Stoppa kriget!

ATT VÄLJA SINA ord denna morgon är svårt, särskilt som jag på denna sida skrivit att det som nu verkar vara verklighet inte skulle hända. En mindre militär operation i Donbass hade jag börjat tro skulle komma, men ett fullskaligt anfall mot hela Ukraina kommer som en chock. Det blir nu omöjligt att hävda att detta anfall inte sedan länge varit förberett eller att uppgifterna från USA:s underrättelsetjänst inte varit trovärdiga.

Mina förhoppningar om en diplomatisk lösning längs Minsk 2-avtalet måste nu definitivt överges. Att det som nu sker är ett brott mot folkrätten är mer än uppenbart. Följderna för situationen i Europa och världen är oöverblickbara. För Ukrainas befolkning är det förstås en katastrof.

Allt mitt tal om att USA:s uppgifter om en snar invasion av Ukraina är propaganda faller nu platt till marken. Jag måste också inse att den demonisering av Ryssland och Putin som pågått länge i västvärldens medier haft fog för sig. Dessa omständigheter är en enorm besvikelse.

När diplomatins tid är förbi och krig utbryter tvingas man ta ställning för den ena eller andra sidan. Alla nyanser suddas ut. Uppenbart har mina bedömningar i det här fallet varit blåögda, vilket gör att jag kommer att dra mig tillbaka för att tänka över det som varit och det som sker. Andra är välkomna att med inlägg och reflektioner över det nya läget som nu uppstår.

Det enda jag förmår uppmana till just nu är att vi som i upptakten till detta drama försökt vara neutrala mellan Ryssland och USA/Nato nu enas med alla som vill stoppa detta krig.

... är läst 2502 gånger!

  43 kommentarer for “Stoppa kriget!

  1. Tack, Knut, för detta uppriktiga och beundransvärt modiga inlägg! Det lyste faktiskt upp den dystra och ödesdigra morgon vi idag vaknat upp till. Nu kanske vi kan komma på talefot med varandra igen. För nu gäller det ju att fördöma den ryska invasionen och, som du skriver, ”stoppa detta krig”.

  2. Dan Kotka skriver:

    Hallå Hallå Knut L!
    Jag blev också konsternerad vid uppgifterna i morse men att demonisera Ryssland och Putin är såklart kontraproduktivt i alla avseenden. Ryssland har satt upp en röd linje som väst har spottat på och konsekvenserna ser vi nu. Nato och USA vinner en propagandaseger såklart, demoniseringen av Ryssland är närmast en gammal rasistisk fatabur som upplevas med jämna mellanrum i väst enda sedan 1600-talet med Ivan den förskräcklig etc. Vi ska inte falla i farstun nu utan hålla huvudet igång, inte lyssna på västanalyser vars syfte är känt.

  3. Jan Arvid Götesson skriver:

    ”…kommer som en chock” Hurså? En chock uppstår väl när något som haft låg sannolikhet händer?
    ”…en enorm besvikelse” Hurså? En besvikelse uppstår väl när ett realistiskt hopp grusas?
    ”…stoppa detta krig” Varför då? Statligt och frivilligt militärt bistånd tills en front stabiliserats, och angriparen kan börja drivas ut, vore väl bättre?

  4. Hannu Komulainen skriver:

    Vadå ”fullskaligt anfall mot hela Ukraina”? Knut L, varför går du på västpropagandan plötsligt? Ryssland skyddar invånarna i Luhansk och Donetsk och det har de gjort sedan 2014. Ryssland föredrog en autonomilösning enligt Minsk-avtalet, men det är nu uppenbart att regimen i Kiev är inställd på att med militärt våld åter införliva de här regionerna. Putins kompromiss och diplomatiska framgång i Minsk 2015 har USA inte accepterat. Ryssland måste någon gång agera. Det har gått 7 år och tålamodet är slut. Tänk igen, Knut L!

  5. Dennis Nilsson skriver:

    Sant eller inte sant!? I det tidigare kriget på Balkan så finansierade bl a Saudiarabien ”ISIS”-legoknektar, fastän det förnekades.

