Stopp och eftertanke …

sverigedemokraterna-hokhuvud

Sverigedemokraterna i Hökhuvud på Torer Höksdagen 28 juni 2014

Det känns nu som jag behöver stanna upp och fundera på hur jag reagerar på det som händer runt omkring mig i politiken här hemma och långt borta. Jag blev ganska omskakad häromdagen när jag blev uppringd av en gammal vän, som mycket allvarligt uppmanade mig att genast ta bort mitt blogginlägg om de könsstympade flickorna. Vännen menade att jag där hade överträtt en gräns som vi vänstertänkande absolut inte får överträda. Jag blev helt förstummad, dels därför att jag blev uppläxad på detta vis, men också för att jag inte blir förstådd i det jag skriver. Har jag tappat min moraliska kompass? Vad är det som händer i vårt svenska diskussionsklimat?

Ännu en sak som fick mig att stanna upp och fundera var Johan Croneman med sitt sommarprogram 24 juni. Han gav sin bild av 70-talet, en bild som jag i stora stycken kände mycket väl igen, men som jag tror att många idag inte förstår. T ex, varför protesterade svenska ungdomar? Varför uppstod en vänstervåg?

Jo världen var mycket orolig, fast järnridån fortfarande gick genom Europa och terrorbalansen mellan supermakterna hade förhindrat storkrig i 25 år. Men alltså, Spanien, Portugal och Grekland var diktaturer, Västtyskland och Italien härjades av Röda brigader och Arméfraktioner, i Västtyskland var undantagstillståndet nära. I Vietnam och Kambodja bombade USA en fattig bondebefolkning med splitterbomber, gifter och napalm. Afrika höll på att avkoloniseras, Zimbabwe, Mocambique, Sydafrika … I TV såg vi hur en USA-officer sköt en ung FNL-soldat i huvudet och en liten flicka brännas till döds av napalm.

Sverige var på 70-talet trots allt ett lugnt hörn av världen, men som sagt, runt om oss pågick garotteringarna, terrordåden och krigen. Vi som föddes på 40- och 50-talen blev upplysta om detta och en del av oss började protestera på olika sätt. Och det var rätt att göra det. Jag ångrar ingenting.

Det var detta som präglade även mitt 70-tal och satte agendan för resten av mitt liv. Det som sker idag hade sin början då. Allt hänger ihop. Och det har det alltså gjort i hela mitt liv. Så, jag upprörs av politiska förhållanden nu som då från mitt – som jag anser – stabila vänsterperspektiv.

Men plötsligt spricker det och människor med samma gamla 70-talsutgångspukter hamnar i rent fientliga positioner. Vännen Evert Larsson, som liksom jag håller hårt på länders rätt till nationellt oberoende (FN-stadgan), och att detta är grundvalen för att demokrati ska kunna upprätthållas. Men när jag skrev att en ny rapport som pekar ut … den stora orättvisan att utlandsfödda elever halkar efter i skolan på många sätt, att de också får generellt sämre utbildning och jobb och är mer arbetslösa i 30-årsåldern och att här ligger skolans stora utmaning. Då kommenterar Evert att ovanstående är “den ´antirasistiska´ agendans stora fallgrop. Inget håller samman, allt är snömos och slafs-tänk”. Och han avslutar: “Alla som påstår sig arbete mot ´rasism´ måste förstå att vi måste gå tillsammans och det är svenskarna som måste visa, med hela handen, i vilken riktning. Det måste bli slut på detta ´antirasistiska´ tröskande.”

Men då är det plötsligt jag som reagerar. Möjligheten att han skrivit fel är liten. Han måste tas på orden denna gång. Nå, inte ringer jag och läxar upp, så jag skriver ett kort svar som förmodligen kommer att få honom att sluta skriva och kommentera på bloggen. Han kommer att se mig som förlorad i kampen för det nationella oberoendet.

Det Evert Larsson skriver kan jag omöjligt läsa på annat sätt än följande: Om man (som jag gjorde) återger uppgifter från en rapport om att invandrare diskrimineras i Sverige är det “endast snömos och slafstänk”. Och att sådana som jag är förlorade “till det antirasistiska tröskandet”. I mina ögon har Evert Larsson förblindats av sina nationella käpphästar. Och han har alltså flyttat sig från en klar vänsterståndpunkt (då han en gång i tiden jobbade på Bofors i Karlsskoga och var arbetsplatsreporter för tidningen Gnistan) till att bli anti-antifascist. Och det är ju att övergå till de värsta typerna på fiendesidan.

Idag är över 70% av svenskarna oroliga för att främlingsfientlighet och rasism ska breda ut sig i landet, redovisades i radio den 24 juni. Erik Ullenhag sa något om att han var stolt över denna höga siffra. Men kanske är det mer betydelsefullt att 20% inte är rädda för detta. Evert och hans nya vänner hör till dessa 20%. Det som skrämmer mig mest är att man över huvud taget ställer frågan i en undersökning – och att inte 100% är rädda.

Jag ska inte här lägga ut texten om hur jag ser på politiken i Sverige och i världen, det framgår redan av mycket som jag skrivit här på bloggen. Jag ska bara konstatera att det som skett faktiskt inneburit allvarliga försämringar för många, som jag är övertygad om har stor betydelse för människors inställning till den etablerade politiken. Sveriges demokrati har tappat i förtroende hos väldigt många människor. Förr fanns ett stort och brett vänsteralternativ som stod för demokrati och hela folkhemspaketet (vård skola omsorg) tillsammans med internationell solidaritet, religionsfrihet, ett starkt nationellt försvar för oberoende, neutralitetspolitik och alliansfrihet. Men det alternativet finns inte längre.

