiv.

Men plötsligt spricker det och människor med samma gamla 70-talsutgångspukter hamnar i rent fientliga positioner. Vännen Evert Larsson, som liksom jag håller hårt på länders rätt till nationellt oberoende (FN-stadgan), och att detta är grundvalen för att demokrati ska kunna upprätthållas. Men när jag skrev att en ny rapport som pekar ut … den stora orättvisan att utlandsfödda elever halkar efter i skolan på många sätt, att de också får generellt sämre utbildning och jobb och är mer arbetslösa i 30-årsåldern och att här ligger skolans stora utmaning. Då kommenterar Evert att ovanstående är “den ´antirasistiska´ agendans stora fallgrop. Inget håller samman, allt är snömos och slafs-tänk”. Och han avslutar: “Alla som påstår sig arbete mot ´rasism´ måste förstå att vi måste gå tillsammans och det är svenskarna som måste visa, med hela handen, i vilken riktning. Det måste bli slut på detta ´antirasistiska´ tröskande.”

Men då är det plötsligt jag som reagerar. Möjligheten att han skrivit fel är liten. Han måste tas på orden denna gång. Nå, inte ringer jag och läxar upp, så jag skriver ett kort svar som förmodligen kommer att få honom att sluta skriva och kommentera på bloggen. Han kommer att se mig som förlorad i kampen för det nationella oberoendet.

Det Evert Larsson skriver kan jag omöjligt läsa på annat sätt än följande: Om man (som jag gjorde) återger uppgifter från en rapport om att invandrare diskrimineras i Sverige är det “endast snömos och slafstänk”. Och att sådana som jag är förlorade “till det antirasistiska tröskandet”. I mina ögon har Evert Larsson förblindats av sina nationella käpphästar. Och han har alltså flyttat sig från en klar vänsterståndpunkt (då han en gång i tiden jobbade på Bofors i Karlsskoga och var arbetsplatsreporter för tidningen Gnistan) till att bli anti-antifascist. Och det är ju att övergå till de värsta typerna på fiendesidan.

Idag är över 70% av svenskarna oroliga för att främlingsfientlighet och rasism ska breda ut sig i landet, redovisades i radio den 24 juni. Erik Ullenhag sa något om att han var stolt över denna höga siffra. Men kanske är det mer betydelsefullt att 20% inte är rädda för detta. Evert och hans nya vänner hör till dessa 20%. Det som skrämmer mig mest är att man över huvud taget ställer frågan i en undersökning – och att inte 100% är rädda.

Jag ska inte här lägga ut texten om hur jag ser på politiken i Sverige och i världen, det framgår redan av mycket som jag skrivit här på bloggen. Jag ska bara konstatera att det som skett faktiskt inneburit allvarliga försämringar för många, som jag är övertygad om har stor betydelse för människors inställning till den etablerade politiken. Sveriges demokrati har tappat i förtroende hos väldigt många människor. Förr fanns ett stort och brett vänsteralternativ som stod för demokrati och hela folkhemspaketet (vård skola omsorg) tillsammans med internationell solidaritet, religionsfrihet, ett starkt nationellt försvar för oberoende, neutralitetspolitik och alliansfrihet. Men det alternativet finns inte längre.

Här har uppstått ett stort hål att fylla för vakna missnöjespolitiker. Bordet har varit dukat ganska länge. Små halv- och helfascistiska grupper slogs flera år om hur man skulle ta sig in, och fann till sist en slags folkhemsk nationalism prydligt skrudad som drog till sig en del av de allmänt missnöjda. Rasismen, antisemitismen och främlingsfientligheten putsades upp till ”en ny invandringspolitik” och har nu slagit rot på allvar och dragit till sig ännu många fler missnöjda. Man har därtill skapat en effektiv riksorganisation, lyckats ta sig in i riksdagen och t o m infört nolltolerans mot rasism i partiet.