    The concerns come after Russia has accused Kosovo, Albania, and Bosnia and Herzegovina of sending mercenaries to Ukraine. A statement from the Russian Intelligence Services, sent to Exit by the Russian embassy in Tirana states that the UK and US are paying Western Balkan mercenaries $3,000 a month.

    Western Balkan countries have refused the claims as absurd and “fake news”.

  6. Hannu Komulainen skriver:

    Steigan har en artikel, som gör en marxistisk analys av bakgrunden till krisen. Den handlar inte om en kamp mellan onda och goda. Inte uteslutande om ekonomi heller, som vissa vulgärmarxister tror. Efter Sovjetunionens fall uppstod ett tomrum som den ledande imperialistmakten, samt även Tyskland, frenetiskt försökt fylla genom krig, även i Europa (Jugoslavien), men främst i Mellanöstern. Nu har Ryssland blivit så starkt att landet börjar försvara sig.

    Att vara mot krig i allmänhet är meningslöst. Vi var inte mot kriget i Vietnam, vi var emot USA:s imperialistiska krig mot Vietnam. Vi stödde inte Vietnam för att vi var kommunister, utan för att landet bombades av den extremt grymma supermakten USA. Men USA är fortfarande en vidrig imperialistisk supermakt. Ryssland är inget idealt land, Putin kanske är ”auktoritär”, men idag måste vi stå på deras sida.

  7. Staffan Dahllöf skriver:

    Brendan O’Neill visar att klara ställningstagande är möjliga från mer än ett perspektiv på en gång. Och detta skrevs alltså i förrgår.

  8. Jan-Peter Stråhle skriver:

    Jag är chockad, d v s skakad av morgonens nyheter. Min förvåning är däremot inte påfallande stor. Ryssland har länge sagt ”hit men inte längre” och de menade allvar. Mest av allt är jag förbannad på dessa ynkliga statsmän i Natos europeiska medlemsstater som inte tordes pröva möjligheten att tydligt deklarera motstånd till fortsatt Nato-expansion. Det hade nedkallat USA:s vrede, men det är min övertygelse att vi då sluppit denna situation.

  9. Magnus Berg skriver:

    Vad var alternativet för Putin?
    Nato har pressat på och Putin har backat i årtionden. Han kunde inte ha backat längre, för då hade Nato stått vid Rysslands gräns. Och nästa steg Nato tagit hade varit en invasion av Ryssland, något som givetvis är, och har varit, det långsiktiga målet. Nu har Putin tvingats sätta ner foten.
    Valet Putin hade var detta eller Rysslands förgörelse.

  10. Lasse Ekstrand skriver:

    Stefan Lindgren, en avvikande och nyanserande röst.

  11. Bertil Carlman skriver:

    ”Det blir nu omöjligt att hävda att detta anfall inte sedan länge varit förberett eller att uppgifterna från USA:s underrättelsetjänst inte varit trovärdiga.”

    Sedan ett par års tid, i varje fall ett års tid har det varit klart för alla att se det som nu hänt som en fullt möjlig händelse; om man bara velat lyssna till vad den ”lede fi” säger. Som Knut L skriver ”sedan länge varit förberett”. Men det är ju det man inte har brytt sig om att göra, att lyssna. Man har varit mer intresserad av att höja fingret mot den ”lede fi” och bannat henom för att hen är som hen är. Det är inget som har med USA:s underrättelsetjänster att göra. Sedan Minskavtalet skrevs har man från rysk sida sagt att om ingen i Väst på allvar försöker förmå Ukraina att följa avtalet så kan vi (Västs fiende) komma att vidta de åtgärder som vi anser lämpliga. USA:s underrättelsetjänst visade för all värden att beskåda, vad den duger till i Afghanistan den 14:e augusti förra året. Så Knut L, om du nu skall börja ”tro på” det döende imperiets underrättelsetjänst, ja då blir jag förvånad.

    I mitt minne dyker partiledardebatten mellan Palme (S) och Fälldin (C) för många år sedan upp. Då lyssnade och argumenterade Fälldin medan Palme bara argumenterade. Ett skolexempel som använts på Journalistghögskolan.

    Vår motståndare/fiende har varnat oss, men vi har inte velat lyssna. Och nu pratar vår statsminister i radio om Rysslands fulla ansvar. Det är ren ynkedom.