Här har uppstått ett stort hål att fylla för vakna missnöjespolitiker. Bordet har varit dukat ganska länge. Små halv- och helfascistiska grupper slogs flera år om hur man skulle ta sig in, och fann till sist en slags folkhemsk nationalism prydligt skrudad som drog till sig en del av de allmänt missnöjda. Rasismen, antisemitismen och främlingsfientligheten putsades upp till ”en ny invandringspolitik” och har nu slagit rot på allvar och dragit till sig ännu många fler missnöjda. Man har därtill skapat en effektiv riksorganisation, lyckats ta sig in i riksdagen och t o m infört nolltolerans mot rasism i partiet.

Man finns idag överallt, t o m på den traditionella folkfesten Torer Höks dag i Hökhuvud (mellan Gimo och Östhammar) lördag den 28 juni då man eldar kolmila, barnen kör lådbilsrally, gubbarna mönstrar veterantraktorerna, tanterna kokar korv, säljer handarbeten och serverar kaffe och hembakt.

Glöm inte heller att i tio års tid har bilden om vad ett arbetarparti är förvirrats genom att det gamla högerpartiet konverterat sig till “det nya arbetarpartiet” för vanliga knegare. Kärnan i arbetarklassen har samtidigt förflyttats från de stora industrierna till vården, omsorgen och skolan. Nu skruvar SD det här ett snäpp till genom att känslomässigt återknyta till Per-Albins folkhemsidéer emot alla nyliberala globaliseringspolitiker.

Här sitter vi nu alla gamla vänstertänkande och våndas över att ett nytt parti med tydliga rötter i nazistiska grupper putsat upp sig och övertagit väsentliga delar av folkhemspaketet. Hur man ska förhålla sig till detta har blivit viktigare än att visa SD ett minimum av respekt – de är ett parti man ogillar, men som har erövrat  riksdagsrepresentation i fria val. De är inte längre rasister i ord, tvärtom de är antirasister. Vad de är innerst inne är meningslöst att diskutera, för det kan aldrig bevisas. Inte är Moderaterna arbetare, trots att de kallar sig ett arbetarparti. Medan allt fler vanliga väljare faktiskt lyssnar till vad den lugne, sluge, sansade och ganska välartikulerade Jimmy Åkesson faktiskt säger – och det låter inte särskilt skrämmande i deras öron – ses SD av hela det etablerade politikersverige som någon slags nynazistisk (fascistisk) konspiration.

SD vinner idag på att så många inom etablissemanget ägnar dem så stor indignation. SD säger idag det som Socialdemokraterna sa för 20 år sedan, plus lite till förstås. De gamla politikerna har ju krattat manegen genom att blanda bort korten och överge försvaret av folkhemmets grundtrygghetsfrågor. Alla är kanske inte lika skyldiga, men en känsla av förakt och främlingskap mot SD delas av dem alla. Det är otvivelaktigt ett slags folkförakt, vilket alltså spelar SD i händerna. Äntligen har en katt tagit sig in bland hermelinerna, är lätt att tänka.

Samtidigt pågår Syrienkriget och Ukrainakrisen och det är strax efter att USA, Nato och EU (inkl. Sverige) totalt misslyckats med att skapa demokratier i Exjugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen, vilket sades var själva poängen. I Ukraina möter USA/Nato/EU Rysslands gräns och konfronterar plötsligt den kaxige och politiskt slipade Putin. Hela etablissemanget ser nu Putin som tidens store despot, som planerar att lägga under sig minst allt som Sovjetunionen en gång förlorade i östra Europa.

Vad som är vänster i dagens politik – eller demokrati eller fascism eller imperialism – blir alltmer oklart. Om någon försvarar det nationella självbestämmandet i FN-stadgans mening utropar någon annan ”Leve revolutionen mot despoterna”. Säger den ene att det gäller olja, gas och erövring av nya marknader säger den andre Euroasiatisk Putinfascism. Den ene kallar Krim en del av Ryssland, den andre kallar Krim en del av Ukraina. Den ene ser Majdanupproret som demokratiskt och den andre kontrar med att det leddes av fascister. Vad någon kallar USA/Nato-expansion kallar någon annan demokratiutbredning. Den ene kallar östra Ukrainas ryssar separatister den andre kallar dem frihetskämpar o s v. Det finns inte längre någon vänsterståndpunkt? Jo, jag vet, den nationella frågan är ett klassiskt tvisteämne mellan olika vänsterfalanger, men nu är man också oense om hur fascismen (rasismen, nynazismen) bör bekämpas, ja man är t o m oense om fascismens ansikte idag.

Tidigare var dessa vänsterdiskussioner mer en teoretisk brottning, som ofta gällde förhållanden långt borta i både tid och rum. Men på senare tid har kampen hårdnat på ett sätt som kanske liknar förhållandena under kriget (1939-45). Då delade sig samhället, motsättningarna blev hotfulla och debatterna runt kaffeborden tystnade. Nu delar det sig igen och utrymmet för resonemang och meningsutbyten krymper. Medierna propagerar mer och resonerar och informerar mindre. Diskussionerna hårdnar och stämplingar blir vanligare.

Jag är ingen soldat i ett klasskrig. Jag är och förblir en 40-talist från ett liberalt Göteborgskt (övre) medelklasshem som vaknade politiskt på 70-talet. För mig är fortfarande yttrandefriheten demokratins innersta kärna, kulturen (där skolan ingår) lika viktig som syret i luften och krigen politikens förlängning. Kommunismen är en ideologi vars praktik och teori bör studeras och diskuteras, men som i sina teologiska varianter inte är bättre än andra dogmatiska trossystem.