Man finns idag överallt, t o m på den traditionella folkfesten Torer Höks dag i Hökhuvud (mellan Gimo och Östhammar) lördag den 28 juni då man eldar kolmila, barnen kör lådbilsrally, gubbarna mönstrar veterantraktorerna, tanterna kokar korv, säljer handarbeten och serverar kaffe och hembakt.

Glöm inte heller att i tio års tid har bilden om vad ett arbetarparti är förvirrats genom att det gamla högerpartiet konverterat sig till “det nya arbetarpartiet” för vanliga knegare. Kärnan i arbetarklassen har samtidigt förflyttats från de stora industrierna till vården, omsorgen och skolan. Nu skruvar SD det här ett snäpp till genom att känslomässigt återknyta till Per-Albins folkhemsidéer emot alla nyliberala globaliseringspolitiker.

Här sitter vi nu alla gamla vänstertänkande och våndas över att ett nytt parti med tydliga rötter i nazistiska grupper putsat upp sig och övertagit väsentliga delar av folkhemspaketet. Hur man ska förhålla sig till detta har blivit viktigare än att visa SD ett minimum av respekt – de är ett parti man ogillar, men som har erövrat  riksdagsrepresentation i fria val. De är inte längre rasister i ord, tvärtom de är antirasister. Vad de är innerst inne är meningslöst att diskutera, för det kan aldrig bevisas. Inte är Moderaterna arbetare, trots att de kallar sig ett arbetarparti. Medan allt fler vanliga väljare faktiskt lyssnar till vad den lugne, sluge, sansade och ganska välartikulerade Jimmy Åkesson faktiskt säger – och det låter inte särskilt skrämmande i deras öron – ses SD av hela det etablerade politikersverige som någon slags nynazistisk (fascistisk) konspiration.

SD vinner idag på att så många inom etablissemanget ägnar dem så stor indignation. SD säger idag det som Socialdemokraterna sa för 20 år sedan, plus lite till förstås. De gamla politikerna har ju krattat manegen genom att blanda bort korten och överge försvaret av folkhemmets grundtrygghetsfrågor. Alla är kanske inte lika skyldiga, men en känsla av förakt och främlingskap mot SD delas av dem alla. Det är otvivelaktigt ett slags folkförakt, vilket alltså spelar SD i händerna. Äntligen har en katt tagit sig in bland hermelinerna, är lätt att tänka.

Samtidigt pågår Syrienkriget och Ukrainakrisen och det är strax efter att USA, Nato och EU (inkl. Sverige) totalt misslyckats med att skapa demokratier i Exjugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen, vilket sades var själva poängen. I Ukraina möter USA/Nato/EU Rysslands gräns och konfronterar plötsligt den kaxige och politiskt slipade Putin. Hela etablissemanget ser nu Putin som tidens store despot, som planerar att lägga under sig minst allt som Sovjetunionen en gång förlorade i östra Europa.

Vad som är vänster i dagens politik – eller demokrati eller fascism eller imperialism – blir alltmer oklart. Om någon försvarar det nationella självbestämmandet i FN-stadgans mening utropar någon annan ”Leve revolutionen mot despoterna”. Säger den ene att det gäller olja, gas och erövring av nya marknader säger den andre Euroasiatisk Putinfascism. Den ene kallar Krim en del av Ryssland, den andre kallar Krim en del av Ukraina. Den ene ser Majdanupproret som demokratiskt och den andre kontrar med att det leddes av fascister. Vad någon kallar USA/Nato-expansion kallar någon annan demokratiutbredning. Den ene kallar östra Ukrainas ryssar separatister den andre kallar dem frihetskämpar o s v. Det finns inte längre någon vänsterståndpunkt? Jo, jag vet, den nationella frågan är ett klassiskt tvisteämne mellan olika vänsterfalanger, men nu är man också oense om hur fascismen (rasismen, nynazismen) bör bekämpas, ja man är t o m oense om fascismens ansikte idag.