    När historien plötsligt rullar på med högre fart, är det inte lätt att hänga med i tempo och svängar; hur vet jag att jag gör det? Nä det vet jag ju inte, och kanske hinner jag dö innan jag fått veta om jag hade någorlunda rätt.

  12. Leif Stålhammer skriver:

    Det är sannolikt att Bidens uttalanden om det kommande kriget erhållits direkt från Putin eller hans närmaste omgivning. D v s han har blivit varnad, förmodligen flera gånger. Att Ryssland sätter ner foten och gör verklighet av sina krav, som hela tiden avvisats av en ”enad” västvärld kan knappast vara en överraskning. USA/Nato hade fel när de trodde att Ryssland skulle gå att dela upp som Jugoslavien. Hot om domedagsrepressalier har som bekant förut utdelats av en Trump. Sånt hör till.

    Frågan för Putin är nu om hemmafronten håller och för det förunderligt ”enade” väst gäller likaså om fronten håller. Tyskland är det svaga kortet, som ju behöver gas. Sverige är som vanligt 100% lojalt mot USA/Nato. Följderna av detta elände är svåra att överblicka. Det KAN bli början på svanesången för USA samt det som splittrar EU. Att lyssna på Stoltenberg har varit plågsamt. Men Ryssland är inget Libyen.

  13. Per-Olov Käll skriver:

    Många av oss – däribland undertecknad – har velat visa ”förståelse” för Putins Ryssland och dess politik. Ett av argumenten har varit att USA och Nato är värre. I den mån argumentet haft någon relevans, har det tråkigt nog nu förlorat denna. Att Putin till och med öppet hotar med kärnvapenkrig om Nato och andra västländer inte accepterar hans politik mot Ukraina, står inte bara i strid med det ryska folkets intresse utan – högst troligt – också dess önskan. Om det därmed finns krafter i Moskva tillräckligt starka för att avsätta Putin är en annan fråga, en utanför vår kontroll.

  14. Mats Larsson skriver:

    Jag håller naturligtvis med Margareta Z vad hon skriver om Knut L:s hedervärda inlägg, och passar på att hålla tummarna för att hon ibland dyker upp på lindelof.nu i framtiden.

    Ja, man kan som Jan Arvid Götesson fråga sig varför chock. Jag gjorde redan för flera veckor sedan bedömningen att om Ryssland invaderar, så är Charkov och Mariupol och antagligen Odessa ett minimum. Nu blev det mer, och det hade jag nog inte trott. Bert Sundströms bedömning för några veckor sedan, som jag då instämde i, visade sig vara korrekt.

    Paul Robinson i Ottawa har regelmässigt skrivit för RT, och hans blogg har visat att han är mycket kunnig om Ryssland. I sitt sista (ja sista) blogginlägg skrev han att om Ryssland inledde en fullskalig invasion av Ukraina, så skulle han avsluta sin blogg och säga upp samarbetet med RT. Det har nu hänt.

    Även Anders Romelsjö på globalpolitics.se har tagit avstånd från kriget.

    Sedan finns det naturligtvis några som till varje pris kommer att hålla fast vid uppfattningen att allt är USA:s fel och Ryssland är i sin fulla rätt att invadera Ukraina. Vi har redan sett ett exempel på denna blogg, och på Romlesjös blogg kan man hitta fler. Helt klart är det en krympande skara.

    Slutligen, en analytiker som Moon of Alabama har visat att han var helt oförmögen att förutsäga den ryska invasionen.

  15. Christer Lundgren skriver:

    I dagens kommentarer till Rysslands offensiv i Ukraina ser jag tre skilda förhållningssätt: den spontana emotionella reaktionen (som Knut l ger uttryck för i ovanstående kommentar), det snävt juridiska perspektivet (som utrikesminister Ann Linde och utgivarna bakom alliansfriheten.se i skilda varianter kan sägas stå för) och en realpolitiskt analyserande hållning med antiimperialistiskt perspektiv (vilket är min egen utgångspunkt).