När det man skriver och säger endast når fram till ens allra närmaste ”vapenbröder”, då känns plötsligt klimatet hotfullt och iskallt. Så känns det nu. Därför kan jag inte annat än att fortsätta att försöka göra mig förstådd och öppna för samtal.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , ,

... är läst 519 gånger!

  57 kommentarer for “Stopp och eftertanke …

  1. Britta Ring skriver:

    Johan Cronemans sommarprogram om 70-talet gjorde mig både varm och glad. Tänkte maila honom och tacka men det blev förstås inte av. Nu har jag stött på ett problem som verkligen oroar mig: vänsternationalismen – här i Stefan Lindgrens tappning. Är det bara jag som inte har sett den förut? Så underligt, vi ser samma utveckling pågå runt omkring oss men tolkar den helt olika. Jag uppskattar Stefan på många sätt, speciellt för hans rysslandsinfo, men här blev det kollision. Och jag blev närmast chockad. Hamnade i en replikväxling på hans blogg 8dagar (under rubriken som lyder ungefär Till nationens försvar), som nu känns avslutad.

    Men den lämnar en obehaglig eftersmak och misstanken att nationalismen i sin reaktionära variant, som delar in mänskligheten i värdiga och mindervärdiga, har ett större djup och en större bredd än jag förstått.

  2. Benny Åsman skriver:

    Knut!
    Det finns mycket att diskutera i din text. Men det ska jag inte göra nu. Jag är upptagen med begravning av min gamla mor som dog häromdagen.

    Vill bara påpeka ett faktafel. Det var Saigons polischef som sköt FNL-soldaten i huvudet, inte en amerikansk officer.

  3. Tord Björk skriver:

    Stämmer verkligen bilden av olika ståndpunkter i Ukrainafrågan som du ger? En av de ledande kritikerna av fascismen i Ryssland och högerextremas koppling till Moskva, Brandredaktören Mathias Wåg, var med på demonstrationen mot Odessamassakern. Det finns en högljudd diskussion i ekokammaren som kallas facebook där det du målar upp i hög grad stämmer, men seriöst är det inte. När Wagenknecht i sitt utmärkta tal i Bundestag med kraft kritiserar Merkels nyliberala politik i Tyskland, EU och Ukraina, så säger hon samtidigt att det skulle göra påtryckningar på Putin effektivare.

    Att delar av vänstern letar efter symptom i form av symboler för fascism överallt är förstås ett problem. Det specifika med regeringen i Kiev är att den helt domineras av icke-fascistiska politiker som utnyttjar sig av fascistiska grupper och terror som i Odessa. Tönterierna där man räknar upp antalet Svobodaministrar på alltmer viktiga poster som dessutom blir färre för var dag som går blir ett sätt att undvika politisk analys på samma sätt som när man undviker att se kopplingarna mellan en del av de ledande i upproret i östra Ukraina med ryska partier som har ultranationalistiska och kanske fascistiska drag med god relation till militären och i stark konflikt med Putin.

    Ukrainakrisen kunde snarare vara ett hjälpmedel för att skapa systemkritiska allianser, förutsättningarna tycks mig finnas i Sverige i och med att huvudströmningen i Sverige både i massmedia och hos partierna inklusive Vänsterpartiet tillhör de mest extremistiska publikfriarna i Europa. Jämför Wagenknecht med (V)!

    Fogh Rasmussens nya utspel i Ukrainafrågan gör det intressant för alla folkrörelser. Han anklagar miljörörelsen för att hjälpa Putin med sin kritik av skiffergasutvinning i Ukraina. Därmed visar han tydligt att Ukrainakonflikten inte bara handlar om ett uppror i öst utan också är en transnationell konflikt.

    Mindre bekant är att vänstern i Ukraina är totalt blåst när det gäller landsbygdsfrågor (för övrigt bor där mest ukrainsktalande även i Östra Ukraina). Det parti jag hittat som är emot skiffergasutvinning är Svoboda. Så NATO gör Svoboda till Putinvän.

    Det finns anledning för alla som ser så ensidigt på Ukrainakonflikten, som du målar upp det, vare sig det gäller den ena eller andra sidan att vara lite eftertänksam. För egen del hoppas jag att det kan finnas en kritisk massa tillräckligt stark i Sverige som kan belägga att det finns en solidaritetspolitik som är möjlig.

    På fredsmötet i Sarajevo föreslog jag kraven Stoppa kriget nu – fredssamtal mellan alla parter, nej till åtstramningspolitik i Ukraina och hela Europa, ja till rättvis social och ekologisk omställning. Särskilt kravet mot åtstramningspolitiken fick stort gensvar. Pacifister har idag ändrat syn och anser att det är viktigt att förena kampen för social rättvisa med kampen mot krig.

    Vänstern har väl inte ens hört talas om fredsmötet i Sarajevo som samlade 2500 människor i början av juni.

    Är det inte dags att du hjälper till med din blogg och börjar komma vidare bortom skenmotsättningarna som skapas i ekokammaren facebook.

    PS (Jo, jag har själv gjort en analys av samtliga regeringsposter inklusive guvernörsnivån som är den enda såvitt jag vet som är så fullständig (publicerad i Ukraina av alla platser med en beskrivning av alla personerna utom de flesta guvernörerna). Min slutsats är att vänstern är idioter, det är inte Svobodaministrarna som är problemet utan inte minst en UDAR politiker som säkerhetschef för att inte tala om Banderaanhängarna Kolomojski och hans viceguvernör Filatov, bägge användes snabbt som bevis på att Vänsterpartiets och andras fokusering vid att det fanns ett starkt antisemitiskt hot var falskt, de är judar bägge två som också andra på regeringsposter i nya regeringen, men de är alltså samtidigt Banderaanhängare. En vänster som framförallt letar efter symboler för antisemitisk fascism hamnar alltså snabbt i handlingsförlamning när det visar sig att delar av ledningen för upproret i öst har sådana drag och den nya regeringen innefattar så motsägelsefulla drag som judiska oligarker som är anhängare av antisemiten Bandera.