Tidigare var dessa vänsterdiskussioner mer en teoretisk brottning, som ofta gällde förhållanden långt borta i både tid och rum. Men på senare tid har kampen hårdnat på ett sätt som kanske liknar förhållandena under kriget (1939-45). Då delade sig samhället, motsättningarna blev hotfulla och debatterna runt kaffeborden tystnade. Nu delar det sig igen och utrymmet för resonemang och meningsutbyten krymper. Medierna propagerar mer och resonerar och informerar mindre. Diskussionerna hårdnar och stämplingar blir vanligare.

Jag är ingen soldat i ett klasskrig. Jag är och förblir en 40-talist från ett liberalt Göteborgskt (övre) medelklasshem som vaknade politiskt på 70-talet. För mig är fortfarande yttrandefriheten demokratins innersta kärna, kulturen (där skolan ingår) lika viktig som syret i luften och krigen politikens förlängning. Kommunismen är en ideologi vars praktik och teori bör studeras och diskuteras, men som i sina teologiska varianter inte är bättre än andra dogmatiska trossystem.

När det man skriver och säger endast når fram till ens allra närmaste ”vapenbröder”, då känns plötsligt klimatet hotfullt och iskallt. Så känns det nu. Därför kan jag inte annat än att fortsätta att försöka göra mig förstådd och öppna för samtal.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , ,

  57 kommentarer for “Stopp och eftertanke …

  1. Britta Ring
    2014-06-29 kl. 8:29

    Johan Cronemans sommarprogram om 70-talet gjorde mig både varm och glad. Tänkte maila honom och tacka men det blev förstås inte av. Nu har jag stött på ett problem som verkligen oroar mig: vänsternationalismen – här i Stefan Lindgrens tappning. Är det bara jag som inte har sett den förut? Så underligt, vi ser samma utveckling pågå runt omkring oss men tolkar den helt olika. Jag uppskattar Stefan på många sätt, speciellt för hans rysslandsinfo, men här blev det kollision. Och jag blev närmast chockad. Hamnade i en replikväxling på hans blogg 8dagar (under rubriken som lyder ungefär Till nationens försvar), som nu känns avslutad.

    Men den lämnar en obehaglig eftersmak och misstanken att nationalismen i sin reaktionära variant, som delar in mänskligheten i värdiga och mindervärdiga, har ett större djup och en större bredd än jag förstått.

  2. Benny Åsman
    2014-06-29 kl. 9:34

    Knut!
    Det finns mycket att diskutera i din text. Men det ska jag inte göra nu. Jag är upptagen med begravning av min gamla mor som dog häromdagen.

    Vill bara påpeka ett faktafel. Det var Saigons polischef som sköt FNL-soldaten i huvudet, inte en amerikansk officer.

  3. Tord Björk
    2014-06-29 kl. 9:52

    Stämmer verkligen bilden av olika ståndpunkter i Ukrainafrågan som du ger? En av de ledande kritikerna av fascismen i Ryssland och högerextremas koppling till Moskva, Brandredaktören Mathias Wåg, var med på demonstrationen mot Odessamassakern. Det finns en högljudd diskussion i ekokammaren som kallas facebook där det du målar upp i hög grad stämmer, men seriöst är det inte. När Wagenknecht i sitt utmärkta tal i Bundestag med kraft kritiserar Merkels nyliberala politik i Tyskland, EU och Ukraina, så säger hon samtidigt att det skulle göra påtryckningar på Putin effektivare.

    Att delar av vänstern letar efter symptom i form av symboler för fascism överallt är förstås ett problem. Det specifika med regeringen i Kiev är att den helt domineras av icke-fascistiska politiker som utnyttjar sig av fascistiska grupper och terror som i Odessa. Tönterierna där man räknar upp antalet Svobodaministrar på alltmer viktiga poster som dessutom blir färre för var dag som går blir ett sätt att undvika politisk analys på samma sätt som när man undviker att se kopplingarna mellan en del av de ledande i upproret i östra Ukraina med ryska partier som har ultranationalistiska och kanske fascistiska drag med god relation till militären och i stark konflikt med Putin.