    Knut L är besviken över att hans profetior om Rysslands agerande slagit fel, och är därför beredd att göra sig av med allt gammalt badvatten, och även barnet däri. Det är synd, tycker jag. Han hade ju rätt då han för en månad sedan skrev:

    ”Vi har – lyckligtvis skulle man kunna säga – fått en ny terrorbalans med USA/Nato (med EU-allierade) å ena sidan och Ryssland/Kina å den andra. De måste nu börja förhålla sig till varandra och fredligt samexistera. Det första blir förmodligen att USA/Nato i praktiken släpper Ukraina och deklarerar att man slutar beväpna Rysslands gränsstater (Baltstaterna, Polen och Georgien).”

    Nu har verkligheten bekräftat detta. USA/Nato har trots högljudd retorik mot Ryssland i praktiken släppt Ukraina. Det fanns en annan väg, ett genomförande av det bortglömda Minsk 2-avtalet, men den blev i praktiken överspelad genom Kiev-administrationens västinspirerade vägran att lösa den inrikespolitiska konflikten med Donetsk och Luhansk genom förhandlingar, och Ryssland drog slutsatsen av detta och agerade därefter.

    Nu bör man enligt min mening lugnt analysera varför det gick som det gick och dra slutsatser av det. De som reagerar känslomässigt – eller åtminstone några av dem – menar att detta visar att den ryska björnen är farlig och ett hot mot Sveriges säkerhet som bör mötas genom ännu närmare samarbete med Nato. Det ser jag som ett farligt felslut.

    De som ser utrikespolitiken ur ett snävt juridiskt perspektiv blundar för väsentliga realiteter som det mycket reella hotet mot Rysslands säkerhet, USA:s och Natos krig och krigsförberedelser i Europa och Mellanöstern under det senaste kvartsseklet och konsekvenserna av statskuppen i Kiev 2014.

    Själv menar jag att vi bör förstå Ukrainas historia och de speciella förhållandena i landet och det hot mot Ryssland som västmakterna byggde upp där. Det kommer säkert att bli mycken upprördhet om detta den närmaste tiden, men så småningom kommer detta att sjunka undan då den nya ”terrorbalansen” stabiliserats och om USA/Nato slutar beväpna Rysslands gränsstater – inklusive Sverige.

  16. Per-Olov Käll skriver:

    Det kan mycket väl vara som Leif Stålhammer skriver att Putins invasion föregåtts av någon slags uppgörelse mellan Moskva och Washington. Vi vet ju genom Jan Myrdals redogörelse (just nu minns jag inte exakt var han skrev om det) att Moskva och Washington gjorde upp innan Chrusjtjovs invaderade Ungern 1956. Då fick hans far Gunnar Myrdal, som åtnjöt förtroende hos båda parter, agera sändebud mellan dem. (I sanning ett delikat uppdrag!)

    Själv har jag alltid misstänkt att en liknande överenskommelse föregick den sovjetiska invasionen i Tjeckoslovakien, men det är inget som jag vet. Stormakterna – USA, Kina och Ryssland, troligen snart också Indien hör odiskutabelt till kategorin – må ha sina motsättningar men har åtminstone det gemensamma intresset att inte ömsesidigt förinta varandra. Särskilt inte när förintelsen är närmast garanterad om konflikten tillåts gå så långt.

    Enligt min mening måste insikten om denna stormakternas särskilda ställning – och att Sverige egentligen aldrig annat än högst tillfälligt kan vara ”kompis” med någon av dem – ligga till grund för svensk utrikespolitik. Och så är nog i realiteten fallet.

  17. Arne Nilsson skriver:

    För att förstå vad som händer i och kring Ukraina idag är det nödvändigt att inse att Ryssland är en stormakt; en stormakt som växt i styrka under de senaste två decennierna. Nu kräver Ryssland inflytande i förhållande till sin styrka. När USA, Nato och EU förhandlingsvägen vägrar att gå med på Rysslands krav tar Ryssland till vapen och invaderar Ukraina. Det enda USA, Nato och EU lyckas åstadkomma är kraftiga fördömanden och sanktioner. Inget av detta lär påverka den ryska statsledningen särskilt mycket.