    Det är den samlade bilden av regeringen likaväl som den samlade bilden av Antimaidan som är intressant, inte grumliga påståenden om en fascistisk kupp eller en putinfascistisk motkupp.)

  4. Lars Johansson skriver:

    Om “den stora orättvisan att utlandsfödda elever halkar efter i skolan på många sätt, att de också får generellt sämre utbildning och jobb och är mer arbetslösa i 30-årsåldern och att här ligger skolans stora utmaning”:

    Till viss del beror detta på att språket som talas hemma inte är svenska, och/eller att de börjat växa upp med ett språk som inte är likt de västeuropeiska.

  5. Mats Parner skriver:

    En konstruktiv, ärlig och stridbar text! Ärrade veteraner känner igen sig. Croneman är f ö östgöte gudskelov och höll till i Gamla Parken, som Norrköpingsanhängare, då det begav sig. Jag vistades i Birger Sjöbergs Vänersborg, när jag lyssnade till hans Sommar-program. Hög nostalgifaktor!

  6. Knut Lindelöf skriver:

    Benny!
    Visst var det Saigons polischef. Det såg jag när jag blundade och framkallade bilden ur minnet.

  7. Björn Nilsson skriver:

    Det kanske verkligen ÄR så att den svenska vänstern i stort sett är borta? Några smärre grupperingar, några små tidningar, några individer som vågar säga ifrån, men i övrigt borta. Och det kanske är lika bra, så att nya krafter kan träda till när de gamla misslyckats. Moren har INTE gjort sin plikt, men bör lik förbannat gå.

    Ett exempel på hur landet ligger: Det stod i Svenska Dagbladet för ett tag sedan att det skulle vara en ‘mardröm’ om sverigedemokraterna tog upp pensionsfrågan. Tja, om vänstern (som i egenskap av mer eller mindre ny-artade liberaler inte bör kallas vänster) erbjuder en sådan godbit vore väl SD korkat om man inte tog den? Sedan kan ju vänstern anklaga pensionärer som vill ha bättre villkor och stödjer SD för att vara rasister. Det går säkert hem! (Obs: ironi.)

  8. Jan Wiklund skriver:

    För övrigt är det väl en självklarhet för alla politologer, jfr till exempel Marie Demker på Vänstra Stranden, att högerpopulisterna vinner så snart politiken handlar om identitet, medan vänstern vinner när politiken handlar om ekonomi. Om vi hade en vänster som ville något skulle den alltså göra politik på ekonomi.

    Men det gör den inte, den går inte ens så långt som 30-talets socialdemokrater utan nöjer sig med socialpolitik, dvs att de som stöts ut inte ska behöva svälta ihjäl. För övrigt är det identitetspolitik för hela slanten – t.ex. “vänster” görs till en identitetspolitisk markering istället för ett program som vem som helst kan ansluta sig till.

    Istället är det miljörörelsen som har det mest heltäckande näringsprogrammet idag, tillsammans med några fackliga organisationer. Längst i Europa har man nog kommit i Danmark, i programmet 100.000 jobs med bæredygtig omstilling. I Sverige har det hittills inte kommit mycket längre än till diskussioner mellan den “vanliga” alliansen av Jordens Vänner, Gemensam Välfärd, Attac, Byggnads, SEKO och Transport. Välkomna att delta i den!

    Mer finns att läsa på http://www.folkrorelser.org

  9. Mats Larsson skriver:

    Knut!
    Det är svårt att få information om vad som händer i östra Ukraina, men mitt intryck är att separatiserna (eller vad man ska kalla dem) utnyttjat den tillfälliga eld upphör som Kiev deklarerat fram till ikväll till att förstärka positionerna. 15 tanks och 15000 man som kommit över gränsen från Ryssland är siffror jag hör från ukrainska vänner. Donetsk flygplats verkar stängd.

    Som en av mina ryska bekanta sa idag: Jag har slutat försöka förutsäga vad som ska hända härnäst i Ukraina, jag har haft fel hela tiden.

    En vitrysk vän ringde igår från Vitryssland. Efter att vi avhandlat vad vi behövde, inklusive hälsningar till familjerna, kom vi in på Ukraina. Han var djupt bedrövad över vad som händer i östra Ukraina.

  10. Bo Persson, Piteå skriver:

    Britta R!
    Kalla det vad du vill och visst kan Stefan Lindgren rusa iväg. Men kanske är han ändå något på spåren.

    Det finns idag många bekymmersamma fakta. Vår krigsmakt har inte längre till uppgift att försvara våra gränser utan är tillyxad för att göra nykoloniala legojobb åt främmande makt många hundratals mil utanför våra gränser. Allt fler av våra lagar stiftas också utanför våra gränser. Och invandringen har också den outsoursats. Och i det fallet till en byråkrati som ser den som en moralisk fråga och inte som en politisk-ekonomisk. Liksom skolan, som marknadskrafterna fått ta hand om och som inte längre kan försörja landet med den kompetens som behövs.

    Så vad gör vi och vilka/vem är det som idag egentligen styr vårt land. Är det bara ett gäng fosterlandsförrädare?

  11. Tommy Sjöberg skriver:

    Britta!
    Är det inte oärligt att fortsätta att kommentera en debatt på Stefan Lindgrens blogg 8 Dagar som du avslutat genom nya anklagelser på denna blogg?