    Ukrainakrisen kunde snarare vara ett hjälpmedel för att skapa systemkritiska allianser, förutsättningarna tycks mig finnas i Sverige i och med att huvudströmningen i Sverige både i massmedia och hos partierna inklusive Vänsterpartiet tillhör de mest extremistiska publikfriarna i Europa. Jämför Wagenknecht med (V)!

    Fogh Rasmussens nya utspel i Ukrainafrågan gör det intressant för alla folkrörelser. Han anklagar miljörörelsen för att hjälpa Putin med sin kritik av skiffergasutvinning i Ukraina. Därmed visar han tydligt att Ukrainakonflikten inte bara handlar om ett uppror i öst utan också är en transnationell konflikt.

    Mindre bekant är att vänstern i Ukraina är totalt blåst när det gäller landsbygdsfrågor (för övrigt bor där mest ukrainsktalande även i Östra Ukraina). Det parti jag hittat som är emot skiffergasutvinning är Svoboda. Så NATO gör Svoboda till Putinvän.

    Det finns anledning för alla som ser så ensidigt på Ukrainakonflikten, som du målar upp det, vare sig det gäller den ena eller andra sidan att vara lite eftertänksam. För egen del hoppas jag att det kan finnas en kritisk massa tillräckligt stark i Sverige som kan belägga att det finns en solidaritetspolitik som är möjlig.

    På fredsmötet i Sarajevo föreslog jag kraven Stoppa kriget nu – fredssamtal mellan alla parter, nej till åtstramningspolitik i Ukraina och hela Europa, ja till rättvis social och ekologisk omställning. Särskilt kravet mot åtstramningspolitiken fick stort gensvar. Pacifister har idag ändrat syn och anser att det är viktigt att förena kampen för social rättvisa med kampen mot krig.

    Vänstern har väl inte ens hört talas om fredsmötet i Sarajevo som samlade 2500 människor i början av juni.

    Är det inte dags att du hjälper till med din blogg och börjar komma vidare bortom skenmotsättningarna som skapas i ekokammaren facebook.

    PS (Jo, jag har själv gjort en analys av samtliga regeringsposter inklusive guvernörsnivån som är den enda såvitt jag vet som är så fullständig (publicerad i Ukraina av alla platser med en beskrivning av alla personerna utom de flesta guvernörerna). Min slutsats är att vänstern är idioter, det är inte Svobodaministrarna som är problemet utan inte minst en UDAR politiker som säkerhetschef för att inte tala om Banderaanhängarna Kolomojski och hans viceguvernör Filatov, bägge användes snabbt som bevis på att Vänsterpartiets och andras fokusering vid att det fanns ett starkt antisemitiskt hot var falskt, de är judar bägge två som också andra på regeringsposter i nya regeringen, men de är alltså samtidigt Banderaanhängare. En vänster som framförallt letar efter symboler för antisemitisk fascism hamnar alltså snabbt i handlingsförlamning när det visar sig att delar av ledningen för upproret i öst har sådana drag och den nya regeringen innefattar så motsägelsefulla drag som judiska oligarker som är anhängare av antisemiten Bandera.

    Det är den samlade bilden av regeringen likaväl som den samlade bilden av Antimaidan som är intressant, inte grumliga påståenden om en fascistisk kupp eller en putinfascistisk motkupp.)

  4. Lars Johansson
    2014-06-29 kl. 10:06

    Om “den stora orättvisan att utlandsfödda elever halkar efter i skolan på många sätt, att de också får generellt sämre utbildning och jobb och är mer arbetslösa i 30-årsåldern och att här ligger skolans stora utmaning”:

    Till viss del beror detta på att språket som talas hemma inte är svenska, och/eller att de börjat växa upp med ett språk som inte är likt de västeuropeiska.