    För den ryska statsledningen, och för alla stormakters statsledningar, är det statsnyttan som är avgörande. Då statsnyttan kommer i konflikt med folkrätten väger folkrättens principer lätt. Det är inga problem att hitta en förevändning för att starta ett anfallskrig. Putin talar om folkmord i Donbas som förevändning att invadera Ukraina. Med all rätt kan statsledningen i Ryssland uppfatta Natos expansion österut som ett brott mot givna löften och ett ökat hot. Men knappast ett existentiellt hot eftersom Ryssland alltid kan hota med kärnvapen både i oträngt och trängt läge.

    Rysslands anfall på Ukraina idag handlar ytterst om att Ryssland vill få bort Ukraina ur USA:s intressesfär och gärna få in Ukraina i den egna intressesfären.

    För alla anti-imperialister borde det vara självklart att kräva:
    * Fördöm Rysslands angrepp på Ukraina
    * Ryssland ut ur Ukraina
    * Stöd Ukrainas suveränitet, oberoende och territoriella integritet

  18. Mats Österholm skriver:

    Knut L!
    Det krävs mod, heder och intellektuell hederlighet för att erkänna när man har haft fel. Av kommentarerna här att döma tillhör du den minoritet som besitter dessa egenskaper. Heder.

  19. Dennis Zackrisson skriver:

    Bra och tydligt resonerat, Christer L!
    Vi får inte bli för legala i bedömningen av aktuell politik. Jag tillbringade lite tid i går kväll och gick igenom vad jag hittade i bokhyllan (Encyklopedia Brittanica, 15e upplagan t ex) om Ukrainas historia. Helt plötsligt stod hela innebörden av den ryska poängteringen av Poltava som historiskt minnesmärke om relationerna Sverige/Ryssland fullständigt klar.

    Efter 200 år av svensk alliansfrihet (syftande till neutralitet i framtida krigssituationer) i teoretisk och praktisk (faktiskt huvudsakligen även detta) utformning har nu detta värn för det svenska samhället börjat överges, vilket inte bådar gott för framtiden. Vi har dock i praktiken ännu inte ändrat vår utrikespolitiska linje, men vad händer efter valet i höst om ”den breda mitten” får bestämma huvudriktningen?

  20. Torbjörn Wikland skriver:

    Det är svårt att hålla huvudet kallt när det sker stora förändringar i världen, men låt oss försöka.

    Att Sverige som liten stat bör fördöma Rysslands angrepp på Ukraina är begripligt och rätt. Det ligger i lilla Sveriges säkerhetsintresse. Men att inte ens försöka förstå varför Ryssland angriper är bara dumt. Ryssland följer ju bara i spåren av USA:s många övertramp på folkrätten. Att inte heller låtsas om Natos inringning av Ryssland och löftesbrott om Natos utvidgning är också bara dumt. Just därför blir tyvärr Sveriges fördömande ihåligt.

    Kortsiktigt är det USA som kammar hem vinster på Rysslands angrepp på Ukraina. Nord Stream 2 avbryts tills vidare och USA kanske kan motverka Europas ekonomiska närmande till främst Ryssland men kanske även Kina. På längre sikt är dock närmandet förmodligen oundvikligt. Då har vi ändå inte tagit in det kaos som snart kommer med skenande energipriser i Europa.

    Vi var faktiskt några som kring 1990 gick emot strömmen och inte trodde på lovsångerna om att fred på jorden nu äntligen hade kommit. I stället menade vi (oavsett om man stod till höger och vänster) att efter murens fall kommer en tid av stor oreda och krig. Det är det vi ser nu.

  21. Bertil Carlman skriver:

    Till den utmärkta kommentar som Christer L lämnat vill jag foga en. Det rör den stora ENIGHETEN.

    Ganska tidigt i förmiddags hörde jag en journalist fråga någon av våra svenska makthavare: ”Hur blir det nu med alla flyktingar?” Svaret blev naturligtvis något i stil med: ”Nu har ju Sverige redan tagit emot så många…”. Den stora, stora enighet som vår statsminister, Natos generalsekreterare med flera talade om i morse, den finns inte; inte i Nato, inte i EU och inte i den transatlantiska länken. Problemet med ett mot Sverige spionerande Danmark å USA:s vägnar är ännu inte löst, för att ta ett mindre exempel, och försvarsministerns försök att sopa det under mattan har inte gjort det mindre.