    Du fick även en ordentlig avhyvling av en för mig ny intressant kommentator Aina Sjöstrand. Var hon inte intressant att kommentera?
    Vad kommer det sig att vänstermänniskor som du med flera
    i sina slutsatser är emot nationen d.v.s samma praktik som imperialisterna i USA. Dom trasar ju sönder länder i en rasande takt, Jugoslavien, Libyen, Afghanistan, Irak, Syrien och nu Ukraina.

    Vad har du för motgift att komma med, låt höra!

  12. Bo Persson, Piteå skriver:

    Björn!
    Problemet med dagens vänster och dagens höger är, som jag ser det, att det man är överens om – synen på imperialismen – är intressantare än det man inte är överens om – synen på kapitalismen.

    I bägge lägren vägleds man av föreställningen att territorialstaten är på väg ut. Men det finns ju lika litet som talar för det som det finns för att kapitalismen är det.

  13. Britta Ring skriver:

    Hittade först nu Knut Lindelöfs blogg och upptäckte att jag där har attackerats av en irriterad Bo Persson. Stefan Lindgrens synpunkter på nationen och invandringen behandlade jag på Stefans blogg och Facebook. Att jag tog upp ämnet på Knuts facebooksida berodde på att jag ville undersöka om Stefans åsikter i ämnet omfattades av fler. Jag lämnade debatten med Stefan när jag ansåg att vi hade uttömt våra argument. Vi är gamla vänner och det blev närmast en chock när jag upptäckte hans nationalism och invandringsfientlighet. Jag debatterar inte för att “vinna” utan för att pröva olika argument och lära mig mer.

    Därför vill jag gärna att Bo Persson förklarar för mig vad han menade med sitt påstående i en kommentar till Jan Myrdals text om Front National på FiB/Ks hemsida: “Du och den traditionella vänstern vill diskutera vissa saker och vi i FiB/K-vänstern, om jag får säga så, vill diskutera andra. Och det är det som är intressant…”

    Finns en särskild FiB/K-vänster och vad utmärker den i så fall jämfört med “traditionell” vänster, vad det nu skulle vara? Och vilka ämnen vill “FiB/K-vänstern” diskutera respektive inte diskutera?

    (Ursäkta, Knut Lindelöf, att jag tar upp det här på din blogg. Jag har inte sett att Bo Persson har någon egen. I så fall skulle naturligtvis min fråga ställas där.)

  14. Knut Lindelöf skriver:

    Britta!
    Fäste mig särskilt vid din formulering: “Jag debatterar inte för att ´vinna´ utan för att pröva olika argument och lära mig mer.” Den inställningen försöker jag odla på denna blogg. Du behöver därför sannerligen inte be om ursäkt för att skriva här. Du är mycket välkommen.

    Stefan och jag är inte heller alltid överens och drar åt samma håll i de allra flesta fall.

  15. Bo Persson, Piteå skriver:

    Britta!
    Om det inte räcker med att du så hårt kommer ihop dig med Jan Myrdal och Stefan Lindgren för att du skall förstå skillnaden mellan ”din” vänster och FiB/K:s så skall jag ge ett praktiskt exempel.

    För den ”traditionella” vänstern är antiimperialism liktydigt med anti-kapitalism (Lenin: Imperialismen som kapitalismens högsta stadium). Medan det för FiB/K är liktydigt med försvaret av statssuveräniteten eller nationen. Om du med ”nationen” menar just statssuveräniteten.

    Den traditionella vänstern var måttligt intresserad av det första Afghanistankriget (det ryska på 1980-talet). Ja, i själva verket hade vi i FiB/K stora delar av denna vänster mot oss när vi gav vårt stöd till parollen ”Sovjet ut ur Afghanistan”. Motståndet var ju inte anti-kapitalistiskt utan mest formulerat i religiösa termer. Och så har det också varit i det pågående amerikanska Afghanistankriget. FiB/K har stött motståndet. Men den traditionella vänstern har hållit på med annat. Detta tycker jag är ett bra exempel på det faktum att medan den traditionella vänstern högst motvilligt erkänner existensen av statssamfundets gränsuppdelade värld och till och med bekämpar denna så är för FiB/K existensen av denna värld lika självklar som kapitalismens gränslösa värld.

  16. Vill bara meddela att även jag chockats av Stefan Lindgrens “nationalism och invandringsfientlighet” (formuleringen är Britta Rings). Att – i en tid då massor av människor dör i Sahara och på Medelhavet under sin farofyllda färd till den europeiska kontinenten – likt Stefan utmåla invandringen till Sverige som vår tids stora hot, det strider mot alla humanitetens lagar. Vad finns då kvar av solidaritet och medmänsklighet? Därför säger jag: tack Britta för att du tog bladet från munnen! Och läs gärna Fabrizio Gattis bok “Bilal. På slavrutten till Europa” (som jag översatt för Celanders förlag)! Där skildras orsakerna till varför så många människor riskerar sina liv på överfyllda lastbilar i öknen och överfyllda båtvrak på Medelhavet.

  17. Bo Persson, Piteå skriver:

    Om vi inte hittar något bättre alternativ till Jimmie Åkessons etnifiering av politiken än etablissemangets moralism – som nu också visar sig vara Margareta Zetterströms – så tror jag att Sverige kommer att gå sönder.

    Jag vill inte påstå att Stefan Lindgren har hittat en tredje väg. Men det förefaller åtminstone mig, som att han sliter med frågan.

  18. Britta Ring skriver:

    Värst vad Bo Persson är konfrontativ. Jag har inte ”kommit ihop mig med Jan Myrdal”. Han har över huvud taget inte besvarat mina kommentarer till hans artikel om Front National.