  5. Mats Parner
    2014-06-29 kl. 16:53

    En konstruktiv, ärlig och stridbar text! Ärrade veteraner känner igen sig. Croneman är f ö östgöte gudskelov och höll till i Gamla Parken, som Norrköpingsanhängare, då det begav sig. Jag vistades i Birger Sjöbergs Vänersborg, när jag lyssnade till hans Sommar-program. Hög nostalgifaktor!

  6. Knut Lindelöf
    2014-06-29 kl. 16:57

    Benny!
    Visst var det Saigons polischef. Det såg jag när jag blundade och framkallade bilden ur minnet.

  7. Björn Nilsson
    2014-06-29 kl. 19:18

    Det kanske verkligen ÄR så att den svenska vänstern i stort sett är borta? Några smärre grupperingar, några små tidningar, några individer som vågar säga ifrån, men i övrigt borta. Och det kanske är lika bra, så att nya krafter kan träda till när de gamla misslyckats. Moren har INTE gjort sin plikt, men bör lik förbannat gå.

    Ett exempel på hur landet ligger: Det stod i Svenska Dagbladet för ett tag sedan att det skulle vara en ‘mardröm’ om sverigedemokraterna tog upp pensionsfrågan. Tja, om vänstern (som i egenskap av mer eller mindre ny-artade liberaler inte bör kallas vänster) erbjuder en sådan godbit vore väl SD korkat om man inte tog den? Sedan kan ju vänstern anklaga pensionärer som vill ha bättre villkor och stödjer SD för att vara rasister. Det går säkert hem! (Obs: ironi.)

  8. 2014-06-30 kl. 15:39

    För övrigt är det väl en självklarhet för alla politologer, jfr till exempel Marie Demker på Vänstra Stranden, att högerpopulisterna vinner så snart politiken handlar om identitet, medan vänstern vinner när politiken handlar om ekonomi. Om vi hade en vänster som ville något skulle den alltså göra politik på ekonomi.

    Men det gör den inte, den går inte ens så långt som 30-talets socialdemokrater utan nöjer sig med socialpolitik, dvs att de som stöts ut inte ska behöva svälta ihjäl. För övrigt är det identitetspolitik för hela slanten – t.ex. “vänster” görs till en identitetspolitisk markering istället för ett program som vem som helst kan ansluta sig till.

    Istället är det miljörörelsen som har det mest heltäckande näringsprogrammet idag, tillsammans med några fackliga organisationer. Längst i Europa har man nog kommit i Danmark, i programmet 100.000 jobs med bæredygtig omstilling. I Sverige har det hittills inte kommit mycket längre än till diskussioner mellan den “vanliga” alliansen av Jordens Vänner, Gemensam Välfärd, Attac, Byggnads, SEKO och Transport. Välkomna att delta i den!

    Mer finns att läsa på http://www.folkrorelser.org

  9. Mats Larsson
    2014-06-30 kl. 18:37

    Knut!
    Det är svårt att få information om vad som händer i östra Ukraina, men mitt intryck är att separatiserna (eller vad man ska kalla dem) utnyttjat den tillfälliga eld upphör som Kiev deklarerat fram till ikväll till att förstärka positionerna. 15 tanks och 15000 man som kommit över gränsen från Ryssland är siffror jag hör från ukrainska vänner. Donetsk flygplats verkar stängd.

    Som en av mina ryska bekanta sa idag: Jag har slutat försöka förutsäga vad som ska hända härnäst i Ukraina, jag har haft fel hela tiden.

    En vitrysk vän ringde igår från Vitryssland. Efter att vi avhandlat vad vi behövde, inklusive hälsningar till familjerna, kom vi in på Ukraina. Han var djupt bedrövad över vad som händer i östra Ukraina.

  10. Bo Persson, Piteå
    2014-07-03 kl. 18:40

    Britta R!
    Kalla det vad du vill och visst kan Stefan Lindgren rusa iväg. Men kanske är han ändå något på spåren.