    Detta är bara två exempel, som om ett tag kommer att visa att vi i Sverige bor i den del av världen som med USA i spetsen kan kallas den förtvinande delen, den del som inte längre förmår parasitera som förr, men väl bedriva inbördes kamp, en kamp som USA, åtminstone för tillfället, klarat sig bäst ur.

    Den enighet som idag visas upp är snart bortblåst. Snart är vi tillbaka i kampen mellan EU och Storbritannien, mellan Frankrike och Storbritannien, mellan Frankrike och USA över AUKUS, mellan EU:s styrande och medlemmen Ungern, och inte minst över hur vi skall få Europa försett med tillräcklig energi. Och så får vi inte glömma klasskampen. I hela Väst rakade klasskillnaderna i höjden under pandemiåren som gått; i USA var det en enorm ökning. Vem kan i t ex Sverige med trovärdighet säga: ”Nu under de kommande åren, med försämringar beroende på Rysslands anfall mot Ukraina, kommer vår regering att se till, att de sämst lottade kommer att drabbas minst”?

    När jag i förmiddags åkte in till min frisörska och lyssnade på statsministern, generalsekreteraren med flera, log jag faktiskt för mig själv. En mycket positiv sak har övergreppet/attacken/våldförandet mot Ukraina nämligen åstadkommit: dimman lättar, sikten klarnar. Äntligen blir det kanske allvarligt menade samtal, samtal som förs under ömsesidig respekt.

  22. Christer Lundgren skriver:

    Ett litet påpekande: Torbjörn Wikland har rätt i att det är både rätt och begripligt att Sverige som liten stat fördömer Rysslands angrepp på Ukraina, och att det ligger i lilla Sveriges säkerhetsintresse. Men Arne Nilsson har fel då han hävdar att denna ståndpunkt bör delas av alla anti-imperialister.

    Vi som betecknar oss som anti-imperialister bör istället kallt konstatera att det är bra att Ryssland i handling satt stopp för USA:s och Natos krigsförberedelser i Ukraina, liksom i Syrien. Det som kan synas vara en krigshandling är i själva verket ett försvar för världsfreden.

    Att därmed följer folkrättsliga komplikationer är sant, men folkrättsliga principer som bara gäller för en sida men inte för den andra är inte fredsbevarande. Rysslands krav till USA och Nato påminner bland annat om att folkrättsliga regler bör respekteras av alla länder.

  23. Mats Larsson skriver:

    Jag tycker att Arne N formulerade tre utmärkta paroller, som jag tveklöst stöder.

    Hur Christer Lundgren kan reducera vad jag ser som det intellektuellt starkaste värnet mot svenskt NATO-medlemskap, alliansfriheten.se, till något snävt juridiskt, begriper jag inte.

    Jag har under dagen fått e-post från ryska vänner och kolleger. De skäms över sitt land.

    Konstaterar att min svärmor i Ukraina tyvärr måste genomlida en andra invasion under sin livstid. Den första var 1941, vilket kostade henne och hennes familj enorma lidanden och satte spår som aldrig kommer att utplånas.

    Ukrainas två stora bidrag till världsfreden borde uppmärksammas. Det första bidraget var under det Stora Fosterländska Kriget, när det ukrainska folket gjorde enorma uppoffringar när Hitlertyskland krossades. Det andra stora bidraget var när Ukraina, världens tredje kärnvapenmakt 1991, frivilligt gick med på att avveckla sina kärnvapen mot att dess territoriella integritet garanterades (bl a av Ryssland).

  24. Jan Arvid Götesson skriver:

    Christer Lungren, du menar att det bästa vore att ”USA/Nato slutar beväpna Rysslands gränsstater – inklusive Sverige”.

    Menar du att Sverige borde ha ett försvar av ungefär dagen storlek, kostnadsmässigt sett (eller ännu mindre), och uppbyggt utan vapenköp från och samövning med något Nato-land, eller menar du att Sverige borde ha ett betydligt större försvar, kostnadsmässigt sett, och uppbyggt utan vapenköp från något Nato-land?