    Min bekantskap med Jan Myrdal inleddes ngn gång i mitten på 50-talet, när jag hörde honom läsa kärleksdikter i Ceders kafé i Stockholm. Men vår bekantskap innebär inte att vi har umgåtts privat. Om Jan Myrdal är ett slags gud som inte får ifrågasättas av medlemmar i FiB/K så är det inte ett sundhetstecken. Jag har alltid förbehållit mig rätten att ifrågasätta Jan Myrdal och det fortsätter jag med. Tror att Jan Myrdal klarar av det även om det känns svårt för Bo Persson.

    Hur mår debattklimatet i FiB/K? Att döma av Bo Perssons häftiga reaktioner på min kritik av Stefan Lindgren är det inte särskilt högt i tak. Jag är inte van att bli åthutad för att jag är oförskämd nog att kritisera någons åsikter i en bestämd fråga. Jag förväntar mig motargument i sakfrågan.

    Har jag uppfattat korrekt att antiimperialism för FiB/K inte har något med antikapitalism att göra, utan enbart handlar om försvaret av statssuveräniteten? Är det i så fall över huvud taget en vänsterståndpunkt? För mig är antikapitalismen en grundprincip för en socialistisk rörelse, men naturligtvis måste även den nationella självständigheten försvaras. Förstår inte riktigt anklagelserna mot ”traditionell vänster”. Jag känner mig inte ansvarig.

    När det gäller Sovjets invasion i Afghanistan tror jag, utan att vid den tidpunkten vara särskilt engagerad i internationell politik – hade fullt upp med facklig kamp, feminism och mina barns fritidsgård – att det i början fanns en viss tveksamhet hos många vänstermänniskor. En progressiv sovjetstödd regering i Kabul, som befriade kvinnorna och införde andra demokratiska rättigheter, mot en brutal och reaktionär religiös rörelse. Vilket var bäst för invånarna i Afghanistan? Problemet ”löstes” ju av USA som använde en till tänderna rustad talibanrörelse för att störta den sovjetstyrda regimen. Senare har såvitt jag vet den ”traditionella” vänsterrörelsen, om därmed avses Vänsterpartiet, haft en mycket kritisk inställning till USAs krig ”mot terrorismen” i Afghanistan och verkat för att Sverige ska hålla sig utanför/dra sig ur.

    Däremot har man legat lågt och fegat ur när det gäller kritiken mot USA-imperialismens framfart i Mellanöstern liksom Jugoslavien. Det KAN eventuellt bero på att opinionstrycket upplevts alltför starkt och man är rädd att motas in i ett hörn och avfärdas som ”Ghaddafikramare” eller ”Putinkramare” i känsliga valrörelser. Sorgligt, tycker jag, som har argumenterat upprepade gånger i Flamman och på V:s hemsida.

    Tack, Margareta Zetterström, för att du delar min oro. Det här är en mycket viktig principfråga som kräver en seriös diskussion.

  19. Bo Persson, Piteå skriver:

    Britta!
    Jag är glad för att du tydligen tycker att du fått ett svar på din fråga vad det är som skiljer ”FiB/K vänstern” från ”den traditionella vänstern”. Att du sedan också tycker att den skillnaden diskvalficerar FiB/K som en vänsterrörelse är en annan sak. Och mitt svar i det sammanhanget är att man aldrig skall tvista om ord. Språkfundamentalism är alltid av ondo

  20. Britta Ring skriver:

    Bo!
    Du har meddelat mig att jag hör till något som kallas ”traditionell vänster”, medan du själv är medlem av den tydligen speciella FiB/K-vänstern, som vill diskutera andra saker än jag och den traditionella vänstern. Jag har bett dig förklara vad som enligt dig utmärker denna speciella FiB/K-vänster och har sen kommenterat ditt svar som jag har uppfattat det. Din senaste replik gör mig tyvärr inte klokare och införandet av den nya termen språkfundamentalism ger snarast intryck av god dag yxskaft. Du vill uppenbarligen inte diskutera med mig och då återstår bara min undring varför du från början gick in i diskussionen om Jan Myrdals artikel om Front National och angrep mig. Men jag räknar inte med att få den frågan besvarad. Anar att det har någonting att göra med att du inte gillar personer som ifrågasätter (dina) auktoriteter. Nu råkar jag vara just en sådan person och irritation uppstod. Synd, nyfikenhet och en ifrågasättande attityd är bra egenskaper hos en god elev, lärde mig min pappa som var lärare. Egenskaper som jag har haft nytta av, även om de ibland väcker viss irritation.

  21. Bo Persson, Piteå skriver:

    Britta!
    Språkfundamentalism är samma sak som monopolanspråk på ett ords använding. Men det var en bisak. Huvudsaken var att vi uppenbarligen är överens om att din användning av ordet “antiimperialism” är en annan än FiB/K:s. När du sedan tycker att skillnaden är så stor att du ifrågasätter om FiB/K verkligen kan kallas för en vänsterrörelse, så ändrar ju det inte något i sak. Skillnaden finns ju ändå kvar där och det var ju den du frågade efter.

  22. Britta Ring skriver:

    Varning! Här kommer ett mycket långt inlägg.

    Ruskar av mig meningsutbytet med Bo Persson. Det var en återvändsgränd. Har läst Knut Lindelöfs inledande text till Stopp och eftertanke och tänker att den var väl pessimistisk. Nog är vänstern litet bättre än i Knuts beskrivning? Själv har jag de senaste åren i egenskap av pensionär grävt där jag står och vistats förutom i PRO allra mest i Gemensam Välfärd, en i stort sett uppmuntrande upplevelse, där vi ser att kampen mot New Public Management och marknadiseringen av vård, skola och omsorg har fått ett genombrott. Folk ”i allmänhet” som inte förstod kritiken mot den s k valfriheten för några år sen har nu börjat inse vad det handlar om. Proppen sitter i den politiska klassen, främst i S, som i högervinden har fladdrat iväg från alla sina goda idéer och blivit ett slags M light.