    Det finns idag många bekymmersamma fakta. Vår krigsmakt har inte längre till uppgift att försvara våra gränser utan är tillyxad för att göra nykoloniala legojobb åt främmande makt många hundratals mil utanför våra gränser. Allt fler av våra lagar stiftas också utanför våra gränser. Och invandringen har också den outsoursats. Och i det fallet till en byråkrati som ser den som en moralisk fråga och inte som en politisk-ekonomisk. Liksom skolan, som marknadskrafterna fått ta hand om och som inte längre kan försörja landet med den kompetens som behövs.

    Så vad gör vi och vilka/vem är det som idag egentligen styr vårt land. Är det bara ett gäng fosterlandsförrädare?

  11. Tommy Sjöberg
    2014-07-05 kl. 10:55

    Britta!
    Är det inte oärligt att fortsätta att kommentera en debatt på Stefan Lindgrens blogg 8 Dagar som du avslutat genom nya anklagelser på denna blogg?

    Du fick även en ordentlig avhyvling av en för mig ny intressant kommentator Aina Sjöstrand. Var hon inte intressant att kommentera?
    Vad kommer det sig att vänstermänniskor som du med flera
    i sina slutsatser är emot nationen d.v.s samma praktik som imperialisterna i USA. Dom trasar ju sönder länder i en rasande takt, Jugoslavien, Libyen, Afghanistan, Irak, Syrien och nu Ukraina.

    Vad har du för motgift att komma med, låt höra!

  12. Bo Persson, Piteå
    2014-07-05 kl. 23:08

    Björn!
    Problemet med dagens vänster och dagens höger är, som jag ser det, att det man är överens om – synen på imperialismen – är intressantare än det man inte är överens om – synen på kapitalismen.

    I bägge lägren vägleds man av föreställningen att territorialstaten är på väg ut. Men det finns ju lika litet som talar för det som det finns för att kapitalismen är det.

  13. Britta Ring
    2014-07-17 kl. 15:41

    Hittade först nu Knut Lindelöfs blogg och upptäckte att jag där har attackerats av en irriterad Bo Persson. Stefan Lindgrens synpunkter på nationen och invandringen behandlade jag på Stefans blogg och Facebook. Att jag tog upp ämnet på Knuts facebooksida berodde på att jag ville undersöka om Stefans åsikter i ämnet omfattades av fler. Jag lämnade debatten med Stefan när jag ansåg att vi hade uttömt våra argument. Vi är gamla vänner och det blev närmast en chock när jag upptäckte hans nationalism och invandringsfientlighet. Jag debatterar inte för att “vinna” utan för att pröva olika argument och lära mig mer.

    Därför vill jag gärna att Bo Persson förklarar för mig vad han menade med sitt påstående i en kommentar till Jan Myrdals text om Front National på FiB/Ks hemsida: “Du och den traditionella vänstern vill diskutera vissa saker och vi i FiB/K-vänstern, om jag får säga så, vill diskutera andra. Och det är det som är intressant…”

    Finns en särskild FiB/K-vänster och vad utmärker den i så fall jämfört med “traditionell” vänster, vad det nu skulle vara? Och vilka ämnen vill “FiB/K-vänstern” diskutera respektive inte diskutera?

    (Ursäkta, Knut Lindelöf, att jag tar upp det här på din blogg. Jag har inte sett att Bo Persson har någon egen. I så fall skulle naturligtvis min fråga ställas där.)

  14. Knut Lindelöf
    2014-07-17 kl. 21:31

    Britta!
    Fäste mig särskilt vid din formulering: “Jag debatterar inte för att ´vinna´ utan för att pröva olika argument och lära mig mer.” Den inställningen försöker jag odla på denna blogg. Du behöver därför sannerligen inte be om ursäkt för att skriva här. Du är mycket välkommen.

    Stefan och jag är inte heller alltid överens och drar åt samma håll i de allra flesta fall.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.