    Min fråga gäller huruvida den anpassning som du menar bör ske i Sverige, eftersom Sverige är Rysslands gränsstat, bör ske genom att Sverige helt saknar band till Nato men har ett starkt försvar, eller BÅDE genom att Sverige helt saknar band till Nato OCH har ett begränsat försvar?

    Vad tycker du om den hypotetiska modellen att Sverige inte har band till Nato, men har ett kraftfullt försvar, som Demokratiska Folkrepubliken Korea har?

  25. Christer Lundgren skriver:

    Mats Larsson missförstår. Jag är naturligtvis inte emot alliansfriheten. Vad jag kommenterade var ett uttalande från utgivarna av den utmärkta webbsidan alliansfriheten.se.

    Till Jan Arvid Götesson: Jag menar att Sverige inte bör inordna sig under Natos krigsplanering, inte samöva med Nato för att kärnvapenbomba Ryssland eller inrätta förband för att underlätta transittrafik av amerikansk trupp österut och inte heller delta i krig utomlands under USA:s eller Natos ledning. Sverige bör istället sikta på att stå utanför krig och dämpa konflikter i vårt närområde samt bygga ett uthålligt territorialförsvar. Det utesluter inte samarbete med eller vapenköp från andra länder. En jämförelse med DFRK är inte relevant eftersom vårt lands förhållanden och hotbild lyckligtvis inte är densamma som situationen i Korea.

  26. Benkt Lundgren skriver:

    Det är många minnen som poppar upp när man här läser vissa skribenters försök att om inte försvara så åtminstone urskulda Rysslands invasion. För 50 år sedan kunde vissa högerskribenter motvilligt ställa upp på fördömandet av USA:s krig i Sydostasien – under förutsättning att man i samma andetag fördömde den sovjetiska regimens många brott mot mänskliga rättigheter. Nu skriver bl a Stefan Lindgren att han ”gärna” fördömer Rysslands invasion – om man samtidigt fördömer USA:s många brott mot folkrätten (något jag inte har några som helst problem med). I båda fallen är resonemanget närmast löjligt. Man måste väl rimligtvis kunna diskutera en sak i taget? Ett obehagligare minne dyker upp när Christer Lundgren beskriver invasionen som en ”fredsbevarande” aktion. Det var exakt så den förkättrade Hagberg-falangen i VPK 1968 försvarade inmarschen i Tjeckoslovakien.

    Och alla ryska eller proryska skribenter som – bland annat på denna blogg – fram till den 24/2 indignerat förnekade alla planer på ett ryskt angrepp på Ukraina har nu avslöjats som kvalificerade lögnhalsar.

    En ståndpunkt jag alltid haft svårt för – och som upprepas nu igen, bl a i Pål Steigans tämligen snåriga artikel – är beskrivningen av Majdan-upproret 2014 som en ”USA-organiserad fascistkupp”. Det är märkligt att vissa vänsterdebattörer har svårt att medge att ”den västerländska demokratin” faktiskt utgjort en stark lockelse på människor som levt under kommunistiska förtryckarregimer, särskilt i de yngre generationerna.

  27. Magnus Berg skriver:

    Benkt Lundgren, det är den västerländska propagandabilden av den västerländska demokratin som är lockande, inte den praktiska tillämpningen västvärlden kallar demokrati. Det blir lite komiskt när man hör besvikna människor i de forna kommunistländerna beklaga sig över att det inte blev så som de föreställts sig med västerländsk demokrati, ändå har de fått samma demokratiska inflytande – eller rättare sagt brist på inflytande – som oss i den s k fria demokratiska världen.

  28. Dennis Zackrisson skriver:

    Du frågar ”man måste väl rimligtvis kunna diskutera en sak i taget?” och det kan vi givetvis göra. Men diskussionen blir då ofta ensidig och leder inte till något meningsutbyte ö h t och inte heller till ökad kunskap på något håll. Framför allt inte då ”saken” har intimt ”sammanhang” med helt andra (enligt dig) ”saker”. Då kan det vara nödvändigt att se de olika ”sakerna” samtidigt!