    Men uppväxt i en kommunistisk miljö under det senaste varma och kalla världskriget har jag samtidigt alltid levat nära världshändelserna. Internationellt har tyvärr vänstern tappat fotfästet efter Sovjetunionens upplösning och lämnat fältet fritt för den imperialistiska supermakten USAs dominans på alla områden. Där finns motiv för en pessimistisk syn, det medges. Ledningen för Vänsterpartiet ligger lågt, men bland medlemmarna har jag förstått att medvetenheten om USAs roll är betydligt större. Fast man är försiktig, troligen av rädsla för att förstöra viktiga valrörelser genom att riskera politisk utstötning p g a påstådd extremism.

    Själv har jag sökt mig till den uttalat USA-kritiska vänstern, där jag känner mig mest hemma. Trodde till nyligen att vi var ense om några för mig självklara vänsterståndpunkter, till exempel principen att människor ska kunna röra sig så fritt som möjligt mellan olika länder och att rika EU-länders utestängning av flyktingar som går under i öknar och hav är cyniskt och omänskligt. ”Arbetare i alla länder, förena er!” heter det. Och solidariteten har alltid varit internationell.

    Nu börjar jag bli orolig på allvar. En nationalistisk vänster sticker upp huvudet, visade det sig när jag hamnade i en hård debatt med Stefan Lindgren om invandring. Den påminner oroväckande starkt om en av fascismens grundläggande idéer: hotet mot den traditionella, trygga nationalstaten (SD talar nostalgiskt om folkhemmet) från massinvandring av kulturellt underlägsna, religiöst farliga och splittrande människohopar som får nationalstaten att falla sönder i ett mångfaldens kaos. Enligt Stefan bör vänsterns huvuduppgift idag vara att rädda nationen från en ödesdiger och ändlös massinvandring, konspirativt planerad och genomförd av USA, EU och det internationella näringslivet. Jag hoppas att Stefan själv vill lägga fram den här teorin, så att vi kan ta ställning till en förstahandsbeskrivning.

    På Facebook finns en grupp ”Nationell vänster”, där Evert Larsson, som Knut nämner i sin inledande text, är en drivande kraft.

    Hos fascismen finns också en idealisering av den starke mannen och därmed förknippad våldskultur liksom ett förakt för svaghet, t ex feminism, ”kvinnlighet”. Fascismen har många ansikten, den tyska nazismen var bara en variant, som för europeisk vänsterrörelse har blivit synonym med fascismen överhuvudtaget. Fascismen kan ha starka drag av progressiv vänsterrörelse som tar ställning för de fattiga, om de inte är invandrade eller har fel hudfärg. Det kan vara taktik men också uttryck för en ärlig inställning. (Se t ex den svenska Lindholmsrörelsen på 1930- och 40talet.)

    Fascismen är en betydligt intressantare och mer mångfacetterad rörelse än dagens vänster har insett. Det är mycket viktigt att vi lär oss förstå vad fascism är och dess sociala funktion. Objektivt sett är det en rörelse som gynnar den politiska högern, eftersom den förnekar klasskampen och verkar för ett idealsamhälle där auktoritär harmoni råder.

    Ryssland styrs av en auktoritär högerregering som under hotet från USA och Nato tenderar att bli alltmer nationalistisk. Vi bör se kritiskt på dess mycket grumliga teorier om ”eurofascism”. EU-byråkratin är inte fascistisk, inte ens den vedervärdiga USA-regimen är fascistisk. Det är ett taktiskt drag att stämpla sina fiender som fascister, samtidigt som rysk nationalism har mycket gemensamt med de främlingsfientliga och nyfascistiska partierna i EU. Dagens fascistiska rörelser är inte antisemitiska, tvärtom har de mycket gemensamt med Israels apartheidregering. Det är araberna, islam samt allmänt mindervärdiga människor med mörk hudfärg som utgör det stora hotet mot nationens renhet idag.

    Det finns en farlig okunskap om fascismen även hos den USA-kritiska vänstern. Fascismen är mycket mångsidig och växer i skuggan av vår aningslöshet. Det är mot den bakgrunden jag försöker förmå auktoriteten Jan Myrdal att bli tydligare i sina ställningstaganden till Front National och de nyfascistiska rörelserna i Europa.

    Fascismen är i grunden en elitistisk våldsberoende rörelse, vars ideal är ett auktoritärt kontrollsamhälle, rensat på allt som påminner om demokrati, där den kulturella och rasmässiga renheten skyddas mot alla smutsiga och mindervärdiga ”Untermenschen”.
    Vi måste lära oss att se bakom alla fascismens skiftande ansiktsuttryck – inte alldeles enkelt. Men det är väl trots allt litet för tidigt att ge upp hoppet om vänsterrörelsen?

  23. Bo Persson, Piteå skriver:

    Ingen dum idé, Britta. Stefan får i uppdrag att skissa på en plattform för ett svenskt FNL. Alltså en nationell befrielsefront. Du tar kontakt med honom?

  24. Benny Åberg skriver:

    Britta!
    En del av oss som var med på 60-talet lyckades inte stå ut med besvikelsen att de inte hade den “perfekta” lösningen för alla politiska frågor. Redan på den tiden var det ju “r”, trottar m. fl. som anklagade FNL-grupperna för att inte förstå att det inte räckte med att vara antiimperialist. Idag så finns det ingen vänster utom de egna “troende”. Det går inte för sig att t. ex. gå med i vänsterpartiet och försöka få en “röd-grön” majoritet i Riksdagen. Nej det duger ej! “Det är bättre att allt raseras” så de får börja från grunden. För mig låter det som den sekterism KFML-r stod för på 70-talet. Inte mycket att diskutera mot då. Jag vet inte om det är lättare idag.

  25. Dennis Zackrisson skriver:

    För tydlighetens skull bör det ju i alla fall påpekas att Britta Ring har fullständigt rätt (liksom även Bo Persson), även om båda uttrycker sig lite dunkelt i frågan.

    FiB/K har aldrig varit “vänster” i någon nu för tiden gångbar betydelse av ordet. Vi är en enhetsfront kring tre (3) paroller av vilka den viktigaste och grundläggande är försvaret av yttrande- och tryckfriheten,

    Därutöver drar vi en lans för folkets kultur och är anti-imperialister. Så har det sett ut sedan början av 1970-talet och så ser det ut än i denna dag! Och det är sambandet mellan dessa tre grunder som avgör vår inställning. Utan det ena finns inte det andra!

    Själv är jag “vänster” endast i ursprunglig betydelse från den franska revolutionen, dvs inte överhet av stat eller kyrka utan revolutionär i förhållande till ett privilegiesamhälle. På senare tid finns privilegier där man kanske minst anar dessa och därför blir vissa program helt stoppade i den svenska regimtelevisionen.

    Mot detta bör vi alltså strida för en public service värd namnet (och därmed värdig att motta s k “licenspengar”).

  26. Britta Ring skriver:

    Mitt meningsutbyte med Bo Persson är avslutat och det senaste inlägget var en kommentar till Knut Lindelöfs inledande text. Men eftersom jag själv under större delen av mitt liv har jobbat med mer eller mindre avgränsade frågor där det gällt att samla så många som möjligt bakom just dessa frågor, “enhetsfronter”, så har jag kunnat konstatera att av någon anledning vi som jobbat aktivt så gott som utan undantag varit medlemmar av vänstern, ofta medvetna marxister. Det gäller också FiB/K, där jag känner igen många ansikten från 70-talets vänsterrörelse. Bo Persson känner sig tydligen som medlem i en speciell FiB/K-vänster, som i den mån den skulle existera inte verkar vara direkt inbjudande. Alldeles oavsett FiB/Ks tre paroller (av vilka den om antiimperialism nog betraktas som ”vänster”) har de flesta av oss (äldre) rötterna i olika delar av vänstern och präglas mer eller mindre av dessa rötter.

    Nu är jag mycket orolig över den invandringsrädsla/-fientlighet jag upptäckt bland mina antiimperialistiska vänner. Inte nog med konspirationsteorierna om förödande massinvandring som Stefan Lindgren presenterat, pågår en tröstlöst ensidig och negativ debatt om ”den fria rörligheten” på Facebook. Att arbetslösa människor för sin försörjning rör sig mellan olika länder och kontinenter verkar vara ett jätteproblem som till varje pris måste åtgärdas medelst hinder och förbud. Ingen oro förmärks i debatten över EUs höga taggtrådskrönta stängsel som stänger ute arbetssökande afrikaner och flyktingar av alla andra skäl, en ovärdig hantering av människor som drunknar i havet, går under i öknen eller hamnar i en limbotillvaro i ett läger innanför stängslet. Debatten går i cirklar, i andra avseenden kloka människor verkar helt fixerade.

    Behovet att blåsa in frisk luft i denna unkna debatt blir allt mer akut. I farans riktning ligger annars neofascismens indelning av människor i värdiga, som måste skyddas, och ovärdiga, den stora farliga mångkulturella massan som hotar nationen.

  27. Bo Persson, Piteå skriver:

    Ja, Dennis, men skall vi också och som Björn Nilsson tidigare på den här tråden säga: “Vänstern är död (det vill säga Brittas vänster), leve vänstern” Och hur skall i så fall denna nya vänster se ut?

  28. Å vilken lättnad att läsa Britta Ring! Äntligen en “fibbare” och vänstermänniska som bemöter de tendenser till invandringsfientlighet som börjat märkas även i FiB-kretsar. Sedan 1988 har minst tjugotusen personer omkommit utanför den europeiska fästningens murar, en kvalfull död i Medelhavet eller Saharaöknen. Den senaste tidens flyktingar kommer framför allt från krigets Syrien eller någon av Afrikas krishärdar. Om svensk vänster börjar stämpla dessa våra medmänniskor som ett hot och en fara finns det skäl att ifrågasätta om det verkligen handlar om en verklig vänster. Solidaritet, kamrater! Glöm inte det! Och om det sedan är upplysningen, marxismen eller det kristna evangeliet som ligger till grund för solidariteten, det spelar ingen roll. FiB/K är (eller skall åtminstone vara) en enhetsfront med plats för alla typer av perspektiv. Därför, återigen, tack Britta Ring för dina kloka kommentarer på Knuts blogg!

  29. Britta Ring skriver:

    Benny Åberg!
    Efter ett långt liv i vänsterrörelser har jag kommit fram till att det parti jag helhjärtat skulle kunna stödja, skulle bestå av en enda medlem – jag själv. I dag är jag medlem i Vänsterpartiet, som jag anser har goda möjligheter att vrida politiken åt vänster när det gäller främst offentlig välfärd och skyddet av underklassens demokratiska rättigheter. Det vore ett fantastiskt framsteg med tanke på de senaste årens utveckling. Vi befinner oss ju inte direkt i en revolutionär situation. En rödgrön regering är inget självändamål men kan vara ett led i en utveckling åt rätt håll. Annars är den meningslös.

    Sekterismen från 70-talet finns kvar under andra namn och den är en politisk återvändsgränd. Men jag tycker att den ibland kan komma med nyttiga påminnelser till dagens pragmatiska vänster om att inte glömma viktiga principer. I det här avseendet är jag ganska optimistisk om “vänsterns” situation idag. (En oförbätterlig optimist?)

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.