    I den här frågan är det just detta Ryssland gjorde i sin diplomatiska not till USA, EU och Nato från december. De poängterade samtidigt vikten av att se hela sammanhanget vid frågornas bedömning. Alla de tillfrågade parterna har indignerat avvisat det ryska resonemanget. Ditt krav på att ”diskutera en sak i taget” blir därmed en uppslutning på USA/EU/Nato-linjen.

    Dessutom påstår du att Christer L beskriver den ryska invasionen som ”fredsbevarande”. Det kan jag inte finna i något av hans inlägg i denna debatt. Däremot finns det i Putins ”försvarstal” inför angreppet. Vad du här egentligen menar är att Christer L är en ”Putin-kramare”. Du duckar därmed för frågan om respektive inflytelsesfärs intressen och därmed de verkliga anledningarna till det som nu utspelar sig framför våra ögon.

    Ta Tjeckoslovakien 1968 som ett konkret exempel! Om nu Sovjetväldet (som i Ungern 1956, vilket är väl belagt) fick godkännande från USA för ”ingripandet” där blir ju också detta ett exempel på stormakternas strävan till att underordna de små nationerna sina egna intressen.

    Din sista fråga är viktig, men där skulle jag vilja att du följde din egen devis att ta ”en sak i taget”. Frågan om ”den västerländska demokratin” är viktig (om än inte av dig formulerad på ett i just detta sammanhang säkert vis), men är inte särskilt nödvändig att diskutera just i frågan om den ukrainska självständigheten. Här är det ju tydligt att helt andra frågor är de avgörande. Även om Ukraina fattar sina beslut helt självständigt kan deras ställningstaganden få olika konsekvenser, beroende på hur man väljer.

  29. Det nuvarande kapitlet i världshistorien började den 15 december då Ryssland överlämnade till USA och Nato förslag i säkerhetsfrågor. Rysslands förslag finns hos Nyhetsbanken.

    Läs förslagen noga och ha under tiden följande fråga i huvudet: Vad i dessa förslag kan inte stödjas? Jag är säker på att en stor majoritet av fredsvänner stödjer allt.

    Ryssland förklarade då att om inte USA och Nato går med på förslagen så kommer en fortsättning. Det är det som sker nu.

    USA och Nato avvisade förslagen därför att de har andra planer. Om inte Ryssland hade satt ned foten nu så får vi om några år andra och annorlunda krig.

    Varför invasion? För att förstöra militära anläggningar som finns lite överallt. Varför till Kiev? För att tvinga nuvarande regering till förhandlingar eller få den utbytt.

    Om Nato är en försvarsallians, och inget annat, så hade Nato antagit Rysslands förslag. Då skulle följande kunna hända:
    1. Om Sverige eller Finland söker medlemskap, så säger Nato Nej;
    2. Hultqvist blir missnöjd med Nato, eller?

    Jag fördömer inte Ryssland. Jag stödjer Rysslands regering precis som att jag för några år sedan stödde Syriens regering när kriget där rasade som värst. USA och Nato förde krig genom ombud mot Syriens regering och försökte störta den. Samma fiender har Ryssland.

    Så var det sagt. Om några år mår inte mitt samvete bra om jag nu är tyst.

  30. Benkt Lundgren skriver:

    Magnus Berg antyder att en majoritet i de f d kommunistländerna är besvikna och tycker att det i stort sett inte blev bättre efter kommunismens fall. Det är rent nonsens. Sanningen är, vilket flera andra skribenter här behöver påminnas om, att dessa länders anslutning till Nato haft ett starkt folkligt stöd – ett stöd som rimligtvis stärkts ytterligare under de senaste dagarna.

    Christer Lundgren kan säkert försvara sig själv, men han skrev ordagrant ”Det som kan synas vara en krigshandling är i själva verket ett försvar för världsfreden.” Det är väl exakt samma sak som att hävda att invasionen är fredsbevarande.

    För övrigt vill jag påminna om den lögnaktiga artikeln av Sergeij Karaganov, som återgavs med gillande här på bloggen av Pål Steigan. Två veckor senare kunde vi konstatera att Karaganov hade helt fel. Tyvärr säger det en del även om Steigans vederhäftighet.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.